Hotell Atom

F4B05203-66B2-4772-898B-E919BCEC0028

Efter att ha sett den hisnande TV-serien Chernobyl, kom jag återigen att fundera över mina resor i öst.  Över kommunistregimernas obrutna tro på tekniken och kärnenergin i folkets tjänst. Skickades på ett JVM i ishockey till den gamla industri och gruvstaden Ostrava vid Tjeckiens nordöstra gräns mot Polen. Då i december var hela staden insvept i en gulaktig dimma, smog snarare. Och vi hockeyreportrar blev inkvarterade på…Hotell Atom. En blå logga i neon i form av en atomkärna prydde husfasaden. Dom obligatoriska smutsvita nylongardinerna skylde fönstren från insidan. I matsalen vimlade det av kypare, uppsträckta i korta vita jackor med mässingsknappar. Dom var fler än den bistra listan på maträtter i menyn.

 

Jag tilldelades ett rum på första våningen på 4 x 3 meter med en heltäckningsmatta, full med brännmärken från cigarrettfimpar. Där fanns en smal campingsäng med resårbotten, en liten tjock-TV med antennspröt ståendes på golvet, och ett långsmalt fönster försett med en solkig gardin i nylon. Toalett och handfat i korridoren. Kort sagt en briljant hotellbokning av TV4. Och billig. Räknenissarna gjorde sannolikt high five.

Mosig efter en bökig och lång resa, som inkluderade bilkörning från Prag, vacklade jag ner till receptionen för att om möjligt försöka förbättra min boendesituation något. ”Sorry hotellet är fullt, alla rum är upptagna”

”Har ni verkligen inget annat att ge mej än skrubben, jag betalar gärna extra” sa jag.

Blädder blädder i en gammaldags hotelliggare… ”Hm, alltså det är problem, men det finns ett ledigt rumsnummer ser jag nu.  Tyvärr dyrt, vi brukar inte hyra ut det till vanliga hotellgäster. Det är en svit med separat sovrum och eget badrum.”

”Okej, jag tar det” sa jag lätt desperat. Kosta vad det kosta vill

”Vänta här, jag måste kolla med hotellchefen”

Så typiskt öst (Chernobyl). Ingen vågade ta egna självständiga beslut. Egna intiativ kunde bestraffas.

Gnissel gnissel, dörr öppnas receptionisten återvänder

”Hm ja det går bra att hyra sviten, men det blir väldigt dyrt”

”Jaha ja hur mycket extra per natt måste jag lägga till ?”

Det visade sej vara en summa motsvarande 250 svenska kronor(!) Tog nyckeln och hastade därifrån innan någon skulle ändra sej. Rummet var magnifikt. Stort rundat panoramafönster mot parken bakom hotellet. Byggt i nivåer, med ett stort (jättelikt) skrivbord värdigt Gorbatjov på övre planet. Rymligt sovrum med en rejäl dubbelsäng och spegeldörrar på garderobslängan. Tjusigt kaklat badrum med guldfärgade kranar och ett majestätiskt badkar. Chrustjov hade inte klagat.

250 kronor alltså. Adjö till brännmärken och tältsäng. Hallå svit, dubbelsäng och stor-TV med skåpluckor.

Jag och Bosse Berglund var TV4s svenska representanter på hotell Atom. Sportchefen Mats Pettersson kom ner för ett par matcher. Checkade in på Atom-hotellet och i sin skrubb. Hedrar honom. Jordnära snubbe, ”Mattan”. Jobbade sej upp från vaktmästeriet på SVT. Utbildade sej till bildproducent under Lennart Jelbes vingar, och anställdes som bildproddare på nyöppnade Fyran. När Bosse Gentzel drog, blev Mats Pettersson chef för mej, Peppe Eng och administratören Malin Holm. Vi hade våra duster Pettersson och jag, men jag kände alltid hans support när det gällde själva jobbet. Hantverket. Och som sagt jordnära.

Sverige tog silver efter Kanada

E238F6DF-156A-478C-9330-B6BFBEC577B4

 

En annan vända till Tjeckien gick till Prag. Innefattade Det Utskjutna Ögat och Republikanska Klubben och en hårding från…Ostrava.

Året var 1993 och AIK skulle spela CL-kval i Prag mot Sparta. Gnaget hade vunnit på Råsunda med 1-0 och hade höga förväntningar inför bortamötet. AIKs lagvärd och tolk i Prag var Kalle Ryster, en gammal Söderpolare till mej. Kalle hade studerat slaviska språk i Moskva back in the day, flyttat till Prag, förälskat sej i staden (lätt gjort) och en tjeckisk kvinna (ännu lättare gjort). Jag fick kommentera en oerhört spännande returmatch som Sparta Prag till slut lyckades vinna med 2-0. Som jag minns det var AIK nära flera gånger att göra det förlösande bortamålet. Pavel Nedved regisserade spelet för hemmalaget. Dick Lidman och Pagge Simpson spelade på topp för AIK. Johan Mjällby var mittback.

Efter matchen gick jag och Kalle på Republikanska Klubben vid Vaclavske Namêsti. Pragbornas egen ölkällare. Trötta på rika amerikaner som köpt upp lägenheter i centrala Prag för att dricka billig öl och skriva nästa generationsroman, är utlänningar inte välkomna på klubben. Men, Kalle R med språket och idel tjeckiska vänner släpptes in. Jag gick i svallet. Dörrvakten, en bitig jävel, spände blicken i mej men lät mej passera nålsögat. Fantastisk öl i kranarna, rejäla stop, Kalle och jag hade inte setts på länge och hade massor att snacka om.

Plötsligt small det i bordet så att ölkrusen hoppade. En grovarbetarnäve fick träbänken att bågna, sen följde en utskällning efter noter. Svarta ögon, spända käkar. Helvete vad händer? Det var dörrvakten. Han hade hållit ögonen på oss. När han återvänt till sin post vid källartrappan sa Kalle: ”Vet du vad han skrek om?”

”Nä, inte en aning” sa jag, en aning skakad

”På det här stället dricker vi! Här snackar vi inte!” Kalle log lite snett efter att ha citerat dörrvakten

Men, vi bälgade i oss pronto och jag gick och hämtade två nya stövlar med tjeckisk öl. Innan vi lämnade stället hade Kalle Ryster berättat att mannen med järnnäven, nyss blivit släppt ur fängelset efter en misshandelsdom. Misshandel av en gäst på klubben…Dörrvakten var en f d gruvarbetare från Ostrava.

Vaclav Havel blev Tjeckoslovakiens president efter murens fall 1989. Nu var det 1993 och landet var sen ett år tillbaka delat i Tjeckien och Slovakien. Men Havel var alltjämt en populär president för Tjeckien. Efter Republikanska Klubben bar det av mot innerstadens utkanter. Uppför kullarna till krogen Det Utskjutna Ögat (U Vystreleného Oka). Stimmigt, rökigt, och fullsatt. Jag spottade dock ett ledigt bord vid fönstret. ”Nej nej förfan” sa Kalle. ”Det där är Vaclav Havels bord, han kommer hit nån gång ibland och har ett ständigt reserverat bord”. Författaren Havel hade kvar sin gamla vanor. Inte glömt var han kom från.

Så vi fick stå och hänga med vår öl nån timme, sen började personalen hojta och ringa i en klocka. Stängningsdags. Okej sa jag, dags att göra kväll då.

”Nej det där gäller inte oss” sa Ryster. ”Visst, dom stänger nu, men dom trevliga gästerna får stanna kvar. Vi tillhör dom trevliga…”

Så vi blev kvar på Det Utskjutna Ögat, tillsammans med ett tiotal andra gäster och personalen. Ända fram på småtimmarna. Nu röjdes några bord bort på det övre planet och helt plötslig hade vi en scen, där krogens musikaliska personal underhöll med instrument och sång. Senare även lite dans till cd-spelaren. En svensk tillståndsmyndighet hade dött på fläcken av dessa glada utsvävningar. Prussiluskan hade tappat sin hatt.

Minns promenaden ner för backen med såsigt mjuka knän. Att vandra genom Prags gamla stad i natten, är inte bara säkert till skillnad från t ex Stockholm, det är också en estetisk upplevelse av rang. Som att befinna sej i en film. Och hotellet var bra. Sköna dunbolster. Jag sov som en prins den morgonen. Skippade hotellfrukosten.

En annan gång i det tidiga 90-talet skickades jag och expert Bosse Berglund till den gamla kurorten Marienbad för att kommentera en ishockeylandskamp mellan Tjeckien och Tre Kronor. Stenbeck och TV3 hade Hockey-VM sen 89, och TV4 gick all in på ishockeylandskamperna. Alltså gjordes allt på ort och ställe, ingen hemmakommentering. Vi gjorde ståuppor inför, och jag fick gå ner och fixa spelarintervjuer efteråt. Vid ett annat tillfälle hade jag min gamle engelsklärare (jodå han var min lärare på mellanstadiet i Hagskolan) och den finske nationalhjälten Curre Lindström med mej. Direktsändningen pågick, och jag var tvungen att rusa ner för att banda en förbundskaptensintervju. ”Ett par minuter bara” viskade jag till Curre, ”Håll igång snacket”. Väntade inte in något svar utan satte av. Noterade dock den skräckslagna blicken bakom dom där starka glasögonen. Jag fick vänta med kamerateamet. Fem minuter, tio minuter. Sen äntligen, tröskade av några snabba frågor och kutade upp på läktaren igen. Curre höll igång, hade blivit varm i kläderna. Knappt jag fick en syl i vädret vid återkomsten till mikrofonen sen.

Marienbad kände jag genom Alain Resnais prisbelönta film från 1961 ”Ifjol i Marienbad”. Gåtfull och romantisk. Marienbad ligger i det gamla Böhmen, det snackas tyska obehindrat och Bayern ligger bara några mil bort. Det bor endast ca 12.000 invånare i den vackert belägna staden med sina gräsmattor, skogar och sekelskifteshotell. Göthe, Wagner och Chopin har druckit källvatten här (finns ett 40-tal källor med påstått hälsosamt vatten), liksom författare som Gogol, Gorkij och inte minst Mark Twain som beklagade sej över den tidiga uppstigningen 05.30.

26ED82ED-D8FD-4252-9E5C-419762DECEA5

Våra tjeckiska vänner i OB-bussen som producerade hockeymatchen, drack inte vatten. Dom drack god tjeckisk öl och en och annan pepparkaksdoftande snaps vid namn Becherovka. Cigarettröken låg tät, men humöret var det sannerligen inget fel på. Ishallen var helt i glas och det blev hyfsat varmt därinne trots årstiden när solen låg på. Hallen var liten och knökfull, sittplatserna begränsade, därför stod folk och hängde vid räcket på översta trappsteget. Där hade tjeckerna vikt upp ett campingbord med sändningsprylarna till mej och Bosse. Ibland satt överförfriskade och trötta supportrar på bordskanten. Ibland smög dom in framför bordet för att se bättre. Då fick vi resa oss upp varpå dom som stod bakom började knuffa oss i ryggen för att vi skymde sikten. Ja jösses, en pilsnermugg ställdes på bordet, välte och rann ut över mina anteckningar som gjorts med tusch. Möjligt att en och annan konsonant hamnade fel sen på dom tjeckiska spelarna.

Efter matchen bjöds vi in till den närbelägna kneippen av producentgänget på taffel. Dom var riktigt igång då, och in kom den ena lokala specialiteten efter den andra. Det gällde även den lokalt producerade ölen. Mörk, välsmakande och skummig. Vi fick absolut inte betala för oss. Allt var på tjeckisk TV. Klockan var vid det laget sen, och vi hade 18 mil motorväg i hyrbil framför oss tillbaka till Prag. Jag bad Bosse köra för jag var fan inte i stånd att styra en bil. Han gammalt hockeyproffs, vältränad och med en kroppsvikt jag inte var ens i närheten av. Tålde pilsnern bättre förmodligen. Vi väntade nån timme efter det att tjeckerna tackat för sej. Drack lite svart kaffe och gav oss iväg. Lång efter midnatt. Motorvägen mer eller mindre tom i vår körriktning. Kan ha varit betalväg och lokalbefolkningen tog kanske andra vägar om dom nu var ute och for så sent. Vi mötte en och annan bil på andra sidan mitträcket, men det blev en mystisk, från fälten ångande, öde och ofarlig hemresa till Prag.

Påminde en hel del om resan jag och Hasse Holmqvist gjorde från Dresden i gamla DDR till Berlin just efter murens fall. Vi hade varit på Europacup fotboll mellan Dynamo Dresden och MalmöFF, och skulle flyga från Berlin dagen efter. Malmö klarade 1-1 på Rudolf Harbig Stadion, men åkte ut hemma på Malmö Stadion efter straffar inför 8000 (!) åskådare två veckor senare.

56E26C69-A9EA-40DE-A8DA-2D10846E0FFE

Det var också en dimmig natt. Drömlik med en tom motorväg, en av dom Hitler byggde med stora betongblock vars skarvar hördes varje gång men körde över en. Vi såg flera spöklika scener med gula saftblandare som roterade i dimman. Polis och ambulans när små Trabis hade kört i diket. Hände flera gånger på färden till Berlin. Vi kom alltså in från Öst i staden. Långa folktomma paradgator utan gatlysen. Som i en spionroman kändes det. Och så, pang! Neonljus, reklam, människor, krogar, klubbar, gatubelysning…vi var i Västberlin.

Prag är en centraleuropeisk favorit, så även Budapest där jag haft förmånen att jobba ett flertal gånger under karriären. Första gången var i mitten av 80-talet då Radiosporten gav mej chansen att täcka ett boxnings-EM. Ett av mina första utlandsjobb överhuvudtaget. Osäker, lite knäsvag av ansvaret nyanställd som jag var. Tror jag dricksade hotellkillen som bar in min väska motsvarande 300 spänn av misstag. Vem är då den första jag möter i hotellobbyn? Jo, nestor Bengt Grive utsänd för SVT. Kompis med Slas och en boxningshabitué av rang. Det första han sa var ”Jaha är det du som är Radiosporten?” Det andra Bengt sa till mej (vi hade aldrig träffats) var ”Vill du ha en grogg?”  Haha, jo det är förfan dagsens sanning. Ja vad säger man? Som rookie tackar man inte nej till Bengt Grive i en hotellbar i Budapest. Jag bjöds en Gin&Tonic och en hel del skrönor. Fick också värdefull info och tips inför mästerskapet.

D3F7BDA9-4FFE-441F-8EDA-9C1924C43B60

Jo då, jobbet gick fint sen. Som smort. Kvalade in som boxningskommentator till OS i Seoul. Men det är en helt annan historia.

 

Jul Jul strålande Jul

Likt Kristus fick jag bära korset, över en kilometer. Ingen gav mej vatten att dricka. Men hån och förakt kantade min väg. Mitt kors vägde säkert över trettio kilo, och var otympligt att bära. Längs Hornsgatan släpade jag min börda. Och uppför dom sista trappstegen skrek mina benmuskler. Kungsgranen jag ensam bar, var försedd med ett plastnät, vilket gjorde det omöjligt att greppa stammen på det imposanta trädet. Julen krävde detta offer. Julen kräver.

A76C4754-E63D-4DCD-A510-438096D34A09

 

Drar mej till minnes när jag bodde i ett kollektiv i det sena 70-talet. Inte ens där kom man undan julfirandet. Vi var anarkister, konstnärer, brevbärare och musiker. Men julklappsutdelning och gran skulle vi ha. Inget fick kosta mer än 50 kronor och klapparna skulle sakna adress och avsändare. Paket efter paket öppnades under glöggfryntligt stoj och glam. Där var ett par hemvirkade lovikavantar. Någon hade drejat, en annan hade målat en akvarell. Och så öppnades mitt paket. ”Vem fan har köpt den här?”

