BEGIN TYPING YOUR SEARCH ABOVE AND PRESS RETURN TO SEARCH. PRESS ESC TO CANCEL

Den stora sorgen

      image Jag kan på rak arm minnas den sista gången jag var lycklig. Det var den 2 april 1987. På natten hade jag varit med vid förlossningen av min första son. Utan en blund i ögonen gick jag sen till Fryshuset för att spela seriematch i basket. Jag var viktlös, gjorde 25 poäng. Sköt från hörnen, top of key, trepoängare. Jag var ostoppbar. Jag var ung, vacker, stolt och odödlig.   

image

 

Ett år senare i en bar i Hong Kong, sa servitrisen, ”Du har så ledsna ögon”. 1989, på försommaren dog jag helt. Inuti. Kollapsade efter en sändning på radion och upplevde dödsångest och livets ändlighet för första gången.

Idag är allt en soppa av grått klet. Jag har dålig kontakt med mitt känsloliv. Jag blir inte ens ledsen på riktigt, och på djupet när människor omkring mej dör. Jag bockar av en begravning på samma sätt som jag bockar av ett restaurangbesök. Bra gjort, jag har klarat av ännu en av dom uppgifter som krävs av mej som människa. Jag minns inte ens vilket år min far gick bort. Det är ofattbart. Det är så jävla hemskt.

image

Åldrandet är svårt att förhålla sej till. Man brukar säga att alternativet är sämre. Det betyder dock inte att man måste älska att se sej själv utifrån som 50- som 60-åring. Det är inte alls så länge sen jag självbehandlade min depression med träning. Tog 102,5 kg i bänkpress (vägde själv 78 kg) och sprang terrängmil tre gånger i veckan på runt 40 minuter. Drivkraft fåfänga, jakt på sex och bekräftelse samt förutsättningar till uteliv, ibland 7 gånger i veckan. En orolig själ. Inte känna efter. Absolut inte stå stilla.

image

 

Men tiden hinner alltid ifatt en. Till sist blir man en föredetting, en spillra med en drink, vare sej man vill det eller ej. Farligt högt blodtryck, taskiga blodfetter, ölmage och en prostata av en fotbolls storlek. Då blir träningen inte längre något lustfyllt i jakten på kickar. Den blir istället ett livsvillkor. Och för en man med diagnosticerad depression räcker det inte långt som motivation. Vissa dagar kommer jag inte ens ur sängen. Att koka en kopp te känns övermäktigt.

Jag har många gånger tänkt att jag ska göra slut på skiten. I det här landet brukar man säga att självmordet är något fegt. Men det krävs ett oerhört mod för att omfamna smärtan och det okända, stora eviga mörkret. Det är också en väl känd sanning att unga kvinnor mår psykiskt dåligt. Dom unga männen är i sammanhanget sorgligt bortglömda. Samtliga jag känt som tagit livet av sej är unga män. Och det är en handfull. Nästa självmordsvåg kommer i min egen åldersgrupp. Dubbelt så många män som kvinnor begår självmord i Sverige.

image

2012 på våren, satt jag på Sanduddens begravningsplats i Helsingfors och grät. Jag var ute på en joggingtur på förmiddagen i väntan på första match i Hartwall under hockey-VM. Men benen bar inte längre än dit, bland gravstenarna, vid havet. Jag hade fått veta att mina PSA-värden var höga nog att döda en elefant och jag ångrade bittert två saker. Att jag sökt vård hos specialist på SÖS för mina besvär med kronisk prostatit (helt säkert yrkesrelaterad) och att jag låtit mej övertalas till att ta injektioner mot lågt testosteron.

Leif Boork brukar säga att det jag gör bäst är ishockey. Att arbeta tillsammans med Boork är att få en insikt i det innersta av hockeysjälen, och för den delen också i sin egen. Många underbara samtal om livets väsentligheter under bilresor, i ishallar, på flygplan eller över en hotellmiddag. Nu jobbade jag  i lag med den gamle djurgårdsbacken Thomas Johansson och vi täckte alla matcher i Helsingfors. Granqvist/Boork var förstateam och kommenterade gruppen i Stockholm.

Att hålla rätt på andra-assist och utvisningstider med döden vid sin sida är lättare sagt än gjort. Men jag stretade på och det var en befrielse varje gång pucken släpptes. Thomas är en lätt människa att umgås och jobba med. Jag hade aldrig klarat dom där veckorna i Finland på egen hand. Jag hade slukats av mörker.

