I drömmen

Postbilen som var en decimeter från att döda mej, porrtidningsfotograferingen i Hamburg, gryningsvandringen genom en dimmig skärgårdsskog, den starka tallbarrsdoften och förnimmelserna från den fuktiga mossan. VM-finalen i Yokohama och ett öde Gotland med löven blåsande över övergivna minigolfbanor sent i augusti. Fotomodellerna på klubbarna i Milano. Dansade vi till 1999, eller har jag drömt alltihop?

 

Jag växte upp på Askersgatan i Rågsved. Vi flyttade dit när jag fyllt fyra år. Gott om ungar i den gula hyreskåken på tre våningar med fyra trappuppgångar. En asfalterad gård, ett svartmålat räcke som skyddade buskarna med nyponrosor. Där kvirrade det alltid av gråsparvar.

Askersgatan låg i ett uppförslut, och när det regnade brukade vi barn utnyttja det forsande vattnet i rännstenen till kappsegling med barkbåtar. Det var en förmiddag, nån sommar efter flytten, ett varmt regn. Jag och en liten kompis seglade våra träbitar nerför gatan och ut mot målgången på den större genomfartsleden Hagsätravägen där vägarna korsades.

Segling i rännstenen
Segling i rännstenen

Där låg också en orangemålad telefonkiosk

Vid den stod jag när det small. I korsningen krockade en taxi med en gul postbil, en folkabuss. Postbilens chaufför föll handlöst och medvetslös ut genom dörren och blev liggande blodig på gatan. Minns märkligt nog att han var tunnhårig. Flint på hjässan som min farsa. Taxichauffören klämdes fast i bilen mellan sätet och ratten. Den gula postbilen for herrelös med ett brak rakt in i den orangefärgade telefonkiosken. Ungefär tio centimeter från mej där jag stod med min vinnande bit av bark.

Min mor skrek rakt ut. Hon stod på balkongen tre trappor upp. Jag var förstenad. Tittade på den blodige tunnhårige mannen på gatan och hörde ångestvrålen från den fastklämde taxichauffören. Min kompis pissade på sej. Själv kunde jag inte riktigt ta in det inträffade. Jag har alltid haft långt till mitt inre känsloliv. Var jag där?

Snart hördes sirenerna från polis och ambulans. Sirener var alltid en trigger för oss barn på Askersgatan. En maffig vindsbrand i ett av höghusen på Askersundsgatan mitt emot höll oss stjärnögda under hela dagen det dramat pågick.

Jag var fem år. Där stod jag invid den kraschade postbilen. Dom grå postsäckarna hade fallit ut genom den öppna skjutdörren, och taxiföraren låg över ratten i sin svarta bil så att signalhornet hängt sej och tjöt över hela Rågsved.

Samtidigt som ambulansen anlände rycktes jag upp ur dröm och chock av min mor, som handfast tog mej därifrån. Har svårt att tro att postchauffören överlevde. Klarade taxigubben livhanken tror jag inte att han fortsatte köra droska.

Detta minne är över femtio år gammalt. Det kan vara mitt allra första minne. Eller dröm. Mitt liv kunde tagit slut där och då. Då hade Icona Pop inte haft någon trummis, Tinka aldrig flyttat från Australien, Elis inte existerat och någon helt annan hade kommenterat straffdramat i Berlin 2006.

                                           Leksand

Rodd på Siljan
Rodd på Siljan

En sommar i mitten av 60-talet hade föräldrarna hyrt in sej i en stugby vid Siljan. Nära hockeymetropolen Leksand. På den tiden man visste vem som spelade i Tre Kronor, var Mats Åhlberg och Danne Söderström mina idoler. Siljan är en vacker sjö, men nästan lika kall som den gamla isladan. När vi var nere vid bryggan för att beskåda siljansrodden eller trotsa elementen fick vi ofta bada i sjövatten som höll 12-13 grader.

I popens gyllene decennium var det modernt med uppblåsbara saker (inte bara det Robban Broberg tänkte på), utan allt, från vattensängar till uppblåsbara fåtöljer i plast som kved och knarrade. Vi hade två. Gula.

Uppblåsbara
Uppblåsbara

Min bror var åtta år och knappt simkunnig, jag var elva och helt blåst i huvudet. Varifrån ingivelsen kom vet jag inte, men jag tog plastfåtöljerna och lillbrorsan och knallade ner till Siljans strandbryn. Sjösatte i det iskalla vattnet och började paddla med handflatorna. Tjatade på bror min att hänga på, och så flöt vi ut på det svarta kalla vattnet. Längre och längre från stranden kom vi. Den rödvita radhuslängan där vi bodde blev till en liten prick. ”Vi paddlar tvärs över sjön”, sa jag till brorsan vars underläpp börjat darra.

Då hör jag ett djupt bröl, whhuuåååårrööö! Från Rättvikshållet kom en bogserbåt med ett gigantiskt timmersläp. Dom har kursen satt rakt på oss. Vi paddlar för livet med våra små händer och brorsan gråter nu. Vi paddlar bakåt mot stranden vi kom ifrån. Bogserbåten passerar oss med nån meter till godo. Jag hör en man i blåställ stå på däck och skrika någonting för mej ohörbart. Upprört. Mycket upprört.

Vi fortsätter vår bakåtpaddling och när vi kommer i jämnhöjd med timret får jag nästa lysande idé. Vi går intill och klättrar upp på stockarna. Den som varit ute med båt den där sommardagen, kunde fått se två spinkiga lintottar bärandes på varsin gul platsfåtölj, hoppa över stockarna på ett pågående timmersläp.

När vi sprungit tvärsöver, sjösatte vi fåtöljerna igen. Brorsans välte, men på något sätt lyckades han kravla sej upp igen.    Paddlingen fortsatte till vassen på andra sidan sjön. Kommer ihåg en viadukt med en väg över. Mer spännande än så var det inte där. Det var bara att paddla hemåt igen.

Bara

Det blåste upp. Och naturligtvis mot oss. Det blåste kallt. Började gå gäss på vågtopparna, och för varje två meter vi tog oss framåt åkte vi en tillbaka. Nu grät lillebror igen. Vatten var svinkallt och sköljde över oss där vi satt. Pyspunka på någon av stolarna, och vi hade försvunnit ner i det svarta. För alltid

Ingen visste att vi var därute (mer än kaptenen på bogserbåten). Allt var upp till oss själva. Vi stretade på i vinden. Jag tappade känseln i båda fötterna och armarna var blytunga. Med femtio meter kvar till stranden, som såg ut att vara på samma avstånd i en evighet, tog jag beslutet att ge upp.

Gled ner i det 12 gradiga vattnet. Slängde upp den gula platsfåtöljen på brorsan, och simmande med en arm började jag bogsera.

Jag hade samma sommar tagit mitt första simborgarmärke ute på Årsta Havsbad. I rasande oväder, med simläraren i oljerock och sydväst, och med en vattentemperatur på 14 grader. Det var jag och en idiot till.

Tror det och guds försyn räddade livet på oss.

”Hej, var har ni varit, har ni badat i det här vädret?” sa morsan

Vi orkade inte svara, någon av oss. Detta har varit vår hemlighet. Fram till nu.

Vi hade blivit ettan i pappas Expressen. Nu fick vi istället rabarberkräm och mjölk.

                                        Hamburg

Killen gled sakta och rytmiskt in och ut ur henne till tonerna av Cat Stevens Morning has Broken. Hon låg med benen lyfta över partnerns axlar på en stor hjärtformad kudde. Scenen snurrade långsamt långsamt. Vid små bord med lampetter satt publiken andäktigt tyst. Många par i medelåldern, några ensamma män, ingen i trenchcoat med fradga i mungiporna, osså vi; tre 16-åriga grabbar från Rågsved. Vi var på Reeperbahn. Året var 1972.

”Eintritt frei” hade inkastaren gastat efter oss, som nyfiket traskade runt på regnvåta gator i Hamburg.

image

 

Vi gjorde slag i saken. Eintritt frei. Vi hade en sträng tågluffarbudget att förhålla oss till och gratis är gratis. Trodde vi.

Vi slog oss ned vi ett ledigt bord, och strax var servitören där och ”was möchten sie gerne trinken?” Uppspelta och i sjunde himlen drog vi till med Coca Cola, en öl och en Gin&Tonic. Spriten var till mej. Jag vann. För på kvittot som prudentligt låg på drinkbrickan stod noterat 150 DMark. 50 per drink. En förmögenhet för oss som hankade oss fram på vandrarhem. Vi ej torra bakom öronen amatörer ropade till oss servitören och förklarade att det måste blivit något missförstånd. Coca Cola 50 DMark? ”Inget missförstånd”, log mannen förbindligt. ”Allt på klubben har samma pris”.

Eintritt frei

När paret på scenen gjort vad dom skulle och fick små avmätta applåder (varför inte?) uppstod en lång och aningen pinsam tystnad. Så småningom fick bartendern igång lite musik, och så småningom fortsatte showen med en, som jag minns det, rätt tafflig stripteasedansös.

2016 i det upphöjda moraliska klimat vi har idag, är naturligtvis älskog inför publik nånting helt otänkbart. 2016 är det däremot helt okej att låta människor, både kvinnor och män, slå och sparka varandra blodiga och medvetslösa i nätburar inför en betalande publik. Det anses till och med en aning hippt.

Säger en del om tidsandan kanske, men vad vet jag?

Interrailkortet var en strålande nyhet för oss resesugna gymnasister. För 350 spänn kunde man se hela Europa från ett tågfönster. Reglerna var såklart sådana att man var tvungen att lösa biljett för resan i sitt eget land. Det löste vi genom att ta en 25 kronors kryssning till Åland, och köpa kortet där. Nöden är uppfinningarnas moder. Tror SJ senare täppte till den möjligheten, men rederierna var glada och vi med. SJ:s konduktörer däremot behandlade oss som något katten släpat in. Snorkigt och jävligt för att uttrycka saken milt.

Resan gick via Köpenhamn, där vi bytte tåg. Köpte en Johnnie Walker red label på tågstationen och söp oss fulla tillsammans med några tjejer i kupén. Minns att jag hade gitarren med, och underhöll sällskapet med Cat Stevens(!) och Stoneslåtar. Första anhalt på den förprickade kartan var alltså Hamburg.

Vi hade bokat in oss på ett vandrarhem centralt i stan. Billigast möjliga övernattning. Vi hade alla sommarjobbat en månad, jag i brevbäringen på Dalagatan. Ingen hade blivit förmögen.

Första morgonen vi klev ut från vandrarhemmet (stängt dagtid för städning och av princip) blev jag approcherad av en ung man med kameraväska. Han presenterade sej som Kurt nånting och förklarade att han jobbade som frilansfotograf.

Han tyckte jag var ytterst värd att fotografera för sisådär 50 DMark och några bärs. Klart jag nappade. I hans gamla folkabubbla (på nåt sätt förtroendeingivande) drog vi ner till hamnen där han satte igång att plåta mej i olika miljöer.

image

Efter en stund sa han att det var dags att bjuda på bärsen och visa studion. Vid det laget var vi som gamla kompisar och min tyska flöt på. Väl i studion drack vi och skålade tills han förklarade att det var dags för studiofotona. Okej, sagt och gjort. Av med t-shirten upp på en pall ”smile” ”blicken i kameran, bra kom igen”. Samma pall, nu i mina Y-front kalsonger. Han tyckte att jag skulle strippa av mej dom också. Jag sa nej tack, och gjorde därmed hans förmiddag rätt bortkastad ekonomiskt sett. Bilderna blev nog en aning svårare att sälja kommersiellt.

”Du jag känner en tjej som bor här intill, snygg. Jag tänkte, jag kanske kunde ta lite bilder på er tillsammans?”

”Njae, jag vet inte riktigt” sa jag och försökte sätta mej in i läget. Lite halvpackad vid det laget. 16-år, ölberusad och två bokstäver från att göra min sexdebut inför kamera.

Jag stod på mej, trots tjatet. Och Kurt var okej. Jag menar han kunde ju ha dragit på sej en gummimask och sågat mej i småbitar, eller hämtat någon med en 15 tummare som i Pulp Fiction. Ingen visste var jag var. Mer än Kurt.

Han skjutsade mej tillbaka till vandrarhemmet i bubblan och skickade med två kalla bärs och 50 DMark.

Jag kunde alltså vid sexton års ålder ha gjort ett Thåström (Helmuth). Liksom Pimme hade jag lätt kunnat leva med det, tror jag… På 70-talet var det väldigt lite skäms, mer sex drugs & rock´n roll. På gott och ont.

image

Men inget av det där tänkte jag på då, i dimmorna. Men funderingarna dök upp året efter när jag för första gången fick till det med en tjej och min libido satte igång på heltid att jaga små håriga trianglar (påminner om att det var 70-tal).

                                                                   Paris

Två år senare liftade jag till Paris. Det var bara en sån sak man skulle göra. Inspirerad av poeten Paul Andersson, som jag bodde granne med på Katarina Bangata. Det var bara ett par år innan han dog, märkt av drogmissbruk och ett minst sagt utsvävande liv. Han stötte hårt på mej, ty jag var en blond och vacker gosse på den tiden. Minns att hans lägenhet var övermåttan stökig och att golvet var täckt av högar med serietidningar. Agent X9, Fantomen, Seriemagasinet. Också ett öde för en gammal hyllad poet, eller kanske en helt naturlig utveckling?

"Jag vill att läsaren skall så betrakta sig själv att han ser mig" Paul Andersson
”Jag vill att läsaren skall så betrakta sig själv att han ser mig”
Paul Andersson

Hur som helst personifierade Pålle drömmen om poesins Paris, och jag bara älskade hans diktsamlingar. Och lifta skulle man. Bäst var att ta sej ner till ASG vid Älvsjö Partihallar och snacka med långtradarchaffisarna. Första sträckan tog mej till Mjölby. Nästa tradare ända till Köpenhamn.

Väl i Paris hittade jag ett litet hotell i St Michel. Nära till klubbar och trottarcaféer. Hotell Europa, såklart. Franska fönster från golv till tak, fladdrande nylongardiner och ett förförande ljud från gatan utanför med ett gytter av positivhalare, gatumusikanter och flanerande turister. Varje morgon kom receptionisten på det lilla hotellet upp med kaffe och varma croissanter. Jag hade kunnat stanna i Paris för alltid. På kvällarna gled jag in på jazzklubbarna i grannskapet, rökte Gauloises och drack Kronenburg och såg så många fantastiska amerikanska jazzmusiker i dom där källarhålen att jag var konstant lycklig. I en Gauloisesdimma.

