BEGIN TYPING YOUR SEARCH ABOVE AND PRESS RETURN TO SEARCH. PRESS ESC TO CANCEL

Jul Jul strålande Jul

Likt Kristus fick jag bära korset, över en kilometer. Ingen gav mej vatten att dricka. Men hån och förakt kantade min väg. Mitt kors vägde säkert över trettio kilo, och var otympligt att bära. Längs Hornsgatan släpade jag min börda. Och uppför dom sista trappstegen skrek mina benmuskler. Kungsgranen jag ensam bar, var försedd med ett plastnät, vilket gjorde det omöjligt att greppa stammen på det imposanta trädet. Julen krävde detta offer. Julen kräver.

A76C4754-E63D-4DCD-A510-438096D34A09

 

Drar mej till minnes när jag bodde i ett kollektiv i det sena 70-talet. Inte ens där kom man undan julfirandet. Vi var anarkister, konstnärer, brevbärare och musiker. Men julklappsutdelning och gran skulle vi ha. Inget fick kosta mer än 50 kronor och klapparna skulle sakna adress och avsändare. Paket efter paket öppnades under glöggfryntligt stoj och glam. Där var ett par hemvirkade lovikavantar. Någon hade drejat, en annan hade målat en akvarell. Och så öppnades mitt paket. ”Vem fan har köpt den här?”

Det var jag som hade köpt en ask Aladdin…Tystnaden. Skammen

A761BDAF-FEFE-43AF-9C38-152CA8D4A804

Under uppväxten gick farsan alltid ut för att köpa cigariller efter Kalle Anka. Långt efter att vi barn nått åldern då lösskägget och den förställda rösten mest var en ledsam pastisch, fortsatte charaden. Granen barrade och sen dracks det grogg, vodka och Grappo. Det var varmt och ombonat med heltäckningsmatta i hyrestrean i Rågsved, men överflöd rådde icke. Jag gladdes åt mina klappar. Var det en bandyklubba i något av paketen, fick jag snällt vänta till nästa Jul på bandyhandskarna.

Min sladdis 11-åringen fick ett par gaminglurar med mikrofon för tusen spänn. Vägrar använda dom för att det sitter ett tyg med kardborreband på insidan av bågen…

Överhuvudtaget har penningkarusellen kring julklapparna blivit absurd. Räknades in femsiffrigt med råge för egen del. Väldigt svårt att komma ur den virveln, när man har barn. T o m när dom blivit vuxna. Vi slog också någon slags rekord i inköp av julmat i år (och det har slagits många år förut). Har fått slänga en hel del som vi inte orkat med, och som blivit otjänligt. Absurt när man tänker på det.

Dom kvinnor jag levt med under livet har alla varit julromantiker. Krävt en traditionell Jul. Komplicerar onekligen viljan att bryta sej ur, att vara alternativ. Inte ens säker på att det är det jag vill. Jag är en vandrande ambivalens.

Stig Claesson, Slas, skrev en gång en novell som hette Kamrerns Julafton. Kamrer Olsson hade köpt en flaska god konjak och såg fram emot en stillsam Jul i bästa fåtöljen, när det började ringa i telefonen. Barnen såklart, ”men inte ska du väl sitta ensam på Julafton heller, kom över”. Även arbetskamrater ringde och Olsson hann fanimej inte ens öppna konjaken. Till slut ledsnade kamrern och slog upp telefonboken (detta hände sej på den tiden man plitade ner siffror i en liten bok) och började ringa från listan. När någon svarade i andra änden sa kamrern snabbt: ”Goddag, det är Olsson, och du kan dra åt helvete” innan han snabbt slängde på luren. Så fortsatte han sen från listan i stor stil innan Julkonjaken öppnades med andakt och avnjöts i bästa fåtöljen. Serenity now, som George Costanzas koleriske fader tjöt i ett Seinfeldavsnitt.

6C650F62-F673-4758-9CE0-FFB3EFEF6201

Men ibland vill man bara hem till julfirandet. Som efter två veckor i kommunismens Sovjet på 80-talet. Skickades varje år sent i december för att täcka Izvestia-turneringen i ishockey. Krutov-Larionov och Makarov härjade. Hade hittat varandra med passningar även om hallen varit nedsläckt. Vi svenska journalister bodde på kolosser som Rossija, Intourist eller hotell Belgrad. Det var efter några veckor på Belgrad, där jag delat rum med ett 50-tal knytnävsstora kackerlackor (Fick lov att sova med lyset tänt) som katastrofen inträffade. Dimma i Moskva. Tätare än den som fick Gustaf II Adolf att villa bort sej vid Lützen. När vi kom ut till flygplatsen dagen före Julafton stod det cancelled på varenda flyg på tavlan för avgångar. I min packning hade jag Kristallchampagne och fyra burkar rysk kaviar som jag bytt till mej i en taxi mot ett par Levisjeans.