VM var i Maj, månaden efter väntade kraftprovet EM i Polen/Ukraina. Jag och Jens Fjellström fick Ukraina på vår lott eftersom Sverige spelade i Kiev och finalen skulle avgöras där. Jag tyckte mycket om Ukraina och människorna. Tillbringade mest tid i Donetsk, och det är en av dom enklaver som drabbats hårdast av kriget med ryska förtecken. Deras stolt uppvisade nybyggda flygplats till EM är skjuten i småsmulor, och jag tänker ibland på den lilla vinbar jag frekventerade för att hantera min ångest. Familjen som ägde den var omåttligt stolt över sin gigantiska vinkyl, sina väl tempererade italienska kvalitetsviner och välsmakande små pastadelikatesser. Lever dom? Står huset kvar?

Flygplatsen i Donetsk
Flygplatsen i Donetsk

Jens är en människa med nära till känslorna. Tycker mycket om honom. Vi reste bra tillsammans. Vi är båda goda lyssnare, och hans ambitionsnivå när det gäller jobbet skyhög. Ibland kanske för t o m för hög. Han är väldigt bestämd med hur allt ska regisseras vid t ex ståuppor i kamera inför match, frågor och svar. Fel ställd fråga eller användande av info han själv tänkt dra kan leda till lång iskyla. Själv tycker jag att närvaro, lyhördhet och improvisation är viktigast i det läget. Jens menar information, innehåll med substans och vattentäta skott mellan reporter och expert. Vem som har rätt i sak lämnar jag till tittarna att avgöra. Själv är jag långt ifrån säker.

Men man är trygg med Jens, både som reskamrat och på arena. Få människor i denna världen jag litar på mer. Han har räddat mej många gånger under matcher. Som den där gruppspelsmatchen mellan Italien och Holland i Zürich 2008. Timmar efteråt var upprördheten stor i schweizisk TV om målet van Nistelrooy gjort som var klar offside(!) Domarteamet var svenskt vill jag minnas och skötte sej utmärkt. Min bisittare förklarade lugnt i direktsändning, innan alla repriser (hjälpte inte schweizarna), att en italiensk försvarare låg skadad(?) precis bakom kortlinjen vilket upphävde offsiden. Weltklasse Herrn Fjellstroem.

Jag har genom mina 35 år som sportjournalist lärt mej oerhört mycket av dom experter och gamla elitidrottsmän jag haft förmånen att få resa och arbeta med. Jag har plockat lite insikt från var och en. Min allra första var den gamle storbacken och förbundskaptenen Orvar Bergmark. Så lugn, varm och stödjande för en hypernervig rookie i sin första fotbollslandskamp. Orvar gick tyvärr bort alldeles för tidigt i Parkinsons sjukdom.

Leif Boork, Ulf Jansson, Bosse Berglund, Kenta Nilsson, Stefan Persson, Challe Berglund, Petter Rönnqvist, Thomas Johansson, Arto Blomsten, Hasse Holmqvist, Ralf Edström, Hasse Borg, Pelle Blohm, Pontus Kåmark, Jens Fjellström, Anders Andersson, Billy & Kenta Ohlsson, Rolle Åman, Malin Swedberg, Magnus Hedman, Martin Dahlin, Hasse Backe, Per Stümer, Jonte Karlsson, Charles Barton, Leffe Carlsson, Paolo Roberto, Lasse Myrberg, Martin Frändesjö, Kristján Andrésson, Lina Olsson, Per Johansson, Claes Hellgren och några till… Tack alla!

På uppdrag i Ankara

Eftersom jag alltid ställt oerhört stora krav på mej själv, och därmed också indirekt på omgivningen, har jag lite oförtjänt ibland fått rykte om mej att vara besvärlig att arbeta med. Men det är bland folk som inte känner mej. Fråga vem som helst av mina många bisittare som jag rest och jobbat nära med. Någon prestige har jag inte, något behov att framhäva mej själv har jag inte heller. Jag är i grunden en arbetarkille från en förort som har en ok röst för etermedia, ett bra tempo, och en djup kärlek till journalistik och idrott. Allt jag åstadkommit, har jag åstadkommit själv, utan hjälp, utan genvägar. Jag kommenterar lika gärna Syd-Korea mot Irak i ett fotbolls-VM som Sverige-Brasilien. Alla som tror något annat har fullständigt fel. Fullständigt. Det finns gott om karriärister i det här yrket. Jag är inte en av dom.