Hotel Europa
Hotel Europa

 

Den tuffaste biten på vägen ner mot mitt bohemliv var Tyskland och Autobahn. På en vägskylt hade någon besviken liftare skrivit ”remember, 75 percent of the german people where nazis”. Enda ställena att stå på var påfarter och Raststätten. På ett av dom där susande rastställena blev jag upplockad av en kille i en Opel. Han var på väg från Berlin. Han var proffsboxare. Hade gått en match. Förlorat. Knockad. Uträknad. Allt det berättade han sorgmodigt för mej som alltid varit rätt slängd i tyska språket. Förbättrade mej dessutom rejält under resans gång. Med största säkerhet hade också denna arme ”journeyman” tagit sej en bläcka efteråt eftersom bilen stank av gammal ingrodd fylla. Boxaren pressade upp sin gamla Opel i en 170-180 på den tyska motorvägen. Jag satt tyst. Det gjorde han med. Han hade tuppat av med foten på gaspedalen, med öppen mun och huvudet lutat mot bilfönstret. Vi var med svindlande hastighet på väg in i vägräcket när jag fick tag i ratten och kunde styra undan, samtidigt som jag slog med vänster näve mot boxarens axel. Hans fot halkade av gaspedalen och vi blev stående på tvären i högerfilen. Vilt blinkande och tutande flög den ena jätte-Mercedesen efter den andra tätt förbi oss i 200 knyck.

Vet inte om det var tutandet, men den olycklige boxaren från galan i Berlin, kvicknade till. Rätade upp bilen ur vår livsfarliga position, och vi fortsatte resan.

”Was ist passiert?” frågade mannen med en vattnig tom blick.

Jag förklarade att han tappat medvetandet och varit en hårsmån från att köra ihjäl oss. Boxaren tycktes inte ta in det sagda, mumlade bara något om att han var okej, och pressade på nytt upp det gamla öket i 170. Jag ville kliva av.

Då svimmade han igen. Den här gången framåt, över ratten, vilket gjorde det hart när omöjligt för mej att styra. Jag klättrade i desperation över med vänsterbenet till förarsidan och lyckades komma ner till bromspedalen. Däcken skrek, bakvagnen slängde, boxaren kvicknade till på nytt och lättade på gasen. Vi blev stående i färdriktningen. Det var alldeles tyst. Jag satte på varningsblinkers och försökte få ner min puls.

”Das geht überhaupt nicht mehr” förklarade jag, och uppmanade den slagne mannen att byta plats med mej.

”alles ist okej”

”Leider nicht” sa jag

Något körkort hade jag inte, men hade hyfsad koll på koppling och växlar sen min tid som moppeligist.

Jag körde oss till närmsta mack, och tackade för mej. Bad boxaren stanna på Kneipen och dricka kaffe samt vila en stund. Det gjorde han inte. Hade bråttom till Köln sa han. Tvivlar på att han kom fram

image

Den sista liften före franska gränsen var speciell. Det var en Citroen, kombi. Mannen som körde hade en tysk jägarhatt med en liten borste i linningen.

”Sätt dej i baksätet” sa han

Där var redan upptaget. Två stora Dobermanns satt där och flämtade i värmen.

”Det är ingen fara, dom är mycket väluppfostrade”

Det blev så att jag kom att hamna i mitten, med varsitt dreglande hundmonster på var sida. Föraren började berätta: Han var blåblodig. Baron, och bodde på ett närliggande slott. Hade ingen familj, utan bodde ensam i femtio rum med sina stora hundar. Han tyckte att jag skulle vila ut och övernatta där. Jag behövde säkert duscha och byta kläder, eller hur? ”Det är så ensamt för mej i slottet”, klagade han.

”Du kommer att trivas”

För mitt inre såg jag en medeltida tortyrkammare, med sträckbänk och brännjärn. Och en naken blek baron, som styrde över alla gnisslande taljor och rep.

Han körde fort nu, baronen, och hade slutat lyssna för länge sen. Hundarna flåsade.

Reskamrater
Reskamrater

Bensinmätaren blev sannolikt min räddning. Den signalerade tomt, och den märklige mannen i jägarhatt svängde av för att tanka. Jag satt mellan två dobermann, och det visste ju även baronen när han gick in i butiken för att betala. Vid det här laget morrade bestarna. När jag sträckte ut armen mot dörrhandtaget satte den ena hunden käften över min handled, och höll den där dreglande utan att hugga. Fin hund, lyckades jag få fram. Fin hund

Det kanske var kodordet, för jag kunde glida ur bilen, och så fort jag var ute visste jag att jag var i säkerhet. Om jag nånsin var i någon som helst fara vet jag egentligen inte säkert. Det var en känsla. Kanske en dröm.

Jag satte mej på caféet en stund, tog en kopp té. Såg mannen i jägarhatten kasta blickar omkring sej. Klev sedan, till synes obekymrad in i sin Citroen och körde vidare.

På serveringen kom jag i slang med en fransk lastbilschaufför som sedan tog mej en bra bit mot Paris.

Älskade Paris

                                                   Yokohama

2002 skulle jag ha kommenterat VM med Hasse Backe. Det var mer eller mindre avgjort och Hasse var ackrediterad. Det sprack i sista stund. Om det var FCK eller frun vet jag inte säkert. TV-tittarna fick vänta några år på hans klokskap. Vid VM i Brasilien senast ”ägde” Backe svensk sport-TV från sin studioposition.

Istället fick jag VM-hjälten från -94 Martin Dahlin, vid min sida. Världsvan, vittberest, svårimponerad och en väldigt spännande reskamrat. Våra raider på Tokyos nattklubbar var för mej oförglömliga, och när Artur Ringart bokat in oss på ett osannolikt vidrigt ställe dit inte ens taxi hittade, ringde Martin American Express och ordnade varsin svit åt oss på FIFA´s lyxhotell för ”fotbollsfamiljen”.

Jag lärde mej mycket av Martin Dahlin, för att uttrycka mej aningen modest.

Faktum är att VM i Japan/Korea kunde blivit en repris av just succén -94. Laget var stabilt och efter Anders Svenssons frisparksmål mot Argentina, och avancemanget från ”dödens grupp”, låg vägen öppen mot en semifinal. Dom stora fotbollsnationerna gjorde fiasko i parti och minut, och hade stolpträffen mot Senegal gått stolpe in i förlängningen, eller Zlatan passat snett inåt bakåt, är jag rätt säker på medaljmatch. Förmodligen ett nytt brons.

Åt finalisterna Brasilien och Tyskland var nog inte mycket att göra. Finalen spelades i Yokohama, hamnstaden vid Tokyos västra strand.

Blev uppringd av Aftonbladet under en av våra många Shinkansen resor. Fick svara på frågor om hur det kändes att kommentera en VM-final i fotboll i TV som en av väldigt få svenskar. Har för mej att jag var nummer fyra eller möjligen tre i ordningen. Detta faktum gör det hela än mer overkligt och drömlikt.

Bildproducenten och team leadern Åsa Zander hade givit oss sämst tänkbara förutsättningar genom att inte i tid boka av vår com-cam. Detta gissel, där svettiga kommentatorer ska le snett in i ett fisköga för formens skull. Med tanke på den belysning som krävs för att en bildproducent ska vara nöjd, sätts kommentatorer med com-cams alltid längst upp under taket för att inte lamporna ska vara i vägen för andra. Vi satt en kilometer från pitchen. Små prickar rörde sej därnere, i det som ju skulle vara mitt livs match. Till nästa VM 2006, hade jag börjat med arbetsglasögon, och alltid kikare med till alla matcher. Just in case. Men inte i Japan. Jag fick till stora delar referera matchen från en pytteliten tjock monitor, där bilden rullade oupphörligt och där grafik saknades. Den text i bild som ni ser med namn på spelare vid byten t ex. Även matchklocka brukar ingå. Jag hade ingen kikare, men från radiotiden alltid ett tidtagarur.

När man börjar referera matchen åker kavajen av, och ackrediteringen som man har runt halsen. Den är skrymmande och obekväm. Läggs på bordet vid monitorn.

Efter första halvlek i VM-finalen var jag tvungen att uppsöka en toalett. Medialäktaren på ett VM är gigantisk, men det finns aldrig en toalett tillgänglig för mediakåren. Alltså måste man ut i publikhavet och köa för naturbehov. Det gäller även om man behöver energitillskott eller något att dricka.

Vid åttondelen på Marcanastadion mellan Colombia och Uruguay 2014 missade jag dom två första minuterna av andra halvlek av det skälet. Jag fick köa till toaletten tillsammans med 73000 pissnödiga supportrar.

Anders Andersson höll färgen och tog överlämningen från studion. Paniken jag kände när jag kom upp på läktaren och såg att matchen var igång är svårbeskrivlig. Med stigande oro tappade jag också orienteringen. Jag hittade helt enkelt inte vår kommentatorsplats(!) Jag började desperat rycka i gröntröjade funktionärer. ”Tv Svecia?” Dom ryckte på axlarna och tittade på matchen. Som resten av världen. Alla utom jag.

Efter att ha sprungit fram och tillbaka till ljudet av fotbollsreferat på en uppsjö av olika tungomål, hittade jag till slut Anders Andersson. Satte mej ner, tog på lurarna, och började med att säga ”Rodriguez”. Tog sen av mej lurarna igen och tog ett avgrundsdjupt andetag. Matchklockan hade slagit över på matchminut 48. I den 50:e gjorde James Rodriguez 2-0 på Uruguay. Tack Gud

På stadion i Yokohama var det lite tätare mellan toaletterna på den våning vi satt, men man var ändå tvungen att ta sej ut från den ackrediterade zonen till det publika området. Efter besöket på toaletten klämde jag mej fram i publikhavet med en stadig koll på klockan. Fem minuter till kick off andra halvlek. Närmade mej mediainsläppet.

Ackrediteringen(!)

Den låg kvar på bordet med den värdelösa tjockmonitorn. Dom japanska vakterna hade inte för avsikt att släppa in någon utan ackreditering. Jag föreslog alla möjliga lösningar, men det var kalla handen. ”Lestlicted alea”.

Jag var kallsvettig och rådlös, när jag hörde mej själv säga: ”Men titta, där går min kollega, han kan hjälpa till!” Säkerhetsvakten vred på huvudet en tiondels sekund. Och jag sprang. Helvetes jävlar vad jag sprang. Femtio år tidigare hade jag fått ett samurajsvärd i ryggen. Nu hörde jag bara någon skrika och såg vakten ta några löpsteg efter mej, men han var ju tvungen att bli vid sin post. Snabbt upp på läktaren och nästa hinder. En minut till avspark. Man måste nämligen ha biljett till kommentatorsplatsen trots ackrediteringen. Lättare att prata med dom funktionärerna. Jag fick killen att gå med till vår plats under taket, och kunde där visa att allt var i sin ordning. Andra halvlek drog igång. Man spelade 90 minuter, men Tyskland vann inte, det gjorde Brasilien. Ty detta var ”el fenomeno” Ronaldos VM. Han gjorde två mål i andra halvlek och blev VM:s skyttekung.

El Fenomeno
El Fenomeno

 

Jag kunde blivit Sveriges förste kommentator att bara kommentera första halvlek av en VM-final

En mardröm, mellan dröm och verklighet

 

***********************************************************************************************

 

 

Rågsved

 

image

Vintermornar brukade jag snabbt dra upp persiennen, och titta neråt hockeyrinken. Pulkaåkare i backen från tidigt, och match i rinken på naturisen. Hela dagarna varje helg.

Mest ungdomsmatcher men även seniorer i lägre divisioner. Läktare saknades, men jag kunde stå hur länge som helst på snövallarna runt rinken i pjäxor.

En snabb kopp choklad med ostmacka och sen iväg.

Under sommarhalvåret brukade vi hänga runt San Siro. Då spelade vi själva. Där var grabbarna från Ebba. Och RAF

 

Rågsved var under 60-talet en plats som lite oförskyllt stämplats enbart som ett droghelvete, men var lika mycket Sonya Hedenbratts Rågsved. Hasse & Tage skrev texten

”Vårt hus, är nyligen byggt

allting, är renligt och snyggt

med tunnelbanan kan man komma

från Centralen på tjugosju minuter

ut här det är faktiskt rätt skönt”

 

Ungar överallt. Jag gick lågstadiet på baksidan av mitt eget hus. Fröken hette Klavin, var rödhårig och älskvärd. Hon bodde på Reimersholme. Bjöd oss dit till idyllen vid Långholmskanalen innan vi flyttade vidare till mellanstadiet.

image

Fröken Klavins lilla favorit i mammas hemsydda kläder

 

Minns att det var grönt, lummigt och att jordgubbssaften var kall.

Båda mina föräldrar var Södermalmsbor. Maria Prästgårdsgata och Blekingegatan. Söder hade inga lägenheter för 80.000 kvadraten på den tiden. Det var ofta omodernt och trångbott. Vi mellanlandade på Sjösavägen i Högdalen, men flyttade en station längre ut när tunnelbanan och lill-brorsan kom.

Vi hamnade på Askersgatan, tre trappor upp utan hiss. Alla var i samma sits. Barnfamiljer och nya i Rågsved. Många mest för att det var modernt med bad, varmvatten och tvättstuga. Rymligt och ljust. Några hade flyttat in på grund av urbaniseringen och landsbygdens avfolkning. Man glömmer det lätt, men Sverige var i mångt och mycket ett lantbrukssamhälle ända in på 60-talet.

I Rågsved och Hagsätra fanns ingen invandring. På nio år i grundskolan hade jag en enda klasskompis med utländska föräldrar. Dom var från Finland. Tuula hette hon. Vi tyckte det var lite annorlunda. Finland. Men inte mer än så.

I min klass gick också Ann, dotter till arbetarförfattaren Kurt Salomonson. Söt som en sockerbit var hon. Min första kärlek efter fröken Klavin. I Hagsätra bodde mediaklanen Strömstedt. Jag och Niklas delade högstadium. Mamma Margareta gjorde TV-dokumentär om barnen i Hagsätra (Öppet Arkiv har något avsnitt).

Men inte alla trivdes. Återkommer till det.

