Att kommentera sport i TV och Radio

Lennart Hyland brukade kalla mej Roger, eller ”Råååger” snarare. Sen läste han tipsraden för mej, med rätt pauseringar och rätt tempo. En mästare på allt… En bättre sportreferent har Sverige aldrig haft, varken förr eller senare. Där var ett gäng som brukade nämnas som Hylands ”grabbar”, men vi är alla i branschen på ett eller annat sätt ätteläggar till den hårdjobbande allkonstnären från Tranås.

Hyland med "grabben" Lars-Gunnar. Pionjärer
Hyland med ”grabben” Lars-Gunnar. Pionjärer

Den vanligaste frågan jag får som kommentator är, ”hur kan ni komma ihåg alla namn?” Jerring körde sitt ”Japaner japaner”, och OjOJ” Göransson (Rio-VM 1950) ”Åttan till nian, nian till sjuan -och måål…igen, 7-1 ojojojoj”. Från Lennart Hyland fick jag kortleksknepet. Ett memoryspel som är helt nödvändigt om man vill kommentera ishockey på riktigt. På Hylands tid var förvisso lagen mindre till antal spelare och numren lägre, men inget hindrar en nutida kommentator att numrera en egen. Själv har jag många gånger haft hjälp av en vanlig Öbergs. Du vänder upp kort efter kort som i en patiens, och utan att tänka ska du koppla siffran (knekt är 11 tex) till ett spelarnamn. När du fixar hela kortleken på sekunden, och utan betänketid, har du goda möjligheter att fixa ett rappt referat med tajming. Det viktigaste momentet i livekommentering. Arne Hegerfors var en mästare i grenen, Lasse Granqvist är det alltjämt. Däremot har framförallt CMore en del referenter som hela tiden höjer rösten och informerar oss i efterhand. Vecka ut och vecka in, t o m i fotbollsreferat. Kommer undan med det, och får ständigt nya uppdrag. Väldigt få TV-recensenter har en susning om hantverket. Hyland hade ylat ”Rååååger”!

En annan viktig ingrediens är rösten. Hylands mjuka baryton var en lisa för själen. Alldeles för lite uppmärksamhet ägnas åt refererandets viktigaste instrument. Förr fick dom flesta som talade i radio genomgå det sacrosancta ”hallåprovet”. Andningsteknik, magstöd, betoning, frasering och artikulation var ledord. Taskig röst, dålig förståelighet inget radiojobb. Ganska självklart när man tänker på det. Jag hade varit en vecka som praktikant på Radiosportens redaktion när Tommy Engstrand skickade mej till talpedagogen. Är oerhört tacksam för det, jag lät som en buspojke i en Pilsnerfilm från 40-talet…Jag är också tacksam för Lennarts råd (för snabb perception och formuleringskonst) att använda det ändlösa resandet till träning. ”Referera vad du ser från tågfönstret, livfullt och med varierat språk”. Hände att man fick underliga blickar i kupèn.

Träningslokal för kommentatorer
Träningslokal för kommentatorer

 

Man tar dom på position. Tendensen i dagens kommenterande är att referenterna placeras längre och längre från planen. Chansen att ens med örnblick urskilja tröjnummer är liten, att ge stämningsbilder av linimentdoft, dobbklapper, tränardirektiv och doften av fuktigt gräs är obefintlig. Det är en oerhört trist utveckling, och jag är förundrad över att TV-bolagen som finansierar hela cirkusen låtit det ske. Den skrivande pressen (betalar inte en spänn) sitter alltid närmare planen på bättre platser. och dom kan ju alltid kolla upp detaljer i efterhand (utom dom som kör live på nätet förstås). Det gör att man helt enkelt får sätta upp lagen grafiskt som dom spelar på planen. Man får då utgå från att mannen i högerkorridoren är ytterbacken Dani Alvés eller att det är Casemiro som stoppar motståndarnas offensiva framstöt på mittfältet. Ty det är en kommentators främsta och viktigaste uppgift, att berätta vem som gör vad. Vissa i vår Herres kommentatorshage har tappat det helt och sitter och intervjuar bisittaren i 90 minuter(!). I bandy-VM nyligen fick man bara undantagsvis veta vem som hade bollen, och i så fall enbart svenska spelare. Hade en kollega en gång som bara droppade namn på storlagens spelare (sket fullständigt i ukrainare, greker, juggar och polacker) och kom undan med det. I årets skidskytte-VM var det tvärtom. Bara namn. Fullständiga, med förnamn, mellannamn och efternamn. Helst franska och tyska. Gärna upprepade fyra fem gånger i rad. Som en livboj att desperat hålla i. Till bilden tillfördes ingenting. Ferry hade svårt att hålla färgen, men bet ihop. Bäst är nog ändå min gamle radiosport-kollega Mats Strandberg som alltid körde Glenn Johansson, Thom Eklund eller Anders Eldebrink vid pucken när SSK spelade i Sportextra. ”Men dom är ju inte ens på isen?” Det tog Strandberg lugnt på ”Vafan, det är ju radio. Ingen kan ju veta”. Skulle inte fungera idag när ALLT Tv-sänds. ”Strogge” brukade även ta det förtryckta programbladet och sätta sej i holken på Hovet och bara köra, oftast efter samma princip som i Scaniarinken. Helt utan förberedelser. Minsta möjliga ansträngning. Lasse Kinch å sin sida bar omkring på en tjock pärm med egen statistik, och satt i timmavis med eget protokoll och förberedelser. Detta var en av anledningarna till att Engstrand och Strandberg var som hund och katt, och att Strogge inte fick kommentera hockey-VM. Det här tar dock inte bort glansen kring Mats Strandbergs episka tennis-, pingis- och boxningsreferat. Fullständigt unika. Minns fortfarande Stellan Bengtssons singelguld i Nagoya, lagsegern mot Kina i VM och svensk storhetstid i tennis, allt skildrat av denne högst originelle man med hårtestarna på ända.

Lasse Kinch. Delade alltid med sej av yrkeshemligheter
Lasse Kinch. Delade alltid med sej av yrkeshemligheter

Jag använder fortfarande Lasse Kinchs mall för hockey- och fotbollsprotokoll. För handbollen har jag konstruerat ett eget. Numera har man på handbollsmästerskap tillgång till datoriserad statistikinformation. Men jag är snabbare, och TV är tajming.

England-Brasilien VM 2002 enligt Kinchens gamla mall
England-Brasilien VM 2002 enligt Kinchens gamla mall

Det tog 60 år innan kvinnor fick referera dom stora bollidrotterna i svensk TV. Ett bedrövligt konstaterande i världens mest jämställda land. Redan vid handbolls-VM Island 1995 kommenterades matcherna för Egyptisk TV av en kvinnlig kommentator. Träffade henne sen många gånger vid ett flertal mästerskap. Min personliga favvo är annars Maria Strandlund, som kommenterar tennis på Eurosport. En förmiddag med henne, Australian Open och en kopp rykande kaffe är en fin start på dagen. Kunnig, bra röst, engagerad och med värme till spelarna som känns. Många andra har en hel del att jobba på, inte minst när det gäller röstläget, magstödet och pauseringen. Våga! Vet att Claes Åkesson (Runheim) skrev en krönika i ämnet i Metro, och drevs ur stan hängande på en stång i tjära och fjäder. Tiden var inte mogen… Det tog 60 år för tjejerna att få chansen att kommentera, och tro mej, det kommer att ta minst 20 år till innan någon vågar skriva Tv-kritik jämställt. Mycket beror förstås på ägghuvudena som hatar på sociala medier. Vi får alla i branschen ta vår släng av sleven, men kvinnorna är särskilt utsatta. Det betyder dock inte att man ska dela ut priser ”för att det är synd om”. Bara kontraproduktivt. Dom som vågar och vill måste få chansen till lika direkt och omedelbart mentorskap som jag själv fick på 80-talet på Radiosporten. Talpedagogen inom en vecka…och en sak ska du ha klart för dej ”här ska inte stås några jäkla skåp på denna redaktionen”. Där rök en kär gammal klyscha för alltid. Men jag kan fortfarande med pinsam rodnad konstatera att jag lät ”duggregnet ösa ner” i ett radioreferat och att jag i ett annat såg till att ”Ola Andersson blev omskuren (menade kringskuren) på mittfältet”…

Maria Strandlund Tomsvik. Favorit-kommentator
Maria Strandlund Tomsvik. Favoritkommentator

Aldrig har så mycket sport direktrefererats i svensk TV, och aldrig har behovet av kritik, feedback, utbildning och mentorskap varit så stort

 

Till sist:

Jag har utbildat kommentatorer vid ett par tillfällen i Norge. Dels för norska TV2 och dels för norska fotbollförbundet och deras PPV-sändningar. Detta (tror jag) via mina matcher i SerieA, tidiga Premier League och La Liga. Låter det illa i norsk Tv kan det delvis vara mitt fel. Aldrig fått frågan om föreläsningar här i ankdammen på hemmaplan. Kommenterat sport i radio och Tv i 37 år nu

*************************************************

Avskyr när svenska atleter veckan efter ett VM ”tar revansch” och vinner efter att ha floppat #skidvm

**************************************************

Både DIF och Hammarby ur Svenska Cupen efter direkt svaga insatser. Hur är egentligen statusen på lagen på Tele2?

***************************************************

Hybridgräs på Stockholmsarenan? Nästan för bra för att vara sant. Men Bajen lär jobba för en utredning #badrumsmatta

****************************************************

Hockeyns märkliga kvalsystem är igång och snart slutspelet. Drama, äntligen! Efter femtielva sega omgångar

****************************************************

Tror Sundhages landslag kommer få ett tufft EM. Kvalet är lalleri, nu blir det på riktigt

*****************************************************

Bara FC Barcelona klarar att göra det FC Barcelona gjorde i CL. Men Emery borde få sparken och Suarez avstängning

*****************************************************

Vare sej ni gillar det eller inte, får abborrarna vänta. Tänker köra på ett tag till, för att jag till slut insett hur himla kul det är, och för att mina jobbarkompisar och allt runt idrotten ger så mycket tillbaka

*****************************************************

Allsvensk premiär den 2 april!

Bubblare: Våren

Efterlängtad
Efterlängtad

Den stora sorgen

      image Jag kan på rak arm minnas den sista gången jag var lycklig. Det var den 2 april 1987. På natten hade jag varit med vid förlossningen av min första son. Utan en blund i ögonen gick jag sen till Fryshuset för att spela seriematch i basket. Jag var viktlös, gjorde 25 poäng. Sköt från hörnen, top of key, trepoängare. Jag var ostoppbar. Jag var ung, vacker, stolt och odödlig.   

image

 

Ett år senare i en bar i Hong Kong, sa servitrisen, ”Du har så ledsna ögon”. 1989, på försommaren dog jag helt. Inuti. Kollapsade efter en sändning på radion och upplevde dödsångest och livets ändlighet för första gången.

Idag är allt en soppa av grått klet. Jag har dålig kontakt med mitt känsloliv. Jag blir inte ens ledsen på riktigt, och på djupet när människor omkring mej dör. Jag bockar av en begravning på samma sätt som jag bockar av ett restaurangbesök. Bra gjort, jag har klarat av ännu en av dom uppgifter som krävs av mej som människa. Jag minns inte ens vilket år min far gick bort. Det är ofattbart. Det är så jävla hemskt.

image

Åldrandet är svårt att förhålla sej till. Man brukar säga att alternativet är sämre. Det betyder dock inte att man måste älska att se sej själv utifrån som 50- som 60-åring. Det är inte alls så länge sen jag självbehandlade min depression med träning. Tog 102,5 kg i bänkpress (vägde själv 78 kg) och sprang terrängmil tre gånger i veckan på runt 40 minuter. Drivkraft fåfänga, jakt på sex och bekräftelse samt förutsättningar till uteliv, ibland 7 gånger i veckan. En orolig själ. Inte känna efter. Absolut inte stå stilla.

image

 

Men tiden hinner alltid ifatt en. Till sist blir man en föredetting, en spillra med en drink, vare sej man vill det eller ej. Farligt högt blodtryck, taskiga blodfetter, ölmage och en prostata av en fotbolls storlek. Då blir träningen inte längre något lustfyllt i jakten på kickar. Den blir istället ett livsvillkor. Och för en man med diagnosticerad depression räcker det inte långt som motivation. Vissa dagar kommer jag inte ens ur sängen. Att koka en kopp te känns övermäktigt.

Jag har många gånger tänkt att jag ska göra slut på skiten. I det här landet brukar man säga att självmordet är något fegt. Men det krävs ett oerhört mod för att omfamna smärtan och det okända, stora eviga mörkret. Det är också en väl känd sanning att unga kvinnor mår psykiskt dåligt. Dom unga männen är i sammanhanget sorgligt bortglömda. Samtliga jag känt som tagit livet av sej är unga män. Och det är en handfull. Nästa självmordsvåg kommer i min egen åldersgrupp. Dubbelt så många män som kvinnor begår självmord i Sverige.

image

2012 på våren, satt jag på Sanduddens begravningsplats i Helsingfors och grät. Jag var ute på en joggingtur på förmiddagen i väntan på första match i Hartwall under hockey-VM. Men benen bar inte längre än dit, bland gravstenarna, vid havet. Jag hade fått veta att mina PSA-värden var höga nog att döda en elefant och jag ångrade bittert två saker. Att jag sökt vård hos specialist på SÖS för mina besvär med kronisk prostatit (helt säkert yrkesrelaterad) och att jag låtit mej övertalas till att ta injektioner mot lågt testosteron.

Leif Boork brukar säga att det jag gör bäst är ishockey. Att arbeta tillsammans med Boork är att få en insikt i det innersta av hockeysjälen, och för den delen också i sin egen. Många underbara samtal om livets väsentligheter under bilresor, i ishallar, på flygplan eller över en hotellmiddag. Nu jobbade jag  i lag med den gamle djurgårdsbacken Thomas Johansson och vi täckte alla matcher i Helsingfors. Granqvist/Boork var förstateam och kommenterade gruppen i Stockholm.

Att hålla rätt på andra-assist och utvisningstider med döden vid sin sida är lättare sagt än gjort. Men jag stretade på och det var en befrielse varje gång pucken släpptes. Thomas är en lätt människa att umgås och jobba med. Jag hade aldrig klarat dom där veckorna i Finland på egen hand. Jag hade slukats av mörker.

VM var i Maj, månaden efter väntade kraftprovet EM i Polen/Ukraina. Jag och Jens Fjellström fick Ukraina på vår lott eftersom Sverige spelade i Kiev och finalen skulle avgöras där. Jag tyckte mycket om Ukraina och människorna. Tillbringade mest tid i Donetsk, och det är en av dom enklaver som drabbats hårdast av kriget med ryska förtecken. Deras stolt uppvisade nybyggda flygplats till EM är skjuten i småsmulor, och jag tänker ibland på den lilla vinbar jag frekventerade för att hantera min ångest. Familjen som ägde den var omåttligt stolt över sin gigantiska vinkyl, sina väl tempererade italienska kvalitetsviner och välsmakande små pastadelikatesser. Lever dom? Står huset kvar?

Flygplatsen i Donetsk
Flygplatsen i Donetsk

Jens är en människa med nära till känslorna. Tycker mycket om honom. Vi reste bra tillsammans. Vi är båda goda lyssnare, och hans ambitionsnivå när det gäller jobbet skyhög. Ibland kanske för t o m för hög. Han är väldigt bestämd med hur allt ska regisseras vid t ex ståuppor i kamera inför match, frågor och svar. Fel ställd fråga eller användande av info han själv tänkt dra kan leda till lång iskyla. Själv tycker jag att närvaro, lyhördhet och improvisation är viktigast i det läget. Jens menar information, innehåll med substans och vattentäta skott mellan reporter och expert. Vem som har rätt i sak lämnar jag till tittarna att avgöra. Själv är jag långt ifrån säker.

Men man är trygg med Jens, både som reskamrat och på arena. Få människor i denna världen jag litar på mer. Han har räddat mej många gånger under matcher. Som den där gruppspelsmatchen mellan Italien och Holland i Zürich 2008. Timmar efteråt var upprördheten stor i schweizisk TV om målet van Nistelrooy gjort som var klar offside(!) Domarteamet var svenskt vill jag minnas och skötte sej utmärkt. Min bisittare förklarade lugnt i direktsändning, innan alla repriser (hjälpte inte schweizarna), att en italiensk försvarare låg skadad(?) precis bakom kortlinjen vilket upphävde offsiden. Weltklasse Herrn Fjellstroem.

Jag har genom mina 35 år som sportjournalist lärt mej oerhört mycket av dom experter och gamla elitidrottsmän jag haft förmånen att få resa och arbeta med. Jag har plockat lite insikt från var och en. Min allra första var den gamle storbacken och förbundskaptenen Orvar Bergmark. Så lugn, varm och stödjande för en hypernervig rookie i sin första fotbollslandskamp. Orvar gick tyvärr bort alldeles för tidigt i Parkinsons sjukdom.

