BEGIN TYPING YOUR SEARCH ABOVE AND PRESS RETURN TO SEARCH. PRESS ESC TO CANCEL

Hotell Atom

F4B05203-66B2-4772-898B-E919BCEC0028

Efter att ha sett den hisnande TV-serien Chernobyl, kom jag återigen att fundera över mina resor i öst.  Över kommunistregimernas obrutna tro på tekniken och kärnenergin i folkets tjänst. Skickades på ett JVM i ishockey till den gamla industri och gruvstaden Ostrava vid Tjeckiens nordöstra gräns mot Polen. Då i december var hela staden insvept i en gulaktig dimma, smog snarare. Och vi hockeyreportrar blev inkvarterade på…Hotell Atom. En blå logga i neon i form av en atomkärna prydde husfasaden. Dom obligatoriska smutsvita nylongardinerna skylde fönstren från insidan. I matsalen vimlade det av kypare, uppsträckta i korta vita jackor med mässingsknappar. Dom var fler än den bistra listan på maträtter i menyn.

 

Jag tilldelades ett rum på första våningen på 4 x 3 meter med en heltäckningsmatta, full med brännmärken från cigarrettfimpar. Där fanns en smal campingsäng med resårbotten, en liten tjock-TV med antennspröt ståendes på golvet, och ett långsmalt fönster försett med en solkig gardin i nylon. Toalett och handfat i korridoren. Kort sagt en briljant hotellbokning av TV4. Och billig. Räknenissarna gjorde sannolikt high five.

Mosig efter en bökig och lång resa, som inkluderade bilkörning från Prag, vacklade jag ner till receptionen för att om möjligt försöka förbättra min boendesituation något. ”Sorry hotellet är fullt, alla rum är upptagna”

”Har ni verkligen inget annat att ge mej än skrubben, jag betalar gärna extra” sa jag.

Blädder blädder i en gammaldags hotelliggare… ”Hm, alltså det är problem, men det finns ett ledigt rumsnummer ser jag nu.  Tyvärr dyrt, vi brukar inte hyra ut det till vanliga hotellgäster. Det är en svit med separat sovrum och eget badrum.”

”Okej, jag tar det” sa jag lätt desperat. Kosta vad det kosta vill

”Vänta här, jag måste kolla med hotellchefen”

Så typiskt öst (Chernobyl). Ingen vågade ta egna självständiga beslut. Egna intiativ kunde bestraffas.

Gnissel gnissel, dörr öppnas receptionisten återvänder

”Hm ja det går bra att hyra sviten, men det blir väldigt dyrt”

”Jaha ja hur mycket extra per natt måste jag lägga till ?”

Det visade sej vara en summa motsvarande 250 svenska kronor(!) Tog nyckeln och hastade därifrån innan någon skulle ändra sej. Rummet var magnifikt. Stort rundat panoramafönster mot parken bakom hotellet. Byggt i nivåer, med ett stort (jättelikt) skrivbord värdigt Gorbatjov på övre planet. Rymligt sovrum med en rejäl dubbelsäng och spegeldörrar på garderobslängan. Tjusigt kaklat badrum med guldfärgade kranar och ett majestätiskt badkar. Chrustjov hade inte klagat.

250 kronor alltså. Adjö till brännmärken och tältsäng. Hallå svit, dubbelsäng och stor-TV med skåpluckor.

Jag och Bosse Berglund var TV4s svenska representanter på hotell Atom. Sportchefen Mats Pettersson kom ner för ett par matcher. Checkade in på Atom-hotellet och i sin skrubb. Hedrar honom. Jordnära snubbe, ”Mattan”. Jobbade sej upp från vaktmästeriet på SVT. Utbildade sej till bildproducent under Lennart Jelbes vingar, och anställdes som bildproddare på nyöppnade Fyran. När Bosse Gentzel drog, blev Mats Pettersson chef för mej, Peppe Eng och administratören Malin Holm. Vi hade våra duster Pettersson och jag, men jag kände alltid hans support när det gällde själva jobbet. Hantverket. Och som sagt jordnära.