Hagsätra Centrum
Hagsätra Centrum

 

Min far var andra generationen typograf och under stor del av min uppväxt ensam familjeförsörjare. Det var möjligt då. Folkhemmet. Han drog till jobbet på Expressen kl 5 varje morgon i en mossgrön Morris Minor han fått överta från farfar Sven. Galonklädsel och en väldigt speciell doft invändigt när solen låg på. Luktade gott, varm bilfilt och bensin. I fönstret bak hade vi en leksakshund vars huvud gungade under färd. Bilen gick bäst i 80 km/tim, sen protesterade motorvarvet.

Gick bäst i 80
Gick bäst i 80

 

Farfar var varm och musikalisk. Spelade fiol. Tyvärr blev han tidigt sjuk och tynade bort. Farmor Aina överlevde honom med åtskilliga decennier. Hon var reumatisk, krum, försonades aldrig riktigt med att min mamma hade barn sen tidigare, men kunde sylta gudomliga kantareller i den fina trean med öppen spis i Björkhagen.

Farfar Sven med fiolen
Farfar Sven med fiolen i mitten

Ibland satt farsan i köket och vägde på en stol och höll sej för magen. Ständigt återkommande magkatarr, säkerligen pga dom omänskliga arbetstiderna och så småningom ett sviktande äktenskap.

Min mor bodde 36 år i lägenheten i Rågsved, som gift med min far i 20. När hon flyttade fanns knappt en enda svenskfödd hyresgäst i trapphuset. Förorten hade förändrats i grunden.

image

Morsan är 88 år nu och ännu inte helt ”vuxen”. Hon brukade stå i köket i Rågsved och sjunga Engelbert Humperdincks hit ”Please Release Me” (let me go). Det var hennes inte helt diskreta meddelande till oss alla. En driftig kvinna som i många år skickligt sydde barnens kläder och så småningom blev byråassistent och gjorde karriär inom landstinget efter slitsamma år som vårdbiträde.

Men äktenskapet dog sotdöden. Att jobba och vara plikttrogen har aldrig varit särskilt sexigt i kvinnors ögon.

Det är en av livets obesvarade gåtor, men likväl ett faktum. Kan funka ett tag för att trygga avkomman men inte i längden. ”Snälla pojkar får aldrig kyssa (eller ligga med) snygga flickor”. Vrider man lite på huvudet och ser sej om bekräftas detta gång på gång.

Efter 25 års äktenskap klackades farsan. Min lillasyster bodde kvar hos mamma, min fyra år yngre bror flyttade med farsan till en deprimerande länga på Byälvsvägen i Bagarmossen. Med loftgångar och ständiga inbrott i farsans gamla Amazon. Inte sällan kom han ut kl 5 på morgonen för att finna att bilbatteriet var snott.

Mitt i skilsmässan kom också den nya tekniken in i tidningsbranschen och handsättare blev överflödiga. Han kunde gå i förtid men tappade verklighetsförankringen och drunknade i flaskan. Kom att ta hans liv. Ringde mej ofta på fyllan och frågade varför jag aldrig hörde av mej. Vilket jag gjorde, men tomheten i hans liv var allenarådande.

Min bror fick höra att om han kom hem och pappa hängde i en snara från taket, skulle han inte bli rädd om han hörde ljud. Det var bara luften som pös ut…

Brorsan fick så småningom en egen lägenhet genom SKB och efter den dagen tror jag inte pappa var nykter en enda dag.

Men vid det laget hade jag skaffat ett eget liv för länge sen. Lägenhet på Söder, jobb som journalist och en liten familj.

Flyttade hemifrån redan vid 17 års ålder efter ett rejält gräl och handgemäng med min far. Fick tillsammans med ett par kompisar tag i ett rivningskontrakt i Vasastan och hade sommarens sommar. Förlorade oskulden, jobbade som postis, liftade till Paris, blev vuxen. Vi brukade ha partyn med liveband i femman på Vikingagatan. En gång åkte grannens kristallkrona i golvet pga svängningarna. Hon var ledsen men tålmodig. Vi betalade såklart. Hyran var förresten 325 kr per månad för 90 kvadratmeter med fungerande kakelugnar och varmvattensberedare. I köket hade vi en jukebox. Oklart hur den kom dit. Men många sena nätter dryftades allt mellan himmel och jord medan singlar med Chuck Berry och Howling Wolf vändes i maskinen.

 

Jag skulle nog beskriva barndomen som lycklig och bekymmerslös. Med undantag för att jag hade alla barnsjukdomar som fanns på 60-talet plus några till. Som följdsjukdom på påssjukan fick jag t ex hjärnhinneinflammation. Hallucinerade, hade 41 graders feber, yrade och blev sängliggande en månad. På den tiden kom dr. Nordstedt hem med läkarväska, undersökte och ville lägga in mej på sjukhus. Morsan vägrade. Hon vakade, ibland dygn i sträck, och ville själv ha kontroll över situationen.

På gymnasiet missade jag nästan en hel termin p g a en lunginflammation. Mitt sportintresse var så flammande att jag gått på bandy på Söderstadion för att se Leif Fredblad och Benny Söderling i Bajen möta Sirius, trots nästan 39 graders feber och halsont. Det var 15 minusgrader (vintrar alltså på den tiden). Ett halvsekel tidigare hade det beslutet tagit livet av mej.

Den hårskjutande tandläkaren Fredblad
Den hårskjutande tandläkaren Fredblad

Men mestadels var uppväxten fylld av frisk luft och massor av idrott. Bredvid rinken på Rågsveds BP spolades det alltid upp en stor isyta. Stockholms stad hade vaktmästare på plats vintern igenom. Vi åkte ofta skridskor och spelade hockey tills fötterna brände och tårna tappade känseln.

Is spolades också i Parkleken. En annan fantastisk folkhemsföreteelse. Det fanns två bara i Rågsved med snälla fröknar som såg till att vi ungar hade det bra. Sommartid ordnades fotbollsturneringar mellan dom olika parklekarna i dom där ”kaninburarna” som nu ligger öde i varenda förort söder om stan. Matchtröjorna var gröna band som hängdes tvärs över överkroppen.

Men på vintern låg alltså en liten skridskois i anslutning till Parkstugan. Ingen åkte skridskor där. Vi spelade landhockey med hockeyklubbor (ofta vässade och kallade tandpetare, så småningom skedade, värmda över grötkastrullen hemma) och tennisbollar istället för puck. Vansinnigt roligt. Staden höll med riktiga målburar och det blev så småningom min utbildning till hockeykeeper. Min brorsa spelade i Djurgården, jag i kvarterslaget Tre Stjärnor. Äntligen fick jag själv anträda uterinken i Rågsved på helgerna. Vi mötte Östberga borta under ledning av en mycket ung och lill-gammal Leif Boork. Ett år tog vi oss till slutspel i Sanktan och fick då möta HammarbyKärrtorps IP. Stortorsk trots att vi lyckades peta in en puck. Hade aldrig fått så hårda puckar mot mej med mitt hemgjorda kombinat och billiga handskar och skydd. Jag hade tidigt anammat butterflystilen och låg lågt som en värsta Hasek medan puckarna ven från blå linjen. Jag kallades för ”krabban” av mina lagkamrater. Krabbstilen med vänsterklon i högsta hugg. Helvete vad blåmärken jag hade på kroppen och fingrarna efter den matchen. La hockeyn på hyllan efter det.

Ingen spelar längre hockey på Hagsätra IP
Ingen spelar längre hockey på Hagsätra IP

Men inte intresset

Mötte alltså tidigt Leif Boork, och våra vägar skulle korsas igen…

Men det var inte nog med det. I Hagskolan på mellanstadiet hade jag ‘tamram’ (virvel) Curre Lindström som lärare i engelska. Ännu en blivande förbundskapten (och nationalhjälte i Finland dessutom). Kändes hela tiden som om det där med engelskan bara var ett nödvändigt ont. Curre ville organisera, och engagera. Han ordnade helt enkelt den största av idrottstävlingar; olympiska spel!  Hagskoleolympiaden med invigning, flaggor, trupper och nationsdräkter. Fyror femmor och sexor lottades in i dom olika landslagen och tävlade tillsammans. OS avgjordes på Älvsjö IP. Jag spelade gudskelov fotboll först, men som ”grek” skulle jag också springa 3000 meter. Jag kom sist… Hela skolan såg på. Mina lagkamrater tittade åt ett annat håll efteråt. Jag utkämpade en grym spurtstrid med Italien om att undvika sistaplatsen.

Vek ner mej på upploppet. Glömmer det aldrig, men älskar fortfarande Curres intiativ. Våra vägar skulle ju också komma att korsas igen…

 

Sommarloven var oändliga. Jag minns starkt gråsparvarnas kvirrande i rosenbuskarna runt huset på Askersgatan. Mina föräldrar hade som regel bara råd med en vecka i en semesterby eller inhyrd hos någon bonde nånstans. Minns en bondgård utanför Sundsvall, råttjakt i Mönsterås och en livsfarlig tur i uppblåsbar plastfåtölj på Siljan bland timmersläp och i iskallt vatten. Men mest av allt var det Rågsved som gällde.

Det anordnades badbussar till Flatenbadet. Barnen hämtades upp längs vägen. Vi åkte från Rågsveds Centrum och väl ute vid lilla Flaten ordnades det med fotbollsturneringar, talangtävlingar från en liten scen, och sist men inte minst mjölk och solbullar.

När vädret tillät, och vi struntade i Flaten, fanns alltid Älvsjöbadet att tillgå. Jag och kompisarna cyklade dit. Bassängbadet längs Huddingevägen med 25 meters bassäng och hopptorn. Lärde mej simma där i simskola och att dyka i pik från femman i tornet. Lärde mej en hel del dumheter också. Men det berättar jag kanske en annan gång. Minns den förföriska doften av pommes frites och grillad korv från badets kiosk.

Älvsjöbadet 2016
Älvsjöbadet 2016

Tänker ibland på hur det var, och hur fria vi var i tanke och handling. Det fanns överhuvudtaget inte någon vuxenvärld som la sej i. Hur toleranta vi var gentemot varandra, hur begreppet ”kränkt” överhuvudtaget inte existerade. Vi visste inte vad det var.

Man mulades med snö. Blev nedbrottad i nån herre på täppan historia. Men man borstade av sej, reste sej och gick vidare. I min klass på mellanstadiet fanns Christer, som satt längst fram. Han uppfann ett eget vapen. Ett tom trådrulle, med kraftig gummisnodd fäst med häftstift. Till det en pil i form av en kortad blompinne med en synål surrad längst fram. Den sköt han i benet på folk. Bland annat mej. Knarkade så småningom ihjäl sej. Trassliga hemförhållanden

ungdomsgården i Hagsätra där jag hängde mest från 13 års ålder, fanns ett särskilt flumrum för haschrökarna. Vi snackar summer of love här. Känns helt absurt idag. I flumrummet fick bara dom som rökte på vara. Där spelades Jimi Hendrix, Steppenwolf och tidig Pink Floyd.

Upplevde min första fylla på Hagsätragården. Min kompis MickeKvistbrogatan hade en pappa som var tvättmaskinsförsäljare. Pappa tvättmaskinsförsäljaren köpte ut Starkbock på burk till oss. Vi drack dom i cykelkällaren. Vacklade upp till ungdomsgården. Jag spydde i en gångtunnel. Vi delade på ett paket Prince och vi kände oss helvetes vuxna. Vi var 13 år, nyss fyllda.

Micke blev med tiden en häradsbetäckare. Jag blev blyg. Minns en tjej i sjuan som jag hånglade med på en fest, som sa: ”Hade jag varit med en annan kille hade jag varit naken nu”. Hon brukade hämtas vid porten av raggarbilar. En storasyster på en annan fest, där jag spelade och sjöng, ”Alltså, fan va jag tänder på killar som spelar gitarr”. Jag bara ”Jaha vad mysigt”.

Ung man med gitarr
Ung man med gitarr

Drog aldrig några fördelar av mitt gitarrspelande förrän i vuxen ålder.

Mitt första band hette ”Big Head Hunters” och hade en ritad kannibal på bastrumman. När Unga Örnar hade jippo i Högdalens Centrum var vi huvudattraktion. Bara en sån sak. Micke spelade trummor, oftast hellre än bra. Vi körde Monkees covers kommer jag ihåg. Last Train to Clarksville var en av våra bästa. Jag spelade kompgitarr och ibland bas. Gitarristen hette Stefan. Vi gick hos samma gitarrlärare. Stefan gjorde upp dagsscheman som han följde. Läste sina läxor och blev diplomat. Micke blev trummis i Tant Strul. Senare roadie åt Ebba Grön och småningom dokumentärfilmare. Jag blev sportjournalist.

Killarna i Ebba Grön bodde söder om tunnelbanan. Jag och Micke norr om. Åt Hagsätra och Älvsjöhållet. Dom största drogproblemen fanns söder om. Där fanns en grässlänt där det dracks birakassar och röktes på. Ebba spelade på Rågsvedsgårn och repade i en lokal under tunnelbanan. Runt tunnelbanestationen kom så småningom dom tyngre drogerna (Se gärna alla delarna i filmserien Dom kallar oss mods, Stefan Jarl fantastiskt och gripande tidsdokument).

Ebba Grön är sannolikt det bästa som Rågsved producerat. Stefan Ishizaki får ursäkta.

Ebba Grön i Rågsved
Ebba Grön i Rågsved

Jag blir fortfarande matt och stjärnögd av att lyssna på plattorna, och av tanken på att dom spelade i gillestugan på Tussmötevägen i Stureby, där jag hängde i ett kollektiv. Där repade också mitt eget proggpunkband Opel Rekord.

image

Fjodor, Gurra och ibland Pimme var med och spelade fotboll på San Siro. En underbar arena som fortfarande finns kvar. Ligger vid tunnelbanebron mellan Rågsved och Hagsätra. Blutte och andra Rågsvedslegendarer var också med.

Vi delade upp och spelade tvåmål, sköna vår och sommarkvällar. Matcherna kunde vara tre timmar långa ända in i evigheten eller tills något lag nått tvåsiffrigt.