Leif Boork, Ulf Jansson, Bosse Berglund, Kenta Nilsson, Stefan Persson, Challe Berglund, Petter Rönnqvist, Thomas Johansson, Arto Blomsten, Hasse Holmqvist, Ralf Edström, Hasse Borg, Pelle Blohm, Pontus Kåmark, Jens Fjellström, Anders Andersson, Billy & Kenta Ohlsson, Rolle Åman, Malin Swedberg, Magnus Hedman, Martin Dahlin, Hasse Backe, Per Stümer, Jonte Karlsson, Charles Barton, Leffe Carlsson, Paolo Roberto, Lasse Myrberg, Martin Frändesjö, Kristján Andrésson, Lina Olsson, Per Johansson, Claes Hellgren och några till… Tack alla!

På uppdrag i Ankara

Eftersom jag alltid ställt oerhört stora krav på mej själv, och därmed också indirekt på omgivningen, har jag lite oförtjänt ibland fått rykte om mej att vara besvärlig att arbeta med. Men det är bland folk som inte känner mej. Fråga vem som helst av mina många bisittare som jag rest och jobbat nära med. Någon prestige har jag inte, något behov att framhäva mej själv har jag inte heller. Jag är i grunden en arbetarkille från en förort som har en ok röst för etermedia, ett bra tempo, och en djup kärlek till journalistik och idrott. Allt jag åstadkommit, har jag åstadkommit själv, utan hjälp, utan genvägar. Jag kommenterar lika gärna Syd-Korea mot Irak i ett fotbolls-VM som Sverige-Brasilien. Alla som tror något annat har fullständigt fel. Fullständigt. Det finns gott om karriärister i det här yrket. Jag är inte en av dom.

Mina höga PSA-värden ledde till en biopsi för att i värsta fall fastställa en cancer-diagnos. Själva biopsin slutade mycket illa. Ett par dagar efteråt drabbades jag av inre blödningar. Urinblåsan var blodfylld och jag fick tappas akut. Var en trasa till människa, men skickades hem med en kateter. Jag är fortfarande chockad över att dom inte skrev in mej. Några av dom värsta dagarna i mitt liv. Han som stuckit nålar i mej frågade om jag hade psykiska problem eftersom jag var öppen med att effekterna av hans undersökning fick mej att må så uselt. Störtblödningen var en ovanlig komplikation sa doktorn. Klen tröst. Efter en veckas ångest kom provsvaren. Negativt. Lättnad förstås, men i förlängningen var det ju då också en fullständigt onödig och plågsam undersökning med jobbiga konsekvenser. Mina urinvägar har inte hämtat sej helt än. Och detta är fyra år sen nu. Det berör en del av kroppen som är känslig och laddad, på många sätt. Förvärrar självklart depressionen. Äter Citalopram och dubbla blodtrycksmediciner och ibland akut ångestdämpande. Känns ödesmättat.

”Välkommen till yrket med Sveriges kortaste medellivslängd, kortare än för gruvarbetare” sa rektorn för Journalisthögskolan Lars Furhoff till oss studenter under sitt inledningsanförande 1980. Och ser jag mej omkring så stämmer det ju. Oregelbundna arbetstider, ständigt resande, dålig kost, stress, deadlines och att alltid bedömas i offentlighet gör sitt till. Själv blev Lars Furhoff bara 47 år.

Vi som är män, medelålders och vita är i dagens identitetspolitik legitima att förakta och bespotta. Vår musiksmak, hur vi klär oss, hur vi ser ut, vårt sexliv, hobbies, politiska åsikter, sportintresse. Allt är ok att förlöjliga medialt. ”Gubbslem” är tydligen benämningen på det kollektiv som går till jobbet varje morgon, hämtar barn på fritis och betalar in merparten av den skatt som gör att fria teatergrupper (som Tur-Teatern) kan sätta upp Scum-manifestet av Valeri Solanas. ”För kvinnor återstår endast att eliminera det ekonomiska systemet, införa fullständig automatisering och utplåna det manliga könet”. För egen del började hon med att skjuta konstnären Andy Warhol, som mirakulöst nog överlevde attentatet trots svåra skador.

image

Jag tycker DN står i en klass för sej i den här sortens retorik, där Aftonbladet Kultur dammar in som god tvåa. Många av dom artiklar/recensioner etc hade förmodligen varit åtalbara om ”män” bytts ut mot valfri etnisk grupp, eller varför inte ”kvinnor”.

image

Det var ju skrivet i sten att författaren Karl-Ove Knausgård skulle jagas på landets kultursidor, eftersom han i sin självbiografiska romanserie Min Kamp rakt upp och ner berättade om hur det var att vara man i ”Cyklopernas land”. Jag är kanske en överkänslig människa, men det är förbanne mej svårt att alltid stå rak och opåverkad i skuren av gatstenar.

En gång är livet drömmar och förhoppningar. Allt är möjligt. Musiken och kärleken ständigt närvarande.

Så en dag, omärkligt, smygande – blir allt bara ett tomt konsumerande och en utdragen väntan på döden.

Denna text är ingen självömkan eller vädjan efter tröst. Bara något som måste skrivas

image

 

Göteborg den 15/12 2016

 

 

 

Ön

Kan man vara kär i en ö? Är det möjligt att älska en grå holme av ursten och och kalk i Östersjön så det känns i hela kroppen? För Ingmar Bergman var det så, och när jag kom med bussen över kullen mot Kyrkviken i solsken och glittrande vågor var det så även för mej

image

Mästerregissören kom till Fårö första gången för en filminspelning på 60-talet. Och blev kvar. Med undantag från den period han tvingades utomlands av nitiska skattemyndigheter blev ön Bergmans hem.

image

Han vilar idag tillsammans med sin älskade Ingrid vid Fårö kyrka, men hans ande svävar konstant över ön. Idag finns till och med ett Bergmancenter vid den gamla skolan, en Bergmanvecka och kulturarbetare kan beviljas stipendium och arbeta i regissörens hem vid Hammars på den östra sidan av Fårö.

Casa Bergman Hammars
Casa Bergman Hammars

Jag såg honom bara en gång under alla mina år vid Östersjön, då kom han i sin jeep ner till Sudersand i sällskap med Harry Schein. Annars skydde Ingmar offentligheten så pass att dom bofasta brukade visa nyfikna åt galet håll vid förfrågan om demonregissörens viste.

1976 var året för min första upplevelse av Fårö. På sätt och vis även det kulturrelaterat eftersom jag bodde i ett hus som hyrdes årsvis av två översättare. Karin och Allan Janzon som översatte Tin Tin albumen i Sverige. Dom hade hyrt en stuga i sluttningen ner mot Sudersandsviken av lantbrukaren Gustav Broberg sen sent 50-tal, och jag var klasskamrat med deras dotter Monica. Det var av henne jag var ditbjuden och det är jag tacksam för än idag.

På många sätt typiskt för Fårö som av hävd varit en hemvist för människor med kreativa fria yrken, och socialdemokratiska politiker. Det började med familjen Palme och fortsatte med Bodströmklanen.

Olof Palme på vandring hem mot Ava efter match
Olof Palme på vandring hem mot Ava efter match

Kommersialismen gör sej icke besvär. Dom ca 5000 sommarboende vill ha det enkelt och som det alltid varit. ”Vindsurfingparadiset” blev aldrig realitet och inte heller ”golfparadiset” även om det numera lär ligga några få hål på en åker väster om landsvägen. Krogkonkurser är legio och hoppfulla krögare byts ut med jämna mellanrum.

Ibland tas mästerkockar in, och dyra renoveringar görs men allt faller ändå på att man sparar in på servisen som inte har en susning av vad den håller på med. Billigast möjliga arbetskraft i form av sommarlovslediga ungdomar. Väntetider på över en timme inte ovanligt, och då helt säkert med fel rätt från menyn. Sashimi blir i servitrisens mun ”Sushimi”, på frågan om vilken japansk öl som serveras blir svaret ”japansk”. Och då snackar vi ändå en avsmakningsmeny för tusen kronor. Dom enklare serveringarna har andra problem, som att dom vuxnas mat kommer in först och dom små barnen får vänta längst på sin mat. Vid ett tillfälle på Carlssons Ranch i en och en halv timme(!) på en barnhamburgare. Sen hade servitrisen mage att ta fullt betalt dessutom. Hopplöst.

Till slut ger man bara upp och stannar vid stugan med sin rangliga grill från OKQ8.

Krögarna får då glupskt kasta sej över dagturister och campare i förvissningen om att dom ändå inte kommer tillbaka.

Och då går det ju som det går…

Dessutom blir jag efter fyrtio år på Fårö fascinerad över hur säsongen förkortas för varje sommar. Dom första åren på ön fanns bara ledigt att hyra från mitten av augusti. Då var allt öppet och sommarlivet gick på som vanligt. Nu dröjer det ofta in till andra veckan i juli innan det exploderar med köer på Ica och till bageriet Sylvis döttrar. Då händer allt. Konserter med stora svenska namn som Eldkvarn Laleh Bo Kaspers med flera på Gåsemora. Då ringlar köerna kilometerlånga till färjeläget och folk vallfärdar från storön Gotland.

Runt den 7-8 augusti är det tomt igen. Då sitter handskrivna lappar på serveringar och försäljningsställen där man strukit över redan ändrade öppettider med tuschpenna, och gjort dom ännu kortare. I vissa fall till öppet bara över helgen och i vissa fall inte öppet alls.

Någon vecka senare blåser löven runt och på övergivna minigolfbanor. Finns det något mer vemodigt och övergivet än en övergiven minigolfbana med en bommad kiosk där flaggorna från Guteglass hänger kvar?

1976 fanns på 500 bofasta och några sommarmånader tre livsmedelsbutiker och en fungerande skola. Sen något decennium är bara ICA-butiken kvar. Skolbarnen bussas till Fårösund och bägge Konsumaffärerna har lagt ner. Temporärt monopol för Ica-handlaren vilket inte gynnar någon. Arbetssituationen under den intensiva julimånaden är grotesk och prissättningen för oss konsumenter detsamma. Varorna tar slut på nolltid och att planera inköp är i stort sett omöjligt. I början av sommaren är problemet ofta det omvända. Dammiga produkter med utgånget datum står kvar i hyllorna och man får vara på sin vakt.

Köerna i juli är monstruösa och detsamma gäller för bageriet där köläget får avgöra om det blir några frukostfrallor eller ej. Där möter jag ofta förre justitieministern Thomas Bodström som kommer cyklande på sin taggade cykel från advokatfirman. Inte sällan i badrock eller träningskläder. Det är så vi vill ha det på ön. Jag och Thomas bildade under en period mittbackspar i Fårö IF, och han och TV-profilen Ann Lindgren vann mixedklassen i tennisturneringen Fårö Open minst tio år i följd. Jag har spelat fem finaler ( 4 dubbel 1 mixed) genom åren och förlorat samtliga…

Fårö IF. Thomas Bodström bakre raden t v. Mårten Palme t h utanför författaren
Fårö IF. Thomas Bodström bakre raden t v. Mårten Palme t h utanför författaren

Jag hyr en enkel grön stuga vid Butleks. Med el, men utan indraget vatten och med utedass i skogen. Så har det varit dom senaste 31 åren. Dom första nio flyttade jag runt mellan olika stugor av ytterst skiftande kvalitet och läge. Nån sommar vägg i vägg med en grisbod. Doftade inte rosor. Och grisbonden och potatisodlaren Nisse som jag hyrde av hade inte mycket till övers för min sambo och fruntimmer, utan bjöd in mej dagligen till sitt kök för ett snack karlar emellan. Då bjöd han på varmgrogg. Det var ett halvt dricksglas fickljummen Explorer och varmvatten direkt från kranen.

Ett annat original var Tore med cyklarna. Han bodde uppe vid vägkorset och hade en eminent liten cykelverkstad. Tore var alltid 87 år, minst, men körde på år efter år. Min femväxlade Crescent hade fått gå med packning och trasiga ekrar så att bakhjulet såg ut som en åtta med växelnav och allt. Tore fixade det på en pisskvart nästan gratis och vi kunde fullfölja vår planerade cykeltur ner till badpensionatet i Ljugarn.

Jag vet inte om det hade med skattemyndigheter att göra, men Tore förnekade alltid att han hyrde ut cyklar. Det var bara dom redan invigda som fick förmånen. På direkt fråga svarade han alltid ”naajdu, det håller ja inte på mä längre”

Till slut fick även jag uppleva glädjen att stoltsera med en Tore-cykel. Men det tog nog tio år innan nåden beviljades mej. Och fan ta den som cyklade i sanden längs strandlinjen. Förstörde farbrorns dyrgripar med salt och grus.

En gång frös vi borta i stugan, och vi var utan tillgång till ved. Tore har massor var det nån som sa. Tores svar blev ”Köpe ved? Dessa turister…” Det kan mycket väl vara det dummaste han hört i hela sitt långa liv. Jodå vi fick en säck fin björkved av gubben, och några pengar ville han inte ta emot.

1976 fanns det fortfarande gott om militär, både på Fårö och inte minst kustartilleriet i Fårösund. När du kom till Rute kyrka på landsvägen möttes du av en hög skylt som förklarade att som utländsk medborgare var det bara att vända om. Gotlands nordspets var militärt skyddsområde, liksom Fårö. Det fanns t o m ett skjutfält på Fårö där det brassades på från havet, och som stängdes med bommar och varningsskyltar. Gott om nergrävda bunkrar vid kusten nära Engelska kyrkogården, som är en viloplats för brittiska matroser som dog i koleraepidemin 1854 då en flottenhet under Krimkriget var stationerad i sundet. 27 sjömän med officersgrad blev kvar på Fårö. Dom döda matroserna sänktes i havet. Det sägs att det spökar på Ryssnäs där gravkullarna är belägna.

Engelska kyrkogården Ryssnäs
Engelska kyrkogården Ryssnäs

Dessutom var Fårö med sin unika flora och fauna ett naturreservat och bygglov beviljades i stort sett inte överhuvudtaget. Idag är tyglarna släppta på stora områden av ön, och eftersom skifte aldrig genomfördes så äger lantbrukare och infödda Fåröbor dyrbara markområden korsvis över ön. En sommar kan man få möta ett byorginal, som brukade fråga mej om det var okej att dricka T-röd, på en splitter ny Harley Davidson. Nyrikedom är inte ovanligt sedan dom hårda byggreglerna lättades på.

Jag är helt befriad från avundsjuka i det fallet. Vintrarna är långa kalla blåsiga och mörka. Färjeturerna glesare och möjligheterna till utkomst och försörjning begränsade. Allra helst sen militären la ner.

Någon bro över sundet har det aldrig blivit. Opinionen är splittrad, och sommarstugeägarna måna om sin exklusivitet. Hade jag varit åretrunt boende med skolbarn, hade jag självklart varit för en bro mellan Fårö och Gotland.

Nu kan jag vara en lyxturist med alla dess privilegier. Jag njuter av norra Europas finaste badstränder, jag känner en samhörighet med så många boende, sommargäster och mitt hjärta är fullt av kärlek till den vackraste platsen på jorden.

Skalasand
Skalasand

Jag har rest över hela världen, men aldrig funnit ett ställe som fått mej att må lika bra. Aldrig har sanden varit så fin, vinden talat så vackert och blommorna i dikesrenen lika skiftande och talrika.

Skärsände
Skärsände

”Vill man vara högtidlig kan man säga att jag har funnit mitt hem, mitt verkliga hem” sa Ingmar Bergman när han kom till Fårö för att spela in Såsom i en spegel (1961). SF sa nej till regissörens begäran om att filma på Orkneyöarna. För dyrt var beskedet. Det billigare alternativet kom att skapa filmhistoria. Bergman spelade in sex långfilmer, en TV-serie och två dokumentärer på ön. Alla ytterst sevärda. Ett testamente av svensk filmkonst.

image

Det finns en publik bio på Fårö naturligtvis (Ja Ingmar hade förstås en egen). Den invigdes 1954 och är fortfarande i bruk. Jag såg den mysiga danska 70-tals pastischen Kollektivet där i somras. 2019 är det 65 års jubileum. Det hela började med att snickaren Arthur Normans ko dog. Höladan blev överflödig. Så Arthur köpte en begagnad projektor och snickrade själv ihop bänkraderna. Det finns 138 platser i den gamla ladan som är full av kolorerade filmstjärnor längs väggarna. Bion har haft många ägare genom åren och drivs idag av en förening.

image

Sudersandsbion är en anakronism. Borde inte finnas. Men det gör den. Mot alla odds. Gå dit i sommar, köp en strut popcorn och stötta denna värdiga dront.

Norsholmen i norr finns ett nedlagt stenbrott och en banvall från en länge sedan nedlagt smalspårig järnväg. Såväl får som kor och tjurar går fritt på sommarbete där. En gång i tiden t o m renar. Den legendariske Marcus Larsson som en gång räddade Fårö från att blåsa ut i havet, fick en flock renar som en dellikvid i en affärsuppgörelse. Han släppte ut dom på Norsholmen, men renarna dog svältdöden. En unik miljö därute, men inga norrländska lavar. Det gick illa för renarna tyvärr.