Sverige tog silver efter Kanada

E238F6DF-156A-478C-9330-B6BFBEC577B4

 

En annan vända till Tjeckien gick till Prag. Innefattade Det Utskjutna Ögat och Republikanska Klubben och en hårding från…Ostrava.

Året var 1993 och AIK skulle spela CL-kval i Prag mot Sparta. Gnaget hade vunnit på Råsunda med 1-0 och hade höga förväntningar inför bortamötet. AIKs lagvärd och tolk i Prag var Kalle Ryster, en gammal Söderpolare till mej. Kalle hade studerat slaviska språk i Moskva back in the day, flyttat till Prag, förälskat sej i staden (lätt gjort) och en tjeckisk kvinna (ännu lättare gjort). Jag fick kommentera en oerhört spännande returmatch som Sparta Prag till slut lyckades vinna med 2-0. Som jag minns det var AIK nära flera gånger att göra det förlösande bortamålet. Pavel Nedved regisserade spelet för hemmalaget. Dick Lidman och Pagge Simpson spelade på topp för AIK. Johan Mjällby var mittback.

Efter matchen gick jag och Kalle på Republikanska Klubben vid Vaclavske Namêsti. Pragbornas egen ölkällare. Trötta på rika amerikaner som köpt upp lägenheter i centrala Prag för att dricka billig öl och skriva nästa generationsroman, är utlänningar inte välkomna på klubben. Men, Kalle R med språket och idel tjeckiska vänner släpptes in. Jag gick i svallet. Dörrvakten, en bitig jävel, spände blicken i mej men lät mej passera nålsögat. Fantastisk öl i kranarna, rejäla stop, Kalle och jag hade inte setts på länge och hade massor att snacka om.

Plötsligt small det i bordet så att ölkrusen hoppade. En grovarbetarnäve fick träbänken att bågna, sen följde en utskällning efter noter. Svarta ögon, spända käkar. Helvete vad händer? Det var dörrvakten. Han hade hållit ögonen på oss. När han återvänt till sin post vid källartrappan sa Kalle: ”Vet du vad han skrek om?”

”Nä, inte en aning” sa jag, en aning skakad

”På det här stället dricker vi! Här snackar vi inte!” Kalle log lite snett efter att ha citerat dörrvakten

Men, vi bälgade i oss pronto och jag gick och hämtade två nya stövlar med tjeckisk öl. Innan vi lämnade stället hade Kalle Ryster berättat att mannen med järnnäven, nyss blivit släppt ur fängelset efter en misshandelsdom. Misshandel av en gäst på klubben…Dörrvakten var en f d gruvarbetare från Ostrava.

Vaclav Havel blev Tjeckoslovakiens president efter murens fall 1989. Nu var det 1993 och landet var sen ett år tillbaka delat i Tjeckien och Slovakien. Men Havel var alltjämt en populär president för Tjeckien. Efter Republikanska Klubben bar det av mot innerstadens utkanter. Uppför kullarna till krogen Det Utskjutna Ögat (U Vystreleného Oka). Stimmigt, rökigt, och fullsatt. Jag spottade dock ett ledigt bord vid fönstret. ”Nej nej förfan” sa Kalle. ”Det där är Vaclav Havels bord, han kommer hit nån gång ibland och har ett ständigt reserverat bord”. Författaren Havel hade kvar sin gamla vanor. Inte glömt var han kom från.

Så vi fick stå och hänga med vår öl nån timme, sen började personalen hojta och ringa i en klocka. Stängningsdags. Okej sa jag, dags att göra kväll då.

”Nej det där gäller inte oss” sa Ryster. ”Visst, dom stänger nu, men dom trevliga gästerna får stanna kvar. Vi tillhör dom trevliga…”

Så vi blev kvar på Det Utskjutna Ögat, tillsammans med ett tiotal andra gäster och personalen. Ända fram på småtimmarna. Nu röjdes några bord bort på det övre planet och helt plötslig hade vi en scen, där krogens musikaliska personal underhöll med instrument och sång. Senare även lite dans till cd-spelaren. En svensk tillståndsmyndighet hade dött på fläcken av dessa glada utsvävningar. Prussiluskan hade tappat sin hatt.