Det var jag som hade köpt en ask Aladdin…Tystnaden. Skammen

A761BDAF-FEFE-43AF-9C38-152CA8D4A804

Under uppväxten gick farsan alltid ut för att köpa cigariller efter Kalle Anka. Långt efter att vi barn nått åldern då lösskägget och den förställda rösten mest var en ledsam pastisch, fortsatte charaden. Granen barrade och sen dracks det grogg, vodka och Grappo. Det var varmt och ombonat med heltäckningsmatta i hyrestrean i Rågsved, men överflöd rådde icke. Jag gladdes åt mina klappar. Var det en bandyklubba i något av paketen, fick jag snällt vänta till nästa Jul på bandyhandskarna.

Min sladdis 11-åringen fick ett par gaminglurar med mikrofon för tusen spänn. Vägrar använda dom för att det sitter ett tyg med kardborreband på insidan av bågen…

Överhuvudtaget har penningkarusellen kring julklapparna blivit absurd. Räknades in femsiffrigt med råge för egen del. Väldigt svårt att komma ur den virveln, när man har barn. T o m när dom blivit vuxna. Vi slog också någon slags rekord i inköp av julmat i år (och det har slagits många år förut). Har fått slänga en hel del som vi inte orkat med, och som blivit otjänligt. Absurt när man tänker på det.

Dom kvinnor jag levt med under livet har alla varit julromantiker. Krävt en traditionell Jul. Komplicerar onekligen viljan att bryta sej ur, att vara alternativ. Inte ens säker på att det är det jag vill. Jag är en vandrande ambivalens.

Stig Claesson, Slas, skrev en gång en novell som hette Kamrerns Julafton. Kamrer Olsson hade köpt en flaska god konjak och såg fram emot en stillsam Jul i bästa fåtöljen, när det började ringa i telefonen. Barnen såklart, ”men inte ska du väl sitta ensam på Julafton heller, kom över”. Även arbetskamrater ringde och Olsson hann fanimej inte ens öppna konjaken. Till slut ledsnade kamrern och slog upp telefonboken (detta hände sej på den tiden man plitade ner siffror i en liten bok) och började ringa från listan. När någon svarade i andra änden sa kamrern snabbt: ”Goddag, det är Olsson, och du kan dra åt helvete” innan han snabbt slängde på luren. Så fortsatte han sen från listan i stor stil innan Julkonjaken öppnades med andakt och avnjöts i bästa fåtöljen. Serenity now, som George Costanzas koleriske fader tjöt i ett Seinfeldavsnitt.

6C650F62-F673-4758-9CE0-FFB3EFEF6201

Men ibland vill man bara hem till julfirandet. Som efter två veckor i kommunismens Sovjet på 80-talet. Skickades varje år sent i december för att täcka Izvestia-turneringen i ishockey. Krutov-Larionov och Makarov härjade. Hade hittat varandra med passningar även om hallen varit nedsläckt. Vi svenska journalister bodde på kolosser som Rossija, Intourist eller hotell Belgrad. Det var efter några veckor på Belgrad, där jag delat rum med ett 50-tal knytnävsstora kackerlackor (Fick lov att sova med lyset tänt) som katastrofen inträffade. Dimma i Moskva. Tätare än den som fick Gustaf II Adolf att villa bort sej vid Lützen. När vi kom ut till flygplatsen dagen före Julafton stod det cancelled på varenda flyg på tavlan för avgångar. I min packning hade jag Kristallchampagne och fyra burkar rysk kaviar som jag bytt till mej i en taxi mot ett par Levisjeans.

Men vänta nu, alla flyg utom ett. Stod det inte delayed? Jo. British Airways till London via Stockholm. Mitt plan. Tog mej genom säkerhetskontrollen med hjälp av hockeyjournalisternas tolk Ilya. Kaviarburkarna låg tryggt inlindade i Pravda men måste ha synts i röntgen ändå. Tullpersonalen var emellertid mest intresserade av om man hade mer kontanter med sej ut ur landet än vad man hade när man kom in. Den stora flygplatsen låg sedan helt öde med undantag av en enda gate. En märklig spöklik upplevelse med den täta dimman utanför panoramafönstren. Vi såg ju inte själva landningen, men när det kom upp på tavlan att BA hade landat, reste vi oss samfällt och tog upp en spontan applåd med blida syner av ångande glögg och tomteluvor för vårt inre.

2B8038CB-BB4B-49AC-A84D-B06114C835E6

När vi sedermera bordade maskinen, så sprakade det i högtalarna: ”Merry Christmas everyone, it’s your captain speaking”

Så fick vi förklaringen. Nånstans över Helsingfors hade han fått meddelandet om svårigheterna i Moskva. Berättade för oss att flygen på väg mot destination Moskva hade vänt tillbaka. Själv hade han tyckt så synd om oss som väntade att han i sann kristen anda (vi firar ju ändå Kristi födelse) flugit vidare och landat på instrument. Ny applåd upptogs av oss julfirare. Mitt alternativ hade varit att återvända till kackerlackorna på Hotell Belgrad. I gamla Sovjet valde man inte hotell efter eget gottfinnande. Inga flyg avgick på juldagen, så jag hade blivit kvar ensam (nåja) till annandagen med en heltäckningsmatta och använda gamla kådisar (inte mina) under hotellsängen. På Belgrad var det inte så noga med städningen i dolda utrymmen. Under sängen låg även tomma kexpaket och chipslik. Det var faktiskt inte så noga överhuvud taget.

Julen börjar kännas som en klump i magen sådär runt Lucia. Och innan vet ordet av så står man i en evighetslång kö på NK eller Åhléns med nån gräslig tékopp eller dekortallrik. Svetten rinner längs armhålorna när man försöker dra sej till minnes klädstorlekar och smak hos mottagaren av den kommande julgåvan. Vet att nåt år med en dåvarande sambo, bestämde vi att inte köpa klappar annat än till barnen. Men det blev också fel och konstigt. En rätt ensidig utdelning av paket och en uttråkad utklädd tomte. Dessutom hade såklart ett par gäster, paket till oss, och så fick man skämmas igen.

19A5FB9D-C7EF-4DEE-B1E5-C7CFE5AFD30E

Apropå tomtar så brukade jag och en gammal studiekompis utbyta tomtetjänster. Vi hade våra respektive familjer med små barn på gångavstånd på Söder, och klockan fyra efter Kalle Anka, åkte tomteskägget och dom röda kläderna på. Det var i sanning en surrealistisk upplevelse, eftersom man på vandringen längs Bondegatan mötte en del andra utbytestomtar. Vi vinkade kollegialt till varandra och skrockade ibland muntert ho ho ho.

Det kan vara fint med familjesamlingen, men besvikelsen när det är fel eller orättvisa klappar, syns alltid i ögonen. Och i mellandagarna är det fullt bytesrally i butikerna. Egentligen är det sjukt att man sparar på kvittona. En gåva är en gåva. Slit den med hälsan eller inte alls. Konsumtionen fortsätter sen i oförminskad skala direkt efter Jul under readagarna. Det kan faktiskt t o m vara trängre runt grytorna på vissa håll än dagarna före Jul.

A0799A1B-64B5-4770-9422-3E29644CC285

Hej tomtegubbar och dom fyra första snapsarna är ok. Liksom den inlagda sillen och Jansson (grädde, ansjovis och potatistavar som är lite al dente mums). Sen åker skjortan ur byxlinningen. Vid konjaken och kaffet sänker sej dimman och sen längtar man till sängen och en uppfriskande promenad på Juldagen. Om inte ångesten håller en nedtryckt i en soffa framför Sunes Jul, Göta Kanal 2 eller något annat omistligt mästerverk.

Efter Midsommar vänder det (som min muntre far alltid klargjorde), sen blir det bara mörkare och mörkare, och innan man vet ordet av är det Jul igen. Men hur skall man kunna harmas över lyckan att få en prickig slips. en tändstickstavla av Bodens fästning, eller varför inte ett halvdussin japanska servett-ringar av päronträ

Handboll

Jag hade spelat basket nästan 20 år när jag fick frågan av TV4:s sportchef om jag kunde tänka mej att kommentera Handbolls-EM i Portugal. Det kunde jag inte.

Sveriges (läs Erik Hajas) episka utskåpning av ryssarna i finalen kommenterades istället av frilansaren Staffan Bremander tillsammans med Bobban Andersson.

1994 var jag Fyrans förste-kommentator på elitseriehockeyn, Tre Kronor, fotbollslandslaget och all internationell fotboll. Därtill den basket kanalen sände. Men nu hade TV4 bestämt sej för att bli handbollskanalen, så frågan återkom ett år senare.

 

Den gången var sportchefen Mats Pettersson helt oresonlig. ”Du är vår ledande kommentator, och vi satsar stort på det här. Jag accepterar inte ett nej”.

”Men jag kan inte ett skit om sporten”, sa jag. ”Tycker dom kan spela mot ett mål och bytas om med bollen bara”

”Du får jobba med Claes Hellgren”, sa Pettersson. ”Han lär dej det du behöver”

Jag hade sett en fruktansvärd video, där Per Carlén och större delen av guldgänget från Prag och EM i Portugal dansade disco iförda den där hala tajta landslagsdressen som skulle hindra motståndarna från att slita i kläderna i försvarsspelet. Ingen kunde röra sej i takt…Det var stelt över hövan, och så långt ifrån den hippa basketen men stora lösa brallor och linnen man kunde komma. Och strumporna, herregud strumporna. Ankelkorta på bleka håriga ben. Jag var kort sagt i chock.

En månad senare var jag på väg till Handbolls-VM på Island.

Sveriges grupp var placerad i Akureyri på Islands nordspets. Där hade en isbjörn en gång flutit iland på ett drivande isflak och helt sonika käkat upp stadens ledande bard och poet. I handbollshallen fanns bara läktare på ena sidan, ribbstolar på den andra. Spelarna satt på såna där låga gympabänkar som man har i skolan. Jag och Claes satt på varsin plint i förrådet en trappa upp. Under klockan och den mekaniska resultattavlan som ljudligt bläddrade fram ett mål i taget. Året var 1995

Akureyri Island
Akureyri Island

Reporter Patrick Ekwall var först på plats, och pensionatet vi alla var inbokade på föll inte Mr Exclusive i smaken (fullkomligt förståeligt). Patrick, som har ett osvikligt sinne för vem och vad som gäller på rurala platser, snokade rätt på Akureyris ”Gudfader” Alfred Gislason. Handbollsstjärnan och numera tränare för Bundesligans Kiel. Alfred ägde ett osannolikt ställe i byn som var Kinakrog/pub/nattklubb, och skulle det visa sej, en jaktstuga längst upp på närmaste fjälltopp. Där hade han hyrt ut till ett par som skötte stället, men det fanns nog med rum och plats även för oss. Paret hade även innan tjälen satte in grävt ner bitar av ”rutten” haj i trädgården. Den blev vi bjudna på vid ankomst. Artig som jag är så svarade jag ja, på frågan om det var gott. Och var därmed så illa tvungen att dra i mej en bit till. Men till varje sillsvans medföljde en redig snaps Svarta Döden. En förutsättning tror jag. Hajen smakade starkt av ammoniak, och jag tvivlar på dom utlovade hälsoeffekterna. Filéerna hade varit nergrävda i jorden i månader. Kan vara det bistraste jag fått i mej sen jag i nån sorts manlighetsrit förklarades Hälsing efter att ha druckit BävergällJärnvägs i Ljusdal. Hembränt smaksatt med saften från någon körtel (som jag barmhärtigt nog glömt var den sitter) nogsamt omhändertagen av ivriga bäverjägare.

Och så var det Claes, denna fullständigt osannolikt generösa, intelligenta och varma människa, som knackade på mitt rum när jag var i färd med att packa upp min resväska. På sängen hade jag lagt boken jag läste just då. En biografi om filosofen och tänkaren Ludwig Wittgenstein. ”Åh, den där vill jag läsa när du är klar med den”, sa Hellgren. Det första han sa till mej faktiskt, innan han presenterade sej. Tänkt en del på det där första mötet sen dess. Kom att definiera mycket av vår framtida vänskap. En tänkande människa, nyfiken på filosofi och vetenskap, var inte riktigt vad jag hade förväntat mej av en gammal handbollskeeper.

Ludde W. "Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen"
Ludde W. ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen”

Claes allmänbildning går inte av för hackor. SVT hade på 80-talet en frågesport som hette Prat i Kvadrat. Leddes av Fredrik Belfrage som fick ett sent återbud, och ringde mer eller mindre i panik till Claes Hellgren och frågade om han kunde sitta in. Han hoppade inte bara in. Han vann tävlingen, och blev kvar som stormästare vecka efter vecka. Eftersom Göteborgsredaktionen är fullständigt besatt av tåg (På Spåret) så vann man en bit tågräls varje gång. Tills slut hade Hellgren lagt sin järnväg jorden runt…

Pratkul på 80-talet
Pratkul på 80-talet

Första kontakten mellan SVT Göteborg och Claes togs redan 1984 Tipsextra skulle köra en internationell cupmatch i handboll med svenskintresse på bästa lördagstid. Claes blev bisittare åt den legendariske Leif Larsson. Claes har alltså varit expertkommentator i handboll i 34 år nu(!) Jag och den gamle Heim och Wartakeepern har kamperat ihop i TV i 23 år av dom. Handbollskarriären la han ner efter OS i Seoul 1988. Nådde respektabla 214 landskamper (förste svensk att nå 200) och uttagen i världslaget efter OS i Los Angeles 1984. Utvecklade modern målvaktskonst genom att studera skyttar metodiskt, och agera istället för att reagera. Det hinner man nämligen inte. Reaktionstiden är för lång och bollarna kommer för snabbt. Idag har min kompis skrivit 8 böcker(!) om målvaktsspel, handbollshistoria, träning och åldrande. Claes reser också runt som populär föredragshållare sen många år tillbaka. Ett tips, det är bra skit.

I världslaget -84. Släppte in 10.000 mål gjorde 3
I världslaget -84. Släppte in 10.000 mål gjorde 3

Nästa göteborgare han kommenterade med blev Arne Hegerfors. Tillsammans refererade dom två det historiska VM-guldet i Prag. ”Går det bra för Sverige tycker folk att vi är kanonbra kommentatorer” sa den insiktsfulle Hegerfors. Så sant. Ingen svensk TV/Radiokommentator har nånsin prisats och berömts när det gått åt helvete för blågult. Yrkesmässigt är det faktiskt en åtskilligt knepigare att hitta rätt ton, tempo och språk då. En svårare uppgift helt enkelt. Sverige gav 25 gånger pengarna på en VM-seger. Bengt Johansson hade satsat 1000 spänn hos en bookmaker i London.

Det var början på en guldålder för svensk handboll under ett dussin år som saknar motsvarighet inom svensk idrott. Ingen större mening för mej att sitta och dra all statistik, den är väldokumenterad. Men Bengt Johansson skapade ett eget sätt att se på sporten handboll och att få glädje och harmoni i gruppen. Inget var särskilt märkvärdigt. Det var öppet, mänskligt och sportsligt oerhört kompetent från början till slut. När jag tog mina första stapplande steg som handbollskommentator möttes jag alltid av landslaget med värme och humor. Ingen fråga var för dum. Man kunde t o m sitta bland vattenflaskor och handdukar under träningarna och prata med spelarna. Senaste mästerskapen jag varit på har vi som sändande TV-bolag blivit utslängda från svenska träningen efter 10 minuters uppvärmning. Några stressade  frågor i intervjuzonen på väg mot lagets lunch. Nån som tycker att det går bättre för landslaget nu?