Mina höga PSA-värden ledde till en biopsi för att i värsta fall fastställa en cancer-diagnos. Själva biopsin slutade mycket illa. Ett par dagar efteråt drabbades jag av inre blödningar. Urinblåsan var blodfylld och jag fick tappas akut. Var en trasa till människa, men skickades hem med en kateter. Jag är fortfarande chockad över att dom inte skrev in mej. Några av dom värsta dagarna i mitt liv. Han som stuckit nålar i mej frågade om jag hade psykiska problem eftersom jag var öppen med att effekterna av hans undersökning fick mej att må så uselt. Störtblödningen var en ovanlig komplikation sa doktorn. Klen tröst. Efter en veckas ångest kom provsvaren. Negativt. Lättnad förstås, men i förlängningen var det ju då också en fullständigt onödig och plågsam undersökning med jobbiga konsekvenser. Mina urinvägar har inte hämtat sej helt än. Och detta är fyra år sen nu. Det berör en del av kroppen som är känslig och laddad, på många sätt. Förvärrar självklart depressionen. Äter Citalopram och dubbla blodtrycksmediciner och ibland akut ångestdämpande. Känns ödesmättat.

”Välkommen till yrket med Sveriges kortaste medellivslängd, kortare än för gruvarbetare” sa rektorn för Journalisthögskolan Lars Furhoff till oss studenter under sitt inledningsanförande 1980. Och ser jag mej omkring så stämmer det ju. Oregelbundna arbetstider, ständigt resande, dålig kost, stress, deadlines och att alltid bedömas i offentlighet gör sitt till. Själv blev Lars Furhoff bara 47 år.

Vi som är män, medelålders och vita är i dagens identitetspolitik legitima att förakta och bespotta. Vår musiksmak, hur vi klär oss, hur vi ser ut, vårt sexliv, hobbies, politiska åsikter, sportintresse. Allt är ok att förlöjliga medialt. ”Gubbslem” är tydligen benämningen på det kollektiv som går till jobbet varje morgon, hämtar barn på fritis och betalar in merparten av den skatt som gör att fria teatergrupper (som Tur-Teatern) kan sätta upp Scum-manifestet av Valeri Solanas. ”För kvinnor återstår endast att eliminera det ekonomiska systemet, införa fullständig automatisering och utplåna det manliga könet”. För egen del började hon med att skjuta konstnären Andy Warhol, som mirakulöst nog överlevde attentatet trots svåra skador.

image

Jag tycker DN står i en klass för sej i den här sortens retorik, där Aftonbladet Kultur dammar in som god tvåa. Många av dom artiklar/recensioner etc hade förmodligen varit åtalbara om ”män” bytts ut mot valfri etnisk grupp, eller varför inte ”kvinnor”.

image

Det var ju skrivet i sten att författaren Karl-Ove Knausgård skulle jagas på landets kultursidor, eftersom han i sin självbiografiska romanserie Min Kamp rakt upp och ner berättade om hur det var att vara man i ”Cyklopernas land”. Jag är kanske en överkänslig människa, men det är förbanne mej svårt att alltid stå rak och opåverkad i skuren av gatstenar.

En gång är livet drömmar och förhoppningar. Allt är möjligt. Musiken och kärleken ständigt närvarande.

Så en dag, omärkligt, smygande – blir allt bara ett tomt konsumerande och en utdragen väntan på döden.

Denna text är ingen självömkan eller vädjan efter tröst. Bara något som måste skrivas

image

 

Göteborg den 15/12 2016

 

 

 

33 Comments

  1. Robban, du leverera som vanligt 👍
    Tack så JÄTTE mycket för din texter.

    Vänligen
    Björne

  2. Jamen Robert, vilken fullständigt hjärtskärande och innerlig text. Nästan gång vi springer på varandra hoppas jag att vi kan stanna upp och prata lite. Ta hand om dig! E

  3. Tack så mycket för att du delar med dig!

  4. Starkt, Robert! Tack för att du delar med dig!

  5. En tanke...

    Hej Robert,

    Jag hamnade här efter att ha läst på aftonbladet om ditt inlägg. Jag är läkare och behandlar ibland folk med depressioner. För mig framstår ditt inlägg som att du inte har fått adekvat behandling för din depression. Jag vill dock säga att dina tankar är både relevanta och mänskliga. Jag vill inte förringa vad du skriver men ditt inlägg andas för mig att du inte fått rätt hjälp. Ofta räcker inte ett preparat och ibland måste man ocskå byta. Och det låter också som om du inte fått möjlighet att tala igenom dina PSA-värden med en urolog. Idag kan man ofta tidigt förutsäga om en PSA-stegring innebär en hög risk för att bli livshotande cancer som behöver behandling eller enbart följas.