Stockholmare däremot är i högsta grad kompatibla. Känner många som flyttat permanent till ön, Inte bara Bergman. Både Gurra och Fjodor i Ebba Grön har jobbat på Stora Gåsemora och finns kvar på Gotland än idag. Numera någon mil söder om Fårösund.

Men Marcus Larssons plantering av barrskog finns att beskåda i närheten av Sudersand i Ulla Hau. Ett magnifikt område av sanddyner och myrlejon mitt i skogen. Kommer man tillräckligt högt kan man följa sanden kilometervis ändå ner mot Norsta Auren. Utan Larsson hade Fårö sannolikt varit delat på mitten idag och delvis uppätet av havet.

image

Han föddes på Gåsemora, den största gården på ön. Det var min andra kontakt med Fårö. Min dåvarande flickvän hade sett en radannons i DN och vi hamnade i köket på gården hos den legendariska bondmoran Kally.

Hon gav oss nycklarna till en liten stuga vid fyren ägd av sonen Gustav, lärare i Visby. Kally tipsade också om en 5 km lång sandstrand bakom dynerna och försvarets radioanläggning där uppe i norr. Känslan när vi efter en cykeltur på en dryg halvmil promenerade bland tallarna i lös jobbig sand och plötsligt efter en klättring tittade ut över det stora blå glömmer jag aldrig så länge jag lever. Detta var under senare delen av augusti och 1977. Idag har kvällstidningarna skrivit om paradiset Norsta, men då var vi helt ensamma. Jag lovar. Vi gick som Gud skapat oss en hel dag däruppe utan att se en enda människa. Bara jag, min flicka, måsarna och det skummande ljumma havet

På Auren. Som Gud skapat oss
På Auren. Som Gud skapat oss

”I ditt yrke söker du förenkling, proportion, anspänning, avspänning, andning. Fårölandskapet ger dej allt detta i rikligt mått” skrev Ingmar Bergman. Jag  hade kunnat uttrycka mej på pricken likadant

Osannolika Norsta Auren
Norsta Auren

Hus och markpriser är numera på den nivån att Fårö inte ligger inom räckhåll för egen del. Skaffade ifjol istället ett ställe längs ostkusten på fastlandet. I Småland. Destination Gotland och färjepriserna avskräcker. Nu kan vi ta bilen (gnissla tänder nu Miljöpartiet) och några timmar senare vara vid sommarhuset. Fårö är ett dagsprojekt och på många sätt omöjligt bara för en helg. Men för sommarveckorna är det perfekt att hyra, om man som jag har haft lyckan att gradvis bo in mej. Inget gräsklippande, husmålande och lagande av tak. Utan bara kontemplation, läsande och en och annan maltwhisky till syrsorna i kvällningen.

Digerhuvud
Digerhuvud

Så mycket mer av nöjesliv och underhållning behöver man inte. Men 1989 hände något. I en lada nere vid Friggars startade en svartklubb. Den förste artisten på scenen (många har följt) var Dj Harry, en proggare som underhöll den av alkohol saliga fåtaliga publiken på bongotrumma(!) i bortåt en timme. För att komma runt det juridiska kring serveringen gjorde ägaren av ladan Thomas Lindholm, det till en medlemsklubb. Medlemskortet löstes i entrén och bestod av en potatisettikett (jo sant), där man fick skriva i sitt namn. Ölkassan var en cigarrlåda. Kuten (sälunge på gotländska) hade dragit igång.

Thomas hade dock underskattat avundsjukan och girigheten hos krögarna på ön. Deras lökiga dansband på helgkvällarna fick plötsligt konkurrens av ett ställe med snabb kultstatus och otvunget umgänge (minst sagt) bortom kommersialism och ordning & reda.

Thomas blev polisanmäld och så småningom bortförd i handbojor till sheriffen i Visby.

Men han gav inte upp. Året efter var han tillbaka med vassare artister, rockabilly på stenkakor från diskot på höloftet i ladan och en ny medlemsklubb (potatiskort igen), men medlemmarna fick ta med sej eget dricka till klubben.

Några underåriga slapp in, och körde på fyllan i diket med moped (inget allvarligt hände) och nu sällade sej en del upprörda föräldrar till krögare på krigsstigen.

Nya sanktioner, men Thomas reste sej på nytt. Skaffade kassaapparat, momsregistrering och gjorde upp med Fårökrogarna om att bara köra dom kvällarna ”konkurrenterna” inte hade dans eller uppträdanden.

Svartklubbskänslan levde dock kvar, precis som rockabillyfeelingen och det oväntade. Vissa kvällar var självaste justitieminister Bodström på plats och drack knappt kyld Lapin Kulta.

Kuten
Kuten

Thomas Lindholm, som bott i USA, har genom ett bevarat kontaktnät fått legendarer att spela i den fallfärdiga ladan med plats för ett drygt hundratal. Billy Lee Riley har uppträtt där, om vars monsterhit ”My girl is red hot” självaste Bob Dylan sagt ”It could blast out of your skull and change your life”.

Gillar Billy Lee Riley
Gillar Billy Lee Riley

Eric Bazilian, the Hooters frontman, har spelat på Kuten. Och en särskilt minnesvärd kväll sjöng australiska Jane Kitto duett med Carola Häggkvist. ”Please let me present to you a real star on stage, a big welcome to Carola Häggkvist” lät presentationen. Sen sjöng dom Gram Parsons tvåstämmigt. Fullständigt oförglömligt. Jane Kitto har turnerat, med och utan band, i 36 länder enligt hennes hemsida. Fårö borde räknas som ett eget land.

”En del säger att om Elvis levat, hade han knackat på min dörr och bett om att få spela här” ett klassiskt uttalande av Kutens grundare.

Thomas Lindholm
Thomas Lindholm

Även om polisen kom och hämtade ”sjörövarn” Lindholm så är dom på gott och ont sällan synliga på ön. Det sägs att färjepersonalen genom åren varnat när något är på gång. Sanningen i det kan inte styrkas. Men kollektivtrafik saknas kvällstid, och att det finns en ”skammens väg” är sant. Poliskontroller görs som regel nån gång per sommar i vägkorset vid Sudersand eller utanför ICA-butiken mot Eke. Skammens väg är grusvägen (nåja) ner över Kalbjergaheden (där det också spökar) och medelst vilken man kan ta sej bakvägen mot Eke och norra delen av ön. Jag har vinglat där både på moped (preskriberat sen länge) och på cykel. Polisens bästa kap var socialdemokraten Jan O Carlsson (då minister) som tog bilen från en kräftskiva. Detta är på svenskt vis vilda västern, outbacks, badlands. Jag var själv en halvmeter från döden, nära att träffas av en grön Golf körd av en packad dåre från Fårösund. Solen hade just gått upp, stod utanför Kuten med min cykel när en kompis ropade se upp! Slängde mej ner i diket. Kände vinddraget från Golfen som det slog gnistor om när den kom farande ur en S-kurva (50 sträcka) i 120 km/tim.

Mina barn råkade sen ut för ungefär samma sak många år senare och längre upp i backen längs landsvägen. Det fyllot missade en klunga unga cyklister med en hårsmån, och landade på taket innanför stentunet i en fårhage. Jag är Gud evigt tacksam sen den dagen. En midsommarafton för inte alltför länge sedan.

En annan direkt kriminell handling på ön var att ta det gamla Badpensionatet med anor från 20-talet av daga. Det var en vacker vitmålad paviljong i trä med gröna knutar. Formad som ett U med räta vinklar hade pensionatet en stor uteservering på gräset, där servitriser i klassiskt vitt och svart serverade pannbiff och kalla öl efter en dag på stranden.

En sommar, tror det var 1988, var pensionatet stängt och kontor/boende för en TV-inspelning. Delen med baren och flipperspel kostymförråd. SVT spelade in serien om fyrvaktaren Peter GothbergGotska Sandön. Inspelningen gjordes på Norsta Auren Fårö (vars strandlinje är snarlik och anledningen till att jag aldrig farit norr till Sandön). Huvudrollen som vrakplundaren (och mördaren?) Gothberg gjordes av Sven Wollter. Helena Bergström var en av döttrarna.

Wollter som Peter Gothberg
Wollter som Peter Gothberg

Sommaren efter var pensionatet helt enkelt borta. Försvunnet. Det var som en film det också. Jag gick där bland gräskullarna och såg mej förvirrat omkring. Nån (vet vem) hade helt sonika fått frakta bort komplexet, som borde varit K-märkt, för att ta bort konkurrens från ett annat närliggande etablissemang. En hopplös grillkiosk som hette Lambgiftet och som döptes om till Strandskogen. Ett unikum av smaklöshet. Jag hade gärna suttit med på mötet i byggnadsnämnden när detta beslutades. Kan omöjligt ha gått rätt till. Mycket smuts i den mjölpåsen.

Tack och lov för dom kulturbärare som fortsätter göra Fårö till en udda och unik pärla i vår herres hage. Tack alla.

Helgumannen Fårö
Helgumannen Fårö

Jag hade aldrig klarat mitt flängande över världen, med återkommande depressioner, prestationsångest och mördartempo utan dom helande veckorna på i mitt tycke världens vackraste ö. Med sina gråskalor som lockat modefotografer från hela världen till Fårö. Till raukarna i sin urgamla utmejslade kalksten, från havsbotten till dagsljus efter årtusenden av undervattensströmmar, vågor och landhöjning. Stränderna med det lysande starkt gröna vassa strandgräset och den finaste vita sand. Jag har gift mej med denna ö av kärlek. Alltid varit trogen.

Kommer alltid att vara

Langhammars raukområde Fårö
Langhammars raukområde Fårö

 

 

 

 

 

 

 

 

Bonus: My girl is red hot (Billy Lee Riley 1957)

 

I drömmen

Postbilen som var en decimeter från att döda mej, porrtidningsfotograferingen i Hamburg, gryningsvandringen genom en dimmig skärgårdsskog, den starka tallbarrsdoften och förnimmelserna från den fuktiga mossan. VM-finalen i Yokohama och ett öde Gotland med löven blåsande över övergivna minigolfbanor sent i augusti. Fotomodellerna på klubbarna i Milano. Dansade vi till 1999, eller har jag drömt alltihop?

 

Jag växte upp på Askersgatan i Rågsved. Vi flyttade dit när jag fyllt fyra år. Gott om ungar i den gula hyreskåken på tre våningar med fyra trappuppgångar. En asfalterad gård, ett svartmålat räcke som skyddade buskarna med nyponrosor. Där kvirrade det alltid av gråsparvar.

Askersgatan låg i ett uppförslut, och när det regnade brukade vi barn utnyttja det forsande vattnet i rännstenen till kappsegling med barkbåtar. Det var en förmiddag, nån sommar efter flytten, ett varmt regn. Jag och en liten kompis seglade våra träbitar nerför gatan och ut mot målgången på den större genomfartsleden Hagsätravägen där vägarna korsades.

Segling i rännstenen
Segling i rännstenen

Där låg också en orangemålad telefonkiosk

Vid den stod jag när det small. I korsningen krockade en taxi med en gul postbil, en folkabuss. Postbilens chaufför föll handlöst och medvetslös ut genom dörren och blev liggande blodig på gatan. Minns märkligt nog att han var tunnhårig. Flint på hjässan som min farsa. Taxichauffören klämdes fast i bilen mellan sätet och ratten. Den gula postbilen for herrelös med ett brak rakt in i den orangefärgade telefonkiosken. Ungefär tio centimeter från mej där jag stod med min vinnande bit av bark.

Min mor skrek rakt ut. Hon stod på balkongen tre trappor upp. Jag var förstenad. Tittade på den blodige tunnhårige mannen på gatan och hörde ångestvrålen från den fastklämde taxichauffören. Min kompis pissade på sej. Själv kunde jag inte riktigt ta in det inträffade. Jag har alltid haft långt till mitt inre känsloliv. Var jag där?

Snart hördes sirenerna från polis och ambulans. Sirener var alltid en trigger för oss barn på Askersgatan. En maffig vindsbrand i ett av höghusen på Askersundsgatan mitt emot höll oss stjärnögda under hela dagen det dramat pågick.

Jag var fem år. Där stod jag invid den kraschade postbilen. Dom grå postsäckarna hade fallit ut genom den öppna skjutdörren, och taxiföraren låg över ratten i sin svarta bil så att signalhornet hängt sej och tjöt över hela Rågsved.

Samtidigt som ambulansen anlände rycktes jag upp ur dröm och chock av min mor, som handfast tog mej därifrån. Har svårt att tro att postchauffören överlevde. Klarade taxigubben livhanken tror jag inte att han fortsatte köra droska.

Detta minne är över femtio år gammalt. Det kan vara mitt allra första minne. Eller dröm. Mitt liv kunde tagit slut där och då. Då hade Icona Pop inte haft någon trummis, Tinka aldrig flyttat från Australien, Elis inte existerat och någon helt annan hade kommenterat straffdramat i Berlin 2006.

                                           Leksand

Rodd på Siljan
Rodd på Siljan

En sommar i mitten av 60-talet hade föräldrarna hyrt in sej i en stugby vid Siljan. Nära hockeymetropolen Leksand. På den tiden man visste vem som spelade i Tre Kronor, var Mats Åhlberg och Danne Söderström mina idoler. Siljan är en vacker sjö, men nästan lika kall som den gamla isladan. När vi var nere vid bryggan för att beskåda siljansrodden eller trotsa elementen fick vi ofta bada i sjövatten som höll 12-13 grader.

I popens gyllene decennium var det modernt med uppblåsbara saker (inte bara det Robban Broberg tänkte på), utan allt, från vattensängar till uppblåsbara fåtöljer i plast som kved och knarrade. Vi hade två. Gula.

Uppblåsbara
Uppblåsbara

Min bror var åtta år och knappt simkunnig, jag var elva och helt blåst i huvudet. Varifrån ingivelsen kom vet jag inte, men jag tog plastfåtöljerna och lillbrorsan och knallade ner till Siljans strandbryn. Sjösatte i det iskalla vattnet och började paddla med handflatorna. Tjatade på bror min att hänga på, och så flöt vi ut på det svarta kalla vattnet. Längre och längre från stranden kom vi. Den rödvita radhuslängan där vi bodde blev till en liten prick. ”Vi paddlar tvärs över sjön”, sa jag till brorsan vars underläpp börjat darra.

Då hör jag ett djupt bröl, whhuuåååårrööö! Från Rättvikshållet kom en bogserbåt med ett gigantiskt timmersläp. Dom har kursen satt rakt på oss. Vi paddlar för livet med våra små händer och brorsan gråter nu. Vi paddlar bakåt mot stranden vi kom ifrån. Bogserbåten passerar oss med nån meter till godo. Jag hör en man i blåställ stå på däck och skrika någonting för mej ohörbart. Upprört. Mycket upprört.

Vi fortsätter vår bakåtpaddling och när vi kommer i jämnhöjd med timret får jag nästa lysande idé. Vi går intill och klättrar upp på stockarna. Den som varit ute med båt den där sommardagen, kunde fått se två spinkiga lintottar bärandes på varsin gul platsfåtölj, hoppa över stockarna på ett pågående timmersläp.

När vi sprungit tvärsöver, sjösatte vi fåtöljerna igen. Brorsans välte, men på något sätt lyckades han kravla sej upp igen.    Paddlingen fortsatte till vassen på andra sidan sjön. Kommer ihåg en viadukt med en väg över. Mer spännande än så var det inte där. Det var bara att paddla hemåt igen.

Bara

Det blåste upp. Och naturligtvis mot oss. Det blåste kallt. Började gå gäss på vågtopparna, och för varje två meter vi tog oss framåt åkte vi en tillbaka. Nu grät lillebror igen. Vatten var svinkallt och sköljde över oss där vi satt. Pyspunka på någon av stolarna, och vi hade försvunnit ner i det svarta. För alltid

Ingen visste att vi var därute (mer än kaptenen på bogserbåten). Allt var upp till oss själva. Vi stretade på i vinden. Jag tappade känseln i båda fötterna och armarna var blytunga. Med femtio meter kvar till stranden, som såg ut att vara på samma avstånd i en evighet, tog jag beslutet att ge upp.

Gled ner i det 12 gradiga vattnet. Slängde upp den gula platsfåtöljen på brorsan, och simmande med en arm började jag bogsera.

Jag hade samma sommar tagit mitt första simborgarmärke ute på Årsta Havsbad. I rasande oväder, med simläraren i oljerock och sydväst, och med en vattentemperatur på 14 grader. Det var jag och en idiot till.

Tror det och guds försyn räddade livet på oss.

”Hej, var har ni varit, har ni badat i det här vädret?” sa morsan

Vi orkade inte svara, någon av oss. Detta har varit vår hemlighet. Fram till nu.

Vi hade blivit ettan i pappas Expressen. Nu fick vi istället rabarberkräm och mjölk.

                                        Hamburg

Killen gled sakta och rytmiskt in och ut ur henne till tonerna av Cat Stevens Morning has Broken. Hon låg med benen lyfta över partnerns axlar på en stor hjärtformad kudde. Scenen snurrade långsamt långsamt. Vid små bord med lampetter satt publiken andäktigt tyst. Många par i medelåldern, några ensamma män, ingen i trenchcoat med fradga i mungiporna, osså vi; tre 16-åriga grabbar från Rågsved. Vi var på Reeperbahn. Året var 1972.