När landslaget laddade upp för ett mästerskap i Tylösand bodde jag på hotellet med spelarna och betade av samtliga lirare i små porträtt för TV4. Minireportagen sändes sen ett efter ett under turneringens gång. Ingen var besvärad, alla var välkomnande, det fanns inte ens någon presschef. Man frågade Bengt om det var okej att komma. Han förstod värdet av att skapa en relation till tittarna och svenska folket. Ett PR-geni av guds nåde. Och spelarna hängde på. Stärkte sina varumärken genom att bara vara sej själva. Ingen var för bra för att vara tillmötesgående. (En gång stod jag på Parc de Princes och väntade en och en halv timme på Zlatan som utlovades när ”när som helst” av PSGs presschef. Zlatan smet ut bakvägen. Presschefen beklagade)

Hosni M, satt i glasbur
Hosni M, satt i glasbur

När vi bevakade VM i Egypten 1999 (svenskt guld) spelade Sverige i hamnstaden Port Said vid Suezkanalen. Nere på stranden fans en 7-mannaplan där dom svenska journalisterna mötte handbollsförbundet/landslaget i fotboll varje förmiddag. VM-spelare var alltid med. Det var fantastiskt roligt att lira mot Magnus Wislander, Stefan Lövgren med flera. Och VM-guld blev det alltså likafullt. Seger i finalen i Kairo mot Ryssland i en hall för 30.000 åskådare med president Mubarak i en glasbur med skottsäkert glas. Vi höll på att missa finalen eftersom egyptisk militär spärrat av ett område i 3 kilometers omkrets runt hallen på grund av Mubaraks handbollsintresse. Inga fordon släpptes igenom. Alla muddrades, alla var misstänkta. Inte ens våra pressackrediteringar var till nån större nytta. Vi hann precis till avkast, och finalen blev dramatisk. Har för mej att ”Slangen” (nyckelspelare) åkte på rött kort och stod nervöst och kollade från spelarentrén. Men blågult höll undan och vann ändå med uddamålet 25-24. Det blev det senaste (sista?) VM-guldet. Det skulle blivit ett till i Paris 2001. Om Ljubo Vranjes tacklat  Gregory Anquetil ut över sidlinjen. Lövgren satte svenskt 22-21 med 10 sekunder kvar mot Frankrike i finalen. Men Anquetil satte fart direkt på avkast och kvitterade från kanten. I förlängningen var Frankrike bättre och vann med tre.

Det blev dock ytterligare två EM-guld. I Kroatien (mot Ryssland efter förlängning) och ett i Globen. Den episka finalen 2002 mot Tyskland, där ett tyskt mål direkt på avkast dömdes bort i slutsekunden, sen Staffan Olsson tagit det sista svenska skottet från nio meter mot Bengans uttryckliga order och mina egna farhågor (hörs i referatet). I förlängningen var Ljubomir Vranjes den store lille matchhjälten. Flög i stort sett mellan knäskålarna på dom tyska ”skithusen” (ett Leif Boork uttryck för välväxta långsamma tyska backar). En värdig avrundning för Bengan Boys storhetstid. Frankrike kom att ta över den vakanta tronen.

 

Vi började följa damlandslaget 2001. Sverige hade tagit sej till VM i italienska alpbyn Merano med hjälp av fler gjorda bortamål i Play-off. Mats Petterson hade köpt rättigheterna till damturneringen på chans. Det blev en fullträff med miljonpublik och Claes lanserade uttrycket ”det leende landslaget” som hängt med som epitet länge och väl. Vår vistelse i alperna utförligt beskriven tidigare. Nu hade vi plötsligt två mästerskap varje år. Som radarpar är vi nu uppe i 34 (det drar iväg). Har svårt att tro att något kommentatorspar i etern matchar det? I december är det dags för damernas EM i Frankrike. Jag och Claes har signat också för EM 2020. Sverige är med som arrangör för herrmästerskapet. Det blir en fin slutpunkt. Tänk att få avsluta med ett nytt EM-guld på hemmaplan Tele2 Arena vid Globen inför 24.000 åskådare! Så dags bör generationsväxlingen vara fullt genomförd, och ett mästerskap i Sverige bör locka hem även det tröttaste av utlandsproffs.

På 90-talet kunde Claes säga inför en match mot t ex Ungern, ”vi vinner med åtta bollar”. Mot Tjeckien ”9-10 upp”. Och så blev det naturligtvis. Dit kommer vi aldrig nå igen. Konkurrensen har hårdnat, handbollsvärlden blir större för varje år. Sporten snabbare, mer fysisk och mer oförutsägbar. Det tyska EM-guldet 2016 är ett bevis för det. Trots stora skadeproblem och ett relativt oprövat lag ”slog” bokstavligt talat tyskarna ner allt motstånd. I finalen gick det hårda spelet alldeles för långt. Men ingen kan idag ta ifrån laget krigarinsatsen och viljan att vinna till varje pris. Domarna ska sätta nivån.

Det sitter inga filmstjärnor och hip hop artister vid ringside som när NBA-lagen spelar, när det är handboll. En förhållandevis ohipp och lite äldre publik. Men kunnig, trogen och ofta högljudd. Och som TV-sport är en jämn handbollsmatch en nagelbitare i världsklass in till sista sekunden. Jag har fått ge mej. Discovideon med Per Carlén och grabbarna har bleknat ur minnet. Ersatts av häftiga minnen från världens alla hörn, och en kärlek till en idrott jag knappt trodde det fanns plats för i mitt hjärta. Är gamle sportchefen Mats Pettersson ett tack skyldig för att han stod på sej och skickade iväg mej till Island för 23 år sen. Till Claes för att han generöst delat med sej av all sin kunskap och lämnat över mycket av rampljuset till en lekman som prövat sej fram. Idag är vi lite mer på samma planhalva. Claes har lärt sej det mesta om TV-mediet och jag är säkrare på bollen i spelet.

Men jag knyter fortfarande hans slips inför varje sändning…

 

IMG_4525

 

 

 

HOTELL

Luis Bunuel, surrealisten och regissören, och inte minst en slags mentor för mej, skrev i sina memoarer ”Min sista suck”(briljant titel eller hur?) följande: ”Folk tjatar alltid på mej att jag måste resa. Då brukar jag svara; Och vad fan skulle jag göra i New Dehli klockan tre på eftermiddagen?” Ja vad skulle man göra? Turist i tillvaron är inget önskvärt tillstånd… Jag har varit kringflackande sportjournalist sen 1981. Har i snitt haft 150 resdagar/år. Om vi summerar, 36 år X 150 så får vi in alles 5400 dagar av mitt liv. Jag vet allt om att resa, precis allt. Och om hotell

2014 gjorde jag mitt sista fotbolls-VM. Det blev fem. 1990, 2002, 2006, 2010 och 2014. Två VM-finaler; Yokohama 2002 med Brasilien som världsmästare, och den oförglömliga i Berlin 2006  med Italien som slutsegrare efter straffar. Tyckte Brasilien var en lämplig slutpunkt. Ett land som andas ”jogo bonito”, där man spelade fotboll i elljus hela nätterna utanför mitt hotellfönster i Rio. Och själva resandet nådde någon slags klimax. Min kommentatorskompis Anders Andersson räknade ut att vi flög ett varv runt jorden. Ena kvällen i Manaus i Amazonas med en kvällstemperatur på 38 grader, nästa i bistert höst/vinter klimat i Porto Allegre. Vi flög varje dag dom första två veckorna, kollade spelade matcher på dvd under flygresorna. Ingen mening att ens försöka beskriva tröttheten, och ångesten över att prestera på topp framför mikrofonen sen. Varje dag. I 38 graders värme eller i kärva temperaturer nedåt nollstrecket. Vi gjorde det till en sport, Anders och jag. Log lite i mjugg när SVT-teamet Härenstam/Strömberg inte hann till ett par av sina matcher. Pelle Bäckman fick täcka upp hemifrån. Minutplanering, hur ta sej förbi vägspärrar? (galen säkerhet) Kolla upp ev mediabussar, smita förbi köer vid säkerhetskontroller på stadion. Ja jösses

Vi tröstade oss med, att när det blev lite glesare med mellan matcherna, skulle vi norröver i landet (till värmen på södra halvklotet). Ut till kusten. Till havet och paraplydrinkarna. Till Fortaleza t ex. Vi drömde. Vi såg hägringar. Taxin från flygplatsen tog oss ut mot den skummande Atlanten. Hotellet låg i en sluttning ner mot vågorna. När jag äntligen utmattad klev in i rummet såg min balkong ut på det här viset…

Min utsikt i Fortaleza
Min utsikt i Fortaleza

Även Anders stirrade in i en vägg. Och apropå vägg hade man kunnat framställa penicillin ur det som växte i fukten på väggarna i hans hotellrum. Det var t o m svårt att andas. La ut lite bilder från mitt rum, som även det var aningens mögel och fuktskadat, på Twitter och Instagram. Nästa dag ringde hotelldirektören. Han hade fått nys om om bilderna och texten på sociala medier (fan vet hur det gick till, undrar fortfarande) och erbjöd mej ett nytt rum. Det var i en ny del av hotellet. Ingen havsutsikt, men väl lite palmer och en pool, och inget penicillin på väggarna… Anders? Han bodde kvar på sitt rum, och härdade ut.

Det finns t o m ett uttryck i branschen; ”att göra en Perlskog” dvs att byta hotellrum. Ofta utan att ens ha tittat på det tilldelade rummet. Har man bott 5400 nätter på hotell i jobbet har man det mesta klart för sej. Våningsplan, kategori, pris, placering. Några enkla frågor i receptionen brukar ge en rätt bra lägesbild. Jag är alltid oerhört trevlig och verserad. Receptionisten håller ditt öde i sina två händer. Ibland kan ju rummet dessutom vara ditt hem i flera veckor. Ofta kan man vid meningsskiljaktigheter helt enkelt uppgradera sej, ofta med några hundringar per natt ur egen ficka. Har jag aldrig nånsin ångrat.

Var i Istanbul för EM-kval tillsammans med gamle skyttekungen Billy Ohlsson nån gång i slutet av 90-talet. Hotellet låg tjusigt på en kulle på den europeiska sidan av staden. Oerhört flott vestibul med marmorgolv och kristallkronor. Vi fick såklart rum i annexet. Man ska aldrig bo i annexet. Aldrig nånsin. TV4 hade bokat. Billy är en försynt och fördragsam människa, han tog sin nyckel och lommade iväg. Jag förklarade i receptionen att jag älskade Istanbul över alla andra städer på jorden, och att detta sannolikt var mitt enda besök under min livstid. För en lite extra utgift på ca 250 kr per natt (sätt det i proportion till vad själva resan kostade. Länkar, sändningsrättigheter? Kommentatorsplatser på arenan) kunde jag få ett nytt rum i hotellets huvudbyggnad. Jag slantade utan att tveka. ”Can we have an imprint of your creditcard please sir?” ”Sure, no problem”

Jag for iväg i en skramlig hiss, uppåt och uppåt. Satte nyckeln i dörren (alltid lika spännande), och sharazade! För mina ögon öppnades ett jättelikt vitmålat rum med tre meter i takhöjd, tunga orientaliska mattor, och en terrass, en balustrad med vita marmorkolonner. Tyllgardinerna fladdrade i vinden från den öppna skjutdörren till terrassen. Och utsikten. Utsikten. Där nere i solskenet glittrade Bosporen. Fartyg stävade mot Svarta Havet. Det bolmade ur skorstenar, där var otaliga minareter, där var broarna, folklivet och kärleken som kändes i värmen. På det tunga ekbordet mitt i rummet stod en gigantisk fruktkorg. I den låg också en alldeles utmärkt flaska rött vin. Jag korkade upp, satte mej i en korgstol på min vackra terrass. On top of the world

Bosporen
Bosporen

”Vafan, har du kvartat med jacken i brödrosten?” sa jag till Billy vid frukosten.

”Det är förjävligt” sa Billy ”Klockan fem imorse kom sopbilen och tömde alla tunnorna och glaskrossen precis utanför mitt rum. Dom höll på i en evighet, och sen kunde jag inte somna om”

Till råga på allt, förlorade vi kvalmatchen

I VM i handboll 2009 började allt lysande bra. Vi mosade bland annat självaste Spanien och Dalibor Doder gjorde sitt livs match med 11 mål mot nationen han själv bott och spelat i under många år. Vi var tvåa i Split efter hemmanationen Kroatien när gruppspelet var klart. Detta är f ö det enda mästerskap där jag och Hellgren haft öronproppar innanför våra headset. Trycket och ljudvolymen i  hallen var drakoniskt. Gick inte att höra sej själv tänka. Våra ståuppor i bild var rena parodin. Hörde inte en enda påfråga från studion, redaktören i bussen var en förnimmelser i fjärran, när Claes pratade tänkte jag på Seinfeldavsnittet där George anlitar en läppläsare. Mannen med ljudanläggningen måste ha varit tjackpundare. Publiken var lätt den galnaste idrottspublik jag mött. I januari är det dags igen. EM i Split, med hatmötet Kroatien-Serbien i Sveriges grupp i Split. Laddar med skyddsväst och hörselskydd.

Efter gruppspelet i Split flyttade vi till Zagreb för slutspelet. TV4 hade bokat in hela styrkan på det angivna presshotellet(det ska man alltid undvika, av princip och empiri). Jag och Claes hade fixat en hyrbil för att ta oss från kusten och låglandet upp på höjderna och till den kroatiska huvudstaden. En lång färd där vi klättrade via tunnlar, utsiktsplatser och snöstorm(från plus 15 grader i Split). Under bilresan började nyheter nå oss om hotellet i Zagreb. Det var en gammal öststatskoloss, i luguber miljö, med små ostädade rum och tjock-tv med idel kroatiska TV-kanaler. Ett väl inrökt kommunisthotell helt enkelt. Jag har haft min beskärda del av den sorten (se blogginlägget ”Moskva” längre ner i flödet). Min gode vän och vapendragare Claes Hellgren var landslagsmålvakt under det 80-tal när öststaterna dominerade världshandbollen, med allt vad det innebar av boende på militärförläggningar i regi av Warszawapakten. Claes blir på riktigt deprimerad om boendet inte är bra. Och då menar jag deprimerad, i behov av Cipramil, Prozac och liknande. Han kan knappt jobba.

Så vi började kolla upp stan på vägen mot Zagreb. Hittade Sheraton centralt, med gym (viktigt på långvariga turneringar) och generösa öppettider för bar/matsal (vi jobbar alltid sent) och frukostbuffé. Ringde executive producenten/redaktören Jens Tolgraven som okejade hotellbytet, förutsatt att vi betalade ur egen ficka. Det handlade ju egentligen för hans del om i var vi tillbringade nattens timmar, eftersom vi lovade att medverka vid samtliga redaktionsmöten(där man bara pratar om vad studion ska göra, aldrig nånsin kommentatorernas arbete). Det var ungefär 25 minuters promenad. Perfekt, och uppfriskande.