San Siro
San Siro

Kärnan av det gänget bildade så småningom Rågsvedsalliansen och började spela i seriesystemet i division 8 och vidare upp nån division. På deras klubbmärke stod RAF (Rote Armee Fraktion) med en k-pist tvärsöver. Fortfarande förundrad över att Svenska Fotbollförbundet köpte det. Några spelare i det laget kunde ha blivit elitspelare, om dom inte föredragit bärs, röka och annat istället för träning. Teknik, snabbhet, naturbegåvning. Vi spelade ju alltid boll. Varenda skolrast. Ofta med tennisbollar. Få har den teknik idag, som vi hade naturligt. Själv spelade jag i Nåjdens Fotbollsklubb (Som högst div 5). Vi skulle egentligen hetat FK Nåjde, som en hommage till den outröttlige kämpen på långdistans, Bengt Nåjde. Men fick nej av förbundet, la till ett ”n” och fick igenom det. Bengt hade tydligen haft synpunkter. Så var det med den hjälten.

Jag kände mej aldrig alienerad eller olycklig under min uppväxt. Däremot fanns det många vuxna som var rotlösa i det nya. Som aldrig fann sej till rätta i tillvaron som storstadsbo i en förort. Bara i min hus hade vi två självmord. Män. En hängde sej i vardagsrummet. En man i vår trappuppgång tejpade igen alla fönster och dörrar och drog på gasen. Brandkåren kom efter larm om gaslukt. Grannen var redan i himlen, och vi andra kunde också ha hamnat där.

Mamman till mina två äldsta barn bodde i Rågsved tillsammans med sin syrra. Vi blev ihop 1985. Min morsa flyttade in till Söder igen 1994. Idag känner jag ingen som bor där. Hagsätra Centrum är förstört och sönderbyggt. Biografen Focus där jag en gång såg min första sexfilm, ”När det gick för kyrkoherden” med Jarl Borsén, har passande nog blivit kapell och församlingshus.

image

Hagsätraskolan är sej lik, liksom IP. Vattnet är sen länge avstängt i plaskdammen i Rågsveds Centrum. Galler för alla butiker. Men det finns fortfarande ett aktivt föreningsliv runt Centrum. 60-talsförorten där man jobbade sov och handlade i lokala butiker står inte längre att känna igen. Det har blivit en invandrarförort med stor arbetslöshet, sysslolöshet och en hel del kriminalitet.

Men en del är sej likt. Backen upp från Centrum känns lika brant och lång som när jag var barn. Och gråsparvarna kvirrar fortfarande bland nyponrosorna

image

 

 

 

En ödesdiger morgon

 

 

Det var en försommarmorgon. Ungefär som den här. Jag trampade min femväxlade Crescent från bostaden på Östra söder längs Strandvägen, till jobbet i Radiohuset.

Fågelsången ackompanjerade min färd, denna fridens morgon.

Klockan var strax efter fem. Mötte både tidningsbud och krogbesökare på vandring hemåt.

Morgonen skulle sluta i katastrof

 

Radiosporten hade utökat sändningarna, från en daglig, till flera per dag. Med samma lilla personalstyrka. Det senaste tillskottet var morgonsändningen 06.35. Den gjordes av en ensam redaktör/programledare som hade eget ansvar för intake och redigering av gamla och nya inslag. Ibland fick man ringa och väcka nån stackars tränare som råkat förlora en viktigt match.

Kvällen innan hade jag haft det ansvarsfulla jobbet som programledare för söndags-Sportextra, radions mest avlyssnade program. Jobbade sent. Hade svårt att varva ner.

Det där med facket och regler om dygnsvila var inte riktigt Radiosportens grej. Och den egna viljan att följa oskrivna regler var stark. För stark. Året var 1989. Hade under våren kommenterat mitt första hockey-VM.

 

När jag satt där i direktsändning kl 06.35 blommade en fläck ut på telegrammet från TT. Det var en röd blomma. Jag hade börjat blöda näsblod. Helt oprovocerat. Minns inte hur jag lyckades genomföra sändningen, men det gjorde jag. La mej sen i redaktionssoffan, och pustade ut. Tänkte över situationen och kom fram till att jag var i alltför dålig form. Hade med mej träningsgrejer och bestämde mej för att genomföra den planerade träningen.

Ner till Radions gym under TV-huset för ett styrkepass. Värmde upp, körde lite skivstång, skulle avsluta passet med situps på en snedbänk.

Då slocknade lyset. Mitt alltså. Svart. Intighet

När jag så småningom vaknade till liv. Låg jag med fötterna fast upptill på brädan och huvudet neråt. Totalt oförmögen att röra mej. Varken armar eller ben. Jag hade en dödsångest som var fullkomligt obeskrivlig. Jag var övertygad om att det här var min sista stund på jorden. På en bräda för situps och fåfänga.

Eftersom morgonen var arla fanns inte en levande själ i byggnaden. Jag var ensam i gymmet med min ångest. Satt fast. Kunde inte röra någon del av kroppen. Inte lyfta huvudet. Men jag hörde mej själv skrika. Hjälp! Hjälp mej!

Vet inte hur länge jag låg där. Kändes som att jag krampat, och trycket över bröstet satt som ett skruvstäd. Då kom äntligen någon gående förbi glasdörrarna i korridoren. Ropade allt vad jag kunde. Var som en skeppsbruten, som såg räddningen segla iväg. Skrek igen, och igen. Sen minns jag ljudet av dörren som gick upp, ett par vita träskor och mörkt blå arbetsbyxor. ”Vad har hänt?”

”Kan inte röra mej, kan vara hjärtat, kan du ringa en ambulans?”

 

Ambulansen kom och jag bars ut genom TV-husets entré medan jag tappert log mot bekanta TV-kändisar som förvånat iakttog Karl XII s andra likfärd. Under en gul virkad filt, vit i ansiktet som ett spöke.

Motorn hade skurit. Kroppen hade fått nog av ständig larmberedskap och flykt. Återhämtningen var inte nog, och min vilja att vara bäst och alla till lags hade tagit mej till vägs ände.

Och till Huddinge sjukhus

Blev inlagd, rörelseförmågan kom tillbaka i ambulansen, men jag var ett vrak i landstingssärk. En rad plågsamma undersökningar följde, varav ryggmärgsprovet var en tortyrmetod utöver det vanliga (kan ha varit en klåpare). Det var ekg förstås, och hjärnröntgen, det mesta fokuserat på en rent fysisk åkomma. TBE och Borrelia var två heta spår.

Det egentliga svaret var panikångest.

Den följde på kollapsen. Den hade legat i en svart jordhåla i mitt hjärta och bara väntat. Nu tog den språnget.

Jag fick dela upp dagarna i morgon, middag och kväll. Det gällde att ta sej igenom. Till min hjälp fick jag små piller att hushålla med. Dom hette Xanor. Skrevs ut av en doktor som var kompis med någon. Var ute i en villa i Bromma och hämtade receptet, för i Huddinge följde man alltfort TBE-spåret.

image

Blev sjukskriven ett par veckor. till att börja med. Ringde min chef Pelle Josefsson.

”Du valde ett jävligt dåligt tillfälle att bli sjuk”, sa Per Josefsson

Bara irritation. ”Valde”…”Dåligt tillfälle”

 

Vid återbesöket på Huddinge fick jag träffa en läkare som vridit och vänt på saker. ”Det här kan sluta med att du inte vågar dej utanför dörren” sa han

Han friskrev mej från fästingproblematik och neurologiska åkommor. Det var en krasch, systems out.

Hjärtat var ok, men han kunde inte garantera att den inte skulle hända igen. Och han föreslog psykoterapi för min panikångest.

Sjukskrev mej två månader. Opåkallat.

Men jag var illa däran. Hade svår yrsel, och vetskapen om det spädde på symptomen, så att jag riskerade att falla igen. Faktum är att jag var så i panik att vetskapen om att jorden roterade gav mej hemsk ångest.

Vid ett tillfälle försökte jag mej på att besöka redaktionen i Radiohuset, men klarade inte promenaden från Karlaplans tunnelbana. Tvingades vända vid Garnisonen på Karlavägen. Kom inte fram. Pulsen rusade, världen snurrade. Monstret väste i mitt öra. Det var lönlöst. Att dö började kännas som ett alternativ.

Sommaren blev varm, men det var svårt att njuta. Jag fortsatte att dela upp dagen mellan Xanortabletterna, och trots att jag befann mej i paradiset ute på Hallands Väderö med fru och en tvååring, längtade jag efter att läggas in. Fråntagen ansvar. Orkade inte med världen längre. Vardagliga sysslor var oöverstigliga hinder. Och så som läkaren på Huddinge sagt, jag vågade mej knappt utanför dörren.

image

I augusti påbörjade jag min korttidsterapi. 10 gånger på Björngårdsgatan. Terapeuten var en man. ”Förvänta dej inga varma handdukar” ”Du kommer försent med flit eftersom du egentligen inte vill komma hit” ”Ja, vaddå om du kollapsar igen? Du kommer inte att dö. Vad är det värsta som kan hända?”

Långsamt långsamt klättrade jag ur gropen. En jobbig löpsedel kunde sänka mej för en hel dag. Men jag kunde ibland i den tunga depressionen känna korta ögonblick av något som liknade ”glädje”. Att dö kändes alltmer sällan som ett alternativ. Monstret blev lite blekare i konturerna för varje dag.

Men från att ha varit högpresterande, ”jag ska bli Sveriges bästa radiokommentator” och ”jag ska vara Sveriges bästa småbarnspappa” hade jag alltmer börjat identifiera mej med dom burksamlande mumlarna på samhällets botten. Dom psyksjuka och hemlösa. Jag såg mej själv som psykiskt sjuk och en hårsmån från att falla över kanten. Så labil, så överkänslig. Panikattackerna var fortfarande brutala när dom dök över mej. Overklighetskänslor och och en bisarr övertygelse om att ha tappat känseln i huden.

Inte helt enkelt att gå till Konsum då och köpa köttfärs till kvällens spaghetti.

Efter att terapin var avslutad hade jag så smått börjat jobba som reporter igen. Läste telegram, bevakade nån match med korta inhopp i Sportextra. Allt i Stockholm, och med en ny syn på livet. På vad som är viktigt, och vad som verkligen betyder något. Genom terapin hade jag faktiskt fått med mej att ställa rimliga krav och att faktiskt då och då säga nej.

Radiosportens anda på 80-talet var inte gjord för nejsägare, och tänket från redaktionsledningen var ytterligt ålderdomligt. ”Ja, vill du inte ha det här jobbet, så finns det tusen andra som vill”.

När min värld mötte den riktiga världen smällde det ibland. Jag gjorde under 1990 ett utmärkt hockey-VM i Bern tillsammans med Leif Boork. Leif är en klok man, och en god lyssnare. På sommaren fick jag Fotbolls-VM i Italien.

 Lasse Kinch gjorde Sveriges matcher. Men det är ok. Med facit i hand är jag glad att jag slapp…

Jag och den gamle piprökande juristen och redaktionssekreteraren Pelle Josefsson var som hund och katt. Inte en dag i Rom utan misshälligheter.

Pelle Josefsson
Pelle Josefsson

Då ringde Ingemar Leijonborg från TV4. Han ville värva vraket. Och var beredd att betala rejält för det också

Men det, mina vänner, är en helt annan historia

 

———————————————————————————————————————————–

Veckans:

 

Raket #1  Svensk damhandboll. Bella Gulldén smällde dit 14 mål i CL-finalen, som hon vann tillsammans med Linnea Torstensson och Bukarest. Bella dessutom skytteligan i turneringen. Nathalie Hagman gjorde samma sak i Cupvinnarcupen, som hon vann med Linn Blohm och Jamina Roberts. Jenny Alm, Filippa Idehn och Ulrika Toft Hansen blev danska mästare. Johanna Ahlm och Sabina Jacobsen tog silvret. Se upp Rio!

Bella bara bäst!
Bella bara bäst!

Raket #2  Den som träffade Tobias SanaGamla Ullevi, bröt matchen och gav MFF 3-0. Blåvitts Sebastian Eriksson skällde som en bandhund på fansen. Way to go. Alltför ofta har jag sett spelarna tacka fansen i matcher med läktarskandaler. Förändringen måste komma inifrån. Poliser och vakter har inte med saken att göra

Bra eller anus:  Landet är delat när det gäller turneringen där hockeyvärldens restlager gör upp om en världsmästartitel. Jag tycker fortfarande att det är rätt kul, och halvvägs in i en match kan det göra detsamma vilka som fyller tröjorna. Går Tre Kronor till final (föga troligt) får jag sällskap av större delen av Sveriges befolkning

 

Titel:  Leicester och Premier League. United och Chelsea i svacka. Arsenal jojo-lag och Spurs hann inte ikapp. Grattis Ranieri till en tung titel, och till att ha fått ihop ett slagkraftigt team av skrapet som blev över. Wow

 

 

SPRIT

 

Jag har en kär vän som drabbats av MS.
En fruktansvärd neurologisk sjukdom, som år för år förtvinar kroppen och gör den obrukbar. Bruden med dom isblå ögonen vid bardisken sitter idag bunden vid en rullstol, helt oförmögen att klara sej själv.
Hon har i vardagen ett uppbåd av assistenter för att klara det självklara för andra människor. Hon behandlas av Sveriges främste MS-expert, men det finns inget bot. Sjukdomen är 100 procent dödlig.

 

Jag brukar tänka på henne ibland när jag hör diverse kändisar kokettera med sitt alkoholmissbruk och prata om det som en sjukdom.

Min vän tar sej ett glas vitt vin ibland. Med stora problem och med hjälp av ett sugrör. Hon kan inte hålla i ett glas.

Finns det någon i denna värld eller andra som hyser den minsta tvekan om att hon skulle avstå vinglaset om hon fick resa sej ur rullstolen och bli frisk?

Skruva åt korken så blir du frisk

image

Marcus Birro uttryckte sin alkoholism ok som gäst hos MalouTV4. ”Jag har en sjukdom, men det är en sjukdom jag själv kan påverka”

Jag får väl varenda jävel på mej som lever på att forska om alkoholism, men jag säger det ändå:

Nån sjukdom är det förbanne mej inte, möjligen ett kemiskt beroende. Det är djävulskt, det smyger sej på, det kan vara ett helvete eller alldeles underbart och fritt från ansvar. I vissa fall helt säkert genetiskt och i din arvsmassa, men du måste aktivt välja det själv.

Man väljer inte Multipel Skleros

Själv har jag alltid varit en spritromantiker som gärna citerat Henry Miller, ”Det är något skumt med folk som aldrig super sej fulla”

Henry Miller
Henry Miller

Jag levde nån sorts sturm und drang liv under ett drygt decennium. Ute varenda kväll. Körde styrketräning och löpning för att hålla mej i trim. Funkade. Men räkningen kommer senare. Inkapslad fetma, diabeteskänning, depression, övervikt, uppgivenhet. Det finns inga gratisluncher.