”Eintritt frei” hade inkastaren gastat efter oss, som nyfiket traskade runt på regnvåta gator i Hamburg.

image

 

Vi gjorde slag i saken. Eintritt frei. Vi hade en sträng tågluffarbudget att förhålla oss till och gratis är gratis. Trodde vi.

Vi slog oss ned vi ett ledigt bord, och strax var servitören där och ”was möchten sie gerne trinken?” Uppspelta och i sjunde himlen drog vi till med Coca Cola, en öl och en Gin&Tonic. Spriten var till mej. Jag vann. För på kvittot som prudentligt låg på drinkbrickan stod noterat 150 DMark. 50 per drink. En förmögenhet för oss som hankade oss fram på vandrarhem. Vi ej torra bakom öronen amatörer ropade till oss servitören och förklarade att det måste blivit något missförstånd. Coca Cola 50 DMark? ”Inget missförstånd”, log mannen förbindligt. ”Allt på klubben har samma pris”.

Eintritt frei

När paret på scenen gjort vad dom skulle och fick små avmätta applåder (varför inte?) uppstod en lång och aningen pinsam tystnad. Så småningom fick bartendern igång lite musik, och så småningom fortsatte showen med en, som jag minns det, rätt tafflig stripteasedansös.

2016 i det upphöjda moraliska klimat vi har idag, är naturligtvis älskog inför publik nånting helt otänkbart. 2016 är det däremot helt okej att låta människor, både kvinnor och män, slå och sparka varandra blodiga och medvetslösa i nätburar inför en betalande publik. Det anses till och med en aning hippt.

Säger en del om tidsandan kanske, men vad vet jag?

Interrailkortet var en strålande nyhet för oss resesugna gymnasister. För 350 spänn kunde man se hela Europa från ett tågfönster. Reglerna var såklart sådana att man var tvungen att lösa biljett för resan i sitt eget land. Det löste vi genom att ta en 25 kronors kryssning till Åland, och köpa kortet där. Nöden är uppfinningarnas moder. Tror SJ senare täppte till den möjligheten, men rederierna var glada och vi med. SJ:s konduktörer däremot behandlade oss som något katten släpat in. Snorkigt och jävligt för att uttrycka saken milt.

Resan gick via Köpenhamn, där vi bytte tåg. Köpte en Johnnie Walker red label på tågstationen och söp oss fulla tillsammans med några tjejer i kupén. Minns att jag hade gitarren med, och underhöll sällskapet med Cat Stevens(!) och Stoneslåtar. Första anhalt på den förprickade kartan var alltså Hamburg.

Vi hade bokat in oss på ett vandrarhem centralt i stan. Billigast möjliga övernattning. Vi hade alla sommarjobbat en månad, jag i brevbäringen på Dalagatan. Ingen hade blivit förmögen.

Första morgonen vi klev ut från vandrarhemmet (stängt dagtid för städning och av princip) blev jag approcherad av en ung man med kameraväska. Han presenterade sej som Kurt nånting och förklarade att han jobbade som frilansfotograf.

Han tyckte jag var ytterst värd att fotografera för sisådär 50 DMark och några bärs. Klart jag nappade. I hans gamla folkabubbla (på nåt sätt förtroendeingivande) drog vi ner till hamnen där han satte igång att plåta mej i olika miljöer.

image

Efter en stund sa han att det var dags att bjuda på bärsen och visa studion. Vid det laget var vi som gamla kompisar och min tyska flöt på. Väl i studion drack vi och skålade tills han förklarade att det var dags för studiofotona. Okej, sagt och gjort. Av med t-shirten upp på en pall ”smile” ”blicken i kameran, bra kom igen”. Samma pall, nu i mina Y-front kalsonger. Han tyckte att jag skulle strippa av mej dom också. Jag sa nej tack, och gjorde därmed hans förmiddag rätt bortkastad ekonomiskt sett. Bilderna blev nog en aning svårare att sälja kommersiellt.

”Du jag känner en tjej som bor här intill, snygg. Jag tänkte, jag kanske kunde ta lite bilder på er tillsammans?”

”Njae, jag vet inte riktigt” sa jag och försökte sätta mej in i läget. Lite halvpackad vid det laget. 16-år, ölberusad och två bokstäver från att göra min sexdebut inför kamera.

Jag stod på mej, trots tjatet. Och Kurt var okej. Jag menar han kunde ju ha dragit på sej en gummimask och sågat mej i småbitar, eller hämtat någon med en 15 tummare som i Pulp Fiction. Ingen visste var jag var. Mer än Kurt.

Han skjutsade mej tillbaka till vandrarhemmet i bubblan och skickade med två kalla bärs och 50 DMark.

Jag kunde alltså vid sexton års ålder ha gjort ett Thåström (Helmuth). Liksom Pimme hade jag lätt kunnat leva med det, tror jag… På 70-talet var det väldigt lite skäms, mer sex drugs & rock´n roll. På gott och ont.

image

Men inget av det där tänkte jag på då, i dimmorna. Men funderingarna dök upp året efter när jag för första gången fick till det med en tjej och min libido satte igång på heltid att jaga små håriga trianglar (påminner om att det var 70-tal).

                                                                   Paris

Två år senare liftade jag till Paris. Det var bara en sån sak man skulle göra. Inspirerad av poeten Paul Andersson, som jag bodde granne med på Katarina Bangata. Det var bara ett par år innan han dog, märkt av drogmissbruk och ett minst sagt utsvävande liv. Han stötte hårt på mej, ty jag var en blond och vacker gosse på den tiden. Minns att hans lägenhet var övermåttan stökig och att golvet var täckt av högar med serietidningar. Agent X9, Fantomen, Seriemagasinet. Också ett öde för en gammal hyllad poet, eller kanske en helt naturlig utveckling?

"Jag vill att läsaren skall så betrakta sig själv att han ser mig" Paul Andersson
”Jag vill att läsaren skall så betrakta sig själv att han ser mig”
Paul Andersson

Hur som helst personifierade Pålle drömmen om poesins Paris, och jag bara älskade hans diktsamlingar. Och lifta skulle man. Bäst var att ta sej ner till ASG vid Älvsjö Partihallar och snacka med långtradarchaffisarna. Första sträckan tog mej till Mjölby. Nästa tradare ända till Köpenhamn.

Väl i Paris hittade jag ett litet hotell i St Michel. Nära till klubbar och trottarcaféer. Hotell Europa, såklart. Franska fönster från golv till tak, fladdrande nylongardiner och ett förförande ljud från gatan utanför med ett gytter av positivhalare, gatumusikanter och flanerande turister. Varje morgon kom receptionisten på det lilla hotellet upp med kaffe och varma croissanter. Jag hade kunnat stanna i Paris för alltid. På kvällarna gled jag in på jazzklubbarna i grannskapet, rökte Gauloises och drack Kronenburg och såg så många fantastiska amerikanska jazzmusiker i dom där källarhålen att jag var konstant lycklig. I en Gauloisesdimma.

Hotel Europa
Hotel Europa

 

Den tuffaste biten på vägen ner mot mitt bohemliv var Tyskland och Autobahn. På en vägskylt hade någon besviken liftare skrivit ”remember, 75 percent of the german people where nazis”. Enda ställena att stå på var påfarter och Raststätten. På ett av dom där susande rastställena blev jag upplockad av en kille i en Opel. Han var på väg från Berlin. Han var proffsboxare. Hade gått en match. Förlorat. Knockad. Uträknad. Allt det berättade han sorgmodigt för mej som alltid varit rätt slängd i tyska språket. Förbättrade mej dessutom rejält under resans gång. Med största säkerhet hade också denna arme ”journeyman” tagit sej en bläcka efteråt eftersom bilen stank av gammal ingrodd fylla. Boxaren pressade upp sin gamla Opel i en 170-180 på den tyska motorvägen. Jag satt tyst. Det gjorde han med. Han hade tuppat av med foten på gaspedalen, med öppen mun och huvudet lutat mot bilfönstret. Vi var med svindlande hastighet på väg in i vägräcket när jag fick tag i ratten och kunde styra undan, samtidigt som jag slog med vänster näve mot boxarens axel. Hans fot halkade av gaspedalen och vi blev stående på tvären i högerfilen. Vilt blinkande och tutande flög den ena jätte-Mercedesen efter den andra tätt förbi oss i 200 knyck.

Vet inte om det var tutandet, men den olycklige boxaren från galan i Berlin, kvicknade till. Rätade upp bilen ur vår livsfarliga position, och vi fortsatte resan.

”Was ist passiert?” frågade mannen med en vattnig tom blick.

Jag förklarade att han tappat medvetandet och varit en hårsmån från att köra ihjäl oss. Boxaren tycktes inte ta in det sagda, mumlade bara något om att han var okej, och pressade på nytt upp det gamla öket i 170. Jag ville kliva av.

Då svimmade han igen. Den här gången framåt, över ratten, vilket gjorde det hart när omöjligt för mej att styra. Jag klättrade i desperation över med vänsterbenet till förarsidan och lyckades komma ner till bromspedalen. Däcken skrek, bakvagnen slängde, boxaren kvicknade till på nytt och lättade på gasen. Vi blev stående i färdriktningen. Det var alldeles tyst. Jag satte på varningsblinkers och försökte få ner min puls.

”Das geht überhaupt nicht mehr” förklarade jag, och uppmanade den slagne mannen att byta plats med mej.

”alles ist okej”

”Leider nicht” sa jag

Något körkort hade jag inte, men hade hyfsad koll på koppling och växlar sen min tid som moppeligist.

Jag körde oss till närmsta mack, och tackade för mej. Bad boxaren stanna på Kneipen och dricka kaffe samt vila en stund. Det gjorde han inte. Hade bråttom till Köln sa han. Tvivlar på att han kom fram

image

Den sista liften före franska gränsen var speciell. Det var en Citroen, kombi. Mannen som körde hade en tysk jägarhatt med en liten borste i linningen.

”Sätt dej i baksätet” sa han

Där var redan upptaget. Två stora Dobermanns satt där och flämtade i värmen.

”Det är ingen fara, dom är mycket väluppfostrade”

Det blev så att jag kom att hamna i mitten, med varsitt dreglande hundmonster på var sida. Föraren började berätta: Han var blåblodig. Baron, och bodde på ett närliggande slott. Hade ingen familj, utan bodde ensam i femtio rum med sina stora hundar. Han tyckte att jag skulle vila ut och övernatta där. Jag behövde säkert duscha och byta kläder, eller hur? ”Det är så ensamt för mej i slottet”, klagade han.

”Du kommer att trivas”

För mitt inre såg jag en medeltida tortyrkammare, med sträckbänk och brännjärn. Och en naken blek baron, som styrde över alla gnisslande taljor och rep.

Han körde fort nu, baronen, och hade slutat lyssna för länge sen. Hundarna flåsade.

Reskamrater
Reskamrater

Bensinmätaren blev sannolikt min räddning. Den signalerade tomt, och den märklige mannen i jägarhatt svängde av för att tanka. Jag satt mellan två dobermann, och det visste ju även baronen när han gick in i butiken för att betala. Vid det här laget morrade bestarna. När jag sträckte ut armen mot dörrhandtaget satte den ena hunden käften över min handled, och höll den där dreglande utan att hugga. Fin hund, lyckades jag få fram. Fin hund

Det kanske var kodordet, för jag kunde glida ur bilen, och så fort jag var ute visste jag att jag var i säkerhet. Om jag nånsin var i någon som helst fara vet jag egentligen inte säkert. Det var en känsla. Kanske en dröm.

Jag satte mej på caféet en stund, tog en kopp té. Såg mannen i jägarhatten kasta blickar omkring sej. Klev sedan, till synes obekymrad in i sin Citroen och körde vidare.

På serveringen kom jag i slang med en fransk lastbilschaufför som sedan tog mej en bra bit mot Paris.

Älskade Paris

                                                   Yokohama

2002 skulle jag ha kommenterat VM med Hasse Backe. Det var mer eller mindre avgjort och Hasse var ackrediterad. Det sprack i sista stund. Om det var FCK eller frun vet jag inte säkert. TV-tittarna fick vänta några år på hans klokskap. Vid VM i Brasilien senast ”ägde” Backe svensk sport-TV från sin studioposition.

Istället fick jag VM-hjälten från -94 Martin Dahlin, vid min sida. Världsvan, vittberest, svårimponerad och en väldigt spännande reskamrat. Våra raider på Tokyos nattklubbar var för mej oförglömliga, och när Artur Ringart bokat in oss på ett osannolikt vidrigt ställe dit inte ens taxi hittade, ringde Martin American Express och ordnade varsin svit åt oss på FIFA´s lyxhotell för ”fotbollsfamiljen”.

Jag lärde mej mycket av Martin Dahlin, för att uttrycka mej aningen modest.

Faktum är att VM i Japan/Korea kunde blivit en repris av just succén -94. Laget var stabilt och efter Anders Svenssons frisparksmål mot Argentina, och avancemanget från ”dödens grupp”, låg vägen öppen mot en semifinal. Dom stora fotbollsnationerna gjorde fiasko i parti och minut, och hade stolpträffen mot Senegal gått stolpe in i förlängningen, eller Zlatan passat snett inåt bakåt, är jag rätt säker på medaljmatch. Förmodligen ett nytt brons.

Åt finalisterna Brasilien och Tyskland var nog inte mycket att göra. Finalen spelades i Yokohama, hamnstaden vid Tokyos västra strand.

Blev uppringd av Aftonbladet under en av våra många Shinkansen resor. Fick svara på frågor om hur det kändes att kommentera en VM-final i fotboll i TV som en av väldigt få svenskar. Har för mej att jag var nummer fyra eller möjligen tre i ordningen. Detta faktum gör det hela än mer overkligt och drömlikt.

Bildproducenten och team leadern Åsa Zander hade givit oss sämst tänkbara förutsättningar genom att inte i tid boka av vår com-cam. Detta gissel, där svettiga kommentatorer ska le snett in i ett fisköga för formens skull. Med tanke på den belysning som krävs för att en bildproducent ska vara nöjd, sätts kommentatorer med com-cams alltid längst upp under taket för att inte lamporna ska vara i vägen för andra. Vi satt en kilometer från pitchen. Små prickar rörde sej därnere, i det som ju skulle vara mitt livs match. Till nästa VM 2006, hade jag börjat med arbetsglasögon, och alltid kikare med till alla matcher. Just in case. Men inte i Japan. Jag fick till stora delar referera matchen från en pytteliten tjock monitor, där bilden rullade oupphörligt och där grafik saknades. Den text i bild som ni ser med namn på spelare vid byten t ex. Även matchklocka brukar ingå. Jag hade ingen kikare, men från radiotiden alltid ett tidtagarur.

När man börjar referera matchen åker kavajen av, och ackrediteringen som man har runt halsen. Den är skrymmande och obekväm. Läggs på bordet vid monitorn.

Efter första halvlek i VM-finalen var jag tvungen att uppsöka en toalett. Medialäktaren på ett VM är gigantisk, men det finns aldrig en toalett tillgänglig för mediakåren. Alltså måste man ut i publikhavet och köa för naturbehov. Det gäller även om man behöver energitillskott eller något att dricka.

Vid åttondelen på Marcanastadion mellan Colombia och Uruguay 2014 missade jag dom två första minuterna av andra halvlek av det skälet. Jag fick köa till toaletten tillsammans med 73000 pissnödiga supportrar.

Anders Andersson höll färgen och tog överlämningen från studion. Paniken jag kände när jag kom upp på läktaren och såg att matchen var igång är svårbeskrivlig. Med stigande oro tappade jag också orienteringen. Jag hittade helt enkelt inte vår kommentatorsplats(!) Jag började desperat rycka i gröntröjade funktionärer. ”Tv Svecia?” Dom ryckte på axlarna och tittade på matchen. Som resten av världen. Alla utom jag.

Efter att ha sprungit fram och tillbaka till ljudet av fotbollsreferat på en uppsjö av olika tungomål, hittade jag till slut Anders Andersson. Satte mej ner, tog på lurarna, och började med att säga ”Rodriguez”. Tog sen av mej lurarna igen och tog ett avgrundsdjupt andetag. Matchklockan hade slagit över på matchminut 48. I den 50:e gjorde James Rodriguez 2-0 på Uruguay. Tack Gud

På stadion i Yokohama var det lite tätare mellan toaletterna på den våning vi satt, men man var ändå tvungen att ta sej ut från den ackrediterade zonen till det publika området. Efter besöket på toaletten klämde jag mej fram i publikhavet med en stadig koll på klockan. Fem minuter till kick off andra halvlek. Närmade mej mediainsläppet.

Ackrediteringen(!)

Den låg kvar på bordet med den värdelösa tjockmonitorn. Dom japanska vakterna hade inte för avsikt att släppa in någon utan ackreditering. Jag föreslog alla möjliga lösningar, men det var kalla handen. ”Lestlicted alea”.