Min gamle (vän) och nemesis Peter Jihde var knäpptyst under vårt första morgonmöte på presshotellet, dit vi anlände jag och Claes i god tid. Jihde kändes som en slumrande vulkan. Efter en timmes genomgång av studions körschema, och förmaningar om att ha headset på fyra timmar före sändning av bildproducenten Åsa Zander (sitter BBCs kommentatorer verkligen och säger hallå hallå i sina headset fyra timmar före sändning?) promenerade vi neråt centrum igen. Då ringde telefonen. Det var redaktör Tolgraven. ”Ni kan inte bo på Sheraton, Jihde är skitförbannad”. ”Vi måste bo tillsammans för sammanhållningen i gruppen”

Jens Tolgraven vek sej som en tulpan under trycket från den starke Peter Jihde, nyss återbördad till fadershuset, från sin utflykt till SVT. Ingenting hade förändrats. Han var fortfarande den informella ledaren, med makt att bestämma slipsar, körscheman, klädval och boendet för två 54 åriga äldre gentlemän med ett 20-tal handbollsmästerskap i bältet. Är det inte lite typiskt svenskt, ingen ska ha det bra, alla ska ha det lika dåligt? Peter genomförde som vanligt mästerskapet som det superproffs han är framför kameran. Och han tvingade oss tillbaka till hotellet från helvetet. Claes var konstant deprimerad.

Jodå, det gick åt skogen för Sverige där också. Stryk mot Frankrike och Ungern(!) i mellanrundan och inget blågult slutspel.

En annan tripp i österled var handbollsresan till Belgrad 2012. EM den gången. Danskarna vann hela skiten, slog hemmanationen Serbien i finalen. Sverige kom sist i sin grupp i mellanrundan.

Vi skulle bo i Belgrad, men hamnade i Semun (förort) på ett fullständigt absurt lyxhotell. Tänk ett flådigt femstjärnigt hotell i Bredäng. Inte utan att man anade penningtvätt. TV4 gänget var dom enda gästerna på hotellet, som sköttes oklanderligt. Mitt rum var fantastiskt, i levels med en grandios säng, kristallkrona och en minibar fylld med champagne.  Matsalen var alltid öppen, och kvällstid och lunch kom ofta matgäster utifrån. Köket m a o helt ok. Men placeringen var absurd. Närmaste granne var en öde skola, en öde fotbollsplan och en bensinmack med en kaffemaskin och en kyl full av ölflaskor.

Vi tröttnade efter några dagar i ingenting och efter oändliga taxiresor, där vi dagligen blev skörtade på 100-tals kronor av taxichaufförerna (till slut förstod vi varför dom alltid släppte av oss vid skolan och inte vid hotellentrén. Jiddra aldrig med en jiddrare). Dom ville inte på några villkor konfronteras med hotellpersonalen och den mystiske ägaren vi kallade Mr Semun. Vi låg på redaktör Tolgraven, vår teamleader, om en flytt in till stan. Jens tog försiktigt upp saken med Mr. Semun. Det skulle han inte ha gjort. Dagen efter kom ett telefonsamtal. Jens skulle genast bege sej till hotellentrén där Mr Semun väntade. På gatan stod en stor svart bil och blinkade åt honom med lyset. Fönsterhissen till baksätet hissades sakta ner. Där satt hotellägaren bakom sin chaufför med en hejduk vid sin sida. Jens fick klämma in sej emellan i baksätet. Sen följde en biltur genom den grå förorten där Mr Semun förklarade hotellets förträfflighet och att ett byte inte kunde komma på fråga. Ett avtal var ett avtal, och att lämna detta förträffliga etablissemang vore en regelrätt förödmjukelse mot Mr. Semun, hotellet och dess hårt arbetande personal. För ett svindlande ögonblick fruktade Mr Jens (som han kallades av serberna) att han skulle få åka baklucka. I bästa fall tillbaka till hotellet. Vi blev kvar. Turneringen ut.

Finaldagen i Belgrad spelades också den episka finalen mellan Djokovic och Nadal i Australian Open. En batalj över sex timmar som Djokovic till slut vann till allmän glädje för värdnationen för handbollsturneringen. Av nån anledning fanns inte den aktuella TV-kanalen på mitt lyxiga rum, så jag gav mej ut på upptäcksfärd den förmiddagen för att hitta matchen på någon TV annorstädes i hotellet. Välbekanta ”Fifteen Love” hördes genom en öppen dörr. Jag gläntade på den och upptäckte en storbilds-tv modell magnum med den pågående tennismatchen. Rummet var öde, så jag slog mej ner i närmaste skinnfåtölj. Fantastisk tennis. Då kom han in genom dörren. Den mystiske Mr Semun. Tittade en aning förvånat på mej, men inte ogint. Detta var helt enkelt bossens kontor. Jag förklarade läget och undrade om det var okej. Det var det. Vi kollade matchen tillsammans och stod på god fot med varandra. Så god att Mr Semun föreslog lite förfriskningar. Han hade en riktig delikatess, sa han. Hemgjort plommonbrännvin. Serbiens bästa. Plommon från morsans trädgård. Jag avböjde vänligt, eftersom jag ju skulle iväg och kommentera handbollsfinal bara en stund senare.

Man säger inte nej till Mr Semun. Mörkare blick har jag aldrig sett. ”Jag kan väl smaka en liten droppe då”, stammade jag fram. Man vill ju inte vara en ohövlig gäst. Han hällde upp sådär en 10 cl i ett dricksglas. Tennisen blev på något sätt ännu roligare. En timme senare när jag sa att jag nog behövde ge mej iväg till handbollsarenan, sa han bara ”Visst tyckte du om mitt plommonbrännvin, eller hur?” ”Ta ett glas till med mej, så ordnar jag med skjutsen till arenan”

Man säger inte nej till Mr Semun

Må Gud förlåta mej. Danmark vann

Jag skulle kunna göra en lång lista på osannolikt lyxiga femstjärniga hotell genom åren. Särskilt under 80 & 90-tal, innan resebokningar omfattades av ”resepolicy” och kostnadsanalys. När resorna bokades av externa byråer med affärsresor som specialitet. När tanken var att den som reste i tjänsten, skulle ha det bra, komma utvilad och laddad till uppdrag och uppgifter. När man ständigt flög Business i halvtomma plan. Det var då det. The Ritz i London, Hôtel de Paris i Monte Carlo, Grand Hotel Europa i Innsbruck, The Marriott på Copacabana, Prinsen av Savoien i Milano, Plaza i NY och Trump Plaza on the Boardwalk i Atlantic City för att bara nämna några. I Atlantic City bodde jag i ett penthouse på översta våningen med fönster från golv till tak, en jacuzzi mitt i rummet och hela Atlanten för mina fötter. I rummet bredvid höll maffian på och mördade någon. Klippte av fingrar, drog naglar eller krossade knäskålar. Det är dom värsta skrik jag hört i hela mitt liv. Upphörde efter en stund till bedövande tystnad. Att bo där var som att bo i en film.

IMG_4098

Jag kommenterade Mike Tysons comeback efter chockförlusten mot Buster Douglas. Han mötte Alex Stewart som såg ut som en rädd kanin i ljuset av en bilstrålkastare. Hoppas han fick bra betalt av mannen med håret, Don King. Jag var påläst upp över öronen och skötte uppsnacket med Steffo Törnqvist i studio på Storängsbotten. Simultanöversatte Spike Lees dokumentär om Tyson i direktsändning och visste allt karriären, matcherna, brudarna, bilarna, ja you name it.

Matchen tog slut efter två minuter och 40 sekunder

Underligheterna stannar också i minnet. Som när vi under ett mästerskap i Köpenhamn bodde flera mil utanför stan på ett motell vid motorvägen mitt i ingenstans. Det var mörker, ständigt iskallt och åkermark som framkallade bilder av Baskervilles hund. Och på tal om motell, i Békéscsaba i Ungern, bortom all ära och redlighet hade TV4 bokat in oss på ett motor”hotell” nära gränsövergången till Rumänien. Där hyrde lastbilschaufförerna in sej per timme, fick en handduk i receptionen där även prostituerade gick att beställa. Claes Hellgren snackade med sina vänner i den danska truppen, och dom fixade rum åt oss på sitt spelarhotell, mot EHF:s bestämmelser och på nåder. Men vi skötte det snyggt.

Under VM i Japan/Korea 2001 hade Artur Ringart huvudansvaret för bokningarna, och det blev ju som det blev. När Martin Dahlin och jag efter en jobbig flight kom till Sapporo, kände inte en enda taxichaufför till hotellet vi var bokade på. Började ana oråd…Efter en halvtimmes irrande runt flygplatsen träffade vi en taxibokare som satte igång och ringa (japaner vill gärna hjälpa till. Ibland in absurdum). Vi fick en bil som skulle ta oss till vårt nya hem. Vi körde, och körde, och körde. Rakt ut i skogen. Chaffisen förklarade på knapp engelska att detta var ett Business-hotell. Det tyckte jag lät mycket bra. Det var det inte. Business-hotell i Japan är det gemensamma namnet på dom billigaste hotellen du kan hitta för resande i nylonstrumpor och gårdfarihandlare. En stor vit byggnad med mycket små fönster i långa rader uppenbarade sej i skogen. I receptionen ville dom gärna lägga beslag på våra förbetalda vouchers (alla vill tjäna grymma cash under ett fotbolls-VM), men vi krävde att få se rummen först. Ska försöka beskriva. När dörren gled upp möttes jag av stanken av 4000 rökta cigaretter inpyrda i en skitig heltäckningsmatta. Fönstret gick inte att öppna, och var inte mycket större än en ventil på en båt. Omedelbart till höger låg toaletten, en halv meter upp från golvet i hallen. Där fanns en toalettstol och ett handfat på 1,5m x 50 cm i utrymme. Själva rummet med heltäckningsmattan var 3×3 meter. En portabel 20 tums tv med trasiga antenner stod på heltäckningsmattan. Nu är ju Martin Dahlin inte riktigt vem som helst när det kommer till krav på tillvaron. Han sa inte ett ord, bara vände och gick. Jag var i chock. Som tur var stod taxin kvar, från receptionen gapade man efter våra vouchers. ”Gå, bara gå” sa jag.

Nu befann vi oss alltså i en fullbokad VM-stad utan någonstans att bo. ”Vad gör vi nu?”, frågade jag Martin. ”Jag ringer några samtal”, sa han. Det var mitt i natten svensk tid, men på American Express conciergeservice svarade man. Strax var vi inbokade på FIFA-hotellet i centrum där alla mackätarna i kostym bodde. Geishor bugade vid entrén, rummet var ett landskap och måste ha kostat 10.000 kr natten under ett VM. ”Jag bjuder”, sa der Bomber.

Med detta sagt kanske ni undrar om det bästa boendet under 5400 dagar på resande fot? Ja inte är det lyxhotellen.

I december 2001 for jag och Claes till alperna. Till Merano i det tysktalande Italien. Dåvarande sportchefen Mats Pettersson hade på ren chans köpt in ett Dam-VM i handboll. Sverige hade med nöd och näppe kvalat in (på bortamål har jag för mej). Vi var dom enda svenska journalisterna på plats. Ja, kanske dom enda journalisterna överhuvudtaget med undantag för den suveräne danske bildproducenten i OB-bussen som klippte på våra kommentarer. Spelare, repriser tutti. På världsfeeden. Kungligt. Inget vi var vana vid från våra svenska sändningar. Hur många gånger har man inte pratat om en målvakt, och bildproducenten visat den andra keepern (i bästa fall), eller en meningslös repris på nån som halkar nånstans.

Det blev mitt yrkeslivs mest överraskande mediala succé. Claes lanserade uttrycket ”det leende landslaget”, och Sverige vann gruppen i Merano och gick till kvartsfinal. Miljonpublik hemma. Alla pratade om damlandslaget, och tanterna i Sofiakiosken på Söder var saliga av handbollsglädje när jag köpte lördagsgodis till ungarna sen. I veckor. Bara att lyfta på hatten för Mats Petterssons fingerspitzgefühl.

Journalisterna ramlade in, en efter en. Då hade Claes och jag redan bott in oss på det lilla spartanska pensionatet i bergen (kan det ha hetat Östlerhof?) Vi var dom enda gästerna på panget, som ju egentligen var designat för sommarsäsongen. Det fanns en stor trädgård med fylld pool. Vi brukade bada bastu i källarvåningen (där det också fanns en inomhuspool), sen gå ut ångande i trädgården under alper och en bedövande vacker svart stjärnhimmel och svalka oss i poolen. Ibland fick vi knacka hål på en tunn ishinna innan vi kunde hoppa i för vinterbadet. På dagarna spelade vi tennis i en utmärkt tennishall på gångavstånd och tränade på ett trevligt gym i närheten. Efter matcherna på kvällen en liten fin bar med värmande konjak bland stånden på Meranos julmarknad. Enda gången Claes Hellgren druckit konjak under dom 22 år jag känt honom. Det glittrade, doftade och människor log och var vänliga. Det hände att vi på lediga stunder tog hyrbilen och åkte till toppstugor så högt upp i bergen vi nu vågade oss. Över molnen. Tyngdlösa, fyllda av alpenluft. Inga körschemamöten, inga meningslösa ljudtester, inga kostymer och slipsar. Bara kärleken till sporten, livet och stoltheten över att göra ett proffsigt jobb.

Julmarknad i Merano
Julmarknad i Merano

Frukostarna, herregud frukostarna. Man gick rakt ut i köket och snackade med värdinnan om vad man var sugen på. Ingen klocka satt på ringning. ”Kom och säg till bara”, sa värdfolket. Det var äggröra, pannkakor, nybakt bröd, små bratwurstar, färskpressad apelsinjuice i trädgården där solen låg på och värmde lite under förmiddagarna. Man kände sej som en 1800-tals författare på kurort.

5400 resdagar. Nu har jag inte så många kvar. En sak vet jag med säkerhet, hur det nu än blir, kommer inget att bräcka decemberdagarna i Merano.

*****************************************************************************************************************

Fysiskgraffiti Plus:

På hotell hittar man skokräm, badmössa, vattenkokare, skohorn – men ingen tandkräm och tandborste (hur svårt kan det va?)

När använde ni strykjärnet och strykbrädan senast?

Har nån någonsin förstått sej på klockradion eller luftkonditioneringen?

Visst vill man ha rum mot gatan i alla lägen? Är jag i Prag vill jag känna att jag är i Prag. Hur kul är rum mot gården med den ständigt larmande restaurangfläkten? Och stanken. Eller in mot ett Atrium. Som att bo i ett akvarium. Jag får klaustrofobi

Man släpar sin väska över halva klotet, men när man kommer till receptionen är det någon som insisterar på att rulla den tio meter till hissen. Ofta får man sitta och vänta uppe på rummet i en halvtimme för att kunna packa upp och byta om.

Finns det nåt bättre än att efter 23 timmars resa irra runt i en hotellkorridor med ett rumsnummer som inte finns på någon av skyltarna på väggen. Och när man till slut hittar det vid änden av världens längsta korridor lyser dörrlampan röd när man sätter i nyckelkortet…

Visst är det trevligt när dom dammsuger under bordet, så man får lyfta på fötterna, när man äter frukost. Hej på er Elite Park Aveny i Göteborg och Savoy i Malmö.

Varför stänger frukosten överhuvudtaget? När jag var i New York första gången, tittade receptionisten förvånat på mej när jag frågade när hotellet bommade frukosten nästa dag. ”As long as anyone want´s breakfast, we serve breakfast”

Kul när en hotellbar stänger och kastar ut en fullsatt salong kl 22 no matter what. Hej på er Scandic i Århus

Och hej på er vänner

IMG_4102

**************************************************************************************************************

 

 

Gikken

Halva livet lever man, fullt ut med drömmar och förhoppningar som är gränslösa. Den andra halvan sitter man och minns livet. Så är det. Sen får pensionsbolagen säga vad dom vill. Dom vill bara kannibalisera på dej medan du är ung och aktiv. Dom vill ha dina pengar, av vilka du får tillbaka en rejält naggad del och dessutom beskattade, när du sitter i parken och matar duvorna.