Det finns inget glamoröst alls med supande. På senare tid har jag då och då drabbats av totala minnesluckor även på familjemiddagar. Ångestskapande och förvirrande. Inga minnen av vad jag sagt, gjort eller hur jag kommit hem.

Vägs ände. Har svårt att sluta när jag väl börjat.

Min far söp sin lever i bitar. Var absolut ingen outcast. Missade inte en dag på jobbet, plikttrogen som få men reds av ensamhet och ångest. Ringde ibland (ofta) på fyllan och sökte tröst hos sina barn. På en alkis sätt tjatade han om samma saker gång efter annan eftersom han glömt att han redan sagt det, eller för att hjärncellerna i hög grad brunnit upp.

Jobbade som typograf på Expressen, men köptes ut med förtida pension p g a den nya tekniken.

Farsan
Farsan

Det och en skilsmässa efter 25 års äktenskap välte båten. Blev bara några och sextio. En putte i veckan i bruna skinnportföljen blev ett dagligt drickande för att hålla demonerna borta.

Att han också missbrukade alvedon mot sin reumatiska värk efter 40 års stående arbete med bly gjorde ont värre. Alvedon är döden för dom inre organen, särskilt i samband med alkohol. Och det är en ödets ironi att en färsk undersökning kommit fram till till att preparatet inte har någon som helst positiv effekt på reumatism.

Man vet idag att social marginalisering aktiverar Insula i hjärnbarken, samma område som vid fysisk smärta.

-Social stress och marginalisering är viktigt på hundra sätt här, säger psykiatriprofessorn Markus Heilig i DN den 15.3 om orsakerna till alkoholism.

Markus
Markus

I samma artikel framgår att alkoholberoende är ärftligt till mellan 50-70 procent. Hela 20 procent av befolkningen beräknas ha benägenhet (tål sprit bättre och stimuleras mer)

Hela mitt liv har varit en jakt på dopaminkickar

Faror, utmaningar, resor, kärlekar, äventyr. Inte alls unikt, men jag tog min första rejäla fylla redan vid tretton års ålder. Och under högstadiet i Hagsätra var det inte alls ovanligt att vi krökade till i en skogsbacke på frukostrasterna. Mellanöl köpte man på Vivo invid.

Nu har jag rätt tråkigt. Men allt har ställts på sin spets. Högt blodtryck, typ 2 diabetes och klinisk depression. Jag medicinerar och avskyr mej själv för det. Men det är slut med barlivet och whiskykvällarna. Behåller min Barbera från Piemonte. Men det får vara vid fina speciella tillfällen.

Tänker inte sluta njuta av livet. Då dör jag hellre

Några av dom jag kände under uppväxten stöter jag på då och då bland missbrukarna på torget där jag bor. Dom heter sånt som Kenneth och Anders drar rullator med en kasse bärs på styret. Dom tjatar om samma saker och hänger kvar i grässlänten som jag lämnade för länge sen. Dom blev aldrig äldre än dom där tretton åren man var när man började högstadiet. Det, Henry Miller, är det fanimej inget romantiskt med.

Min gode vän och kollega Claes Hellgren dricker inte en droppe. Jag har ibland tråkat honom för det. Slutat nu

En del av mina flickvänner genom åren har påpekat att jag är mycket trevligare på kröken än när jag är nykter. Och det är naturligtvis alldeles sant. Det är ju det som är grejen. Dom flesta blir upplivade energiska pratsamma och glada. Om alkohol var ett neråttjack skulle inte så många trakteras av det.

image

Nykter och privat är jag rätt otålig, håglös, dyster och ibland folkilsk. På varma ljusa krogen ofta förälskad, spirituell och gravt musikalisk.

Men med tiden har dagen efter blivit allt jobbigare, och dämonerna med dom svarta klorna så inihelvete mycket aggressivare.

Det får bli som det blir. Folk (och flickvänner) får helt enkelt stå ut med den nyktra versionen

Journalister, och särskilt sportjournalister har inte haft någon hög medellivslängd. Det påpekades redan på den första föreläsningen på Journalisthögskolan. Stapeldiagram visades. Arbetsmiljön ofta osundare än i en gruva. När jag började på SR på 80-talet röktes det friskt på redaktionen, och på utlandsresorna var det vanligt att dom skrivande reportrarna turades om att skriva åt varandra för att kunna supa fritt åtminstone varannan kväll.

Nuförtiden är svenska sportjournalister ute med gåstavar (DNs Grimlund) eller på gymmet. Mina nya kollegor på Viasat hade rena träningslägret vid EM i Wroclaw. Löpning i tights före frukost.

Stressen och prestationsångesten förblir dock densamma. Kanske motståndskraften ökar. Jag vill gärna tro det. Möjligen blir journalistiken lite mer formaliserad och tråkigare. Präktigare. Men medellivslängden ökar helt säkert.

Själv sjunger jag nog på sista versen, men hoppas få njuta mitt otium på ett skär vid havsbandet under några år. Gärna vid tangenterna. Så sent som igår blev jag uppmanad av Expressens hockeykrönikör Magnus Nyström att skriva en bok.

Taget ad notam Magnus

image

 

————————————————————————————————————-

 

Veckans: 

Dykardojjor: Hammarby spelar inte den tekniska snabba fotboll Nanne Bergstrand vill. Tvärtom. Laget vinner derby efter derby med ett gäng brunkare. Undrar vad filosofen tänker. Innerst inne

Fall: Barcelona. Luis Enrique, vad händer? Kanske skulle du gjort som andra tränare. Roterat i laget. Matchandet och VM-kval i  Sydamerika har sugit musten ur profilerna

Forward: Harry Kane Tottenham. Två nya strutar mot Stoke. Leder skytteligan i Premier Leauge. Den intressantaste forward engelsk fotboll fött fram sen Alan Shearer. Blir inte kvar på White Hart Lane

Skada: Rosengårds prestigevärvning Gaelle Enganamouit drog korsbandet och är borta för säsongen. Kan kosta ett givet SM-guld

Överfall: Det som händer runt varje stor match i Allsvenskan, hände plötsligt på Tele2‘s pressläktare. Ett fyllo dammade på en av mina kollegor. Har i hög ton framställts som ett övergrepp på pressfriheten. Själv tror jag inte fyllskallen visste vilken planet han befann sej på

Lyssning: Beethovens nia. Har betydligt senare än Leonard i Snobben lärt mej uppskatta romantikens stora äss, Ludwig van. Majestätiskt, virtuost

image

Kulturskymning: Golfbanorna i Örebro och Gävle har öppnat med gröna greener, men städernas allsvenska fotbollslag halkar omkring på en illaluktande plastmatta. Nio av sexton allsvenska fotbollslag spelar på plast. Allt handlar om pengar, inte om fotboll. ElfsborgMalmöFF på blänkande konstgräs i Borås var en bedrövlig TV-upplevelse. ”Som ett blankettförråd på 80-talet” recenserade Radiosportens Christian Olsson

Christian Olsson
Christian Olsson

Moskva

Det sprang alltid feta råttor i Lusjnikihallen. Runt benen på en när man köpte små brödkanter med romkorn i pressfiket. Och ryskt te förstås.

På hotell Belgrad där det svenska journalistpacket bodde, hade jag vis av tidigare hunger, beställt ett kylskåp. För att förvara medhavd matsäck. När jag öppnade kylskåpsdörren rasslade det bara till. Ut vällde en armé av kackerlackor.

Jagade dom med mina vinterkängor, men fick sova med ljuset tänt resten av resan.

Välkommen till Isvestijaturneringen

image

Vaknade en gång i sängen på Hotell Intourist av ett osannolikt buller. Lampan i taket gungade. Steg upp i det bleka nattljuset bland skuggorna och tog mej fram till fönstret. På gatan några våningar nedanför rullade en ändlös kolonn av sovjetiska stridsvagnar. Ljust gröna under gatlyktorna. I vissa torn satt någon ur besättningen. Dom rullade sakta och bestämt mot Afghanistan.

För mej kändes det som att vara i en dröm. Kanske var det också så.

Överhuvudtaget var dom där decemberveckorna i Moskva i hög grad overkliga. Ofta febriga av bihåleinflammation och en sträng vinterkyla. På det jättelika hotellet Rossija var man tvungen att lämna hotellvestibulen och gå runt kvarteret för att komma till frukostmatsalen och en kopp värmande te på morgonen.

image

Det var aldrig något slagsmål om dom där resorna på Radiosportens redaktion. Inte heller bland manskapet i Tre Kronor. Aldrig var hälsenor så inflammerade och tvättider så bokade som under dom där veckorna före Jul.

När man skulle lämna inslag, fick man först gå ner till receptionen och beställa ett samtal. Tog ofta flera timmar. Avlyssnades sen helt säkert. Sen skruvade man isär telefonluren och kopplade två krokodilklämmor med sladd från bandspelaren till telefonens mikrofon. Samtalen betalades med svartväxlade Rubel, och var inte sällan en betydande inkomstkälla för utsända reportrar. Det gick historier om än den ena och än den andra som ringt frugan och sagt ”Lägg av luren, gå ett varv runt kvarteret så får du en minkpäls när jag kommer hem”. Svartkursen var ungefär 10 gånger Rubelns officiella. Men en mej närstående reporter växlade på fyllan och fick en bunt sedlar från Tsartiden, så helt riskfritt var det inte.

Det var en tuff skola för en ung oerfaren kommentator. En hockeykommentators viktigaste hjälpmedel förutom mikrofonen är förstås respektive laguppställning. På 80-talet fanns ingen hemsida från hockeyförbundet att söka på. Ni kommer inte att tro mej, men i pressrummet i Lusjnikihallen satt en rad med ryska gummor och skrev ut lagen på maskin. På det kyrilliska alfabetet.

Ofta kom laguppställningen ut till kommentatorsläktaren nån minut före nedsläpp. Och påfallande ofta utan att ha översatts från det kyrilliska alfabetet. Mycket lärorikt. Och för alltid en skola i att hålla panikkänslorna borta. Gav också ett incitament att gå på varenda jäkla träning på morgnarna för att överhuvudtaget fixa en sändning. Fråga, sätta ihop egna femmor, känna igen åkstilar, skridskor och klubbfattning.

image

Alla lag utom det sovjetiska var oftast tillmötesgående om man enligt inlärd rutin sonika traskade in i båset under uppvärmningen. Nedomansky var förbundskapten för Tjeckoslovakien något av åren, och rätt skeptisk till ynglingen som fräckt klev in på hans arbetsplats. Jag förklarade att om han gav mej femmorna skulle det vara till god hjälp för mej och den svenska hockeypubliken. Han sneglade bort mot det svenska båset, men jag intygade att informationen skulle stanna hos mej. Självklart.

 

Efter fullgjort jobb satte jag mej i fiket med råttorna i spelargången och plitade i protokollet med min ovärderliga information. Då släntrade den svenske förbundskaptenen Bengt Fisken Ohlsson förbi. ”Vad sa Nedomansky?”

Det kan jag ju inte berätta, sa jag

”Kom igen nu, vi är svenskar hundratals mil österut i världen, vi måste hålla ihop” sa Fisken

Ok då, veknade jag, och gav protokollet med femmorna till den svenske förbundskaptenen.

Just då kom Vaclav Nedomansky

Den blicken. Dom ögonen. Jag ville sjunka genom jorden. Skämdes som en hund

Sen dess har jag i olika sammanhang många gånger blivit tillfrågad om informationen jag fått av kommande motståndare. Men likt den tappre Sven Dufva har jag ståndaktigt vägrat släppa nån jävel över bron.

Det kan jag lägga handen på en Bibel och svära på. Man lär av sina misstag

image

Annars var Moskvaresorna inte någon särskilt kristen historia. Vassilijkatedralen besöktes förstås, och en och annan Ikon bytte ägare (det mesta rent lur är jag övertygad om).

Det söps på billig sprit, och vi något tillfälle bussades vi alla svenska journalister under ledning av den tillsatte ryske tolken till någon sorts nattöppen restaurang. Skulle inte kalla det nattklubb.

Lokalen var fullt upplyst med lysrör i taket och vid ett långt bord var det riggat för någon sorts speeddejting. Där satt en lång rad med hårt målade ryska tjejer som förväntades bjudas på bubbel och sen en gemensam resa till hotellet och en väntande säng.

Jag har aldrig varit någon korgosse men det där arrangemanget var så nära Torsk på Tallin man kan komma. Långt innan Killinggänget kom på idén.

Så deprimerande. Tog mej därifrån så fort jag kunde. Det gällde dock långt ifrån alla svenska journalister.

”Hon var inget fnask” kunde det låta dagen efter, när jag knackade på en känd kollegas dörr.

Damen ifråga låg kvar i sängen, behå och strumpbyxor slängda på golvet.

”Hon ville att vi skulle gå och handla lite idag bara”. ”Det tyckte jag var okej”

 

Till saken hör att för sovjeter fanns inte ett skit att köpa förutom ryska dockor. Sålde själv ett par begagnade Levisjeans till en taxichaufför för flera burkar rysk störrom och en ansenlig bunt Rubel. Hoppas han kom i dom. Jag var rätt smal på den tiden.

Lyxen fanns i sk Berioskor, där man bara handlade i västvaluta. Förbjudet såklart för ryssar. Sibirien nästa. Dit gick kollegan med sin dam. Ja ni hajar.

 

Men det fanns även bra drömska kvällar. En chicken Kiev på hotell Metropol skojar man inte bort. En gång erbjöds vi biljetter till Bolsjojteatern. Dom gav baletten Svansjön. Jag glömmer det aldrig. Bara själva teatern var bland det vackraste jag sett och upplevt. Gav mej på teatern i slang med några ryska studenter som tog mej med underground. Några gömda källarklubbar där ölen och vodkan flödade och det sjöngs från en liten scen. På ett av ställena Vysotskij såklart. Så bra, så mycket hjärta och så mycket vrede.