Minns promenaden ner för backen med såsigt mjuka knän. Att vandra genom Prags gamla stad i natten, är inte bara säkert till skillnad från t ex Stockholm, det är också en estetisk upplevelse av rang. Som att befinna sej i en film. Och hotellet var bra. Sköna dunbolster. Jag sov som en prins den morgonen. Skippade hotellfrukosten.

En annan gång i det tidiga 90-talet skickades jag och expert Bosse Berglund till den gamla kurorten Marienbad för att kommentera en ishockeylandskamp mellan Tjeckien och Tre Kronor. Stenbeck och TV3 hade Hockey-VM sen 89, och TV4 gick all in på ishockeylandskamperna. Alltså gjordes allt på ort och ställe, ingen hemmakommentering. Vi gjorde ståuppor inför, och jag fick gå ner och fixa spelarintervjuer efteråt. Vid ett annat tillfälle hade jag min gamle engelsklärare (jodå han var min lärare på mellanstadiet i Hagskolan) och den finske nationalhjälten Curre Lindström med mej. Direktsändningen pågick, och jag var tvungen att rusa ner för att banda en förbundskaptensintervju. ”Ett par minuter bara” viskade jag till Curre, ”Håll igång snacket”. Väntade inte in något svar utan satte av. Noterade dock den skräckslagna blicken bakom dom där starka glasögonen. Jag fick vänta med kamerateamet. Fem minuter, tio minuter. Sen äntligen, tröskade av några snabba frågor och kutade upp på läktaren igen. Curre höll igång, hade blivit varm i kläderna. Knappt jag fick en syl i vädret vid återkomsten till mikrofonen sen.

Marienbad kände jag genom Alain Resnais prisbelönta film från 1961 ”Ifjol i Marienbad”. Gåtfull och romantisk. Marienbad ligger i det gamla Böhmen, det snackas tyska obehindrat och Bayern ligger bara några mil bort. Det bor endast ca 12.000 invånare i den vackert belägna staden med sina gräsmattor, skogar och sekelskifteshotell. Göthe, Wagner och Chopin har druckit källvatten här (finns ett 40-tal källor med påstått hälsosamt vatten), liksom författare som Gogol, Gorkij och inte minst Mark Twain som beklagade sej över den tidiga uppstigningen 05.30.

26ED82ED-D8FD-4252-9E5C-419762DECEA5

Våra tjeckiska vänner i OB-bussen som producerade hockeymatchen, drack inte vatten. Dom drack god tjeckisk öl och en och annan pepparkaksdoftande snaps vid namn Becherovka. Cigarettröken låg tät, men humöret var det sannerligen inget fel på. Ishallen var helt i glas och det blev hyfsat varmt därinne trots årstiden när solen låg på. Hallen var liten och knökfull, sittplatserna begränsade, därför stod folk och hängde vid räcket på översta trappsteget. Där hade tjeckerna vikt upp ett campingbord med sändningsprylarna till mej och Bosse. Ibland satt överförfriskade och trötta supportrar på bordskanten. Ibland smög dom in framför bordet för att se bättre. Då fick vi resa oss upp varpå dom som stod bakom började knuffa oss i ryggen för att vi skymde sikten. Ja jösses, en pilsnermugg ställdes på bordet, välte och rann ut över mina anteckningar som gjorts med tusch. Möjligt att en och annan konsonant hamnade fel sen på dom tjeckiska spelarna.