Själv minns jag allt oftare min uppväxt. 60 och tidigt 70-tal i min förort. Ja jag säger min, för det är så det känns. Kändes. I min trappuppgång på Askersgatan 4 i Rågsved fanns det förstås barnfamiljer. Där fanns också en Vivo-föreståndare med en fin bil med laddade matkassar hem varenda kväll. Åt honom jobbade jag för 3.50/tim när jag fyllt tretton. Där fanns en självmördare som gasade sej och kunde sprängt oss alla i luften. Där fanns en kärring som stadigt ringde polisen och hävdade att min mor bestrålade henne från vår lägenhet uppepå. Och där fanns Gikken. 

IMG_3722

Kom att tänka på honom nu i sommar. Ingen aning varför. Vi träffades dagligen under min uppväxt, men jag har ingen aning om vad han heter. På riktigt. Han kallades Gikken, såvitt jag vet även av sin egen familj. Vi spelade i samma fotbollslag i Rågsveds IF, och i Parklekens lag. Det var en stor grej då. Det var gott om aktiva Parklekar med snälla tanter, och turneringar ordnades i förorternas kaninburar på dammigt grus eller i sällsynta fall lite mjukare sand. Fotbollsskor var inte tillåtna. Inga dobbar. Inget läder. Bara tyg. Ni som gjort lumpen minns kanske dom blå skorna med platt gummisula. Inte många skador i dom matcherna, men man fick en gudabenådad naturlig teknik och en närhet till bollen, som dom flesta ungar saknar idag. Vi spelade jämt. I skolan med en tennisboll på alla raster, och på kvällarna på IP eller hemma på gården. Det hände väl att nån sur gubbe/kärring öppnade fönstret att skrek att bollspel var förbjudet, ringde värden. Men vi var så många och Stockholmshem brydde sej inte.

Gikken var med. Ibland Hasse Holmqvist. Han var alltid minst, yngst och alltid bäst. Hoppade över Rågsveds IF, gick till Djurgårn, och resten är historia. Öste in mål i Sanktan (kan man verkligen aldrig se vem som kan bli bra i fotboll?) och fick spela med två år äldre lagkamrater(var ju van från gårdsmatcherna) och resten är historia. 27 A-landskamper, viktiga kvalmål och proffs i tre länder och ligor. Fortuna Düsseldorf, Young Boys och Cesena. När jag började på TV4 föreslog jag ”Pennan” Holmqvist som expertkommentator till den Italienska ligafotbollen. Två gamla Rågsvedsligister kom att flyga business (det var då det) till Rom och Milano var och varannan helg för att kommentera Serie A. Vi var först i gamla sosse-Sverige med det (i första marksända reklamkanalen). Inte så märkvärdigt att göra det idag kanske, men vi kunde ha 750.000 tittare en Söndagseftermiddag om Parma och Brolin spelade. Och en sån siffra på utländsk ligafotboll skulle vara jävligt märkvärdig idag. Vi fick uppleva Milans storhetstid under Arrigo Sacchi, och Sampdorias skrällseger i ligan med Vialli och Mancini.

Hasse i Fortuna
Hasse i Fortuna

Hasse hade flyttat hem från Italien för avsluta karriären i ÖSK. Örebro blev Hasses sista klubb i Allsvenskan efter spel både i Djurgården och Hammarby(!). Hans stories om när han satt och förhandlade med Bajens Åke ”Örat” Öhrbom i en iskall bil på Stadshagens IP är obetalbara. Örat hade sin hund i baksätet, och den satt och flåsade Hasse i nacken under hela det vintriga samtalet. Men Bajen blev det. I två omgångar till och med. Att resa med det redan världsvane exproffset var perfekt. Hasse älskade Italien och att bli igenkänd på pressläktaren. Bli spontanintervjuad av Gazzettan eller Rai. ”Pennan” lärde mej oerhört mycket om fotbollens själ ur spelarens perspektiv. Och inte minst om Italien

Intervjuar Marco van Basten på Milanello
Intervjuar Marco van Basten på Milanello

Rågsved var en bra skola, om man ville syssla med idrott. På vintrarna spelade vi hockey (naturis) varje dag, både organiserat i St Erikscupen och på egen hand när rinken var ledig. Fick aldrig till mitt slagskott riktigt och valde att bli keeper. Kallades för ”Krabban”. Körde Hašek långt innan Hašek var påtänkt i kassen… Min yngre brorsa var också målvakt. I Djurgården. Lillebror spelade i samma lag som Håkan Södergren, Thomas Eriksson, Classe Nordström och Hammarbys blivande fotbollsstjärna Micke Andersson. Landslagsmän allihopa. I det Djurgårdslaget spelade även Frölundas blivande guldtränare Stephan Lillis Lundh. Brorsan släpade själv utrustningen på tunnelbanan till träningarna på Östermalms IP. Skulle nån unge göra det idag? Hockey har blivit en sport för villaungar och barn till egna företagare. Gäller framförallt i storstäderna

Jag lillebror och syrran Årsta Havsbad 60-tal
Jag lillebror och syrran
Årsta Havsbad 60-tal

Man gick själv till skolan, från första klass. Många av klasskamraterna bodde dessutom på samma gård. Ingen cyklade med hjälm, och alla cyklade. Till Älvsjöbadet på somrarna, och ibland den långa trampturen till Eriksdalsbadet. När jag fyllde femton köpte jag en duktigt begagnad moppe av Gikken för 350 kr. En Husqvarna. Eftersom ni nu vet att jag hos Vivohandlaren tjänade 3.50 per timme, kan ni lätt räkna ut hur länge jag måste jobba för att kunna köpa Gikkens skrothög. Har aldrig varit särskilt teknisk, men under hans säkra ledning, lärde jag mej att plocka isär motorn helt och hållet, och sen montera ihop den igen. Precis som med K-pisten i lumpen senare (fixade det också). Och när vi ändå hade monterat isär Husqvarnan passade vi på att fila ner ett jack i kolven, och borra upp ett större hål i förgasaren. Den lät trött sen, men gjorde 60 blås, ibland 65 med hemlängtan. Vi körde isracing på en sjö i Huddinge om vintrarna. Hade rocketstyre på mopeden. Hjälmar hade vi icke. Easy Rider. Jag hade en sån där flygarmössa i läder med mjuk ull på insidan. Ett under att vi överlevde. Vuxenvärlden brydde sej inte. En sensommar drog Billy och Wyatt med våra rocketstyren  ända till Köping, 30 mil tur/retur. Till Gikkens sommarstuga för att dricka öl. Vilket vi gjorde. Med besked. På hemvägen pajade min gamla moped nånstans vid Strängnäs. Vi fick inte igång den igen, och Gikken körde resten av vägen hem med ena foten på min pakethållare. I sanning en vän att lita på.

IMG_3875

Glömmer aldrig när han visade mej sin farsas porrgömma. Det gick att lyfta på armstöden (ni vet som på flyget) på soffan i vardagsrummet, och däri låg en skatt med färglada tidningar med storbystade madamer med håriga trianglar mellan låren. Dom plutade med munnen och log trånande mot oss. Vi kan väl ha varit en tolv tretton år, men där och då försvann en gammal världsbild och en ny danades.

Det gällde f ö även musiken. Så långt hade jag mest lyssnat på Beatles, Tio i Topp på radion och ibland Svensktoppen. Så läste jag en skivrecension för första gången, och drog direkt upp från helgjobbet på Vivo i Örby till radioaffären i Högdalen och köpte Stones Beggars Banquet. Följde senare upp med Neil Youngs episka After the Goldrush. En ny värld öppnades, den gamla skulle aldrig återkomma. Det var musiker jag ville bli. Närde också skådespelardrömmar. Sysslade med både musik och teater långt upp i åren, men jag blev sportjournalist. So it goes, som Kurt Vonnegut brukade säga.

Minns att en av killarna på gården i Rågsved, Åke, hade en farsa med taxiåkeri. Åke hade alltid dom senaste LP-skivorna, en tjusig stereo från Marrantz och dessutom familjens drömhus till sommarstuga i Stockholms skärgård. Hängde ofta på Åke för att lyssna på det nya. Där hörde jag Black Sabbath, Ike&Tina Turner, Moody Blues och inte minst Pink Floyd första gången. Det var faktiskt hemma hos taxigubbens son jag hörde Dark Side of the Moon för allra första gången. Har inte hämtat mej än.

Utanför Askersgatan 4 2000-tal
Utanför Askersgatan 4
2000-tal

Jag undrar vad som hände med Åke, Gikken och den bleke stackars Sven-Erik, som alltid blev inropad av sin ömma moder på tredje våningen när det var som mest spännande i landhockeymatcherna. Kenneth har jag koll på. Har drar en rollator framför sej på Gullmarsplan, iförd en Djurgårdsjacka och en kasse bira hängande från rollatorns handtag.

So it goes

 

Sthlm 17/8 2017

 

Att kommentera sport i TV och Radio

Lennart Hyland brukade kalla mej Roger, eller ”Råååger” snarare. Sen läste han tipsraden för mej, med rätt pauseringar och rätt tempo. En mästare på allt… En bättre sportreferent har Sverige aldrig haft, varken förr eller senare. Där var ett gäng som brukade nämnas som Hylands ”grabbar”, men vi är alla i branschen på ett eller annat sätt ätteläggar till den hårdjobbande allkonstnären från Tranås.

Hyland med "grabben" Lars-Gunnar. Pionjärer
Hyland med ”grabben” Lars-Gunnar. Pionjärer

Den vanligaste frågan jag får som kommentator är, ”hur kan ni komma ihåg alla namn?” Jerring körde sitt ”Japaner japaner”, och OjOJ” Göransson (Rio-VM 1950) ”Åttan till nian, nian till sjuan -och måål…igen, 7-1 ojojojoj”. Från Lennart Hyland fick jag kortleksknepet. Ett memoryspel som är helt nödvändigt om man vill kommentera ishockey på riktigt. På Hylands tid var förvisso lagen mindre till antal spelare och numren lägre, men inget hindrar en nutida kommentator att numrera en egen. Själv har jag många gånger haft hjälp av en vanlig Öbergs. Du vänder upp kort efter kort som i en patiens, och utan att tänka ska du koppla siffran (knekt är 11 tex) till ett spelarnamn. När du fixar hela kortleken på sekunden, och utan betänketid, har du goda möjligheter att fixa ett rappt referat med tajming. Det viktigaste momentet i livekommentering. Arne Hegerfors var en mästare i grenen, Lasse Granqvist är det alltjämt. Däremot har framförallt CMore en del referenter som hela tiden höjer rösten och informerar oss i efterhand. Vecka ut och vecka in, t o m i fotbollsreferat. Kommer undan med det, och får ständigt nya uppdrag. Väldigt få TV-recensenter har en susning om hantverket. Hyland hade ylat ”Rååååger”!

En annan viktig ingrediens är rösten. Hylands mjuka baryton var en lisa för själen. Alldeles för lite uppmärksamhet ägnas åt refererandets viktigaste instrument. Förr fick dom flesta som talade i radio genomgå det sacrosancta ”hallåprovet”. Andningsteknik, magstöd, betoning, frasering och artikulation var ledord. Taskig röst, dålig förståelighet inget radiojobb. Ganska självklart när man tänker på det. Jag hade varit en vecka som praktikant på Radiosportens redaktion när Tommy Engstrand skickade mej till talpedagogen. Är oerhört tacksam för det, jag lät som en buspojke i en Pilsnerfilm från 40-talet…Jag är också tacksam för Lennarts råd (för snabb perception och formuleringskonst) att använda det ändlösa resandet till träning. ”Referera vad du ser från tågfönstret, livfullt och med varierat språk”. Hände att man fick underliga blickar i kupèn.

Träningslokal för kommentatorer
Träningslokal för kommentatorer

 

Man tar dom på position. Tendensen i dagens kommenterande är att referenterna placeras längre och längre från planen. Chansen att ens med örnblick urskilja tröjnummer är liten, att ge stämningsbilder av linimentdoft, dobbklapper, tränardirektiv och doften av fuktigt gräs är obefintlig. Det är en oerhört trist utveckling, och jag är förundrad över att TV-bolagen som finansierar hela cirkusen låtit det ske. Den skrivande pressen (betalar inte en spänn) sitter alltid närmare planen på bättre platser. och dom kan ju alltid kolla upp detaljer i efterhand (utom dom som kör live på nätet förstås). Det gör att man helt enkelt får sätta upp lagen grafiskt som dom spelar på planen. Man får då utgå från att mannen i högerkorridoren är ytterbacken Dani Alvés eller att det är Casemiro som stoppar motståndarnas offensiva framstöt på mittfältet. Ty det är en kommentators främsta och viktigaste uppgift, att berätta vem som gör vad. Vissa i vår Herres kommentatorshage har tappat det helt och sitter och intervjuar bisittaren i 90 minuter(!). I bandy-VM nyligen fick man bara undantagsvis veta vem som hade bollen, och i så fall enbart svenska spelare. Hade en kollega en gång som bara droppade namn på storlagens spelare (sket fullständigt i ukrainare, greker, juggar och polacker) och kom undan med det. I årets skidskytte-VM var det tvärtom. Bara namn. Fullständiga, med förnamn, mellannamn och efternamn. Helst franska och tyska. Gärna upprepade fyra fem gånger i rad. Som en livboj att desperat hålla i. Till bilden tillfördes ingenting. Ferry hade svårt att hålla färgen, men bet ihop. Bäst är nog ändå min gamle radiosport-kollega Mats Strandberg som alltid körde Glenn Johansson, Thom Eklund eller Anders Eldebrink vid pucken när SSK spelade i Sportextra. ”Men dom är ju inte ens på isen?” Det tog Strandberg lugnt på ”Vafan, det är ju radio. Ingen kan ju veta”. Skulle inte fungera idag när ALLT Tv-sänds. ”Strogge” brukade även ta det förtryckta programbladet och sätta sej i holken på Hovet och bara köra, oftast efter samma princip som i Scaniarinken. Helt utan förberedelser. Minsta möjliga ansträngning. Lasse Kinch å sin sida bar omkring på en tjock pärm med egen statistik, och satt i timmavis med eget protokoll och förberedelser. Detta var en av anledningarna till att Engstrand och Strandberg var som hund och katt, och att Strogge inte fick kommentera hockey-VM. Det här tar dock inte bort glansen kring Mats Strandbergs episka tennis-, pingis- och boxningsreferat. Fullständigt unika. Minns fortfarande Stellan Bengtssons singelguld i Nagoya, lagsegern mot Kina i VM och svensk storhetstid i tennis, allt skildrat av denne högst originelle man med hårtestarna på ända.

Lasse Kinch. Delade alltid med sej av yrkeshemligheter
Lasse Kinch. Delade alltid med sej av yrkeshemligheter

Jag använder fortfarande Lasse Kinchs mall för hockey- och fotbollsprotokoll. För handbollen har jag konstruerat ett eget. Numera har man på handbollsmästerskap tillgång till datoriserad statistikinformation. Men jag är snabbare, och TV är tajming.