Men än en gång drömskt. Filmiskt. Snudd på overkligt

Vladimir Vysotskij
Vladimir Vysotskij

Sovjet vann alltid Isvestijaturneringen. Minns att ett taktiskt upplägg från Tre Kronor var att Masken Carlsson skulle punktmarkera Igor Larionov. Larionov gjorde 1-0 i sitt första byte…

Men 1987 hände något ytterst märkligt. Kanada vann. Har kallats ”Canadas miracle on ice”. Dave King var där med OS-laget, som vanligt på den tiden utan NHL-prägel och en salig röra av ratade spelare. Då hade Kanada inte lyckats vinna på rysk jord sedan 1972.

I tumultet efteråt annonserades ett all-star team. Samtliga ryssar… Dom åkte av isen med diskmaskiner och TV-apparater. Bastanta poliser i pälsmössor blockerade ingången till omklädningsrummen. Inga journalister släpptes förbi.

Jag hade tidigare dagar i jakten på föda hittat en gång bakom läktarna precis under taket. Den ledde till polismaktens soppkök. Där hade jag blivit serverad kålsoppa och en bit bröd. Lurade på om det inte skulle gå att ta sej ner den vägen mot spelarkorridoren.

Det gjorde det.

Smet ner i en lång trappa, kom med bandspelaren i högsta hugg ut precis utanför Kanadas omklädningsrum. Dörren var stängd och skrålet och sången innanför var öronbedövande.

Bultade på.

Dörren öppnades, av förbundskaptenen själv, Dave King.

”Hi, my name is Robert, I work for the swedish radio, I would like an interwiew”

”Sure, no problem” sa Dave King

Jag var den ende journalisten i världen som fick den one on one intervjun den kvällen. Kanske mitt största scoop under karriären…

Dave King
Dave King

När jag sen reste till OS i Calgary för att kommentera hockeyturneringen tillsammans med Leif Boork och Lasse Kinch sprang jag på Dave King i Saddledome.

”Oh, hi Robert, how are you?” sa King. Kanadas OS-kapten. Två månader efter Moskva

Transatlanternas professionalism gentemot media är beundransvärd. Liksom deras osvikliga förmåga att lägga namn på minnet.

 

En ständigt återkommande gäst i Lusjniki var den gamle förbundskaptenen Anatolij Tarasov. Den ryska ishockeyns fader. Bildproducenternas darling, och ofta applåderad av publiken i hallen. Han var på ålderns höst rätt slängd på att bada bastu och dricka hejdlöst med vodka.

Anatolij Tarasov
Anatolij Tarasov

Vet att GT:s legendariske sportkrönikör Ulf Jansson (79år numera) bävade för dessa excesser. Ulf talar ryska och var personlig vän med Tarasov.

Kunde sluta hur som helst. En gång slutade det hela med att redaktör Jansson iförd sin röda fluga sålde julgranar på Röda Torget. Haffades av polisen såklart, som inte såg med milda ögon på tilltaget.

Jansson sattes i arrest, men kom i ett ljust ögonblick på att hävda att han var Rolle Stoltz. Ryssarna har alltid kunnat sina hockeyhjältar, och den långe tunnhårige Stoltz var inte glömd. Så när dagen grydde kördes redaktör Jansson i polisbil till Lusjniki och Tre Kronors omklädningsrum. Lämpades av till en häpen trupp med orden:

”Här har ni Roland Stoltz, håll reda på honom i fortsättningen”

 

 

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

Veckans:

 

Utrullning: Nykomlingen ÖFK mot Hammarby på Tele2. Men det var i första halvlek. Andra lag kommer inte vara lika snälla åskådare till passningsspelet. Överdriven hajp

 

Comeback:  J-Södra. Efter 47 år spelas det allsvenskt på K-märkta Stadsparksvallen igen. Sveriges vackraste matcharena. ”Bussen till Stadsparksvallen avgick tjugo i sex. Jag hade med mej min pipa och ett paket kex”

image

Advokatbyrå:  Mossack Fonseca, Panama

 

Publik:  31.756 på Tele2. Nytt rekord igen för Hammarby. Skandinaviens mest publikdragande fotbollslag. Trots att laget f n nog bara håller Superettanklass

 

Dyk:  Veteranerna Rosenberg och Hysén fixade viktiga straffar till MFF och Blåvitt

 

Förbundskapten:  Janne Andersson, IFK Norrköping

 

Skräll:  Leksand tillbaka i SHL efter att ha slagit ut Foppas Modo i ett jättedrama över sju matcher. Vände underläge och vann i sudden i Ö-vik. Hjälten framför andra är den gamle brandchefen Perra Johnsson. När han tog över låg Leksand sist. I Allsvenskan

image

Brasilien

”Din lilla jävla pissefitta”

Så stod det. Det var det enda meddelande jag nåddes av efter första halvlek mellan England och Italien i Manaus. På Twitter

Så började fotbolls-VM 2014 i Brasilien för mej.

 

Efter månader av förberedelser, efter att ha rest över halva jorden och paddlat upp för Amazonfloden (Det sista var inte riktigt sant).

Från redaktionen på TV4 hördes inte ett knyst. Min erfarenhet av tjugofem år på sport-tv är att redaktionen går och fikar eller klipper inslag när matchen väl börjar.

”Din lilla jävla pissefitta” alltså. Feedback i Brasiliens djungelstad. I 38 gradig värme.

Pissefittan i Manaus
Pissefittan i Manaus

 

Jag och min gode vän och expertkommentator Anders Andersson hade även en incident i den matchen.

En aktör på innerplanen föll plötslig ihop i samband med Englands mål. Han hade en sk Bib på sej, en numrerad väst som fotografer med access till innerplanen måste bära. Anders var övertygad om att det var en fotograf och jag hängde på.

Det var ingen fotograf. Det var britternas fysio. Och han hade skadat foten under målfirandet     (säg den glädje som varar för evigt). Jag kunde spelarnas skonummer och namnet på deras morsor,  men det hjälpte inte, man kan inte gardera sej mot allt.

Vi befarade att värmen lett till kollaps eller infarkt. En grundregel i referatets ädla konst är >gissa aldrig< (lex Putte Kock).

Men bilderna var så dramatiska att vi var tvungna att säga, något…

 

Dubbel-Anders. Benficas finest
Dubbel-Anders. Benficas finest

 

I lurarna, från hemmaredaktionen eller studion i Rio, inte ett ljud.

Till slut kom ett sms från Kanal 5 chefen Emir Osmanbegovic. Han hade läst på nån brittisk sajt att det var fysion. Kanalöverskridande samarbete såg till att tittarna till slut fick korrekt information.

Tack än en gång Emir.

Emir Osmanbegovic hade sina sidor som fotbollschef. Lite för nergeggad i olika fotbollsforum och fanssajter. Det är ett litet men röststarkt kluster, men under mästerskap kollar alla. Bokstavligt talat. England – Italien i en första gruppmatch i VM är inte direkt Chievo-Sampdoria en regnig onsdagkväll i TV4 Sport.

Men Emir var outstanding av alla chefer jag haft i sitt engagemang och kunskap om internationell fotboll. Hör fortfarande av sej ibland med synpunkter och feedback.

Suverän också som redaktör. Var ofta med som en backup under stora direktsändningar med muntra tillrop och tillrättalägganden. En trygghet. ett facit.

Ingen kommentator i världen är allvetande, men bör vara allmänbildad.

Är man ensam med sitt headset är man ensamast i hela världen

 

Det är för mej helt obegripligt att studiodelen (som ses av kanske 25 procent av dom som kollar matchen) nagelfars in i minsta detalj, utvärderas, och ges oinskränkta resurser, medan kommenteringen inte ens anses värd att ha en enda redaktionell medarbetare satt att lyssna och stötta referatet. 2014. Obegripligt.

 

Under mina tio år på Radiosporten satt jag ofta bakjour vid direktsändningar. Tennis, alpint,fotbolls och hockeylandskamper. Förde in resultat, räknade mellantider och läste telegram vid eventuella avbrott.

Satt i studion hemma när Wilander mötte McEnroe i en avgörande Davis Cup singel i St.Louis 1982. Amerikanen tog rätt enkelt två första seten och ledde klart i tredje.

Ungefär då ringde PK (programkontrollen) på SR och frågade om dom snart kunde börja följa sin ordinarie nattablå. Visst, sa jag (experten).

Matchen tog drygt fyra timmar till… totalt sex timmar och trettiotvå minuter. Mats Wilander åt ikapp McEnroes försprång i tredje set och vann det med 17-15(!)

En otrolig spänning och dramatik följde innan amerikanen vann femte set med 8-6

 

Det var rutinerna i radio det. I TV är det viktigaste att kommentatorn har slips och är i tid till studiogängets körschema-genomgång. Den är t ex brutalt mycket viktigare än att experten som ofta har personliga känningar, kan bedriva lite insideresearch på innerplanen.

I en halvtimmes införsnack är snittiden på kommentatorer i bild 30 sek. Det fixar vi. Utan preludier. Om det så skulle ske mitt i natten

Jag lovar er kära läsare. Denna ordning är inte till gagn för tittarna, bara för nervösa och stirriga bildproducenter och redaktörer.

Därmed inte sagt att alla i rollen är det. Det finns förstås undantag. Men sättet att arbeta har blivit en norm.

 

De flesta stora TV-bolagen (England, Frankrike, Italien t ex) har alltid minst en eller två researchers med på läktaren under stora sportsändningar. Borgar för kvalitet.

När en VM-semifinal plötsligt drar iväg mot 7-0 (vem skulle få för sej att förbereda det?) är det ovärderligt att ha en  uppkopplad researcher vid sin sida. Att snabbt kunna sätta in det i ett sammanhang utan att tappa fokus på planens händelser.

I USA kallas experten ”colorcommentator” och referenten ”play by play commentator”. En tydlig uppdelning som tyvärr inte finns i Sverige. Därför blir det ofta pladdrig, motsägelsefullt och odistinkt. Vissa kanaler har större problem än andra på den punkten.

Det höjdes ögonbryn när Viasat skickade 75 personer till Sotji. NBC hade 1.500 medarbetare på plats. Eget Starbucks och eget McDonalds

 

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

 

Veckans:

 

Krock: Bandy eller Fotboll på Tele2? Svaret blev både och.

Varenda Rolba-maskin i länet kallas in för att slipa bort isen i tid

Rolba

Den kanske bästa lösningen på is-problematiken fick jag från @MarcoBerg på Twitter

”Koppla in rören med pissoaren på Gröne Jägaren”

image

 

Men naturligtvis ska en bandyfinal spelas på Studenternas IP. Död stämning på Friends

ifjol och ett publiktapp på ytterligare 5000 åskådare. Bandyfinaler har spelats sen 1907.

22 år i följd på vackra Studenternas i Uppsala. Bör bli 22 år till. Minst

Studenternas IP finalfint. Uppsala slott och Domkyrka i fonden
Studenternas IP finalfint. Uppsala slott och Domkyrka i fonden

 

Bank: FC Rosengård. Näringslivet i Malmö går in med 21 miljoner(Bra jobbat Tjebbes)

Men det är på tre år och sju miljoner/år. Bara Marta kostade Tyresö 2.8 miljoner per år

med lön och sociala avgifter. Och hur stort är egentligen intresset från Malmöpubliken?

 

image

 

Läkemedel: Meldonium Verkligen tragiskt att så många i idrottsvärlden har kroniska

hjärtproblem. Vissa har tvingats medicinera i upp till 15 år(!)

 

Skrattmatcher: Så var det iaf tänkt. Men Atletico-PSV och Bayern-Juventus bjöd på årets

hittills häftigaste fotbollsdramatik

 

Satellit:  Eero Markkanen. Har den landat än?

Bollkalle
Bollkalle?

 

Artur

image

 Hösten 1996 var jag på väg till SVT. 

Jag hade ett löfte från Bosse Gentzel, och ett helvete på TV4. 

Träffade Kjell Andersson i detaljerade diskussioner på Oxenstiernsgatan.

Upplevde att allt var klappat och klart. så ringde Bosse

 

– Jag har fått problem med facket i Göteborg, sa han. Tjänsten var en ren kommentatorstjänst och hade passat mej som hand i handske. Och det sista Gentzel sa till mej när han lämnade Fyran för sportchefsjobbet på SVT var ”Om du nån gång behöver ett jobb, kom till mej”

Vi hade alltid, sen tiden på radion, en bra kemi Bosse och jag. Nu var han bekymrad.

SJF i Göteborg ville att kommentatorstjänsten skulle gå till Staffan Lindeborg. Hade lite svårt att ta in det där, eftersom Staffan ju redan sen länge var anställd och kommenterat fotbollsmästerskapen ändå.

Ingenting hindrade ju SVT att lägga ut vilka jobb dom ville på Staffan Lindeborg.

 

Bakgrunden till min önskan om flytt var Sportens dagliga sändningar, och sportchefen Mats Petterssons aversion mot personalansvar och ev konflikter.

Han hade anställt sin gamle SVT-polare Artur Ringart som vicesheriff. Artur, mjuk och vänlig i rösten från Radio Stockholm och Lilla Sportspegeln kom rätt omgående ihop sej med större delen av redaktionen.

Artur tog över personalansvaret och blev också i princip journalistisk chef.

Jag hade dessutom ”fri tid” i mitt anställningskontrakt. Det vill säga självständig och verksamhetsanpassad. Nu ritades jag in på schema 10-18, 15-23 och förväntades sitta av tid.

Ett mycket omodernt sätt att bedriva journalistik

Mattan & Ärtan
Mattan & Ärtan

 

Sportens dagliga sändningar (från början med hälften Trav i programmet enl avtal med ATG)startade 1995. Ett år senare var det dags för OS i Atlanta där vi köpt in oss på vissa grenar. Bland annat handbollen som ju jag och Claes Hellgren hade ansvaret för.

Normalt vid större mästerskap förhandlade den lokala fackklubben bort övertiden, så man fick en klumpsumma, lika för alla, när man som anställd åkte på evenemang.

Av någon outgrundlig anledning skulle vi som reste denna gång skriva tidlista. Jag täckte i Atlanta alla träningar och levererade dagligt nyhetsmaterial från Bengan Boys aktiviteter. Till detta kom kommenterandet av matcherna, samt förberedelsearbetet inför varje sändning och scouting på plats av kommande motståndare.

Det blev en del. Artur strök ned min timlista med hälften efter OS.

-Så här mycket har du inte jobbat, sa han

Att t ex titta på kommande motståndare tyckte Artur inte var arbetstid

Nån utvärdering av själva hantverket och det vi arbete vi gjort för tittarna, gjordes överhuvudtaget inte.

Timmarna på pappret var viktigast. Och dom var för många.