Jag var kallsvettig och rådlös, när jag hörde mej själv säga: ”Men titta, där går min kollega, han kan hjälpa till!” Säkerhetsvakten vred på huvudet en tiondels sekund. Och jag sprang. Helvetes jävlar vad jag sprang. Femtio år tidigare hade jag fått ett samurajsvärd i ryggen. Nu hörde jag bara någon skrika och såg vakten ta några löpsteg efter mej, men han var ju tvungen att bli vid sin post. Snabbt upp på läktaren och nästa hinder. En minut till avspark. Man måste nämligen ha biljett till kommentatorsplatsen trots ackrediteringen. Lättare att prata med dom funktionärerna. Jag fick killen att gå med till vår plats under taket, och kunde där visa att allt var i sin ordning. Andra halvlek drog igång. Man spelade 90 minuter, men Tyskland vann inte, det gjorde Brasilien. Ty detta var ”el fenomeno” Ronaldos VM. Han gjorde två mål i andra halvlek och blev VM:s skyttekung.

El Fenomeno
El Fenomeno

 

Jag kunde blivit Sveriges förste kommentator att bara kommentera första halvlek av en VM-final

En mardröm, mellan dröm och verklighet

 

***********************************************************************************************

 

 

Rågsved

 

image

Vintermornar brukade jag snabbt dra upp persiennen, och titta neråt hockeyrinken. Pulkaåkare i backen från tidigt, och match i rinken på naturisen. Hela dagarna varje helg.

Mest ungdomsmatcher men även seniorer i lägre divisioner. Läktare saknades, men jag kunde stå hur länge som helst på snövallarna runt rinken i pjäxor.

En snabb kopp choklad med ostmacka och sen iväg.

Under sommarhalvåret brukade vi hänga runt San Siro. Då spelade vi själva. Där var grabbarna från Ebba. Och RAF

 

Rågsved var under 60-talet en plats som lite oförskyllt stämplats enbart som ett droghelvete, men var lika mycket Sonya Hedenbratts Rågsved. Hasse & Tage skrev texten

”Vårt hus, är nyligen byggt

allting, är renligt och snyggt

med tunnelbanan kan man komma

från Centralen på tjugosju minuter

ut här det är faktiskt rätt skönt”

 

Ungar överallt. Jag gick lågstadiet på baksidan av mitt eget hus. Fröken hette Klavin, var rödhårig och älskvärd. Hon bodde på Reimersholme. Bjöd oss dit till idyllen vid Långholmskanalen innan vi flyttade vidare till mellanstadiet.

image

Fröken Klavins lilla favorit i mammas hemsydda kläder

 

Minns att det var grönt, lummigt och att jordgubbssaften var kall.

Båda mina föräldrar var Södermalmsbor. Maria Prästgårdsgata och Blekingegatan. Söder hade inga lägenheter för 80.000 kvadraten på den tiden. Det var ofta omodernt och trångbott. Vi mellanlandade på Sjösavägen i Högdalen, men flyttade en station längre ut när tunnelbanan och lill-brorsan kom.

Vi hamnade på Askersgatan, tre trappor upp utan hiss. Alla var i samma sits. Barnfamiljer och nya i Rågsved. Många mest för att det var modernt med bad, varmvatten och tvättstuga. Rymligt och ljust. Några hade flyttat in på grund av urbaniseringen och landsbygdens avfolkning. Man glömmer det lätt, men Sverige var i mångt och mycket ett lantbrukssamhälle ända in på 60-talet.

I Rågsved och Hagsätra fanns ingen invandring. På nio år i grundskolan hade jag en enda klasskompis med utländska föräldrar. Dom var från Finland. Tuula hette hon. Vi tyckte det var lite annorlunda. Finland. Men inte mer än så.

I min klass gick också Ann, dotter till arbetarförfattaren Kurt Salomonson. Söt som en sockerbit var hon. Min första kärlek efter fröken Klavin. I Hagsätra bodde mediaklanen Strömstedt. Jag och Niklas delade högstadium. Mamma Margareta gjorde TV-dokumentär om barnen i Hagsätra (Öppet Arkiv har något avsnitt).

Men inte alla trivdes. Återkommer till det.

Hagsätra Centrum
Hagsätra Centrum

 

Min far var andra generationen typograf och under stor del av min uppväxt ensam familjeförsörjare. Det var möjligt då. Folkhemmet. Han drog till jobbet på Expressen kl 5 varje morgon i en mossgrön Morris Minor han fått överta från farfar Sven. Galonklädsel och en väldigt speciell doft invändigt när solen låg på. Luktade gott, varm bilfilt och bensin. I fönstret bak hade vi en leksakshund vars huvud gungade under färd. Bilen gick bäst i 80 km/tim, sen protesterade motorvarvet.

Gick bäst i 80
Gick bäst i 80

 

Farfar var varm och musikalisk. Spelade fiol. Tyvärr blev han tidigt sjuk och tynade bort. Farmor Aina överlevde honom med åtskilliga decennier. Hon var reumatisk, krum, försonades aldrig riktigt med att min mamma hade barn sen tidigare, men kunde sylta gudomliga kantareller i den fina trean med öppen spis i Björkhagen.

Farfar Sven med fiolen
Farfar Sven med fiolen i mitten

Ibland satt farsan i köket och vägde på en stol och höll sej för magen. Ständigt återkommande magkatarr, säkerligen pga dom omänskliga arbetstiderna och så småningom ett sviktande äktenskap.

Min mor bodde 36 år i lägenheten i Rågsved, som gift med min far i 20. När hon flyttade fanns knappt en enda svenskfödd hyresgäst i trapphuset. Förorten hade förändrats i grunden.

image

Morsan är 88 år nu och ännu inte helt ”vuxen”. Hon brukade stå i köket i Rågsved och sjunga Engelbert Humperdincks hit ”Please Release Me” (let me go). Det var hennes inte helt diskreta meddelande till oss alla. En driftig kvinna som i många år skickligt sydde barnens kläder och så småningom blev byråassistent och gjorde karriär inom landstinget efter slitsamma år som vårdbiträde.

Men äktenskapet dog sotdöden. Att jobba och vara plikttrogen har aldrig varit särskilt sexigt i kvinnors ögon.

Det är en av livets obesvarade gåtor, men likväl ett faktum. Kan funka ett tag för att trygga avkomman men inte i längden. ”Snälla pojkar får aldrig kyssa (eller ligga med) snygga flickor”. Vrider man lite på huvudet och ser sej om bekräftas detta gång på gång.

Efter 25 års äktenskap klackades farsan. Min lillasyster bodde kvar hos mamma, min fyra år yngre bror flyttade med farsan till en deprimerande länga på Byälvsvägen i Bagarmossen. Med loftgångar och ständiga inbrott i farsans gamla Amazon. Inte sällan kom han ut kl 5 på morgonen för att finna att bilbatteriet var snott.

Mitt i skilsmässan kom också den nya tekniken in i tidningsbranschen och handsättare blev överflödiga. Han kunde gå i förtid men tappade verklighetsförankringen och drunknade i flaskan. Kom att ta hans liv. Ringde mej ofta på fyllan och frågade varför jag aldrig hörde av mej. Vilket jag gjorde, men tomheten i hans liv var allenarådande.

Min bror fick höra att om han kom hem och pappa hängde i en snara från taket, skulle han inte bli rädd om han hörde ljud. Det var bara luften som pös ut…

Brorsan fick så småningom en egen lägenhet genom SKB och efter den dagen tror jag inte pappa var nykter en enda dag.

Men vid det laget hade jag skaffat ett eget liv för länge sen. Lägenhet på Söder, jobb som journalist och en liten familj.

Flyttade hemifrån redan vid 17 års ålder efter ett rejält gräl och handgemäng med min far. Fick tillsammans med ett par kompisar tag i ett rivningskontrakt i Vasastan och hade sommarens sommar. Förlorade oskulden, jobbade som postis, liftade till Paris, blev vuxen. Vi brukade ha partyn med liveband i femman på Vikingagatan. En gång åkte grannens kristallkrona i golvet pga svängningarna. Hon var ledsen men tålmodig. Vi betalade såklart. Hyran var förresten 325 kr per månad för 90 kvadratmeter med fungerande kakelugnar och varmvattensberedare. I köket hade vi en jukebox. Oklart hur den kom dit. Men många sena nätter dryftades allt mellan himmel och jord medan singlar med Chuck Berry och Howling Wolf vändes i maskinen.

 

Jag skulle nog beskriva barndomen som lycklig och bekymmerslös. Med undantag för att jag hade alla barnsjukdomar som fanns på 60-talet plus några till. Som följdsjukdom på påssjukan fick jag t ex hjärnhinneinflammation. Hallucinerade, hade 41 graders feber, yrade och blev sängliggande en månad. På den tiden kom dr. Nordstedt hem med läkarväska, undersökte och ville lägga in mej på sjukhus. Morsan vägrade. Hon vakade, ibland dygn i sträck, och ville själv ha kontroll över situationen.

På gymnasiet missade jag nästan en hel termin p g a en lunginflammation. Mitt sportintresse var så flammande att jag gått på bandy på Söderstadion för att se Leif Fredblad och Benny Söderling i Bajen möta Sirius, trots nästan 39 graders feber och halsont. Det var 15 minusgrader (vintrar alltså på den tiden). Ett halvsekel tidigare hade det beslutet tagit livet av mej.

Den hårskjutande tandläkaren Fredblad
Den hårskjutande tandläkaren Fredblad

Men mestadels var uppväxten fylld av frisk luft och massor av idrott. Bredvid rinken på Rågsveds BP spolades det alltid upp en stor isyta. Stockholms stad hade vaktmästare på plats vintern igenom. Vi åkte ofta skridskor och spelade hockey tills fötterna brände och tårna tappade känseln.

Is spolades också i Parkleken. En annan fantastisk folkhemsföreteelse. Det fanns två bara i Rågsved med snälla fröknar som såg till att vi ungar hade det bra. Sommartid ordnades fotbollsturneringar mellan dom olika parklekarna i dom där ”kaninburarna” som nu ligger öde i varenda förort söder om stan. Matchtröjorna var gröna band som hängdes tvärs över överkroppen.

Men på vintern låg alltså en liten skridskois i anslutning till Parkstugan. Ingen åkte skridskor där. Vi spelade landhockey med hockeyklubbor (ofta vässade och kallade tandpetare, så småningom skedade, värmda över grötkastrullen hemma) och tennisbollar istället för puck. Vansinnigt roligt. Staden höll med riktiga målburar och det blev så småningom min utbildning till hockeykeeper. Min brorsa spelade i Djurgården, jag i kvarterslaget Tre Stjärnor. Äntligen fick jag själv anträda uterinken i Rågsved på helgerna. Vi mötte Östberga borta under ledning av en mycket ung och lill-gammal Leif Boork. Ett år tog vi oss till slutspel i Sanktan och fick då möta HammarbyKärrtorps IP. Stortorsk trots att vi lyckades peta in en puck. Hade aldrig fått så hårda puckar mot mej med mitt hemgjorda kombinat och billiga handskar och skydd. Jag hade tidigt anammat butterflystilen och låg lågt som en värsta Hasek medan puckarna ven från blå linjen. Jag kallades för ”krabban” av mina lagkamrater. Krabbstilen med vänsterklon i högsta hugg. Helvete vad blåmärken jag hade på kroppen och fingrarna efter den matchen. La hockeyn på hyllan efter det.

Ingen spelar längre hockey på Hagsätra IP
Ingen spelar längre hockey på Hagsätra IP

Men inte intresset

Mötte alltså tidigt Leif Boork, och våra vägar skulle korsas igen…

Men det var inte nog med det. I Hagskolan på mellanstadiet hade jag ‘tamram’ (virvel) Curre Lindström som lärare i engelska. Ännu en blivande förbundskapten (och nationalhjälte i Finland dessutom). Kändes hela tiden som om det där med engelskan bara var ett nödvändigt ont. Curre ville organisera, och engagera. Han ordnade helt enkelt den största av idrottstävlingar; olympiska spel!  Hagskoleolympiaden med invigning, flaggor, trupper och nationsdräkter. Fyror femmor och sexor lottades in i dom olika landslagen och tävlade tillsammans. OS avgjordes på Älvsjö IP. Jag spelade gudskelov fotboll först, men som ”grek” skulle jag också springa 3000 meter. Jag kom sist… Hela skolan såg på. Mina lagkamrater tittade åt ett annat håll efteråt. Jag utkämpade en grym spurtstrid med Italien om att undvika sistaplatsen.

Vek ner mej på upploppet. Glömmer det aldrig, men älskar fortfarande Curres intiativ. Våra vägar skulle ju också komma att korsas igen…

 

Sommarloven var oändliga. Jag minns starkt gråsparvarnas kvirrande i rosenbuskarna runt huset på Askersgatan. Mina föräldrar hade som regel bara råd med en vecka i en semesterby eller inhyrd hos någon bonde nånstans. Minns en bondgård utanför Sundsvall, råttjakt i Mönsterås och en livsfarlig tur i uppblåsbar plastfåtölj på Siljan bland timmersläp och i iskallt vatten. Men mest av allt var det Rågsved som gällde.

Det anordnades badbussar till Flatenbadet. Barnen hämtades upp längs vägen. Vi åkte från Rågsveds Centrum och väl ute vid lilla Flaten ordnades det med fotbollsturneringar, talangtävlingar från en liten scen, och sist men inte minst mjölk och solbullar.

När vädret tillät, och vi struntade i Flaten, fanns alltid Älvsjöbadet att tillgå. Jag och kompisarna cyklade dit. Bassängbadet längs Huddingevägen med 25 meters bassäng och hopptorn. Lärde mej simma där i simskola och att dyka i pik från femman i tornet. Lärde mej en hel del dumheter också. Men det berättar jag kanske en annan gång. Minns den förföriska doften av pommes frites och grillad korv från badets kiosk.

Älvsjöbadet 2016
Älvsjöbadet 2016

Tänker ibland på hur det var, och hur fria vi var i tanke och handling. Det fanns överhuvudtaget inte någon vuxenvärld som la sej i. Hur toleranta vi var gentemot varandra, hur begreppet ”kränkt” överhuvudtaget inte existerade. Vi visste inte vad det var.

Man mulades med snö. Blev nedbrottad i nån herre på täppan historia. Men man borstade av sej, reste sej och gick vidare. I min klass på mellanstadiet fanns Christer, som satt längst fram. Han uppfann ett eget vapen. Ett tom trådrulle, med kraftig gummisnodd fäst med häftstift. Till det en pil i form av en kortad blompinne med en synål surrad längst fram. Den sköt han i benet på folk. Bland annat mej. Knarkade så småningom ihjäl sej. Trassliga hemförhållanden

ungdomsgården i Hagsätra där jag hängde mest från 13 års ålder, fanns ett särskilt flumrum för haschrökarna. Vi snackar summer of love här. Känns helt absurt idag. I flumrummet fick bara dom som rökte på vara. Där spelades Jimi Hendrix, Steppenwolf och tidig Pink Floyd.

Upplevde min första fylla på Hagsätragården. Min kompis MickeKvistbrogatan hade en pappa som var tvättmaskinsförsäljare. Pappa tvättmaskinsförsäljaren köpte ut Starkbock på burk till oss. Vi drack dom i cykelkällaren. Vacklade upp till ungdomsgården. Jag spydde i en gångtunnel. Vi delade på ett paket Prince och vi kände oss helvetes vuxna. Vi var 13 år, nyss fyllda.

Micke blev med tiden framgångsrik hos det motsatta könet. Jag blev blyg. Minns en tjej i sjuan som jag hånglade med på en fest, som sa: ”Hade jag varit med en annan kille hade jag varit naken nu”. Hon brukade hämtas vid porten av raggarbilar. En storasyster på en annan fest, där jag spelade och sjöng, ”Alltså, fan va jag tänder på killar som spelar gitarr”. Jag bara ”Jaha vad mysigt”.

Ung man med gitarr
Ung man med gitarr

Drog aldrig några fördelar av mitt gitarrspelande förrän i vuxen ålder.

Mitt första band hette ”Big Head Hunters” och hade en ritad kannibal på bastrumman. När Unga Örnar hade jippo i Högdalens Centrum var vi huvudattraktion. Bara en sån sak. Micke spelade trummor, oftast hellre än bra. Vi körde Monkees covers kommer jag ihåg. Last Train to Clarksville var en av våra bästa. Jag spelade kompgitarr och ibland bas. Gitarristen hette Stefan. Vi gick hos samma gitarrlärare. Stefan gjorde upp dagsscheman som han följde. Läste sina läxor och blev diplomat. Micke blev trummis i Tant Strul. Senare roadie åt Ebba Grön och småningom dokumentärfilmare. Jag blev sportjournalist.

Killarna i Ebba Grön bodde söder om tunnelbanan. Jag och Micke norr om. Åt Hagsätra och Älvsjöhållet. Dom största drogproblemen fanns söder om. Där fanns en grässlänt där det dracks birakassar och röktes på. Ebba spelade på Rågsvedsgårn och repade i en lokal under tunnelbanan. Runt tunnelbanestationen kom så småningom dom tyngre drogerna (Se gärna alla delarna i filmserien Dom kallar oss mods, Stefan Jarl fantastiskt och gripande tidsdokument).