England-Brasilien VM 2002 enligt Kinchens gamla mall
England-Brasilien VM 2002 enligt Kinchens gamla mall

Det tog 60 år innan kvinnor fick referera dom stora bollidrotterna i svensk TV. Ett bedrövligt konstaterande i världens mest jämställda land. Redan vid handbolls-VM Island 1995 kommenterades matcherna för Egyptisk TV av en kvinnlig kommentator. Träffade henne sen många gånger vid ett flertal mästerskap. Min personliga favvo är annars Maria Strandlund, som kommenterar tennis på Eurosport. En förmiddag med henne, Australian Open och en kopp rykande kaffe är en fin start på dagen. Kunnig, bra röst, engagerad och med värme till spelarna som känns. Många andra har en hel del att jobba på, inte minst när det gäller röstläget, magstödet och pauseringen. Våga! Vet att Claes Åkesson (Runheim) skrev en krönika i ämnet i Metro, och drevs ur stan hängande på en stång i tjära och fjäder. Tiden var inte mogen… Det tog 60 år för tjejerna att få chansen att kommentera, och tro mej, det kommer att ta minst 20 år till innan någon vågar skriva Tv-kritik jämställt. Mycket beror förstås på ägghuvudena som hatar på sociala medier. Vi får alla i branschen ta vår släng av sleven, men kvinnorna är särskilt utsatta. Det betyder dock inte att man ska dela ut priser ”för att det är synd om”. Bara kontraproduktivt. Dom som vågar och vill måste få chansen till lika direkt och omedelbart mentorskap som jag själv fick på 80-talet på Radiosporten. Talpedagogen inom en vecka…och en sak ska du ha klart för dej ”här ska inte stås några jäkla skåp på denna redaktionen”. Där rök en kär gammal klyscha för alltid. Men jag kan fortfarande med pinsam rodnad konstatera att jag lät ”duggregnet ösa ner” i ett radioreferat och att jag i ett annat såg till att ”Ola Andersson blev omskuren (menade kringskuren) på mittfältet”…

Maria Strandlund Tomsvik. Favorit-kommentator
Maria Strandlund Tomsvik. Favoritkommentator

Aldrig har så mycket sport direktrefererats i svensk TV, och aldrig har behovet av kritik, feedback, utbildning och mentorskap varit så stort

 

Till sist:

Jag har utbildat kommentatorer vid ett par tillfällen i Norge. Dels för norska TV2 och dels för norska fotbollförbundet och deras PPV-sändningar. Detta (tror jag) via mina matcher i SerieA, tidiga Premier League och La Liga. Låter det illa i norsk Tv kan det delvis vara mitt fel. Aldrig fått frågan om föreläsningar här i ankdammen på hemmaplan. Kommenterat sport i radio och Tv i 37 år nu

*************************************************

Avskyr när svenska atleter veckan efter ett VM ”tar revansch” och vinner efter att ha floppat #skidvm

**************************************************

Både DIF och Hammarby ur Svenska Cupen efter direkt svaga insatser. Hur är egentligen statusen på lagen på Tele2?

***************************************************

Hybridgräs på Stockholmsarenan? Nästan för bra för att vara sant. Men Bajen lär jobba för en utredning #badrumsmatta

****************************************************

Hockeyns märkliga kvalsystem är igång och snart slutspelet. Drama, äntligen! Efter femtielva sega omgångar

****************************************************

Tror Sundhages landslag kommer få ett tufft EM. Kvalet är lalleri, nu blir det på riktigt

*****************************************************

Bara FC Barcelona klarar att göra det FC Barcelona gjorde i CL. Men Emery borde få sparken och Suarez avstängning

*****************************************************

Vare sej ni gillar det eller inte, får abborrarna vänta. Tänker köra på ett tag till, för att jag till slut insett hur himla kul det är, och för att mina jobbarkompisar och allt runt idrotten ger så mycket tillbaka

*****************************************************

Allsvensk premiär den 2 april!

Bubblare: Våren

Efterlängtad
Efterlängtad

Den stora sorgen

      image Jag kan på rak arm minnas den sista gången jag var lycklig. Det var den 2 april 1987. På natten hade jag varit med vid förlossningen av min första son. Utan en blund i ögonen gick jag sen till Fryshuset för att spela seriematch i basket. Jag var viktlös, gjorde 25 poäng. Sköt från hörnen, top of key, trepoängare. Jag var ostoppbar. Jag var ung, vacker, stolt och odödlig.   

image

 

Ett år senare i en bar i Hong Kong, sa servitrisen, ”Du har så ledsna ögon”. 1989, på försommaren dog jag helt. Inuti. Kollapsade efter en sändning på radion och upplevde dödsångest och livets ändlighet för första gången.

Idag är allt en soppa av grått klet. Jag har dålig kontakt med mitt känsloliv. Jag blir inte ens ledsen på riktigt, och på djupet när människor omkring mej dör. Jag bockar av en begravning på samma sätt som jag bockar av ett restaurangbesök. Bra gjort, jag har klarat av ännu en av dom uppgifter som krävs av mej som människa. Jag minns inte ens vilket år min far gick bort. Det är ofattbart. Det är så jävla hemskt.

image

Åldrandet är svårt att förhålla sej till. Man brukar säga att alternativet är sämre. Det betyder dock inte att man måste älska att se sej själv utifrån som 50- som 60-åring. Det är inte alls så länge sen jag självbehandlade min depression med träning. Tog 102,5 kg i bänkpress (vägde själv 78 kg) och sprang terrängmil tre gånger i veckan på runt 40 minuter. Drivkraft fåfänga, jakt på sex och bekräftelse samt förutsättningar till uteliv, ibland 7 gånger i veckan. En orolig själ. Inte känna efter. Absolut inte stå stilla.

image

 

Men tiden hinner alltid ifatt en. Till sist blir man en föredetting, en spillra med en drink, vare sej man vill det eller ej. Farligt högt blodtryck, taskiga blodfetter, ölmage och en prostata av en fotbolls storlek. Då blir träningen inte längre något lustfyllt i jakten på kickar. Den blir istället ett livsvillkor. Och för en man med diagnosticerad depression räcker det inte långt som motivation. Vissa dagar kommer jag inte ens ur sängen. Att koka en kopp te känns övermäktigt.

Jag har många gånger tänkt att jag ska göra slut på skiten. I det här landet brukar man säga att självmordet är något fegt. Men det krävs ett oerhört mod för att omfamna smärtan och det okända, stora eviga mörkret. Det är också en väl känd sanning att unga kvinnor mår psykiskt dåligt. Dom unga männen är i sammanhanget sorgligt bortglömda. Samtliga jag känt som tagit livet av sej är unga män. Och det är en handfull. Nästa självmordsvåg kommer i min egen åldersgrupp. Dubbelt så många män som kvinnor begår självmord i Sverige.

image

2012 på våren, satt jag på Sanduddens begravningsplats i Helsingfors och grät. Jag var ute på en joggingtur på förmiddagen i väntan på första match i Hartwall under hockey-VM. Men benen bar inte längre än dit, bland gravstenarna, vid havet. Jag hade fått veta att mina PSA-värden var höga nog att döda en elefant och jag ångrade bittert två saker. Att jag sökt vård hos specialist på SÖS för mina besvär med kronisk prostatit (helt säkert yrkesrelaterad) och att jag låtit mej övertalas till att ta injektioner mot lågt testosteron.

Leif Boork brukar säga att det jag gör bäst är ishockey. Att arbeta tillsammans med Boork är att få en insikt i det innersta av hockeysjälen, och för den delen också i sin egen. Många underbara samtal om livets väsentligheter under bilresor, i ishallar, på flygplan eller över en hotellmiddag. Nu jobbade jag  i lag med den gamle djurgårdsbacken Thomas Johansson och vi täckte alla matcher i Helsingfors. Granqvist/Boork var förstateam och kommenterade gruppen i Stockholm.

Att hålla rätt på andra-assist och utvisningstider med döden vid sin sida är lättare sagt än gjort. Men jag stretade på och det var en befrielse varje gång pucken släpptes. Thomas är en lätt människa att umgås och jobba med. Jag hade aldrig klarat dom där veckorna i Finland på egen hand. Jag hade slukats av mörker.

VM var i Maj, månaden efter väntade kraftprovet EM i Polen/Ukraina. Jag och Jens Fjellström fick Ukraina på vår lott eftersom Sverige spelade i Kiev och finalen skulle avgöras där. Jag tyckte mycket om Ukraina och människorna. Tillbringade mest tid i Donetsk, och det är en av dom enklaver som drabbats hårdast av kriget med ryska förtecken. Deras stolt uppvisade nybyggda flygplats till EM är skjuten i småsmulor, och jag tänker ibland på den lilla vinbar jag frekventerade för att hantera min ångest. Familjen som ägde den var omåttligt stolt över sin gigantiska vinkyl, sina väl tempererade italienska kvalitetsviner och välsmakande små pastadelikatesser. Lever dom? Står huset kvar?

Flygplatsen i Donetsk
Flygplatsen i Donetsk

Jens är en människa med nära till känslorna. Tycker mycket om honom. Vi reste bra tillsammans. Vi är båda goda lyssnare, och hans ambitionsnivå när det gäller jobbet skyhög. Ibland kanske för t o m för hög. Han är väldigt bestämd med hur allt ska regisseras vid t ex ståuppor i kamera inför match, frågor och svar. Fel ställd fråga eller användande av info han själv tänkt dra kan leda till lång iskyla. Själv tycker jag att närvaro, lyhördhet och improvisation är viktigast i det läget. Jens menar information, innehåll med substans och vattentäta skott mellan reporter och expert. Vem som har rätt i sak lämnar jag till tittarna att avgöra. Själv är jag långt ifrån säker.

Men man är trygg med Jens, både som reskamrat och på arena. Få människor i denna världen jag litar på mer. Han har räddat mej många gånger under matcher. Som den där gruppspelsmatchen mellan Italien och Holland i Zürich 2008. Timmar efteråt var upprördheten stor i schweizisk TV om målet van Nistelrooy gjort som var klar offside(!) Domarteamet var svenskt vill jag minnas och skötte sej utmärkt. Min bisittare förklarade lugnt i direktsändning, innan alla repriser (hjälpte inte schweizarna), att en italiensk försvarare låg skadad(?) precis bakom kortlinjen vilket upphävde offsiden. Weltklasse Herrn Fjellstroem.

Jag har genom mina 35 år som sportjournalist lärt mej oerhört mycket av dom experter och gamla elitidrottsmän jag haft förmånen att få resa och arbeta med. Jag har plockat lite insikt från var och en. Min allra första var den gamle storbacken och förbundskaptenen Orvar Bergmark. Så lugn, varm och stödjande för en hypernervig rookie i sin första fotbollslandskamp. Orvar gick tyvärr bort alldeles för tidigt i Parkinsons sjukdom.

Leif Boork, Ulf Jansson, Bosse Berglund, Kenta Nilsson, Stefan Persson, Challe Berglund, Petter Rönnqvist, Thomas Johansson, Arto Blomsten, Hasse Holmqvist, Ralf Edström, Hasse Borg, Pelle Blohm, Pontus Kåmark, Jens Fjellström, Anders Andersson, Billy & Kenta Ohlsson, Rolle Åman, Malin Swedberg, Magnus Hedman, Martin Dahlin, Hasse Backe, Per Stümer, Jonte Karlsson, Charles Barton, Leffe Carlsson, Paolo Roberto, Lasse Myrberg, Martin Frändesjö, Kristján Andrésson, Lina Olsson, Per Johansson, Claes Hellgren och några till… Tack alla!

På uppdrag i Ankara

Eftersom jag alltid ställt oerhört stora krav på mej själv, och därmed också indirekt på omgivningen, har jag lite oförtjänt ibland fått rykte om mej att vara besvärlig att arbeta med. Men det är bland folk som inte känner mej. Fråga vem som helst av mina många bisittare som jag rest och jobbat nära med. Någon prestige har jag inte, något behov att framhäva mej själv har jag inte heller. Jag är i grunden en arbetarkille från en förort som har en ok röst för etermedia, ett bra tempo, och en djup kärlek till journalistik och idrott. Allt jag åstadkommit, har jag åstadkommit själv, utan hjälp, utan genvägar. Jag kommenterar lika gärna Syd-Korea mot Irak i ett fotbolls-VM som Sverige-Brasilien. Alla som tror något annat har fullständigt fel. Fullständigt. Det finns gott om karriärister i det här yrket. Jag är inte en av dom.

Mina höga PSA-värden ledde till en biopsi för att i värsta fall fastställa en cancer-diagnos. Själva biopsin slutade mycket illa. Ett par dagar efteråt drabbades jag av inre blödningar. Urinblåsan var blodfylld och jag fick tappas akut. Var en trasa till människa, men skickades hem med en kateter. Jag är fortfarande chockad över att dom inte skrev in mej. Några av dom värsta dagarna i mitt liv. Han som stuckit nålar i mej frågade om jag hade psykiska problem eftersom jag var öppen med att effekterna av hans undersökning fick mej att må så uselt. Störtblödningen var en ovanlig komplikation sa doktorn. Klen tröst. Efter en veckas ångest kom provsvaren. Negativt. Lättnad förstås, men i förlängningen var det ju då också en fullständigt onödig och plågsam undersökning med jobbiga konsekvenser. Mina urinvägar har inte hämtat sej helt än. Och detta är fyra år sen nu. Det berör en del av kroppen som är känslig och laddad, på många sätt. Förvärrar självklart depressionen. Äter Citalopram och dubbla blodtrycksmediciner och ibland akut ångestdämpande. Känns ödesmättat.

”Välkommen till yrket med Sveriges kortaste medellivslängd, kortare än för gruvarbetare” sa rektorn för Journalisthögskolan Lars Furhoff till oss studenter under sitt inledningsanförande 1980. Och ser jag mej omkring så stämmer det ju. Oregelbundna arbetstider, ständigt resande, dålig kost, stress, deadlines och att alltid bedömas i offentlighet gör sitt till. Själv blev Lars Furhoff bara 47 år.

Vi som är män, medelålders och vita är i dagens identitetspolitik legitima att förakta och bespotta. Vår musiksmak, hur vi klär oss, hur vi ser ut, vårt sexliv, hobbies, politiska åsikter, sportintresse. Allt är ok att förlöjliga medialt. ”Gubbslem” är tydligen benämningen på det kollektiv som går till jobbet varje morgon, hämtar barn på fritis och betalar in merparten av den skatt som gör att fria teatergrupper (som Tur-Teatern) kan sätta upp Scum-manifestet av Valeri Solanas. ”För kvinnor återstår endast att eliminera det ekonomiska systemet, införa fullständig automatisering och utplåna det manliga könet”. För egen del började hon med att skjuta konstnären Andy Warhol, som mirakulöst nog överlevde attentatet trots svåra skador.

image

Jag tycker DN står i en klass för sej i den här sortens retorik, där Aftonbladet Kultur dammar in som god tvåa. Många av dom artiklar/recensioner etc hade förmodligen varit åtalbara om ”män” bytts ut mot valfri etnisk grupp, eller varför inte ”kvinnor”.

image

Det var ju skrivet i sten att författaren Karl-Ove Knausgård skulle jagas på landets kultursidor, eftersom han i sin självbiografiska romanserie Min Kamp rakt upp och ner berättade om hur det var att vara man i ”Cyklopernas land”. Jag är kanske en överkänslig människa, men det är förbanne mej svårt att alltid stå rak och opåverkad i skuren av gatstenar.

En gång är livet drömmar och förhoppningar. Allt är möjligt. Musiken och kärleken ständigt närvarande.

Så en dag, omärkligt, smygande – blir allt bara ett tomt konsumerande och en utdragen väntan på döden.

Denna text är ingen självömkan eller vädjan efter tröst. Bara något som måste skrivas

image

 

Göteborg den 15/12 2016

 

 

 

Ön

Kan man vara kär i en ö? Är det möjligt att älska en grå holme av ursten och och kalk i Östersjön så det känns i hela kroppen? För Ingmar Bergman var det så, och när jag kom med bussen över kullen mot Kyrkviken i solsken och glittrande vågor var det så även för mej

image

Mästerregissören kom till Fårö första gången för en filminspelning på 60-talet. Och blev kvar. Med undantag från den period han tvingades utomlands av nitiska skattemyndigheter blev ön Bergmans hem.

image

Han vilar idag tillsammans med sin älskade Ingrid vid Fårö kyrka, men hans ande svävar konstant över ön. Idag finns till och med ett Bergmancenter vid den gamla skolan, en Bergmanvecka och kulturarbetare kan beviljas stipendium och arbeta i regissörens hem vid Hammars på den östra sidan av Fårö.