    Jag vill uppmuntra dig att kontakta din läkare. Uppvisa detta inlägg och om det representerar hur du mår för det mesta är jag övertygad om att man med stor chans kan behandla din depression. Du skall inte behöva gå omkring och allvarlig fundera över självmord! Det stora problemet med depressioner är sällan att behandla dem framgångsrikt utan att få folk till behandling!

    Kämpa på! Första steget är att boka en tid på psykiatriska mottagningen eller få en remiss från din husläkare.

    • Tack för ditt långa och uttömmande svar. Listan över läkare, psykiatrer, terapeuter och urologer är tyvärr redan lika lång som taxeringskalendern. Begrundar dock dina kloka synpunkter. Vilar i detta nu, men kanske kör en sväng till när krafterna återkommer

  6. Fantastisk text med plågsamt hög igenkänningsfaktor, kan skriva under på nästan varje punkt

  7. Tack för ditt mod att berätta om det svåra och mörka som kommer med en depression och ångest.
    Har man inte varit där själv kan ingen förstå hur mörkt och tungt det är.
    Det behövs fler som du som vågar berätta om det som händer på insidan av oss människor i ett samhälle som pressar oss allt hårdare till att prestera och där yta har blivit det viktigaste.
    Allt gott till dig!
    Annica

    • Tack själv Annica, för att du hörde av dej. Håller med dej. Hörde kloke Horace Engdahl på P1 härom dagen i ämnet. ”Träldomen avskaffades redan 1337, men vi har återinfört den. För oss själva…”

  8. Maria Nyström

    Så bra och så sant!

  9. Robert Perlskog… så många gånger jag lyssnat på dina referat, med känsla och humor. Detta går rakt in i hjärtat… så starkt.
    Glöm inte bort vilken kämpe du är, du fixar detta -du måste!

  10. Christer

    Denna gång var det en mörk läsning. Hoppas att du efter Handbolls EM kan fundera om det inte finns mer ljusa än mörka stunder här på jorden så vi får i nästa inlägg återigen njuta av en ljus text från dig.

    • Inte omöjligt alls, men livet är vad det är. Och att få jobba med Claes och handbollsmästerskap lyser faktiskt upp. Livgivande

  11. Bra text! Livet är vad det är.

  12. Aida Castañeda

    Fy fan vad bra skrivet! Äntligen någon som är ärlig och frisk! Det är inget fel på dig, det är bara så att det fattas kunskap kring problemet! Det skulle aldrig vara ett samhällsproblem då. Det normala är att lida det är bara det att vi inte riktigt vill erkänna det! Tills den dagen allt bara brister inom en.

  13. Hej!

    Tack för att du delar med dig, Robert! Det var starkt och personligt.
    Du är inte är ensam därute, många känner nog igen sig, däribland jag själv.
    Ibland går livet upp och ner, så är livet, men balansen är viktig. När allt är på topp, livet bara flyter på och man känner sig typ oövervinnelig, får man givetvis njuta men samtidigt vara ödmjuk, för annars vänder det snabbt ner igen. Samtidigt när allt känns skit och hopplöst, får man klappa sig själv på axeln och säga till sig själv att man faktiskt är bra mycket bättre än så, och att det nu vänder. Det är nog oftast den rätta sanningen.
    Jag har träffat många människor som varit väldigt talangfulla, begåvade och haft otroligt goda förutsättningar i livet. Det som jag däremot lärt mig genom åren är att de som faktiskt lyckas bäst i livet är de som har riktig vilja och uthållighet. Det finns så många som kastat bort sina liv och talanger på olika sätt, men de riktiga vinnarna är oftast de som har den riktiga viljan och uthålligheten. Med andra ord ska vi inte ge upp någonting, någon gång. Då blir det bra tillslut!
    Det sista jag vill dela med mig av är det absolut viktigaste. Se till att faktiskt lev livet. På riktigt. Starta nu. Det är ett privilegium och oftast har man det många gånger mycket bättre än vad man själv tror. Man inser det inte bara själv, för att man är blind.
    Glöm inte att tiden på jorden är begränsad. Vi lever bara en gång. Mörkret du pratar om kan vi ta en annan gång. Det finns gott om tid för det sen. I livet efter detta.
    Så lev livet till fullo. Ta chansen och njut. För att vi lever bara en gång!

    Med varma hälsningar,

    Philip

  14. Inga-Lill Rydén

    Fint att läsa…jag snubblade in på din text av en slump och det är jag glad för. Stora saker att kämpa mot och/eller leva med, det du beskriver, och oftast något man känner att man borde gömma undan. Från omvärlden. Tack för en personlig och bra text.