Ebba Grön är sannolikt det bästa som Rågsved producerat. Stefan Ishizaki får ursäkta.

Ebba Grön i Rågsved
Ebba Grön i Rågsved

Jag blir fortfarande matt och stjärnögd av att lyssna på plattorna, och av tanken på att dom spelade i gillestugan på Tussmötevägen i Stureby, där jag hängde i ett kollektiv. Där repade också mitt eget proggpunkband Opel Rekord.

image

Fjodor, Gurra och ibland Pimme var med och spelade fotboll på San Siro. En underbar arena som fortfarande finns kvar. Ligger vid tunnelbanebron mellan Rågsved och Hagsätra. Blutte och andra Rågsvedslegendarer var också med.

Vi delade upp och spelade tvåmål, sköna vår och sommarkvällar. Matcherna kunde vara tre timmar långa ända in i evigheten eller tills något lag nått tvåsiffrigt.

San Siro
San Siro

Kärnan av det gänget bildade så småningom Rågsvedsalliansen och började spela i seriesystemet i division 8 och vidare upp nån division. På deras klubbmärke stod RAF (Rote Armee Fraktion) med en k-pist tvärsöver. Fortfarande förundrad över att Svenska Fotbollförbundet köpte det. Några spelare i det laget kunde ha blivit elitspelare, om dom inte föredragit bärs, röka och annat istället för träning. Teknik, snabbhet, naturbegåvning. Vi spelade ju alltid boll. Varenda skolrast. Ofta med tennisbollar. Få har den teknik idag, som vi hade naturligt. Själv spelade jag i Nåjdens Fotbollsklubb (Som högst div 5). Vi skulle egentligen hetat FK Nåjde, som en hommage till den outröttlige kämpen på långdistans, Bengt Nåjde. Men fick nej av förbundet, la till ett ”n” och fick igenom det. Bengt hade tydligen haft synpunkter. Så var det med den hjälten.

Jag kände mej aldrig alienerad eller olycklig under min uppväxt. Däremot fanns det många vuxna som var rotlösa i det nya. Som aldrig fann sej till rätta i tillvaron som storstadsbo i en förort. Bara i min hus hade vi två självmord. Män. En hängde sej i vardagsrummet. En man i vår trappuppgång tejpade igen alla fönster och dörrar och drog på gasen. Brandkåren kom efter larm om gaslukt. Grannen var redan i himlen, och vi andra kunde också ha hamnat där.

Mamman till mina två äldsta barn bodde i Rågsved tillsammans med sin syrra. Vi blev ihop 1985. Min morsa flyttade in till Söder igen 1994. Idag känner jag ingen som bor där. Hagsätra Centrum är förstört och sönderbyggt. Biografen Focus där jag en gång såg min första sexfilm, ”När det gick för kyrkoherden” med Jarl Borsén, har passande nog blivit kapell och församlingshus.

image

Hagsätraskolan är sej lik, liksom IP. Vattnet är sen länge avstängt i plaskdammen i Rågsveds Centrum. Galler för alla butiker. Men det finns fortfarande ett aktivt föreningsliv runt Centrum. 60-talsförorten där man jobbade sov och handlade i lokala butiker står inte längre att känna igen. Det har blivit en invandrarförort med stor arbetslöshet, sysslolöshet och en hel del kriminalitet.

Men en del är sej likt. Backen upp från Centrum känns lika brant och lång som när jag var barn. Och gråsparvarna kvirrar fortfarande bland nyponrosorna

image

 

 

 

En ödesdiger morgon

 

 

Det var en försommarmorgon. Ungefär som den här. Jag trampade min femväxlade Crescent från bostaden på Östra söder längs Strandvägen, till jobbet i Radiohuset.

Fågelsången ackompanjerade min färd, denna fridens morgon.

Klockan var strax efter fem. Mötte både tidningsbud och krogbesökare på vandring hemåt.

Morgonen skulle sluta i katastrof

 

Radiosporten hade utökat sändningarna, från en daglig, till flera per dag. Med samma lilla personalstyrka. Det senaste tillskottet var morgonsändningen 06.35. Den gjordes av en ensam redaktör/programledare som hade eget ansvar för intake och redigering av gamla och nya inslag. Ibland fick man ringa och väcka nån stackars tränare som råkat förlora en viktigt match.

Kvällen innan hade jag haft det ansvarsfulla jobbet som programledare för söndags-Sportextra, radions mest avlyssnade program. Jobbade sent. Hade svårt att varva ner.

Det där med facket och regler om dygnsvila var inte riktigt Radiosportens grej. Och den egna viljan att följa oskrivna regler var stark. För stark. Året var 1989. Hade under våren kommenterat mitt första hockey-VM.

 

När jag satt där i direktsändning kl 06.35 blommade en fläck ut på telegrammet från TT. Det var en röd blomma. Jag hade börjat blöda näsblod. Helt oprovocerat. Minns inte hur jag lyckades genomföra sändningen, men det gjorde jag. La mej sen i redaktionssoffan, och pustade ut. Tänkte över situationen och kom fram till att jag var i alltför dålig form. Hade med mej träningsgrejer och bestämde mej för att genomföra den planerade träningen.

Ner till Radions gym under TV-huset för ett styrkepass. Värmde upp, körde lite skivstång, skulle avsluta passet med situps på en snedbänk.

Då slocknade lyset. Mitt alltså. Svart. Intighet

När jag så småningom vaknade till liv. Låg jag med fötterna fast upptill på brädan och huvudet neråt. Totalt oförmögen att röra mej. Varken armar eller ben. Jag hade en dödsångest som var fullkomligt obeskrivlig. Jag var övertygad om att det här var min sista stund på jorden. På en bräda för situps och fåfänga.

Eftersom morgonen var arla fanns inte en levande själ i byggnaden. Jag var ensam i gymmet med min ångest. Satt fast. Kunde inte röra någon del av kroppen. Inte lyfta huvudet. Men jag hörde mej själv skrika. Hjälp! Hjälp mej!

Vet inte hur länge jag låg där. Kändes som att jag krampat, och trycket över bröstet satt som ett skruvstäd. Då kom äntligen någon gående förbi glasdörrarna i korridoren. Ropade allt vad jag kunde. Var som en skeppsbruten, som såg räddningen segla iväg. Skrek igen, och igen. Sen minns jag ljudet av dörren som gick upp, ett par vita träskor och mörkt blå arbetsbyxor. ”Vad har hänt?”

”Kan inte röra mej, kan vara hjärtat, kan du ringa en ambulans?”

 

Ambulansen kom och jag bars ut genom TV-husets entré medan jag tappert log mot bekanta TV-kändisar som förvånat iakttog Karl XII s andra likfärd. Under en gul virkad filt, vit i ansiktet som ett spöke.

Motorn hade skurit. Kroppen hade fått nog av ständig larmberedskap och flykt. Återhämtningen var inte nog, och min vilja att vara bäst och alla till lags hade tagit mej till vägs ände.

Och till Huddinge sjukhus

Blev inlagd, rörelseförmågan kom tillbaka i ambulansen, men jag var ett vrak i landstingssärk. En rad plågsamma undersökningar följde, varav ryggmärgsprovet var en tortyrmetod utöver det vanliga (kan ha varit en klåpare). Det var ekg förstås, och hjärnröntgen, det mesta fokuserat på en rent fysisk åkomma. TBE och Borrelia var två heta spår.

Det egentliga svaret var panikångest.

Den följde på kollapsen. Den hade legat i en svart jordhåla i mitt hjärta och bara väntat. Nu tog den språnget.

Jag fick dela upp dagarna i morgon, middag och kväll. Det gällde att ta sej igenom. Till min hjälp fick jag små piller att hushålla med. Dom hette Xanor. Skrevs ut av en doktor som var kompis med någon. Var ute i en villa i Bromma och hämtade receptet, för i Huddinge följde man alltfort TBE-spåret.

image

Blev sjukskriven ett par veckor. till att börja med. Ringde min chef Pelle Josefsson.

”Du valde ett jävligt dåligt tillfälle att bli sjuk”, sa Per Josefsson

Bara irritation. ”Valde”…”Dåligt tillfälle”

 

Vid återbesöket på Huddinge fick jag träffa en läkare som vridit och vänt på saker. ”Det här kan sluta med att du inte vågar dej utanför dörren” sa han

Han friskrev mej från fästingproblematik och neurologiska åkommor. Det var en krasch, systems out.

Hjärtat var ok, men han kunde inte garantera att den inte skulle hända igen. Och han föreslog psykoterapi för min panikångest.

Sjukskrev mej två månader. Opåkallat.

Men jag var illa däran. Hade svår yrsel, och vetskapen om det spädde på symptomen, så att jag riskerade att falla igen. Faktum är att jag var så i panik att vetskapen om att jorden roterade gav mej hemsk ångest.

Vid ett tillfälle försökte jag mej på att besöka redaktionen i Radiohuset, men klarade inte promenaden från Karlaplans tunnelbana. Tvingades vända vid Garnisonen på Karlavägen. Kom inte fram. Pulsen rusade, världen snurrade. Monstret väste i mitt öra. Det var lönlöst. Att dö började kännas som ett alternativ.

Sommaren blev varm, men det var svårt att njuta. Jag fortsatte att dela upp dagen mellan Xanortabletterna, och trots att jag befann mej i paradiset ute på Hallands Väderö med fru och en tvååring, längtade jag efter att läggas in. Fråntagen ansvar. Orkade inte med världen längre. Vardagliga sysslor var oöverstigliga hinder. Och så som läkaren på Huddinge sagt, jag vågade mej knappt utanför dörren.

image

I augusti påbörjade jag min korttidsterapi. 10 gånger på Björngårdsgatan. Terapeuten var en man. ”Förvänta dej inga varma handdukar” ”Du kommer försent med flit eftersom du egentligen inte vill komma hit” ”Ja, vaddå om du kollapsar igen? Du kommer inte att dö. Vad är det värsta som kan hända?”

Långsamt långsamt klättrade jag ur gropen. En jobbig löpsedel kunde sänka mej för en hel dag. Men jag kunde ibland i den tunga depressionen känna korta ögonblick av något som liknade ”glädje”. Att dö kändes alltmer sällan som ett alternativ. Monstret blev lite blekare i konturerna för varje dag.

Men från att ha varit högpresterande, ”jag ska bli Sveriges bästa radiokommentator” och ”jag ska vara Sveriges bästa småbarnspappa” hade jag alltmer börjat identifiera mej med dom burksamlande mumlarna på samhällets botten. Dom psyksjuka och hemlösa. Jag såg mej själv som psykiskt sjuk och en hårsmån från att falla över kanten. Så labil, så överkänslig. Panikattackerna var fortfarande brutala när dom dök över mej. Overklighetskänslor och och en bisarr övertygelse om att ha tappat känseln i huden.

Inte helt enkelt att gå till Konsum då och köpa köttfärs till kvällens spaghetti.

Efter att terapin var avslutad hade jag så smått börjat jobba som reporter igen. Läste telegram, bevakade nån match med korta inhopp i Sportextra. Allt i Stockholm, och med en ny syn på livet. På vad som är viktigt, och vad som verkligen betyder något. Genom terapin hade jag faktiskt fått med mej att ställa rimliga krav och att faktiskt då och då säga nej.

Radiosportens anda på 80-talet var inte gjord för nejsägare, och tänket från redaktionsledningen var ytterligt ålderdomligt. ”Ja, vill du inte ha det här jobbet, så finns det tusen andra som vill”.

När min värld mötte den riktiga världen smällde det ibland. Jag gjorde under 1990 ett utmärkt hockey-VM i Bern tillsammans med Leif Boork. Leif är en klok man, och en god lyssnare. På sommaren fick jag Fotbolls-VM i Italien.

 Lasse Kinch gjorde Sveriges matcher. Men det är ok. Med facit i hand är jag glad att jag slapp…

Jag och den gamle piprökande juristen och redaktionssekreteraren Pelle Josefsson var som hund och katt. Inte en dag i Rom utan misshälligheter.

Pelle Josefsson
Pelle Josefsson

Då ringde Ingemar Leijonborg från TV4. Han ville värva vraket. Och var beredd att betala rejält för det också

Men det, mina vänner, är en helt annan historia

 

———————————————————————————————————————————–

Veckans:

 

Raket #1  Svensk damhandboll. Bella Gulldén smällde dit 14 mål i CL-finalen, som hon vann tillsammans med Linnea Torstensson och Bukarest. Bella dessutom skytteligan i turneringen. Nathalie Hagman gjorde samma sak i Cupvinnarcupen, som hon vann med Linn Blohm och Jamina Roberts. Jenny Alm, Filippa Idehn och Ulrika Toft Hansen blev danska mästare. Johanna Ahlm och Sabina Jacobsen tog silvret. Se upp Rio!

Bella bara bäst!
Bella bara bäst!

Raket #2  Den som träffade Tobias SanaGamla Ullevi, bröt matchen och gav MFF 3-0. Blåvitts Sebastian Eriksson skällde som en bandhund på fansen. Way to go. Alltför ofta har jag sett spelarna tacka fansen i matcher med läktarskandaler. Förändringen måste komma inifrån. Poliser och vakter har inte med saken att göra

Bra eller anus:  Landet är delat när det gäller turneringen där hockeyvärldens restlager gör upp om en världsmästartitel. Jag tycker fortfarande att det är rätt kul, och halvvägs in i en match kan det göra detsamma vilka som fyller tröjorna. Går Tre Kronor till final (föga troligt) får jag sällskap av större delen av Sveriges befolkning

 

Titel:  Leicester och Premier League. United och Chelsea i svacka. Arsenal jojo-lag och Spurs hann inte ikapp. Grattis Ranieri till en tung titel, och till att ha fått ihop ett slagkraftigt team av skrapet som blev över. Wow

 

 

SPRIT

 

Jag har en kär vän som drabbats av MS.
En fruktansvärd neurologisk sjukdom, som år för år förtvinar kroppen och gör den obrukbar. Bruden med dom isblå ögonen vid bardisken sitter idag bunden vid en rullstol, helt oförmögen att klara sej själv.
Hon har i vardagen ett uppbåd av assistenter för att klara det självklara för andra människor. Hon behandlas av Sveriges främste MS-expert, men det finns inget bot. Sjukdomen är 100 procent dödlig.

 

Jag brukar tänka på henne ibland när jag hör diverse kändisar kokettera med sitt alkoholmissbruk och prata om det som en sjukdom.

Min vän tar sej ett glas vitt vin ibland. Med stora problem och med hjälp av ett sugrör. Hon kan inte hålla i ett glas.

Finns det någon i denna värld eller andra som hyser den minsta tvekan om att hon skulle avstå vinglaset om hon fick resa sej ur rullstolen och bli frisk?

Skruva åt korken så blir du frisk

image

Marcus Birro uttryckte sin alkoholism ok som gäst hos MalouTV4. ”Jag har en sjukdom, men det är en sjukdom jag själv kan påverka”

Jag får väl varenda jävel på mej som lever på att forska om alkoholism, men jag säger det ändå:

Nån sjukdom är det förbanne mej inte, möjligen ett kemiskt beroende. Det är djävulskt, det smyger sej på, det kan vara ett helvete eller alldeles underbart och fritt från ansvar. I vissa fall helt säkert genetiskt och i din arvsmassa, men du måste aktivt välja det själv.

Man väljer inte Multipel Skleros

Själv har jag alltid varit en spritromantiker som gärna citerat Henry Miller, ”Det är något skumt med folk som aldrig super sej fulla”

Henry Miller
Henry Miller

Jag levde nån sorts sturm und drang liv under ett drygt decennium. Ute varenda kväll. Körde styrketräning och löpning för att hålla mej i trim. Funkade. Men räkningen kommer senare. Inkapslad fetma, diabeteskänning, depression, övervikt, uppgivenhet. Det finns inga gratisluncher.

Det finns inget glamoröst alls med supande. På senare tid har jag då och då drabbats av totala minnesluckor även på familjemiddagar. Ångestskapande och förvirrande. Inga minnen av vad jag sagt, gjort eller hur jag kommit hem.

Vägs ände. Har svårt att sluta när jag väl börjat.

Min far söp sin lever i bitar. Var absolut ingen outcast. Missade inte en dag på jobbet, plikttrogen som få men reds av ensamhet och ångest. Ringde ibland (ofta) på fyllan och sökte tröst hos sina barn. På en alkis sätt tjatade han om samma saker gång efter annan eftersom han glömt att han redan sagt det, eller för att hjärncellerna i hög grad brunnit upp.

Jobbade som typograf på Expressen, men köptes ut med förtida pension p g a den nya tekniken.

Farsan
Farsan

Det och en skilsmässa efter 25 års äktenskap välte båten. Blev bara några och sextio. En putte i veckan i bruna skinnportföljen blev ett dagligt drickande för att hålla demonerna borta.