Casa Bergman Hammars
Casa Bergman Hammars

Jag såg honom bara en gång under alla mina år vid Östersjön, då kom han i sin jeep ner till Sudersand i sällskap med Harry Schein. Annars skydde Ingmar offentligheten så pass att dom bofasta brukade visa nyfikna åt galet håll vid förfrågan om demonregissörens viste.

1976 var året för min första upplevelse av Fårö. På sätt och vis även det kulturrelaterat eftersom jag bodde i ett hus som hyrdes årsvis av två översättare. Karin och Allan Janzon som översatte Tin Tin albumen i Sverige. Dom hade hyrt en stuga i sluttningen ner mot Sudersandsviken av lantbrukaren Gustav Broberg sen sent 50-tal, och jag var klasskamrat med deras dotter Monica. Det var av henne jag var ditbjuden och det är jag tacksam för än idag.

På många sätt typiskt för Fårö som av hävd varit en hemvist för människor med kreativa fria yrken, och socialdemokratiska politiker. Det började med familjen Palme och fortsatte med Bodströmklanen.

Olof Palme på vandring hem mot Ava efter match
Olof Palme på vandring hem mot Ava efter match

Kommersialismen gör sej icke besvär. Dom ca 5000 sommarboende vill ha det enkelt och som det alltid varit. ”Vindsurfingparadiset” blev aldrig realitet och inte heller ”golfparadiset” även om det numera lär ligga några få hål på en åker väster om landsvägen. Krogkonkurser är legio och hoppfulla krögare byts ut med jämna mellanrum.

Ibland tas mästerkockar in, och dyra renoveringar görs men allt faller ändå på att man sparar in på servisen som inte har en susning av vad den håller på med. Billigast möjliga arbetskraft i form av sommarlovslediga ungdomar. Väntetider på över en timme inte ovanligt, och då helt säkert med fel rätt från menyn. Sashimi blir i servitrisens mun ”Sushimi”, på frågan om vilken japansk öl som serveras blir svaret ”japansk”. Och då snackar vi ändå en avsmakningsmeny för tusen kronor. Dom enklare serveringarna har andra problem, som att dom vuxnas mat kommer in först och dom små barnen får vänta längst på sin mat. Vid ett tillfälle på Carlssons Ranch i en och en halv timme(!) på en barnhamburgare. Sen hade servitrisen mage att ta fullt betalt dessutom. Hopplöst.

Till slut ger man bara upp och stannar vid stugan med sin rangliga grill från OKQ8.

Krögarna får då glupskt kasta sej över dagturister och campare i förvissningen om att dom ändå inte kommer tillbaka.

Och då går det ju som det går…

Dessutom blir jag efter fyrtio år på Fårö fascinerad över hur säsongen förkortas för varje sommar. Dom första åren på ön fanns bara ledigt att hyra från mitten av augusti. Då var allt öppet och sommarlivet gick på som vanligt. Nu dröjer det ofta in till andra veckan i juli innan det exploderar med köer på Ica och till bageriet Sylvis döttrar. Då händer allt. Konserter med stora svenska namn som Eldkvarn Laleh Bo Kaspers med flera på Gåsemora. Då ringlar köerna kilometerlånga till färjeläget och folk vallfärdar från storön Gotland.

Runt den 7-8 augusti är det tomt igen. Då sitter handskrivna lappar på serveringar och försäljningsställen där man strukit över redan ändrade öppettider med tuschpenna, och gjort dom ännu kortare. I vissa fall till öppet bara över helgen och i vissa fall inte öppet alls.

Någon vecka senare blåser löven runt och på övergivna minigolfbanor. Finns det något mer vemodigt och övergivet än en övergiven minigolfbana med en bommad kiosk där flaggorna från Guteglass hänger kvar?

1976 fanns på 500 bofasta och några sommarmånader tre livsmedelsbutiker och en fungerande skola. Sen något decennium är bara ICA-butiken kvar. Skolbarnen bussas till Fårösund och bägge Konsumaffärerna har lagt ner. Temporärt monopol för Ica-handlaren vilket inte gynnar någon. Arbetssituationen under den intensiva julimånaden är grotesk och prissättningen för oss konsumenter detsamma. Varorna tar slut på nolltid och att planera inköp är i stort sett omöjligt. I början av sommaren är problemet ofta det omvända. Dammiga produkter med utgånget datum står kvar i hyllorna och man får vara på sin vakt.

Köerna i juli är monstruösa och detsamma gäller för bageriet där köläget får avgöra om det blir några frukostfrallor eller ej. Där möter jag ofta förre justitieministern Thomas Bodström som kommer cyklande på sin taggade cykel från advokatfirman. Inte sällan i badrock eller träningskläder. Det är så vi vill ha det på ön. Jag och Thomas bildade under en period mittbackspar i Fårö IF, och han och TV-profilen Ann Lindgren vann mixedklassen i tennisturneringen Fårö Open minst tio år i följd. Jag har spelat fem finaler ( 4 dubbel 1 mixed) genom åren och förlorat samtliga…

Fårö IF. Thomas Bodström bakre raden t v. Mårten Palme t h utanför författaren
Fårö IF. Thomas Bodström bakre raden t v. Mårten Palme t h utanför författaren

Jag hyr en enkel grön stuga vid Butleks. Med el, men utan indraget vatten och med utedass i skogen. Så har det varit dom senaste 31 åren. Dom första nio flyttade jag runt mellan olika stugor av ytterst skiftande kvalitet och läge. Nån sommar vägg i vägg med en grisbod. Doftade inte rosor. Och grisbonden och potatisodlaren Nisse som jag hyrde av hade inte mycket till övers för min sambo och fruntimmer, utan bjöd in mej dagligen till sitt kök för ett snack karlar emellan. Då bjöd han på varmgrogg. Det var ett halvt dricksglas fickljummen Explorer och varmvatten direkt från kranen.

Ett annat original var Tore med cyklarna. Han bodde uppe vid vägkorset och hade en eminent liten cykelverkstad. Tore var alltid 87 år, minst, men körde på år efter år. Min femväxlade Crescent hade fått gå med packning och trasiga ekrar så att bakhjulet såg ut som en åtta med växelnav och allt. Tore fixade det på en pisskvart nästan gratis och vi kunde fullfölja vår planerade cykeltur ner till badpensionatet i Ljugarn.

Jag vet inte om det hade med skattemyndigheter att göra, men Tore förnekade alltid att han hyrde ut cyklar. Det var bara dom redan invigda som fick förmånen. På direkt fråga svarade han alltid ”naajdu, det håller ja inte på mä längre”

Till slut fick även jag uppleva glädjen att stoltsera med en Tore-cykel. Men det tog nog tio år innan nåden beviljades mej. Och fan ta den som cyklade i sanden längs strandlinjen. Förstörde farbrorns dyrgripar med salt och grus.

En gång frös vi borta i stugan, och vi var utan tillgång till ved. Tore har massor var det nån som sa. Tores svar blev ”Köpe ved? Dessa turister…” Det kan mycket väl vara det dummaste han hört i hela sitt långa liv. Jodå vi fick en säck fin björkved av gubben, och några pengar ville han inte ta emot.

1976 fanns det fortfarande gott om militär, både på Fårö och inte minst kustartilleriet i Fårösund. När du kom till Rute kyrka på landsvägen möttes du av en hög skylt som förklarade att som utländsk medborgare var det bara att vända om. Gotlands nordspets var militärt skyddsområde, liksom Fårö. Det fanns t o m ett skjutfält på Fårö där det brassades på från havet, och som stängdes med bommar och varningsskyltar. Gott om nergrävda bunkrar vid kusten nära Engelska kyrkogården, som är en viloplats för brittiska matroser som dog i koleraepidemin 1854 då en flottenhet under Krimkriget var stationerad i sundet. 27 sjömän med officersgrad blev kvar på Fårö. Dom döda matroserna sänktes i havet. Det sägs att det spökar på Ryssnäs där gravkullarna är belägna.

Engelska kyrkogården Ryssnäs
Engelska kyrkogården Ryssnäs

Dessutom var Fårö med sin unika flora och fauna ett naturreservat och bygglov beviljades i stort sett inte överhuvudtaget. Idag är tyglarna släppta på stora områden av ön, och eftersom skifte aldrig genomfördes så äger lantbrukare och infödda Fåröbor dyrbara markområden korsvis över ön. En sommar kan man få möta ett byorginal, som brukade fråga mej om det var okej att dricka T-röd, på en splitter ny Harley Davidson. Nyrikedom är inte ovanligt sedan dom hårda byggreglerna lättades på.

Jag är helt befriad från avundsjuka i det fallet. Vintrarna är långa kalla blåsiga och mörka. Färjeturerna glesare och möjligheterna till utkomst och försörjning begränsade. Allra helst sen militären la ner.

Någon bro över sundet har det aldrig blivit. Opinionen är splittrad, och sommarstugeägarna måna om sin exklusivitet. Hade jag varit åretrunt boende med skolbarn, hade jag självklart varit för en bro mellan Fårö och Gotland.

Nu kan jag vara en lyxturist med alla dess privilegier. Jag njuter av norra Europas finaste badstränder, jag känner en samhörighet med så många boende, sommargäster och mitt hjärta är fullt av kärlek till den vackraste platsen på jorden.

Skalasand
Skalasand

Jag har rest över hela världen, men aldrig funnit ett ställe som fått mej att må lika bra. Aldrig har sanden varit så fin, vinden talat så vackert och blommorna i dikesrenen lika skiftande och talrika.

Skärsände
Skärsände

”Vill man vara högtidlig kan man säga att jag har funnit mitt hem, mitt verkliga hem” sa Ingmar Bergman när han kom till Fårö för att spela in Såsom i en spegel (1961). SF sa nej till regissörens begäran om att filma på Orkneyöarna. För dyrt var beskedet. Det billigare alternativet kom att skapa filmhistoria. Bergman spelade in sex långfilmer, en TV-serie och två dokumentärer på ön. Alla ytterst sevärda. Ett testamente av svensk filmkonst.

image

Det finns en publik bio på Fårö naturligtvis (Ja Ingmar hade förstås en egen). Den invigdes 1954 och är fortfarande i bruk. Jag såg den mysiga danska 70-tals pastischen Kollektivet där i somras. 2019 är det 65 års jubileum. Det hela började med att snickaren Arthur Normans ko dog. Höladan blev överflödig. Så Arthur köpte en begagnad projektor och snickrade själv ihop bänkraderna. Det finns 138 platser i den gamla ladan som är full av kolorerade filmstjärnor längs väggarna. Bion har haft många ägare genom åren och drivs idag av en förening.

image

Sudersandsbion är en anakronism. Borde inte finnas. Men det gör den. Mot alla odds. Gå dit i sommar, köp en strut popcorn och stötta denna värdiga dront.

Norsholmen i norr finns ett nedlagt stenbrott och en banvall från en länge sedan nedlagt smalspårig järnväg. Såväl får som kor och tjurar går fritt på sommarbete där. En gång i tiden t o m renar. Den legendariske Marcus Larsson som en gång räddade Fårö från att blåsa ut i havet, fick en flock renar som en dellikvid i en affärsuppgörelse. Han släppte ut dom på Norsholmen, men renarna dog svältdöden. En unik miljö därute, men inga norrländska lavar. Det gick illa för renarna tyvärr.

Stockholmare däremot är i högsta grad kompatibla. Känner många som flyttat permanent till ön, Inte bara Bergman. Både Gurra och Fjodor i Ebba Grön har jobbat på Stora Gåsemora och finns kvar på Gotland än idag. Numera någon mil söder om Fårösund.

Men Marcus Larssons plantering av barrskog finns att beskåda i närheten av Sudersand i Ulla Hau. Ett magnifikt område av sanddyner och myrlejon mitt i skogen. Kommer man tillräckligt högt kan man följa sanden kilometervis ändå ner mot Norsta Auren. Utan Larsson hade Fårö sannolikt varit delat på mitten idag och delvis uppätet av havet.

image

Han föddes på Gåsemora, den största gården på ön. Det var min andra kontakt med Fårö. Min dåvarande flickvän hade sett en radannons i DN och vi hamnade i köket på gården hos den legendariska bondmoran Kally.

Hon gav oss nycklarna till en liten stuga vid fyren ägd av sonen Gustav, lärare i Visby. Kally tipsade också om en 5 km lång sandstrand bakom dynerna och försvarets radioanläggning där uppe i norr. Känslan när vi efter en cykeltur på en dryg halvmil promenerade bland tallarna i lös jobbig sand och plötsligt efter en klättring tittade ut över det stora blå glömmer jag aldrig så länge jag lever. Detta var under senare delen av augusti och 1977. Idag har kvällstidningarna skrivit om paradiset Norsta, men då var vi helt ensamma. Jag lovar. Vi gick som Gud skapat oss en hel dag däruppe utan att se en enda människa. Bara jag, min flicka, måsarna och det skummande ljumma havet

På Auren. Som Gud skapat oss
På Auren. Som Gud skapat oss

”I ditt yrke söker du förenkling, proportion, anspänning, avspänning, andning. Fårölandskapet ger dej allt detta i rikligt mått” skrev Ingmar Bergman. Jag  hade kunnat uttrycka mej på pricken likadant

Osannolika Norsta Auren
Norsta Auren

Hus och markpriser är numera på den nivån att Fårö inte ligger inom räckhåll för egen del. Skaffade ifjol istället ett ställe längs ostkusten på fastlandet. I Småland. Destination Gotland och färjepriserna avskräcker. Nu kan vi ta bilen (gnissla tänder nu Miljöpartiet) och några timmar senare vara vid sommarhuset. Fårö är ett dagsprojekt och på många sätt omöjligt bara för en helg. Men för sommarveckorna är det perfekt att hyra, om man som jag har haft lyckan att gradvis bo in mej. Inget gräsklippande, husmålande och lagande av tak. Utan bara kontemplation, läsande och en och annan maltwhisky till syrsorna i kvällningen.

Digerhuvud
Digerhuvud

Så mycket mer av nöjesliv och underhållning behöver man inte. Men 1989 hände något. I en lada nere vid Friggars startade en svartklubb. Den förste artisten på scenen (många har följt) var Dj Harry, en proggare som underhöll den av alkohol saliga fåtaliga publiken på bongotrumma(!) i bortåt en timme. För att komma runt det juridiska kring serveringen gjorde ägaren av ladan Thomas Lindholm, det till en medlemsklubb. Medlemskortet löstes i entrén och bestod av en potatisettikett (jo sant), där man fick skriva i sitt namn. Ölkassan var en cigarrlåda. Kuten (sälunge på gotländska) hade dragit igång.

Thomas hade dock underskattat avundsjukan och girigheten hos krögarna på ön. Deras lökiga dansband på helgkvällarna fick plötsligt konkurrens av ett ställe med snabb kultstatus och otvunget umgänge (minst sagt) bortom kommersialism och ordning & reda.

Thomas blev polisanmäld och så småningom bortförd i handbojor till sheriffen i Visby.

Men han gav inte upp. Året efter var han tillbaka med vassare artister, rockabilly på stenkakor från diskot på höloftet i ladan och en ny medlemsklubb (potatiskort igen), men medlemmarna fick ta med sej eget dricka till klubben.