På personalavdelningen viskades det om att det fanns en reporter på Sporten som försökte fuska sej till övertidsersättning.

Någon instans att överklaga till fanns inte. Det var Artur mot mina timmar.

Artur Ringart, som kom i en tidsanda då man på Radio Stockholm tog det mesta på uppstuds. Jag tror på fullt allvar att den avslappnade gamängen inte förberett ett enda uppdrag.

Fråga t ex Mats Hallin

image

 

Det naturliga svaret från mej blev naturligtvis att tacka nej till Handbolls-VM i Japan -97. Sportchef Pettersson kontrade med att ”beordra” mej att göra mästerskapet. Kollade med SJF om det verkligen gick att tvinga någon att flyga ända till Japan med hot om avsked för arbetsvägran?

”Om det ingår i dina ordinarie arbetsuppgifter så…”

Tyckte det var helt absurt. Gick ur Svenska Journalistförbundet. Flög till Japan. En vecka. Första veckan gjorde jag hemifrån, eftersom jag som nyskild hade vårdnaden om två barn varannan vecka.

Claes satt på plats och skrattade åt mina skämt med två sekunders fördröjning. Han hatar mej fortfarande för det…

 

Både 96 och 97 blev det svenskt silver. Kroatien vann OS och Ryssland vann VM.

Det blev alltså inget SVT. Hade sett fram mot att jobba med mina gamla radiokompisar Jacob Hård och Björn Fagerlind. Officiellt var Staffan orsaken, men jag är rätt övertygad om att skitsnack bakom ryggen på mej var den egentliga anledningen. Under vårt telefonsamtal nämnde Bosse ett rätt tungt namn som haft synpunkter. Den jag tänker på vet själv, och kan gott skämmas.

Av hänsyn till min gamle vän Bo Gentzel, väljer jag att hålla inne med den informationen.

Redaktionellt var ju Fyran och SVT i det här läget dessutom rätt nära varandra. Övertygad om att det läckte.

 

Min position kändes i det här läget ohållbar. Räddningen blev min gamla JH-kompis Kajsa Stål chef på Kalla Fakta. Tog tjänstledigt från sporten och jobbade en säsong på en ny redaktion.

Fantastiska arbetskamrater.  Öppna armar. Gjorde en dokumentär om Epo. Stolt över den.

Kajsa Stål
Kajsa Stål

Vi hade kommit över blodvärden från  skid-VM i Thunder Bay. Förhöjt på snart sagt varje medaljör.

Men blodproven var bara rådgivande för internationella skidförbundet FIS.

 Vi hade även en avhoppad proffscyklist som vägrat doping och blev hemskickad. Han var först i backarna i början av lägret. Hopplöst sist sen.

Kände också till oegentligheter i cykellandslaget, men ingen ville/vågade berätta i kamera. Valde att inte använda anonyma källor. Tror det var rätt, och senare fick vi också dopingfall avslöjade i svensk cykel.

Njurmedicinen Epo höjer syreupptagningen med upp till 15 procent. Den ena skandalen efter den andra skulle följa i alla konditionsidrotter.

Men jag var för tidigt ute

 

Artur fortsatte sen att jävlas ett tag till. Hade en suverän förmåga att lägga ut jobb en halvtimme innan hemgång, när jag gått ner på deltid för att hämta barn på dagis och i skola. Sen blev protesterna för omfattande och han fick andra uppgifter som passade honom bättre.

Nu kan man lätt förledas att tro att jag känner nån sorts bitterhet mot denna bland många populära radio- och TV-profil.

Tvärtom. Skulle inte vilja ha tiden på Kalla Fakta ogjord. Och mitt liv hade varit fattigare utan 30 handbollsmästerskap. Egentligen nöjd med hårt mot hårt i VM-97.

På något sätt hade Åke Unger nosat upp konflikten (hur?) och ringde och erbjöd sina tjänster bakom min rygg. Sportchef Pettersson som alltid respekterat min yrkesstolthet och trott på min kapacitet, avböjde rakryggat.

Åke Unger Handbollskommentator
Åke Unger
Handbollskommentator

Oerhört tacksam för det. Jag hade framgent min position som kommentator på stora evenemang garanterad.

Retrospektivt var det också en ödets ironi att SVT-tåget spårade ur för mej. Snart sagt alla sporträttigheter försvann från stats-TV och reklamkanalerna tog allt. Nuförtiden även OS.

TV4 profilerade sej med den ena ligan efter den andra och bestämde sej också för att bli Handbollskanalen. EM-guldet i Globen glömmer jag aldrig så länge jag lever.

Minns att jag i diskussionerna kring Kumamoto VM -97 sa ”Inte så lyckat att tvinga någon att prestera va?”

”Jag är övertygad om att du kommer att vara lika bra som vanligt när du sitter där med headset i sändning” sa Mats Pettersson

Naturligtvis är det så. Av respekt för tittarna, och av ren självbevarelsedrift

 

Artur Ringart och jag ses ibland på Fårö och i Fårösund, där han skaffat sommarviste. Det som har varit har varit. Jag hade gärna sluppit tjafset kring Atlanta, men det var i verklig mening två världar som kolliderade. Han lever i sin, och jag lever i min. Har inga problem idag att surra lite eller bjuda på en bärs.

Då var det krig. Nu är det fred

 

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

 

Veckans:

 

Vinstlott: Pia Sundhages biljett till Rio. På nytt marmelad i knäna på laget i avgörande lägen. Fick biljetten till skänks av en målvakt som inte kunde skjuta insparkar. I ett OS-kval. Holland kunde haft 3-0 bara i paus. Sköt utanför (benskyddet?) på tilläggstid. Sånt kan man inte påverka.                     ”Laget utstrålar harmoni”, sa Marika Domanski Lyfors

 

Målskytt: Zlatan såklart. Skickade Chelsea ur Champions League

 

Bakhalt: Svenska längdåkare inklusive skidskyttarna i Holmenkollen. Hur fasen kan man sätta 20 skott av 20 och komma 37:a? Och Charlotte Kalla, åk hem från Kanada och ladda för VM istället

 

Kassa:  Hammarby har Skandinaviens största fotbollspublik, slog den gångna säsongen ett Allsvenskt rekord från 50-talet, men har bara 8 miljoner plus i kassan. Trots ett publiksnitt på över 25.000 åskådare.

AIK alltfort bäst ekonomi i Stockholm. Avskaffa 51 procentsregeln och satsa på Europa.  MFF är goda för en halv miljard. Vinner såklart Allsvenskan 2016. Annars har Daniel Andersson inte gjort jobbet

 

Comeback: Kim Andersson till OS-kvalet i handboll. Inget ”Låt dom unga ta över” eller ”Känner inte att jag kan bidra längre” utan istället  ”Stoltheten att representera Sverige finns fortfarande där” !!!

Musik för alla handbollsfans i landet. Och dom är många

Kim Andersson
Kim Andersson

 

 

 

 

 

Att hålla på ett lag

Min gamle vän Patrick Ekwall har aldrig hållit på något lag

– Man blir dum i huvudet av att hålla på lag, säger Patrick

Även om jag förstår hur han tänker svarar jag emot. Det vore lite som att leva utan hjärta.

 

Den smärta jag kände, och fortfarande känner, när Hammarby, tappade 2-1 i Göteborg till 1-3 hemma mot IFK Söderstadion i SM-finalen 1982, finns fortfarande kvar. Vandringen hem över Skanstullsbron med känslan av att ha blivit rånad. På något. Bestulen på en livskänsla, ett innehåll.

image

Jag var åtta år när farsan tog mej med på min första Bajenmatch. Nacka Skoglund hade flyttat hem från misären i Italien. Den snitsiga luggen var borta, håret var tunt, men gubben började med att skruva en hörna direkt i mål med sin magiska vänsterfot.

 Karlstad var motståndaren och Nacka frågade högerbacken (Styrman) om han skulle passera på barbords eller styrbords sida.

Båda mina föräldrar är uppväxta på Söder och min dansanta mor har svängt om med charmören Skoglund i Hammarbys klassiska klubbstuga på Kanalplan. Hängde med samma gäng i Katarina Södra Folkskola.

image

Nacka charmören

 

Inte så konstigt att man blev som man blev (Säg vad du vill Paddy)

I Rågsved dit jag flyttade som fyraåring höll alla på Hammarby, utom Hasse Holmqvist och Pimme Thåström som märkligt nog var Djurgårdare. Här rekommenderar jag läsning av Slas fina lilla novell Supportern.

”Säg Karlberg, sa jag. eller vad fan som helst. Men inte Djurgårn”

image

 

Själv anser jag nog att mitt sinne var något öppnare. Veckopengen gick alltid till västra ståplats på Söderstadion, men vintertid gick jag lika gärna på Hovet för att se Djurgården och AIK spela hockey.

Älskade allt. Gubben som hängde siffror manuellt på resultattavlan, korvvagnen som rullade mellan rinken och läktaren. En bred kniv lassade ljuvlig senap på den rykande slangen. Bara senap. Inget tjafs.

 

Min pappa jobbade på DN och fick varje vinter friplåtar till Ahearne Cup, där man kunde se virtuosa Krylya Sovjetov (Sovjets Vingar), Dynamo och Spartak möta Brynäs, DIF och AIK, samt tandlösa kanadensiska slagskämpar i lag som Sherbrooke Castors och Port Arthur Bear Cats. Loved it. Varenda minut.

image

 

Jag spelade själv i Rågsveds IF, och var aldrig bra nog för att platsa i Hammarby. Men när jag blev förälder var det aldrig nåt snack. Äldsta grabben fick representera Bajen både i ishockey och fotboll.

Vid det laget hade jag som division 6 tränare i fotboll en utbildning i bagaget, och när tränare saknades på dom yngsta hoppade jag in.

Den kullen (87) blev sedermera bäst i Sverige och fick efter att ha slagit ut såväl BP som MFF representera Sverige i Nike Cup i Portugal som blivande 15-åringar.

 

När vi vunnit S:t Erikscupfinal #2 (av 3 guld) den 21 oktober 2001, mötte A-laget Örgryte på Söderstadion med känt resultat (3-2 och SM-guld!).

Mitt pojklag (14 år) var bollkallar och skulle hyllas i paus. Jag var där också i egenskap av reporter för TV4 och skulle leverera intervjuer efter matchen.

Kom med laget från Enskede IP klädd i Hammarbyoverallen och mötte Expressens mäktige krönikör Mats Olsson. Det var i trappan upp mot pressläktaren och den blicken glömmer man inte.

Antydde både förvåning och ”va i helvete”.

 

Jag ångrar det än idag, men jag bangade ur.

 

Tog emot blomsterkvasten utanför omklädningsrummen, och lät killarna tåga ut på Söderstadions fuktglänsande matta i strålkastarljuset med övriga tränarteamet, men utan mej.

Då hade jag jobbat med laget i ur och skur, på dammiga grusplaner, inomhuscuper, flygresor i Europa, sovit på luftmadrasser i sju års tid. Alla sena kvällar på Gubbängens IP  3-4 gånger i veckan.

image

Träningar året runt. Ideellt.

Jag bytte om till civilt, och såg mitt lag hyllas av 14.000 åskådare i oktoberkvällen, från läktaren. På något sätt var det en helt livs drömmar och kärlek till ett lag, en förening, som jag förnekade mej själv.

Att hålla på ett lag kan vara så mycket Patrick

 

Året efter SM-finalen 1982 fixade Radiosportens chef Tommy Engstrand så att jag fick träna med Hammarby under vintern för att göra reportage för Sveriges Radio (hade det varit möjligt idag?)

 

Har aldrig varit i så bra form hehe.

 

GIH-professorn Björn Ekblom ledde fysträningen, och helvete vad jag sprang. Bollträningen skedde på ett stelfruset grus på Stadshagens IP.

Skilda världar mot vad jag senare i livet skulle uppleva som TV-reporter på Juventus träningsanläggning och Milans paradis Milanello.

Styrelsens Åke ”Örat” Öhrbom kunde sköta spelarförhandlingar i bilen med imma på rutorna och hunden i baksätet utanför Stadshagens fik i vinterkylan

Åke Öhrbom
Åke Öhrbom

 

Jag minns inte så mycket om hur radioreportagen blev, bara att tränaren Bengt Persson var otroligt trevlig och att jargongen var skön. Alla accepterade min närvaro och min ängslan för uppdraget förbyttes snabbt i ren och skär (grönvit) glädje.

 

Jag kan utan problem berätta detta nu eftersom jag sannolikt aldrig mer kommer att kommentera en Allsvensk fotbollsmatch.

Det är den vanligaste frågan ”Går det att kommentera en match där ditt favoritlag spelar?”

Ja, det gör det. Det är ju knappast ett demokratiproblem vi pratar om här.

Dock skulle jag som redaktionschef försöka undvika att lägga ut jobben så.

Rent praktiskt, överkompenserar man alltid. I rädsla för att verka tendentiös blir man mer kritisk mot ”sitt eget” lag. Men jag har aldrig haft svårt att sätta på ”proffskepsen” när matchen väl går igång.

Fördelar finns också. Man har järnkoll på allt och alla. Ser vem som spelar bättre eller sämre än vanligt. Behöver inte konsultera anteckningar, så man missar inga skeenden i matchen.

Allt TV-kommenterande i Nordamerika är uppbyggt på det sättet

 

Efter över trettio år framför mikrofonen kan jag ibland såklart höra hur kommentatorer kränger och krånglar i vissa matcher, men för en vanlig tittare är det oftast rätt knepigt.

Hockeypubliken är den i särklass mest enögda (jag kan gilla kompromisslös enögdhet bara så ni vet). Jag har gjort ett 20-tal SM-slutspel så jag har på fötterna

Det ven alltid runt öronen på TV4s tittarombudsman Janne Andersson under hockeyslutspelet. Ibland hörde han av sej, men oftast stod trygge Janne stadigt i skitstormen

Hände att tjejerna i receptionen grät under sändningarna

Men när dammet lagt sej stod det alltid klart

Hälften av ilskan riktad mot partiska kommentatorer (och då menar jag nästan exakt 50 procent) kom från det ena lagets supportrar,

den andra hälften från det andra.

Då kan man egentligen känna sej rätt nöjd.

I ishockey kan det räcka med att säga ”Där hade FBK tur som slapp en hakningsutvisning” för att få en dräpare i solarplexus på Sandgrund (har hänt)

Nej Patrick, man blir inte dum i huvudet av att hålla på ett lag.