Att han också missbrukade alvedon mot sin reumatiska värk efter 40 års stående arbete med bly gjorde ont värre. Alvedon är döden för dom inre organen, särskilt i samband med alkohol. Och det är en ödets ironi att en färsk undersökning kommit fram till till att preparatet inte har någon som helst positiv effekt på reumatism.

Man vet idag att social marginalisering aktiverar Insula i hjärnbarken, samma område som vid fysisk smärta.

-Social stress och marginalisering är viktigt på hundra sätt här, säger psykiatriprofessorn Markus Heilig i DN den 15.3 om orsakerna till alkoholism.

Markus
Markus

I samma artikel framgår att alkoholberoende är ärftligt till mellan 50-70 procent. Hela 20 procent av befolkningen beräknas ha benägenhet (tål sprit bättre och stimuleras mer)

Hela mitt liv har varit en jakt på dopaminkickar

Faror, utmaningar, resor, kärlekar, äventyr. Inte alls unikt, men jag tog min första rejäla fylla redan vid tretton års ålder. Och under högstadiet i Hagsätra var det inte alls ovanligt att vi krökade till i en skogsbacke på frukostrasterna. Mellanöl köpte man på Vivo invid.

Nu har jag rätt tråkigt. Men allt har ställts på sin spets. Högt blodtryck, typ 2 diabetes och klinisk depression. Jag medicinerar och avskyr mej själv för det. Men det är slut med barlivet och whiskykvällarna. Behåller min Barbera från Piemonte. Men det får vara vid fina speciella tillfällen.

Tänker inte sluta njuta av livet. Då dör jag hellre

Några av dom jag kände under uppväxten stöter jag på då och då bland missbrukarna på torget där jag bor. Dom heter sånt som Kenneth och Anders drar rullator med en kasse bärs på styret. Dom tjatar om samma saker och hänger kvar i grässlänten som jag lämnade för länge sen. Dom blev aldrig äldre än dom där tretton åren man var när man började högstadiet. Det, Henry Miller, är det fanimej inget romantiskt med.

Min gode vän och kollega Claes Hellgren dricker inte en droppe. Jag har ibland tråkat honom för det. Slutat nu

En del av mina flickvänner genom åren har påpekat att jag är mycket trevligare på kröken än när jag är nykter. Och det är naturligtvis alldeles sant. Det är ju det som är grejen. Dom flesta blir upplivade energiska pratsamma och glada. Om alkohol var ett neråttjack skulle inte så många trakteras av det.

image

Nykter och privat är jag rätt otålig, håglös, dyster och ibland folkilsk. På varma ljusa krogen ofta förälskad, spirituell och gravt musikalisk.

Men med tiden har dagen efter blivit allt jobbigare, och dämonerna med dom svarta klorna så inihelvete mycket aggressivare.

Det får bli som det blir. Folk (och flickvänner) får helt enkelt stå ut med den nyktra versionen

Journalister, och särskilt sportjournalister har inte haft någon hög medellivslängd. Det påpekades redan på den första föreläsningen på Journalisthögskolan. Stapeldiagram visades. Arbetsmiljön ofta osundare än i en gruva. När jag började på SR på 80-talet röktes det friskt på redaktionen, och på utlandsresorna var det vanligt att dom skrivande reportrarna turades om att skriva åt varandra för att kunna supa fritt åtminstone varannan kväll.

Nuförtiden är svenska sportjournalister ute med gåstavar (DNs Grimlund) eller på gymmet. Mina nya kollegor på Viasat hade rena träningslägret vid EM i Wroclaw. Löpning i tights före frukost.

Stressen och prestationsångesten förblir dock densamma. Kanske motståndskraften ökar. Jag vill gärna tro det. Möjligen blir journalistiken lite mer formaliserad och tråkigare. Präktigare. Men medellivslängden ökar helt säkert.

Själv sjunger jag nog på sista versen, men hoppas få njuta mitt otium på ett skär vid havsbandet under några år. Gärna vid tangenterna. Så sent som igår blev jag uppmanad av Expressens hockeykrönikör Magnus Nyström att skriva en bok.

Taget ad notam Magnus

image

 

————————————————————————————————————-

 

Veckans: 

Dykardojjor: Hammarby spelar inte den tekniska snabba fotboll Nanne Bergstrand vill. Tvärtom. Laget vinner derby efter derby med ett gäng brunkare. Undrar vad filosofen tänker. Innerst inne

Fall: Barcelona. Luis Enrique, vad händer? Kanske skulle du gjort som andra tränare. Roterat i laget. Matchandet och VM-kval i  Sydamerika har sugit musten ur profilerna

Forward: Harry Kane Tottenham. Två nya strutar mot Stoke. Leder skytteligan i Premier Leauge. Den intressantaste forward engelsk fotboll fött fram sen Alan Shearer. Blir inte kvar på White Hart Lane

Skada: Rosengårds prestigevärvning Gaelle Enganamouit drog korsbandet och är borta för säsongen. Kan kosta ett givet SM-guld

Överfall: Det som händer runt varje stor match i Allsvenskan, hände plötsligt på Tele2‘s pressläktare. Ett fyllo dammade på en av mina kollegor. Har i hög ton framställts som ett övergrepp på pressfriheten. Själv tror jag inte fyllskallen visste vilken planet han befann sej på

Lyssning: Beethovens nia. Har betydligt senare än Leonard i Snobben lärt mej uppskatta romantikens stora äss, Ludwig van. Majestätiskt, virtuost

image

Kulturskymning: Golfbanorna i Örebro och Gävle har öppnat med gröna greener, men städernas allsvenska fotbollslag halkar omkring på en illaluktande plastmatta. Nio av sexton allsvenska fotbollslag spelar på plast. Allt handlar om pengar, inte om fotboll. ElfsborgMalmöFF på blänkande konstgräs i Borås var en bedrövlig TV-upplevelse. ”Som ett blankettförråd på 80-talet” recenserade Radiosportens Christian Olsson

Christian Olsson
Christian Olsson

Moskva

Det sprang alltid feta råttor i Lusjnikihallen. Runt benen på en när man köpte små brödkanter med romkorn i pressfiket. Och ryskt te förstås.

På hotell Belgrad där det svenska journalistpacket bodde, hade jag vis av tidigare hunger, beställt ett kylskåp. För att förvara medhavd matsäck. När jag öppnade kylskåpsdörren rasslade det bara till. Ut vällde en armé av kackerlackor.

Jagade dom med mina vinterkängor, men fick sova med ljuset tänt resten av resan.

Välkommen till Isvestijaturneringen

image

Vaknade en gång i sängen på Hotell Intourist av ett osannolikt buller. Lampan i taket gungade. Steg upp i det bleka nattljuset bland skuggorna och tog mej fram till fönstret. På gatan några våningar nedanför rullade en ändlös kolonn av sovjetiska stridsvagnar. Ljust gröna under gatlyktorna. I vissa torn satt någon ur besättningen. Dom rullade sakta och bestämt mot Afghanistan.

För mej kändes det som att vara i en dröm. Kanske var det också så.

Överhuvudtaget var dom där decemberveckorna i Moskva i hög grad overkliga. Ofta febriga av bihåleinflammation och en sträng vinterkyla. På det jättelika hotellet Rossija var man tvungen att lämna hotellvestibulen och gå runt kvarteret för att komma till frukostmatsalen och en kopp värmande te på morgonen.

image

Det var aldrig något slagsmål om dom där resorna på Radiosportens redaktion. Inte heller bland manskapet i Tre Kronor. Aldrig var hälsenor så inflammerade och tvättider så bokade som under dom där veckorna före Jul.

När man skulle lämna inslag, fick man först gå ner till receptionen och beställa ett samtal. Tog ofta flera timmar. Avlyssnades sen helt säkert. Sen skruvade man isär telefonluren och kopplade två krokodilklämmor med sladd från bandspelaren till telefonens mikrofon. Samtalen betalades med svartväxlade Rubel, och var inte sällan en betydande inkomstkälla för utsända reportrar. Det gick historier om än den ena och än den andra som ringt frugan och sagt ”Lägg av luren, gå ett varv runt kvarteret så får du en minkpäls när jag kommer hem”. Svartkursen var ungefär 10 gånger Rubelns officiella. Men en mej närstående reporter växlade på fyllan och fick en bunt sedlar från Tsartiden, så helt riskfritt var det inte.

Det var en tuff skola för en ung oerfaren kommentator. En hockeykommentators viktigaste hjälpmedel förutom mikrofonen är förstås respektive laguppställning. På 80-talet fanns ingen hemsida från hockeyförbundet att söka på. Ni kommer inte att tro mej, men i pressrummet i Lusjnikihallen satt en rad med ryska gummor och skrev ut lagen på maskin. På det kyrilliska alfabetet.

Ofta kom laguppställningen ut till kommentatorsläktaren nån minut före nedsläpp. Och påfallande ofta utan att ha översatts från det kyrilliska alfabetet. Mycket lärorikt. Och för alltid en skola i att hålla panikkänslorna borta. Gav också ett incitament att gå på varenda jäkla träning på morgnarna för att överhuvudtaget fixa en sändning. Fråga, sätta ihop egna femmor, känna igen åkstilar, skridskor och klubbfattning.

image

Alla lag utom det sovjetiska var oftast tillmötesgående om man enligt inlärd rutin sonika traskade in i båset under uppvärmningen. Nedomansky var förbundskapten för Tjeckoslovakien något av åren, och rätt skeptisk till ynglingen som fräckt klev in på hans arbetsplats. Jag förklarade att om han gav mej femmorna skulle det vara till god hjälp för mej och den svenska hockeypubliken. Han sneglade bort mot det svenska båset, men jag intygade att informationen skulle stanna hos mej. Självklart.

 

Efter fullgjort jobb satte jag mej i fiket med råttorna i spelargången och plitade i protokollet med min ovärderliga information. Då släntrade den svenske förbundskaptenen Bengt Fisken Ohlsson förbi. ”Vad sa Nedomansky?”

Det kan jag ju inte berätta, sa jag

”Kom igen nu, vi är svenskar hundratals mil österut i världen, vi måste hålla ihop” sa Fisken

Ok då, veknade jag, och gav protokollet med femmorna till den svenske förbundskaptenen.

Just då kom Vaclav Nedomansky

Den blicken. Dom ögonen. Jag ville sjunka genom jorden. Skämdes som en hund

Sen dess har jag i olika sammanhang många gånger blivit tillfrågad om informationen jag fått av kommande motståndare. Men likt den tappre Sven Dufva har jag ståndaktigt vägrat släppa nån jävel över bron.

Det kan jag lägga handen på en Bibel och svära på. Man lär av sina misstag

image

Annars var Moskvaresorna inte någon särskilt kristen historia. Vassilijkatedralen besöktes förstås, och en och annan Ikon bytte ägare (det mesta rent lur är jag övertygad om).

Det söps på billig sprit, och vi något tillfälle bussades vi alla svenska journalister under ledning av den tillsatte ryske tolken till någon sorts nattöppen restaurang. Skulle inte kalla det nattklubb.

Lokalen var fullt upplyst med lysrör i taket och vid ett långt bord var det riggat för någon sorts speeddejting. Där satt en lång rad med hårt målade ryska tjejer som förväntades bjudas på bubbel och sen en gemensam resa till hotellet och en väntande säng.

Jag har aldrig varit någon korgosse men det där arrangemanget var så nära Torsk på Tallin man kan komma. Långt innan Killinggänget kom på idén.

Så deprimerande. Tog mej därifrån så fort jag kunde. Det gällde dock långt ifrån alla svenska journalister.

”Hon var inget fnask” kunde det låta dagen efter, när jag knackade på en känd kollegas dörr.

Damen ifråga låg kvar i sängen, behå och strumpbyxor slängda på golvet.

”Hon ville att vi skulle gå och handla lite idag bara”. ”Det tyckte jag var okej”

 

Till saken hör att för sovjeter fanns inte ett skit att köpa förutom ryska dockor. Sålde själv ett par begagnade Levisjeans till en taxichaufför för flera burkar rysk störrom och en ansenlig bunt Rubel. Hoppas han kom i dom. Jag var rätt smal på den tiden.

Lyxen fanns i sk Berioskor, där man bara handlade i västvaluta. Förbjudet såklart för ryssar. Sibirien nästa. Dit gick kollegan med sin dam. Ja ni hajar.

 

Men det fanns även bra drömska kvällar. En chicken Kiev på hotell Metropol skojar man inte bort. En gång erbjöds vi biljetter till Bolsjojteatern. Dom gav baletten Svansjön. Jag glömmer det aldrig. Bara själva teatern var bland det vackraste jag sett och upplevt. Gav mej på teatern i slang med några ryska studenter som tog mej med underground. Några gömda källarklubbar där ölen och vodkan flödade och det sjöngs från en liten scen. På ett av ställena Vysotskij såklart. Så bra, så mycket hjärta och så mycket vrede.

Men än en gång drömskt. Filmiskt. Snudd på overkligt

Vladimir Vysotskij
Vladimir Vysotskij

Sovjet vann alltid Isvestijaturneringen. Minns att ett taktiskt upplägg från Tre Kronor var att Masken Carlsson skulle punktmarkera Igor Larionov. Larionov gjorde 1-0 i sitt första byte…

Men 1987 hände något ytterst märkligt. Kanada vann. Har kallats ”Canadas miracle on ice”. Dave King var där med OS-laget, som vanligt på den tiden utan NHL-prägel och en salig röra av ratade spelare. Då hade Kanada inte lyckats vinna på rysk jord sedan 1972.

I tumultet efteråt annonserades ett all-star team. Samtliga ryssar… Dom åkte av isen med diskmaskiner och TV-apparater. Bastanta poliser i pälsmössor blockerade ingången till omklädningsrummen. Inga journalister släpptes förbi.

Jag hade tidigare dagar i jakten på föda hittat en gång bakom läktarna precis under taket. Den ledde till polismaktens soppkök. Där hade jag blivit serverad kålsoppa och en bit bröd. Lurade på om det inte skulle gå att ta sej ner den vägen mot spelarkorridoren.

Det gjorde det.

Smet ner i en lång trappa, kom med bandspelaren i högsta hugg ut precis utanför Kanadas omklädningsrum. Dörren var stängd och skrålet och sången innanför var öronbedövande.

Bultade på.

Dörren öppnades, av förbundskaptenen själv, Dave King.

”Hi, my name is Robert, I work for the swedish radio, I would like an interwiew”

”Sure, no problem” sa Dave King

Jag var den ende journalisten i världen som fick den one on one intervjun den kvällen. Kanske mitt största scoop under karriären…

Dave King
Dave King

När jag sen reste till OS i Calgary för att kommentera hockeyturneringen tillsammans med Leif Boork och Lasse Kinch sprang jag på Dave King i Saddledome.

”Oh, hi Robert, how are you?” sa King. Kanadas OS-kapten. Två månader efter Moskva

Transatlanternas professionalism gentemot media är beundransvärd. Liksom deras osvikliga förmåga att lägga namn på minnet.

 

En ständigt återkommande gäst i Lusjniki var den gamle förbundskaptenen Anatolij Tarasov. Den ryska ishockeyns fader. Bildproducenternas darling, och ofta applåderad av publiken i hallen. Han var på ålderns höst rätt slängd på att bada bastu och dricka hejdlöst med vodka.

Anatolij Tarasov
Anatolij Tarasov

Vet att GT:s legendariske sportkrönikör Ulf Jansson (79år numera) bävade för dessa excesser. Ulf talar ryska och var personlig vän med Tarasov.

Kunde sluta hur som helst. En gång slutade det hela med att redaktör Jansson iförd sin röda fluga sålde julgranar på Röda Torget. Haffades av polisen såklart, som inte såg med milda ögon på tilltaget.

Jansson sattes i arrest, men kom i ett ljust ögonblick på att hävda att han var Rolle Stoltz. Ryssarna har alltid kunnat sina hockeyhjältar, och den långe tunnhårige Stoltz var inte glömd. Så när dagen grydde kördes redaktör Jansson i polisbil till Lusjniki och Tre Kronors omklädningsrum. Lämpades av till en häpen trupp med orden:

”Här har ni Roland Stoltz, håll reda på honom i fortsättningen”

 

 

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

Veckans:

 

Utrullning: Nykomlingen ÖFK mot Hammarby på Tele2. Men det var i första halvlek. Andra lag kommer inte vara lika snälla åskådare till passningsspelet. Överdriven hajp

 

Comeback:  J-Södra. Efter 47 år spelas det allsvenskt på K-märkta Stadsparksvallen igen. Sveriges vackraste matcharena. ”Bussen till Stadsparksvallen avgick tjugo i sex. Jag hade med mej min pipa och ett paket kex”

image

Advokatbyrå:  Mossack Fonseca, Panama

 

Publik:  31.756 på Tele2. Nytt rekord igen för Hammarby. Skandinaviens mest publikdragande fotbollslag. Trots att laget f n nog bara håller Superettanklass

 

Dyk:  Veteranerna Rosenberg och Hysén fixade viktiga straffar till MFF och Blåvitt

 

Förbundskapten:  Janne Andersson, IFK Norrköping

 

Skräll:  Leksand tillbaka i SHL efter att ha slagit ut Foppas Modo i ett jättedrama över sju matcher. Vände underläge och vann i sudden i Ö-vik. Hjälten framför andra är den gamle brandchefen Perra Johnsson. När han tog över låg Leksand sist. I Allsvenskan

image

Brasilien

”Din lilla jävla pissefitta”

Så stod det. Det var det enda meddelande jag nåddes av efter första halvlek mellan England och Italien i Manaus. På Twitter

Så började fotbolls-VM 2014 i Brasilien för mej.