    • Hej! Mycket nöjd med att du ”snubblade”. Det har varit en del att bära på. En sorts befrielse att få berätta. Min förhoppning är att det kan vara till stöd för yngre på väg uppåt i karriären. Och för äldre med tunga portföljer att släpa på i vardagen

  15. Fler män som dig behövs. Att våga prata öppet om sina problem utan att linda in det. Vi är många som är och varit i samma sits (mått jävligt dåligt).
    Tack för att du delar med dig. I mitt fall var det just behandling av mitt låga testosteron som gav mig livet tillbaks och något jag ångrar jag inte sökte för tidigare. Vi är alla olika! Lycka till med allt

    • Håller med. I mångt och mycket är vi medelålders män avhumaniserade och driftkuckus i svensk media och debatt. Men vi är många som trots allt inte är i överläge. Och väldigt sällan när det kommer an på det känslomässiga

  16. Anders Qvillberg

    Så bra befriande och modigt! Jag lider av liknande symtom.Min son 16år spelar handboll .Du är hans och min favoritkommentator,kunnig ,rolig och helt ngenomproffsig.

    • Få saker gläder mej som mycket i yrket, som när unga (gärna aktiva) uppskattar mitt jobb med kommenteringen. Dom som oftast belönas för sina insatser är framåtlutade, högljudda och allvetande. Jag är skolad på ett annat sätt, och försöker tala till en lite bredare publik. Inte bara hardcore fansen. För sent att ändra nu…Hälsa gärna grabben från mej!

  17. Ulf Johansson

    Din självutlämnande text, Robert, gör mig alldeles matt.Med en precision så exakt som dina referat så skär din krönika rakt in i hjärtats förmak.
    Jag blir djupt tagen.
    För mig är du de senaste 25 åren en av de ”stora” sport kommentatorerna. Alltid kul nig, alltid påläst.Men aldrig med stärnstatus som flera av dina kollegor.Du har bara gjort jobbet, grundligt och bra utan att söka uppmärksamhet

    • Tack Ulf! Har burit på texten väldigt länge. Till sist var jag helt enkelt tvungen att dela med mej. För mycket att släpa omkring på

  18. Fint skrivet. Sorg över en svunnen tid. Tänker på sista gången du var lycklig. Tack för att du delar med dig av dina innerliga tankar. Förmodar att de flesta känner igen sig i din text.

    Angående antidepressiva. För mig är det bättre att bli avtrubbad än att vara ständigt ”på”. Jag är inte lika ängslig och orolig längre. Men priset är att jag har längre till mina känslor och förmodligen upplevs som kall. Inga toppar och inga dalar. Men livet fungerar i alla fall relativt friktionsfritt.

    • Hej Filip!

      Jobbigt att upplevas som ”kall”. I mitt fall har det funkat bättre. Jag är mycket lättare att leva med nu

  19. Tack för en väldigt gripande text, lider själv av bipolär sjukdom och känner igen mycket. Kom ihåg att andas.
    Saknar din och Claes ljuva stämma under Handbolls – VM

    • Tack Bosse!
      Jag saknade mycket att vara där (på VM). Ska hälsa Claes att hans stämma är ljuv haha.
      lovar att jobba med andningen och hoppas du mår bra och att vi kan inspirera varandra

  20. Halloj!
    Du skriver som man pratar. Jag gillar det. Läst alldeles för många styltiga böcker där språket är tillrättalagt och svårt.
    När du refererar ilag med CH låter det också som att du pratar som man…liksom ska (?) Svårt att förklara, men det blir fan så mycket enklare att förstå, att lyssna på och att läsa.
    Jag har sedan många år några pärlor jag med glädje läser och lyssnar på. Och här med din blogg så blir det ju inte tråkigare…
    Mats Olsson, Petter Karlsson, Peter Wennman är några topp 3.
    Min bok kommer. Jag var i Australien 1980, levde lite rövare och har en grym idé på vad boken ska handla om. Lite sliding doors-tema.
    Tack för fina rader och förra inlägget var en av de bästa skrifter jag läst. Nånsin. Häng i!

    • Kul att du gillar språket. Det var en av dom saker som fastnade på Journalisthögskolan. Styltigt, akademiskt, fackspråk och kanslisvenska
      är exkluderande och stänger ute människor från det man vill berätta. Och det vill man ju inte…

Leave a comment

Please be polite. We appreciate that. Your email address will not be published and required fields are marked