Men vänta nu, alla flyg utom ett. Stod det inte delayed? Jo. British Airways till London via Stockholm. Mitt plan. Tog mej genom säkerhetskontrollen med hjälp av hockeyjournalisternas tolk Ilya. Kaviarburkarna låg tryggt inlindade i Pravda men måste ha synts i röntgen ändå. Tullpersonalen var emellertid mest intresserade av om man hade mer kontanter med sej ut ur landet än vad man hade när man kom in. Den stora flygplatsen låg sedan helt öde med undantag av en enda gate. En märklig spöklik upplevelse med den täta dimman utanför panoramafönstren. Vi såg ju inte själva landningen, men när det kom upp på tavlan att BA hade landat, reste vi oss samfällt och tog upp en spontan applåd med blida syner av ångande glögg och tomteluvor för vårt inre.

2B8038CB-BB4B-49AC-A84D-B06114C835E6

När vi sedermera bordade maskinen, så sprakade det i högtalarna: ”Merry Christmas everyone, it’s your captain speaking”

Så fick vi förklaringen. Nånstans över Helsingfors hade han fått meddelandet om svårigheterna i Moskva. Berättade för oss att flygen på väg mot destination Moskva hade vänt tillbaka. Själv hade han tyckt så synd om oss som väntade att han i sann kristen anda (vi firar ju ändå Kristi födelse) flugit vidare och landat på instrument. Ny applåd upptogs av oss julfirare. Mitt alternativ hade varit att återvända till kackerlackorna på Hotell Belgrad. I gamla Sovjet valde man inte hotell efter eget gottfinnande. Inga flyg avgick på juldagen, så jag hade blivit kvar ensam (nåja) till annandagen med en heltäckningsmatta och använda gamla kådisar (inte mina) under hotellsängen. På Belgrad var det inte så noga med städningen i dolda utrymmen. Under sängen låg även tomma kexpaket och chipslik. Det var faktiskt inte så noga överhuvud taget.

Julen börjar kännas som en klump i magen sådär runt Lucia. Och innan vet ordet av så står man i en evighetslång kö på NK eller Åhléns med nån gräslig tékopp eller dekortallrik. Svetten rinner längs armhålorna när man försöker dra sej till minnes klädstorlekar och smak hos mottagaren av den kommande julgåvan. Vet att nåt år med en dåvarande sambo, bestämde vi att inte köpa klappar annat än till barnen. Men det blev också fel och konstigt. En rätt ensidig utdelning av paket och en uttråkad utklädd tomte. Dessutom hade såklart ett par gäster, paket till oss, och så fick man skämmas igen.

19A5FB9D-C7EF-4DEE-B1E5-C7CFE5AFD30E

Apropå tomtar så brukade jag och en gammal studiekompis utbyta tomtetjänster. Vi hade våra respektive familjer med små barn på gångavstånd på Söder, och klockan fyra efter Kalle Anka, åkte tomteskägget och dom röda kläderna på. Det var i sanning en surrealistisk upplevelse, eftersom man på vandringen längs Bondegatan mötte en del andra utbytestomtar. Vi vinkade kollegialt till varandra och skrockade ibland muntert ho ho ho.

Det kan vara fint med familjesamlingen, men besvikelsen när det är fel eller orättvisa klappar, syns alltid i ögonen. Och i mellandagarna är det fullt bytesrally i butikerna. Egentligen är det sjukt att man sparar på kvittona. En gåva är en gåva. Slit den med hälsan eller inte alls. Konsumtionen fortsätter sen i oförminskad skala direkt efter Jul under readagarna. Det kan faktiskt t o m vara trängre runt grytorna på vissa håll än dagarna före Jul.

A0799A1B-64B5-4770-9422-3E29644CC285

Hej tomtegubbar och dom fyra första snapsarna är ok. Liksom den inlagda sillen och Jansson (grädde, ansjovis och potatistavar som är lite al dente mums). Sen åker skjortan ur byxlinningen. Vid konjaken och kaffet sänker sej dimman och sen längtar man till sängen och en uppfriskande promenad på Juldagen. Om inte ångesten håller en nedtryckt i en soffa framför Sunes Jul, Göta Kanal 2 eller något annat omistligt mästerverk.

Efter Midsommar vänder det (som min muntre far alltid klargjorde), sen blir det bara mörkare och mörkare, och innan man vet ordet av är det Jul igen. Men hur skall man kunna harmas över lyckan att få en prickig slips. en tändstickstavla av Bodens fästning, eller varför inte ett halvdussin japanska servett-ringar av päronträ

4 Comments

  1. Andreas Hult

    Årets läsning, redan nu! Lämnade ifrån mig stugan på Oknö i förrgår, det här mer än bitterljuvt plåster på såren. Hoppas på mer läsning 2019.

  2. LOL, fantastiskt skildrat som vanligt Robban.

    Som 50-talist så är igenkänningsfaktorn (puh, långt ord) 100%.

    Du bara MÅSTE skriva en bok någon gång.

    Sköt om dig.

    //Björne

  3. Grymt bra, hoppas på mycket tätare uppdateringar under 2019

Lämna ett svar till Andreas Hult Avbryt svar

Please be polite. We appreciate that. Your email address will not be published and required fields are marked