 

Efter månader av förberedelser, efter att ha rest över halva jorden och paddlat upp för Amazonfloden (Det sista var inte riktigt sant).

Från redaktionen på TV4 hördes inte ett knyst. Min erfarenhet av tjugofem år på sport-tv är att redaktionen går och fikar eller klipper inslag när matchen väl börjar.

”Din lilla jävla pissefitta” alltså. Feedback i Brasiliens djungelstad. I 38 gradig värme.

Pissefittan i Manaus
Pissefittan i Manaus

 

Jag och min gode vän och expertkommentator Anders Andersson hade även en incident i den matchen.

En aktör på innerplanen föll plötslig ihop i samband med Englands mål. Han hade en sk Bib på sej, en numrerad väst som fotografer med access till innerplanen måste bära. Anders var övertygad om att det var en fotograf och jag hängde på.

Det var ingen fotograf. Det var britternas fysio. Och han hade skadat foten under målfirandet     (säg den glädje som varar för evigt). Jag kunde spelarnas skonummer och namnet på deras morsor,  men det hjälpte inte, man kan inte gardera sej mot allt.

Vi befarade att värmen lett till kollaps eller infarkt. En grundregel i referatets ädla konst är >gissa aldrig< (lex Putte Kock).

Men bilderna var så dramatiska att vi var tvungna att säga, något…

 

Dubbel-Anders. Benficas finest
Dubbel-Anders. Benficas finest

 

I lurarna, från hemmaredaktionen eller studion i Rio, inte ett ljud.

Till slut kom ett sms från Kanal 5 chefen Emir Osmanbegovic. Han hade läst på nån brittisk sajt att det var fysion. Kanalöverskridande samarbete såg till att tittarna till slut fick korrekt information.

Tack än en gång Emir.

Emir Osmanbegovic hade sina sidor som fotbollschef. Lite för nergeggad i olika fotbollsforum och fanssajter. Det är ett litet men röststarkt kluster, men under mästerskap kollar alla. Bokstavligt talat. England – Italien i en första gruppmatch i VM är inte direkt Chievo-Sampdoria en regnig onsdagkväll i TV4 Sport.

Men Emir var outstanding av alla chefer jag haft i sitt engagemang och kunskap om internationell fotboll. Hör fortfarande av sej ibland med synpunkter och feedback.

Suverän också som redaktör. Var ofta med som en backup under stora direktsändningar med muntra tillrop och tillrättalägganden. En trygghet. ett facit.

Ingen kommentator i världen är allvetande, men bör vara allmänbildad.

Är man ensam med sitt headset är man ensamast i hela världen

 

Det är för mej helt obegripligt att studiodelen (som ses av kanske 25 procent av dom som kollar matchen) nagelfars in i minsta detalj, utvärderas, och ges oinskränkta resurser, medan kommenteringen inte ens anses värd att ha en enda redaktionell medarbetare satt att lyssna och stötta referatet. 2014. Obegripligt.

 

Under mina tio år på Radiosporten satt jag ofta bakjour vid direktsändningar. Tennis, alpint,fotbolls och hockeylandskamper. Förde in resultat, räknade mellantider och läste telegram vid eventuella avbrott.

Satt i studion hemma när Wilander mötte McEnroe i en avgörande Davis Cup singel i St.Louis 1982. Amerikanen tog rätt enkelt två första seten och ledde klart i tredje.

Ungefär då ringde PK (programkontrollen) på SR och frågade om dom snart kunde börja följa sin ordinarie nattablå. Visst, sa jag (experten).

Matchen tog drygt fyra timmar till… totalt sex timmar och trettiotvå minuter. Mats Wilander åt ikapp McEnroes försprång i tredje set och vann det med 17-15(!)

En otrolig spänning och dramatik följde innan amerikanen vann femte set med 8-6

 

Det var rutinerna i radio det. I TV är det viktigaste att kommentatorn har slips och är i tid till studiogängets körschema-genomgång. Den är t ex brutalt mycket viktigare än att experten som ofta har personliga känningar, kan bedriva lite insideresearch på innerplanen.

I en halvtimmes införsnack är snittiden på kommentatorer i bild 30 sek. Det fixar vi. Utan preludier. Om det så skulle ske mitt i natten

Jag lovar er kära läsare. Denna ordning är inte till gagn för tittarna, bara för nervösa och stirriga bildproducenter och redaktörer.

Därmed inte sagt att alla i rollen är det. Det finns förstås undantag. Men sättet att arbeta har blivit en norm.

 

De flesta stora TV-bolagen (England, Frankrike, Italien t ex) har alltid minst en eller två researchers med på läktaren under stora sportsändningar. Borgar för kvalitet.

När en VM-semifinal plötsligt drar iväg mot 7-0 (vem skulle få för sej att förbereda det?) är det ovärderligt att ha en  uppkopplad researcher vid sin sida. Att snabbt kunna sätta in det i ett sammanhang utan att tappa fokus på planens händelser.

I USA kallas experten ”colorcommentator” och referenten ”play by play commentator”. En tydlig uppdelning som tyvärr inte finns i Sverige. Därför blir det ofta pladdrig, motsägelsefullt och odistinkt. Vissa kanaler har större problem än andra på den punkten.

Det höjdes ögonbryn när Viasat skickade 75 personer till Sotji. NBC hade 1.500 medarbetare på plats. Eget Starbucks och eget McDonalds

 

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

 

Veckans:

 

Krock: Bandy eller Fotboll på Tele2? Svaret blev både och.

Varenda Rolba-maskin i länet kallas in för att slipa bort isen i tid

Rolba

Den kanske bästa lösningen på is-problematiken fick jag från @MarcoBerg på Twitter

”Koppla in rören med pissoaren på Gröne Jägaren”

image

 

Men naturligtvis ska en bandyfinal spelas på Studenternas IP. Död stämning på Friends

ifjol och ett publiktapp på ytterligare 5000 åskådare. Bandyfinaler har spelats sen 1907.

22 år i följd på vackra Studenternas i Uppsala. Bör bli 22 år till. Minst

Studenternas IP finalfint. Uppsala slott och Domkyrka i fonden
Studenternas IP finalfint. Uppsala slott och Domkyrka i fonden

 

Bank: FC Rosengård. Näringslivet i Malmö går in med 21 miljoner(Bra jobbat Tjebbes)

Men det är på tre år och sju miljoner/år. Bara Marta kostade Tyresö 2.8 miljoner per år

med lön och sociala avgifter. Och hur stort är egentligen intresset från Malmöpubliken?

 

image

 

Läkemedel: Meldonium Verkligen tragiskt att så många i idrottsvärlden har kroniska

hjärtproblem. Vissa har tvingats medicinera i upp till 15 år(!)

 

Skrattmatcher: Så var det iaf tänkt. Men Atletico-PSV och Bayern-Juventus bjöd på årets

hittills häftigaste fotbollsdramatik

 

Satellit:  Eero Markkanen. Har den landat än?

Bollkalle
Bollkalle?

 

Artur

image

 Hösten 1996 var jag på väg till SVT. 

Jag hade ett löfte från Bosse Gentzel, och ett helvete på TV4. 

Träffade Kjell Andersson i detaljerade diskussioner på Oxenstiernsgatan.

Upplevde att allt var klappat och klart. så ringde Bosse

 

– Jag har fått problem med facket i Göteborg, sa han. Tjänsten var en ren kommentatorstjänst och hade passat mej som hand i handske. Och det sista Gentzel sa till mej när han lämnade Fyran för sportchefsjobbet på SVT var ”Om du nån gång behöver ett jobb, kom till mej”

Vi hade alltid, sen tiden på radion, en bra kemi Bosse och jag. Nu var han bekymrad.

SJF i Göteborg ville att kommentatorstjänsten skulle gå till Staffan Lindeborg. Hade lite svårt att ta in det där, eftersom Staffan ju redan sen länge var anställd och kommenterat fotbollsmästerskapen ändå.

Ingenting hindrade ju SVT att lägga ut vilka jobb dom ville på Staffan Lindeborg.

 

Bakgrunden till min önskan om flytt var Sportens dagliga sändningar, och sportchefen Mats Petterssons aversion mot personalansvar och ev konflikter.

Han hade anställt sin gamle SVT-polare Artur Ringart som vicesheriff. Artur, mjuk och vänlig i rösten från Radio Stockholm och Lilla Sportspegeln kom rätt omgående ihop sej med större delen av redaktionen.

Artur tog över personalansvaret och blev också i princip journalistisk chef.

Jag hade dessutom ”fri tid” i mitt anställningskontrakt. Det vill säga självständig och verksamhetsanpassad. Nu ritades jag in på schema 10-18, 15-23 och förväntades sitta av tid.

Ett mycket omodernt sätt att bedriva journalistik

Mattan & Ärtan
Mattan & Ärtan

 

Sportens dagliga sändningar (från början med hälften Trav i programmet enl avtal med ATG)startade 1995. Ett år senare var det dags för OS i Atlanta där vi köpt in oss på vissa grenar. Bland annat handbollen som ju jag och Claes Hellgren hade ansvaret för.

Normalt vid större mästerskap förhandlade den lokala fackklubben bort övertiden, så man fick en klumpsumma, lika för alla, när man som anställd åkte på evenemang.

Av någon outgrundlig anledning skulle vi som reste denna gång skriva tidlista. Jag täckte i Atlanta alla träningar och levererade dagligt nyhetsmaterial från Bengan Boys aktiviteter. Till detta kom kommenterandet av matcherna, samt förberedelsearbetet inför varje sändning och scouting på plats av kommande motståndare.

Det blev en del. Artur strök ned min timlista med hälften efter OS.

-Så här mycket har du inte jobbat, sa han

Att t ex titta på kommande motståndare tyckte Artur inte var arbetstid

Nån utvärdering av själva hantverket och det vi arbete vi gjort för tittarna, gjordes överhuvudtaget inte.

Timmarna på pappret var viktigast. Och dom var för många.

På personalavdelningen viskades det om att det fanns en reporter på Sporten som försökte fuska sej till övertidsersättning.

Någon instans att överklaga till fanns inte. Det var Artur mot mina timmar.

Artur Ringart, som kom i en tidsanda då man på Radio Stockholm tog det mesta på uppstuds. Jag tror på fullt allvar att den avslappnade gamängen inte förberett ett enda uppdrag.

Fråga t ex Mats Hallin

image

 

Det naturliga svaret från mej blev naturligtvis att tacka nej till Handbolls-VM i Japan -97. Sportchef Pettersson kontrade med att ”beordra” mej att göra mästerskapet. Kollade med SJF om det verkligen gick att tvinga någon att flyga ända till Japan med hot om avsked för arbetsvägran?

”Om det ingår i dina ordinarie arbetsuppgifter så…”

Tyckte det var helt absurt. Gick ur Svenska Journalistförbundet. Flög till Japan. En vecka. Första veckan gjorde jag hemifrån, eftersom jag som nyskild hade vårdnaden om två barn varannan vecka.

Claes satt på plats och skrattade åt mina skämt med två sekunders fördröjning. Han hatar mej fortfarande för det…

 

Både 96 och 97 blev det svenskt silver. Kroatien vann OS och Ryssland vann VM.

Det blev alltså inget SVT. Hade sett fram mot att jobba med mina gamla radiokompisar Jacob Hård och Björn Fagerlind. Officiellt var Staffan orsaken, men jag är rätt övertygad om att skitsnack bakom ryggen på mej var den egentliga anledningen. Under vårt telefonsamtal nämnde Bosse ett rätt tungt namn som haft synpunkter. Den jag tänker på vet själv, och kan gott skämmas.

Av hänsyn till min gamle vän Bo Gentzel, väljer jag att hålla inne med den informationen.

Redaktionellt var ju Fyran och SVT i det här läget dessutom rätt nära varandra. Övertygad om att det läckte.

 

Min position kändes i det här läget ohållbar. Räddningen blev min gamla JH-kompis Kajsa Stål chef på Kalla Fakta. Tog tjänstledigt från sporten och jobbade en säsong på en ny redaktion.

Fantastiska arbetskamrater.  Öppna armar. Gjorde en dokumentär om Epo. Stolt över den.

Kajsa Stål
Kajsa Stål

Vi hade kommit över blodvärden från  skid-VM i Thunder Bay. Förhöjt på snart sagt varje medaljör.

Men blodproven var bara rådgivande för internationella skidförbundet FIS.

 Vi hade även en avhoppad proffscyklist som vägrat doping och blev hemskickad. Han var först i backarna i början av lägret. Hopplöst sist sen.

Kände också till oegentligheter i cykellandslaget, men ingen ville/vågade berätta i kamera. Valde att inte använda anonyma källor. Tror det var rätt, och senare fick vi också dopingfall avslöjade i svensk cykel.

Njurmedicinen Epo höjer syreupptagningen med upp till 15 procent. Den ena skandalen efter den andra skulle följa i alla konditionsidrotter.

Men jag var för tidigt ute

 

Artur fortsatte sen att jävlas ett tag till. Hade en suverän förmåga att lägga ut jobb en halvtimme innan hemgång, när jag gått ner på deltid för att hämta barn på dagis och i skola. Sen blev protesterna för omfattande och han fick andra uppgifter som passade honom bättre.

Nu kan man lätt förledas att tro att jag känner nån sorts bitterhet mot denna bland många populära radio- och TV-profil.

Tvärtom. Skulle inte vilja ha tiden på Kalla Fakta ogjord. Och mitt liv hade varit fattigare utan 30 handbollsmästerskap. Egentligen nöjd med hårt mot hårt i VM-97.

På något sätt hade Åke Unger nosat upp konflikten (hur?) och ringde och erbjöd sina tjänster bakom min rygg. Sportchef Pettersson som alltid respekterat min yrkesstolthet och trott på min kapacitet, avböjde rakryggat.

Åke Unger Handbollskommentator
Åke Unger
Handbollskommentator

Oerhört tacksam för det. Jag hade framgent min position som kommentator på stora evenemang garanterad.

Retrospektivt var det också en ödets ironi att SVT-tåget spårade ur för mej. Snart sagt alla sporträttigheter försvann från stats-TV och reklamkanalerna tog allt. Nuförtiden även OS.

TV4 profilerade sej med den ena ligan efter den andra och bestämde sej också för att bli Handbollskanalen. EM-guldet i Globen glömmer jag aldrig så länge jag lever.

Minns att jag i diskussionerna kring Kumamoto VM -97 sa ”Inte så lyckat att tvinga någon att prestera va?”

”Jag är övertygad om att du kommer att vara lika bra som vanligt när du sitter där med headset i sändning” sa Mats Pettersson

Naturligtvis är det så. Av respekt för tittarna, och av ren självbevarelsedrift

 

Artur Ringart och jag ses ibland på Fårö och i Fårösund, där han skaffat sommarviste. Det som har varit har varit. Jag hade gärna sluppit tjafset kring Atlanta, men det var i verklig mening två världar som kolliderade. Han lever i sin, och jag lever i min. Har inga problem idag att surra lite eller bjuda på en bärs.

Då var det krig. Nu är det fred

 

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

 

Veckans:

 

Vinstlott: Pia Sundhages biljett till Rio. På nytt marmelad i knäna på laget i avgörande lägen. Fick biljetten till skänks av en målvakt som inte kunde skjuta insparkar. I ett OS-kval. Holland kunde haft 3-0 bara i paus. Sköt utanför (benskyddet?) på tilläggstid. Sånt kan man inte påverka.                     ”Laget utstrålar harmoni”, sa Marika Domanski Lyfors

 

Målskytt: Zlatan såklart. Skickade Chelsea ur Champions League

 

Bakhalt: Svenska längdåkare inklusive skidskyttarna i Holmenkollen. Hur fasen kan man sätta 20 skott av 20 och komma 37:a? Och Charlotte Kalla, åk hem från Kanada och ladda för VM istället

 

Kassa:  Hammarby har Skandinaviens största fotbollspublik, slog den gångna säsongen ett Allsvenskt rekord från 50-talet, men har bara 8 miljoner plus i kassan. Trots ett publiksnitt på över 25.000 åskådare.

AIK alltfort bäst ekonomi i Stockholm. Avskaffa 51 procentsregeln och satsa på Europa.  MFF är goda för en halv miljard. Vinner såklart Allsvenskan 2016. Annars har Daniel Andersson inte gjort jobbet

 

Comeback: Kim Andersson till OS-kvalet i handboll. Inget ”Låt dom unga ta över” eller ”Känner inte att jag kan bidra längre” utan istället  ”Stoltheten att representera Sverige finns fortfarande där” !!!

Musik för alla handbollsfans i landet. Och dom är många

Kim Andersson
Kim Andersson