BEGIN TYPING YOUR SEARCH ABOVE AND PRESS RETURN TO SEARCH. PRESS ESC TO CANCEL

Jobbet en mardröm

När jag jobbade på Radiosporten på 80-talet brukade jag drömma att jag sprang i en oändlig korridor. Jag lovar dej att korridorerna i Radiohuset vid Gärdet är långa. Kanske klädda i heltäckningsmattor av oklar färg. Oändliga utan slut, som i en roman av Franz Kafka. Där sprang jag om nätterna. Med ett framknattrat manus i händerna sprang jag med andan i halsen, genomsvettig, samtidigt som jag hörde hallåmannen påannonsera mej och min sändning. Det var alltid en kamp mot klockan. Allt skulle vara färskt och ha nyhetsvärde. Ibland var man tidsoptimist. Ibland kom ett sent telegram på printern som välte ikull körschemat.

1C4C103F-B86C-4214-BFC5-65102144C951

På senare år har drömmarna fortsatt på samma tema. Fast flyttat till olika TV-hus och arenor. Nyligen drömde jag att jag var skickad till Anfield i Liverpool för att kommentera en fotbollslandskamp. Precis som på 90-talet fick jag tillsammans med en s k floormanger klättra på en brandstege på utsidan av arenan. Sen springa hukade i vinden över taket och ner i en lucka. Ny stege till en TV-Gantry, en korg för kommentatorer hängande under taket. Öppet, blåsigt och svinkallt för det mesta. Man satt på en Daily Mirror för att rädda prostatan. långkalsonger var standard, liksom mössa och handskar. ”Det är en jävla tur att man är brandman” sa Billy Ohlsson apropå klättringen på stegarna på Anfield när vi var där. Åter till drömmen. När jag för Viasats räkning kommit ner för den sista branta stegen och letat mej fram till min kommentatorsposition var platsen upptagen. Där satt redan tre pösmunkar från Discovery/Eurosport i en röd sidensoffa (kom ihåg att det är en dröm). Och dom vägrade flytta på sej. Spelarna kom ut, matchen började och jag kom inte åt mina hörlurar…

Kanske har drömmen en koppling till Artemio Franchi i Florens. Dit kom jag ensam för att göra Fiorentina-Inter i början av 90-talet. Stormatch, arenan var fullsatt. Jag var sen, fick tränga mej fram. När jag nådde kommentatorspositionen var den inklämd på VIP-läktaren, och den för mej avdelade bänken var redan upptagen av tre damer i päls. Allt var riggat och klart (för en gångs skull) men kärringarna vägrade flytta på sej! Det närmade sej sändning och stressen gjorde sej påmind. Jag trängde mej helt enkelt ner emellan tanterna. Fick en handväska (dyrt märke) i nacken och från andra hållet en handskbeklädd näve i plytet så läppen sprack. Ingen hjälpte mej. I Italien får man klara sej bäst man vill. På VIP-läktaren utbröt nu ett fullt slagsmål, 3 mot 1. Jag för att kunna sända TV och damerna för att behålla sina VIP platser. Jag vann. Knuffade mer än använde nävarna, och till slut fick jag ner arslet på platsen framför sändningsutrustningen. Tanterna kom tillbaka med en vaktmästare som bara ryckte på axlarna och sa ”svensk TV, jag kan inte göra något. Jag är ledsen”. Så jag blev kvar… Efter matchen blev det ett nytt tumult, nu utanför stadion. När jag steg ut på gatan hamnade jag mitt emellan Fiorentinas och Inters huliganer som rusade mot varandra. Kravallutrustad polis med hjälmar och ett par hästar försökte sära dom stridande. Jag hukade mej och tryckte mej mot väggen när batongerna ven. Kom så småningom helskinnad tillbaka till hotellet. Minnesvärd arbetsdag.