Efter matchen bjöds vi in till den närbelägna kneippen av producentgänget på taffel. Dom var riktigt igång då, och in kom den ena lokala specialiteten efter den andra. Det gällde även den lokalt producerade ölen. Mörk, välsmakande och skummig. Vi fick absolut inte betala för oss. Allt var på tjeckisk TV. Klockan var vid det laget sen, och vi hade 18 mil motorväg i hyrbil framför oss tillbaka till Prag. Jag bad Bosse köra för jag var fan inte i stånd att styra en bil. Han gammalt hockeyproffs, vältränad och med en kroppsvikt jag inte var ens i närheten av. Tålde pilsnern bättre förmodligen. Vi väntade nån timme efter det att tjeckerna tackat för sej. Drack lite svart kaffe och gav oss iväg. Lång efter midnatt. Motorvägen mer eller mindre tom i vår körriktning. Kan ha varit betalväg och lokalbefolkningen tog kanske andra vägar om dom nu var ute och for så sent. Vi mötte en och annan bil på andra sidan mitträcket, men det blev en mystisk, från fälten ångande, öde och ofarlig hemresa till Prag.

Påminde en hel del om resan jag och Hasse Holmqvist gjorde från Dresden i gamla DDR till Berlin just efter murens fall. Vi hade varit på Europacup fotboll mellan Dynamo Dresden och MalmöFF, och skulle flyga från Berlin dagen efter. Malmö klarade 1-1 på Rudolf Harbig Stadion, men åkte ut hemma på Malmö Stadion efter straffar inför 8000 (!) åskådare två veckor senare.

56E26C69-A9EA-40DE-A8DA-2D10846E0FFE

Det var också en dimmig natt. Drömlik med en tom motorväg, en av dom Hitler byggde med stora betongblock vars skarvar hördes varje gång men körde över en. Vi såg flera spöklika scener med gula saftblandare som roterade i dimman. Polis och ambulans när små Trabis hade kört i diket. Hände flera gånger på färden till Berlin. Vi kom alltså in från Öst i staden. Långa folktomma paradgator utan gatlysen. Som i en spionroman kändes det. Och så, pang! Neonljus, reklam, människor, krogar, klubbar, gatubelysning…vi var i Västberlin.

Prag är en centraleuropeisk favorit, så även Budapest där jag haft förmånen att jobba ett flertal gånger under karriären. Första gången var i mitten av 80-talet då Radiosporten gav mej chansen att täcka ett boxnings-EM. Ett av mina första utlandsjobb överhuvudtaget. Osäker, lite knäsvag av ansvaret nyanställd som jag var. Tror jag dricksade hotellkillen som bar in min väska motsvarande 300 spänn av misstag. Vem är då den första jag möter i hotellobbyn? Jo, nestor Bengt Grive utsänd för SVT. Kompis med Slas och en boxningshabitué av rang. Det första han sa var ”Jaha är det du som är Radiosporten?” Det andra Bengt sa till mej (vi hade aldrig träffats) var ”Vill du ha en grogg?”  Haha, jo det är förfan dagsens sanning. Ja vad säger man? Som rookie tackar man inte nej till Bengt Grive i en hotellbar i Budapest. Jag bjöds en Gin&Tonic och en hel del skrönor. Fick också värdefull info och tips inför mästerskapet.

D3F7BDA9-4FFE-441F-8EDA-9C1924C43B60

Jo då, jobbet gick fint sen. Som smort. Kvalade in som boxningskommentator till OS i Seoul. Men det är en helt annan historia.

 

7 Comments

  1. Äntligen 🙂

    Har väntat på ditt senaste alster ett tag.

    Lysande som vanligt.
    Älskar verkligen Prag och din beskrivning.

    Sköt om dig & ha en bra sommar.

    Skriv snart igen.

    /:Björne

    • Kul att du gillar texten. Kreativ torka ett tag, och mycket med jobb och familj. Hoppas sommaren tar fart igen och att du också får en fin semester

  2. Fantastiskt bra blogg! Har väntat i månader på nytt inlägg. Hoppas vi inte behöver vänta lika länge på nästa.

  3. Gunnar Ekström

    Kanoners som vanligt!
    Ha en riktigt skön sommar.

  4. Kommer på mig själv med att gapskratta klockan 05:20 en måndagsmorgon. Beskrivningen av dörrvakten och som avslutning anekdoten med Grive. Världsklass

Leave a comment

Please be polite. We appreciate that. Your email address will not be published and required fields are marked