Möjligen lite sinnesförvirrad

 

_ _ _ _ _ _ _

 

Veckans:

 

Preparat: ”Hjärtmedicinen” Meldonium

 

Outcast: Abeba Aregawi

 

Bank:  VIK Hockey. 5 millar back och fiaskosäsong. Stor risk för NY konkurs. Kan man börja om som Västerås Ungdomshockey

en gång till?

 

Kaoslag: Hammarby bandy. ”Inte roligt att gå till  Zinken” längre säger spelare till den utmärkta bloggen Bandyfeber

 

Uddamål:  Lugi med min gamle polare Axnér slog fenomenet Kristianstad, tyngt av CL-spel, och snodde nog därmed mitt

grönvita lag på slutspelet

 

image

 

Skomakare bli vid din läst

 

1972 satt Tommy Engstrand och Bosse Gentzel fast i en BMW med chaufför på en militärflygplats utanför München. Ovanför kretsade attackhelikoptrar och siktade med k-pistar mot bilen.

40 meter därifrån stod flygplanet med palestinska terrorister och nio israeliska brottare

 

I gott och väl fyrtio minuter var dom två svenska journalisterna en del av dramat på Fürstenfeldbruck.

Engstrand och Gentzel var dom enda journalisterna på plats tack vare chauffören som hade gjort lumpen vid militärflygplatsen och därför körde svenskarna dit, medan hela världens media hade tagit sej till Münchens flygplats.

Under ackompanjemang av kulspruteeld och granater i bakgrunden lyckades bilen komma loss ur leran och Engstrand och Gentzel tog sej till närmaste Gasthaus för att få tag i en telefon(detta var 1972).

Engstrand röt in en rapport till Ekot från bardisken. Vi snackar exklusivitet och världshändelse här.

Ekot ställde inslaget. Sändes aldrig.

Upphovsmän var ju två sportjournalister, och fan vet om dom ens var nyktra

 

Tidigt i gryningen knackade det på dörren till Engstrands rum.

Med grus i ögonen fick han en kameralampa rakt i ögonen. Det var ett TV-team från Nya Zeeland(!) som ville veta allt om nattens händelser. Bakom stod BBC.

Ekot hade en rapport från allmänreportern Per Persson

 

Ekots reportar skydde ofta direktsändningar och ville banda med manus i lugn och ro. När bröllopet mellan Carl XVI och Silvia sändes i radio var såväl Åke Strömmer som Lars-Gunnar Björklund och Tommy Engstrand liverapportörer

 

Jag har ofta förbluffats av hur folk i allmänhet tror att man som sportreporter enbart bär puckar och bollar i sitt hjärta. Vid ett konsertbesök på China Teatern och en konsert med Ryan Adams kom en lite förfriskad smålänning fram och sa ”vafan gör DU här, du är ju sportjournalist?”

Mötte vid ett annat tillfälle Fyrans programdirektör Eva Swartz på Konserthuset när Cecilia Bartoli var på gästspel.

Det är längesen jag såg en så förvånad människa.  Jag en sportjournalist, hon statlig utredare av framtidens kulturpolitik, vice ordförande i Filminstitutet och VD för Natur&Kultur. Vi förenades i musiken

Tänker ibland på typograferna på DN som jag jobbade med nåt år. Det var Sveriges äldsta och starkaste fackförening. Bra lön och lysande avtal i övrigt. När jag sa upp mej där runt 77/78 var jag den förste som slutat frivilligt i modern tid. Gubbarna var förbannade. ”Du kommer aldrig få det bättre någon annanstans”. Men jag är, och har aldrig varit särskilt bekväm och i behov av trygghet. Snarare rastlös. När jag några år senare träffade ett par av mina gamla arbetskamrater erkände dom att jag gjort rätt som letat vidare,

Då hade jag via studier (lite slumpmässigt faktiskt) hamnat som reporter på Sveriges Radio

 

Radiotjänst startade 1925 på Kungsgatan 8. Sven Jerring var hallåman, och det sägs att det allra första direktreferatet i radio var Farbror Sven lutandes ut genom fönstret på Kungsgatan, berättandes hur en försenad revyartist klev ur bilen och tog sej in genom porten för att ta trapporna till intervjustudion.

Långt senare, 1936 skulle han bjuda på det klassiska referatet från Sverige-Japan i OS-fotbollen. ”Japaner som hoppar, japaner som fläker sej, japaner som gör allt för att bärga segern åt Nippon”. Japan vann med 3-2 och dom svenska avbytarna hängde på sej skyltar när dom klev av tåget på Centralen ”Jag var inte med”

image

Farbror Schvenn

 

Det finns många minnesvärda referat genom åren, dom flesta och dom bästa har Tranåssonen Lennart Hyland bjudit på.

 

Mitt eget tidigaste radiominne var Stellan Bengtssons skrällguld i pingis-VM i Nagoya 1971. Refererat på ett alldeles omisskännligt sätt av Mats Strandberg

Hela min uppväxt var en enda lång barnsjukdom. När Stellan blev förste svensk att vinna ett individuellt VM-guld i bordtennis var jag sängliggande i vattkoppor. Det var som att spänningen blev mytisk där i feberdimman

Mats har alltid haft ett alldeles eget driv i rösten i dramatiska ögonblick. Favoriten Shigeo Itohs desperata kamp mot den vänsterhänte 19-årige svensken glömmer jag aldrig. Mycket tack vare Strandberg

image

Stellan

 

Samme man som femton år senare skulle ge mej den största besvikelsen under en trettioårig karriär.

Jag hade börjat på Radiosporten som JH-praktikant 1981. Blev kvar på det ena förlängda vikariatet efter det andra.

Hockeykommentatorer var Lasse Kinch och Tommy Engstrand. 1986 skulle Tommy göra underhållning för SVT(Razzel) och jag utsågs till VM-referent i Moskva i hans ställe.

Jag som i ungdomen fascinerat lyssnat på Tommy, Kinch och Ulf Jansson sedermera Leif Boork. Ryser än idag vid tanken på hur stolt och lycklig jag var som ung mikrofonman.

 

Engstrand och Strandberg var lite som hund och katt. Strandberg aspirerade märkligt nog alltid på platsen som hockeykommentator. Märkligt, eftersom har var kass, bedrövlig helt enkelt.

Som reporter i Sportextra brukade han ta det förtryckta programbladet i handen och nämna ett par tre namn i vardera laget under matchens gång. Anders Eldebrink och ”Masken” Carlsson hade aldrig pucken så ofta som i Strandbergs referat.

”Äh, folk vill höra namn dom känner igen” lär han ha sagt till en medföljande praktikant.

 

När Mats Strandberg fick nys om min VM-uttagning stövlade han in till tf chefen Per Josefsson och försäkrade honom om att han skulle säga upp sin tjänst på SR om jag ”som inte ens var fast anställd skulle få VM-biljetten”. Han tyckte att den redan var präntad och utställd i hans eget namn.

Josefsson vek sej fegt nog för argumenteringen och jag blev inkallad på kontoret.

”Det här är väldigt tråkigt, men vi har fått budgetproblem, så vi kan bara skicka Kinch som kommentator till Moskva”, sa Pelle Josefsson.

Han visste mer än väl att Engstrand gått i taket om Strandberg fått VM-platsen.

Så fegt. Och en sån jävla besvikelse. Jag vet att jag hade gjort det bra. Jag var så jävla laddad

Under VM i den bistra Moskvavintern drabbades så Leif Boork av en svårartad lunginflammation och var tvungen att flygas hem.

Lasse Kinch gick på knäna och tvingades täcka hela VM-turneringen på egen hand

 

Nu kom min debut i VM att dröja till 1989, och Kenta Nilssons cirkusnummer i Globen. Dock kunde ingen stoppa mej som mästerskapsreporter i OS i Calgary där jag kamperade ihop med Leffe Boork

 

På väg till Calgary med Ove Eriksson, skridskoreporter
På väg till Calgary med Ove Eriksson, skridskoreporter

 

Men VM-sveket satt kvar nånstans i bakhuvudet när jag fyra år senare bestämde mej för att gå över till TV-produktion och nystartade TV4 och påbörjade ett nytt kapitel…

 

 

Veckans:

 

Stjärna: Julia Eriksson 20 år Sävehof. 11+7 mål på dom två senaste CL-matcherna

mot bästa möjliga motstånd. Inte uttagen till OS-kvalet

 

Bank:    MFF, goda för en halv miljard

 

4 sekunder:  Världscupslalom i Hammarbybacken

 

Väntan:  Leif Boork hävdar att han sitter inne med sanningen om fiaskot

i Salt Lake City 2002. Men vill inte berätta något förrän i memoarerna

som kommer ut först om fyra år

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var en gång en TV-kanal del 2

”Nu är det så att vi har två stjärnor i gruppen”, sa chefen
”Vad har jag nu gjort?” sa Patrick Ekwall
”Du är ett överbetalt jävla svin!” sa Jihde
”Möjligt, men det första med betalningen stämmer inte”, sa jag

Ett klassiskt redaktionsmöte i Montpellier 2001 under handbolls-VM.
Summan av kardemumman blev så småningom att Peter Jihde lämnade TV4 för SVT och att jag under nämnda VM tillsammans med Claes Hellgren fick en helsideshyllning i Aftonbladet signerad Bengt Grive
Så kan det gå

Jag hade drabbats av en bihåleinflammation från helvetet. Har ni haft huvudet fullt med snor som sitter fast vet ni.
Feber illamående huvudvärk och ett läkarbesök i Fredhäll. Sjukskrivning och penicillin.
Bara dagarna innan avresan till Frankrike. Flög med åkomman till Umeå en gång för en SM-final i ishockey. Bägge trumhinnorna sprack. Febern drog mot 40, men jag var tvungen att referera matchen ändå.
Den här gången fick jag flygförbud av läkaren.
Meddelades redaktionen. Ola Wenström skulle kommentera matcherna mot Marocko och Island i början av turneringen.

Det är härrör sej från en sturm und drang period efter en skilsmässa. Hade med tiden utvecklat ett visst beroende av alkohol. Bodde då granne med legendariska Kvarnen. När kvällens sportsändning var till ända kände jag mej fri att gå ner och ta en öl i mitt eländiga tillstånd.
Blev mycket riktigt aningen uppiggad av ett par bärs men sprang också (olyckligt nog) på kvällens sportredaktör på Fyran.
Han kunde inte hålla tand för tunga. Nu gick ett rykte om simulanten som inte ville vara med hela mästerskapet, särskilt inte dom inledande gruppmatcherna (Sverige vann gruppen full poäng och 35 plusmål). Nej nu spreds bilden av divan som bara ville kommentera medaljkamper.
Sportchefen Mats Pettersson begärde in sjukintyg trots att sju dagar inte gått. Det fick han, men rullningen var igång.
När jag sen envist nobbade Jihdes tanke att kommentatorn under pågående match skulle initiera och redovisa en tittartävling och göra reklam för Loket Olssons webbradio, har ni hela bakgrunden till det klassiska Montpelliermötet.

Är jag stolt? Nej. Men i botten finns kanske en alkoholistgen som jag med stigande ålder lärt mej bekämpa. Min pappa dog tidigt av ett brustet hjärta och en brusten lever. Jag är också skolad i en tradition där sportjournalister turades om att skriva nyhetstexterna på resor, för att kunna supa till varannan kväll.
Inte möjligt i etermedia, men anspänningen under direktsändning sköljdes ofta ner rejält efteråt. Har ingen lust att rabbla namn här, det är ointressant, men exemplen är många.

Diva har jag aldrig varit. Har en gammaldags arbetarmoral med mej från uppväxten i ett socialdemokratiskt arbetarhem. Krocken med akademikerna på Gärdet och så småningom Storängsbotten ledde till att jag ofta överarbetade och ställde lika höga krav på omgivningen som på mej själv. Inte alltid populärt

Något jag har gemensamt med Peter Jihde. Vi är båda perfektionister på gott och ont. Peter har en suverän förmåga att få andra att lysa. Det har varit en ren njutning att se honom få studioexperter att lyfta och glänsa i olika mästerskap. Han bryr sej. Vet av egen erfarenhet eftersom han valde mej som sidekick i Fotbollskväll vid återkomsten till Fyran.

Efter VM, där Sverige ledde finalen med 22-21 efter mål av Stefan Lövgren (har han nånsin varit bättre?) med 10 sek kvar. Ljubo missade att låsa Anquetil som kvitterade och Frankrike vann förlängningen, så ställde Peter ett ultimatum.
”Ska Robban jobba med hockeyslutspelet så slutar jag”
”Vem som jobbar med vad bestämmer jag” sa Mats Pettersson.
Så på våren drog Jihde till SVT där han välförtjänt vann priser för sin skicklighet som programledare. Fick prestigefyllda Kristallen som årets sportprofil och programledare 2005 bl a.

När Åsa Sjöberg till sist lyckades värva tillbaks honom, kunde Peter tredubbla sin lön och välja dom jobb han tyckte var roligast.
Jihde kan tacka mej, och en starkbira…

För att knyta ihop säcken, vill jag bara nämna att när TV4 bjöd på en sagolik italiensk middag som avskedspresent för mina 25 år på kanalen, så höll Peter ett så jävla fint tal att jag höll på att ta till lipen. Det var många vackra snudd på överdådiga ord från samtliga i den lilla skaran vid bordet, men Peter Jihdes var det som träffade hjärtat hårdast.

Nu jobbar jag med hans proffsiga brorsa NiklasViasat

 

All heder åt Moheda!

IMG_8340 (2)

Till sist Veckans:

Oavgjort: IFK Kristianstads 35-35 mot Kielce i CL. Kielce med fyra spelare
från All-Star Team i EM. Tror inte Sverige fattar prestationen.
SVT och TV4 gjorde det inte

Seger: PSG slog Chelsea med 2-1 i första mötet. Zlatan målskytt igen.
firade med glans. I sitt livs form

Skidor: Svensk herrskidåkning i lika djup svacka som skidskyttarnas
livsfarliga knallande i världscupen. Och Charlotte Kalla(!), sluta
plåga dej själv. Åk på Thailandsemester, ta time out. Det är ett
helt år till skid-VM i Lahtis

OS-kval: Viasat (TV3TV10TV3Sport) sänder både damernas och
herrarnas OS-kval i handboll 18-20.3 & 8-10.4. Spänning utlovas