En annan färsk dröm var TV4 relaterad. Jag skulle kommentera Sverige-Ryssland i ishockey på Hovet. Först hittade jag ingenstans att parkera bilen. Klockan rusade fram. Sen kom jag på att jag glömt alla mina papper och förberedelser på redaktionen. Panik. Men det allra värsta var, när jag sen som fan kom fram till själva isstadion hittade jag inte pressingången! Gick runt runt arenan, och faktum är att jag inte hittade någon ingång alls, överhuvudtaget. Paniken bara växte i bröstet. Vid andra varvet hörde jag röster inifrån och började banka på en stängd plåtport. Bankade en evighet, tills porten plötsligt for upp. En vaktmästare i blå kläder med en båtmössa och en lång utstående panna (han har funnits på hovet en gång i tiden) släppte in mej med orden ”här kan du inte gå in”. Det gjorde jag ändå. Klättrade upp på pressläktaren i jakt på min plats. Hittade den inte. Matchen hade redan börjat, det stod 2-0 till Ryssland. Jag hade ingen aning om vilka som gjort målen, hittade heller inga laguppställningar. Det ringde i mobilen, TV4 chefen skrek i mitt öra ”va i helvete håller du på med?” Sen vaknade jag. Tack och lov

B7FD7F5E-8E37-4BDD-B66C-7AE14A9D53F1

Trots mardrömmar och den ständiga jakten på deadline brukar man lyckas. Många gånger har jag suttit i en redigeringsbuss och livespeakat nyhetsinslaget som jag då inte hunnit se. Många är dom skickliga och snabba redigerare/fotografer jag jobbat med under åren. En enda gång på 40 år har jag misslyckats med att leverera. Det var inslaget från en boxningslandskamp i Eriksdalshallen som jag inte fick färdigt i tid. Skäms fortfarande. Jag var för ambitiös. Väntade in tungviktsmatchen, ville lägga in intervjuer, ja det blev för mycket tog för lång tid. Redaktionschefen var sur i en vecka.

En gång satt jag på Olympiastadion i Rom och kommenterade en hel ligamatch utan att ett ord gick ut i TV. Men det var knappast mitt fel, och före mobiltelefonernas tid. Fick aldrig nån kontakt med Stockholm på återgången, och gjorde som jag blivit lärd, kommenterade ändå. Chansen fanns ju att bara återgången och kommunikationen fallerade. Tidspressen är annars legio även under kommenterande. Laguppställningarna bekräftas ofta sent (i Italien ibland en bit in i första halvlek). Jag vill ha struktur och skriver ner namn nummer fakta på en kartongpapp på dom positioner spelarna har på planen. Sen vänder jag pappen och gör om det en gång till så det blir rätt till andra halvlek. Fakta på domare, linjemän och övriga funktionärer. Statistik och tidigare resultat som regel rekat på hotellet. Men det är en ständig jakt på minuter. När det är mästerskap måste man dessutom ha järnkoll på statschefer, kungligheter och diverse kändisar. Som murvel får man aldrig i förväg veta VIP ”av säkerhetsskäl”. Helvete vad jag har pluggat kungahus genom åren. Ibland får man användning för det.

AC694840-0B20-4F5D-9568-327E4C02949C

Värsta stressen infinner sej när det är studioproduktion kring matchen. Då är det, smink, körschemamöte, repetitioner, ljudtester och kamerainställningar in absurdum. Då hinner man sällan jobba kommentatorsspecifikt. Där finns noll förståelse för vad vi egentligen är på plats för.

TV-Compound
TV-Compound

Till sist några ord om själva kommenterandet. Backar vi till Radiosportens guldålder och Tipsextraeran, fanns där en allmänbildning, humor och kontext i alla referat. Det fanns en dialog mellan kommentator och expert som var underhållande, ofta knöts det ihop sen av studion av skickliga programledare.

Idag, med ett mycket större utbud, blir det oftast tekniskt, för mycket prat och rent ut sagt så tråkigt att klockorna stannar i Gamla Stan. Noll samarbete, läxredovisning, dålig tajming och total avsaknad av distans som ju är nödvändigt för att ge perspektiv. Några (inte alla) experter i TV-garnityret låter faktiskt som om dom höll föredrag på ett tränarseminarium. Då har man helt missat målet och tittarna

 

 

1 Comments

  1. Tack Robban.

    Som vanligt så levererar du.

    Du har ju inte bara ordets makt, utan du är ju en jävul på skriva.

    Längtar verkligen tills man kan köpa din bok, om du inte redan nu har gett ut den.

    Har för mig att jag läste om att en bok var på G.

    Allt gott till dig.

    Hälsningar

    BJÖRNE

Leave a comment

Please be polite. We appreciate that. Your email address will not be published and required fields are marked