Några underåriga slapp in, och körde på fyllan i diket med moped (inget allvarligt hände) och nu sällade sej en del upprörda föräldrar till krögare på krigsstigen.

Nya sanktioner, men Thomas reste sej på nytt. Skaffade kassaapparat, momsregistrering och gjorde upp med Fårökrogarna om att bara köra dom kvällarna ”konkurrenterna” inte hade dans eller uppträdanden.

Svartklubbskänslan levde dock kvar, precis som rockabillyfeelingen och det oväntade. Vissa kvällar var självaste justitieminister Bodström på plats och drack knappt kyld Lapin Kulta.

Kuten
Kuten

Thomas Lindholm, som bott i USA, har genom ett bevarat kontaktnät fått legendarer att spela i den fallfärdiga ladan med plats för ett drygt hundratal. Billy Lee Riley har uppträtt där, om vars monsterhit ”My girl is red hot” självaste Bob Dylan sagt ”It could blast out of your skull and change your life”.

Gillar Billy Lee Riley
Gillar Billy Lee Riley

Eric Bazilian, the Hooters frontman, har spelat på Kuten. Och en särskilt minnesvärd kväll sjöng australiska Jane Kitto duett med Carola Häggkvist. ”Please let me present to you a real star on stage, a big welcome to Carola Häggkvist” lät presentationen. Sen sjöng dom Gram Parsons tvåstämmigt. Fullständigt oförglömligt. Jane Kitto har turnerat, med och utan band, i 36 länder enligt hennes hemsida. Fårö borde räknas som ett eget land.

”En del säger att om Elvis levat, hade han knackat på min dörr och bett om att få spela här” ett klassiskt uttalande av Kutens grundare.

Thomas Lindholm
Thomas Lindholm

Även om polisen kom och hämtade ”sjörövarn” Lindholm så är dom på gott och ont sällan synliga på ön. Det sägs att färjepersonalen genom åren varnat när något är på gång. Sanningen i det kan inte styrkas. Men kollektivtrafik saknas kvällstid, och att det finns en ”skammens väg” är sant. Poliskontroller görs som regel nån gång per sommar i vägkorset vid Sudersand eller utanför ICA-butiken mot Eke. Skammens väg är grusvägen (nåja) ner över Kalbjergaheden (där det också spökar) och medelst vilken man kan ta sej bakvägen mot Eke och norra delen av ön. Jag har vinglat där både på moped (preskriberat sen länge) och på cykel. Polisens bästa kap var socialdemokraten Jan O Carlsson (då minister) som tog bilen från en kräftskiva. Detta är på svenskt vis vilda västern, outbacks, badlands. Jag var själv en halvmeter från döden, nära att träffas av en grön Golf körd av en packad dåre från Fårösund. Solen hade just gått upp, stod utanför Kuten med min cykel när en kompis ropade se upp! Slängde mej ner i diket. Kände vinddraget från Golfen som det slog gnistor om när den kom farande ur en S-kurva (50 sträcka) i 120 km/tim.

Mina barn råkade sen ut för ungefär samma sak många år senare och längre upp i backen längs landsvägen. Det fyllot missade en klunga unga cyklister med en hårsmån, och landade på taket innanför stentunet i en fårhage. Jag är Gud evigt tacksam sen den dagen. En midsommarafton för inte alltför länge sedan.

En annan direkt kriminell handling på ön var att ta det gamla Badpensionatet med anor från 20-talet av daga. Det var en vacker vitmålad paviljong i trä med gröna knutar. Formad som ett U med räta vinklar hade pensionatet en stor uteservering på gräset, där servitriser i klassiskt vitt och svart serverade pannbiff och kalla öl efter en dag på stranden.

En sommar, tror det var 1988, var pensionatet stängt och kontor/boende för en TV-inspelning. Delen med baren och flipperspel kostymförråd. SVT spelade in serien om fyrvaktaren Peter GothbergGotska Sandön. Inspelningen gjordes på Norsta Auren Fårö (vars strandlinje är snarlik och anledningen till att jag aldrig farit norr till Sandön). Huvudrollen som vrakplundaren (och mördaren?) Gothberg gjordes av Sven Wollter. Helena Bergström var en av döttrarna.

Wollter som Peter Gothberg
Wollter som Peter Gothberg

Sommaren efter var pensionatet helt enkelt borta. Försvunnet. Det var som en film det också. Jag gick där bland gräskullarna och såg mej förvirrat omkring. Nån (vet vem) hade helt sonika fått frakta bort komplexet, som borde varit K-märkt, för att ta bort konkurrens från ett annat närliggande etablissemang. En hopplös grillkiosk som hette Lambgiftet och som döptes om till Strandskogen. Ett unikum av smaklöshet. Jag hade gärna suttit med på mötet i byggnadsnämnden när detta beslutades. Kan omöjligt ha gått rätt till. Mycket smuts i den mjölpåsen.

Tack och lov för dom kulturbärare som fortsätter göra Fårö till en udda och unik pärla i vår herres hage. Tack alla.

Helgumannen Fårö
Helgumannen Fårö

Jag hade aldrig klarat mitt flängande över världen, med återkommande depressioner, prestationsångest och mördartempo utan dom helande veckorna på i mitt tycke världens vackraste ö. Med sina gråskalor som lockat modefotografer från hela världen till Fårö. Till raukarna i sin urgamla utmejslade kalksten, från havsbotten till dagsljus efter årtusenden av undervattensströmmar, vågor och landhöjning. Stränderna med det lysande starkt gröna vassa strandgräset och den finaste vita sand. Jag har gift mej med denna ö av kärlek. Alltid varit trogen.

Kommer alltid att vara

Langhammars raukområde Fårö
Langhammars raukområde Fårö

 

 

 

 

 

 

 

 

Bonus: My girl is red hot (Billy Lee Riley 1957)

 

I drömmen

Postbilen som var en decimeter från att döda mej, porrtidningsfotograferingen i Hamburg, gryningsvandringen genom en dimmig skärgårdsskog, den starka tallbarrsdoften och förnimmelserna från den fuktiga mossan. VM-finalen i Yokohama och ett öde Gotland med löven blåsande över övergivna minigolfbanor sent i augusti. Fotomodellerna på klubbarna i Milano. Dansade vi till 1999, eller har jag drömt alltihop?

 

Jag växte upp på Askersgatan i Rågsved. Vi flyttade dit när jag fyllt fyra år. Gott om ungar i den gula hyreskåken på tre våningar med fyra trappuppgångar. En asfalterad gård, ett svartmålat räcke som skyddade buskarna med nyponrosor. Där kvirrade det alltid av gråsparvar.

Askersgatan låg i ett uppförslut, och när det regnade brukade vi barn utnyttja det forsande vattnet i rännstenen till kappsegling med barkbåtar. Det var en förmiddag, nån sommar efter flytten, ett varmt regn. Jag och en liten kompis seglade våra träbitar nerför gatan och ut mot målgången på den större genomfartsleden Hagsätravägen där vägarna korsades.

Segling i rännstenen
Segling i rännstenen

Där låg också en orangemålad telefonkiosk

Vid den stod jag när det small. I korsningen krockade en taxi med en gul postbil, en folkabuss. Postbilens chaufför föll handlöst och medvetslös ut genom dörren och blev liggande blodig på gatan. Minns märkligt nog att han var tunnhårig. Flint på hjässan som min farsa. Taxichauffören klämdes fast i bilen mellan sätet och ratten. Den gula postbilen for herrelös med ett brak rakt in i den orangefärgade telefonkiosken. Ungefär tio centimeter från mej där jag stod med min vinnande bit av bark.

Min mor skrek rakt ut. Hon stod på balkongen tre trappor upp. Jag var förstenad. Tittade på den blodige tunnhårige mannen på gatan och hörde ångestvrålen från den fastklämde taxichauffören. Min kompis pissade på sej. Själv kunde jag inte riktigt ta in det inträffade. Jag har alltid haft långt till mitt inre känsloliv. Var jag där?

Snart hördes sirenerna från polis och ambulans. Sirener var alltid en trigger för oss barn på Askersgatan. En maffig vindsbrand i ett av höghusen på Askersundsgatan mitt emot höll oss stjärnögda under hela dagen det dramat pågick.

Jag var fem år. Där stod jag invid den kraschade postbilen. Dom grå postsäckarna hade fallit ut genom den öppna skjutdörren, och taxiföraren låg över ratten i sin svarta bil så att signalhornet hängt sej och tjöt över hela Rågsved.

Samtidigt som ambulansen anlände rycktes jag upp ur dröm och chock av min mor, som handfast tog mej därifrån. Har svårt att tro att postchauffören överlevde. Klarade taxigubben livhanken tror jag inte att han fortsatte köra droska.

Detta minne är över femtio år gammalt. Det kan vara mitt allra första minne. Eller dröm. Mitt liv kunde tagit slut där och då. Då hade Icona Pop inte haft någon trummis, Tinka aldrig flyttat från Australien, Elis inte existerat och någon helt annan hade kommenterat straffdramat i Berlin 2006.

                                           Leksand

Rodd på Siljan
Rodd på Siljan

En sommar i mitten av 60-talet hade föräldrarna hyrt in sej i en stugby vid Siljan. Nära hockeymetropolen Leksand. På den tiden man visste vem som spelade i Tre Kronor, var Mats Åhlberg och Danne Söderström mina idoler. Siljan är en vacker sjö, men nästan lika kall som den gamla isladan. När vi var nere vid bryggan för att beskåda siljansrodden eller trotsa elementen fick vi ofta bada i sjövatten som höll 12-13 grader.

I popens gyllene decennium var det modernt med uppblåsbara saker (inte bara det Robban Broberg tänkte på), utan allt, från vattensängar till uppblåsbara fåtöljer i plast som kved och knarrade. Vi hade två. Gula.

Uppblåsbara
Uppblåsbara

Min bror var åtta år och knappt simkunnig, jag var elva och helt blåst i huvudet. Varifrån ingivelsen kom vet jag inte, men jag tog plastfåtöljerna och lillbrorsan och knallade ner till Siljans strandbryn. Sjösatte i det iskalla vattnet och började paddla med handflatorna. Tjatade på bror min att hänga på, och så flöt vi ut på det svarta kalla vattnet. Längre och längre från stranden kom vi. Den rödvita radhuslängan där vi bodde blev till en liten prick. ”Vi paddlar tvärs över sjön”, sa jag till brorsan vars underläpp börjat darra.

Då hör jag ett djupt bröl, whhuuåååårrööö! Från Rättvikshållet kom en bogserbåt med ett gigantiskt timmersläp. Dom har kursen satt rakt på oss. Vi paddlar för livet med våra små händer och brorsan gråter nu. Vi paddlar bakåt mot stranden vi kom ifrån. Bogserbåten passerar oss med nån meter till godo. Jag hör en man i blåställ stå på däck och skrika någonting för mej ohörbart. Upprört. Mycket upprört.

Vi fortsätter vår bakåtpaddling och när vi kommer i jämnhöjd med timret får jag nästa lysande idé. Vi går intill och klättrar upp på stockarna. Den som varit ute med båt den där sommardagen, kunde fått se två spinkiga lintottar bärandes på varsin gul platsfåtölj, hoppa över stockarna på ett pågående timmersläp.

När vi sprungit tvärsöver, sjösatte vi fåtöljerna igen. Brorsans välte, men på något sätt lyckades han kravla sej upp igen.    Paddlingen fortsatte till vassen på andra sidan sjön. Kommer ihåg en viadukt med en väg över. Mer spännande än så var det inte där. Det var bara att paddla hemåt igen.

Bara

Det blåste upp. Och naturligtvis mot oss. Det blåste kallt. Började gå gäss på vågtopparna, och för varje två meter vi tog oss framåt åkte vi en tillbaka. Nu grät lillebror igen. Vatten var svinkallt och sköljde över oss där vi satt. Pyspunka på någon av stolarna, och vi hade försvunnit ner i det svarta. För alltid

Ingen visste att vi var därute (mer än kaptenen på bogserbåten). Allt var upp till oss själva. Vi stretade på i vinden. Jag tappade känseln i båda fötterna och armarna var blytunga. Med femtio meter kvar till stranden, som såg ut att vara på samma avstånd i en evighet, tog jag beslutet att ge upp.

Gled ner i det 12 gradiga vattnet. Slängde upp den gula platsfåtöljen på brorsan, och simmande med en arm började jag bogsera.

Jag hade samma sommar tagit mitt första simborgarmärke ute på Årsta Havsbad. I rasande oväder, med simläraren i oljerock och sydväst, och med en vattentemperatur på 14 grader. Det var jag och en idiot till.

Tror det och guds försyn räddade livet på oss.

”Hej, var har ni varit, har ni badat i det här vädret?” sa morsan

Vi orkade inte svara, någon av oss. Detta har varit vår hemlighet. Fram till nu.

Vi hade blivit ettan i pappas Expressen. Nu fick vi istället rabarberkräm och mjölk.

                                        Hamburg

Killen gled sakta och rytmiskt in och ut ur henne till tonerna av Cat Stevens Morning has Broken. Hon låg med benen lyfta över partnerns axlar på en stor hjärtformad kudde. Scenen snurrade långsamt långsamt. Vid små bord med lampetter satt publiken andäktigt tyst. Många par i medelåldern, några ensamma män, ingen i trenchcoat med fradga i mungiporna, osså vi; tre 16-åriga grabbar från Rågsved. Vi var på Reeperbahn. Året var 1972.

”Eintritt frei” hade inkastaren gastat efter oss, som nyfiket traskade runt på regnvåta gator i Hamburg.

image

 

Vi gjorde slag i saken. Eintritt frei. Vi hade en sträng tågluffarbudget att förhålla oss till och gratis är gratis. Trodde vi.

Vi slog oss ned vi ett ledigt bord, och strax var servitören där och ”was möchten sie gerne trinken?” Uppspelta och i sjunde himlen drog vi till med Coca Cola, en öl och en Gin&Tonic. Spriten var till mej. Jag vann. För på kvittot som prudentligt låg på drinkbrickan stod noterat 150 DMark. 50 per drink. En förmögenhet för oss som hankade oss fram på vandrarhem. Vi ej torra bakom öronen amatörer ropade till oss servitören och förklarade att det måste blivit något missförstånd. Coca Cola 50 DMark? ”Inget missförstånd”, log mannen förbindligt. ”Allt på klubben har samma pris”.

Eintritt frei

När paret på scenen gjort vad dom skulle och fick små avmätta applåder (varför inte?) uppstod en lång och aningen pinsam tystnad. Så småningom fick bartendern igång lite musik, och så småningom fortsatte showen med en, som jag minns det, rätt tafflig stripteasedansös.

2016 i det upphöjda moraliska klimat vi har idag, är naturligtvis älskog inför publik nånting helt otänkbart. 2016 är det däremot helt okej att låta människor, både kvinnor och män, slå och sparka varandra blodiga och medvetslösa i nätburar inför en betalande publik. Det anses till och med en aning hippt.

Säger en del om tidsandan kanske, men vad vet jag?

Interrailkortet var en strålande nyhet för oss resesugna gymnasister. För 350 spänn kunde man se hela Europa från ett tågfönster. Reglerna var såklart sådana att man var tvungen att lösa biljett för resan i sitt eget land. Det löste vi genom att ta en 25 kronors kryssning till Åland, och köpa kortet där. Nöden är uppfinningarnas moder. Tror SJ senare täppte till den möjligheten, men rederierna var glada och vi med. SJ:s konduktörer däremot behandlade oss som något katten släpat in. Snorkigt och jävligt för att uttrycka saken milt.

Resan gick via Köpenhamn, där vi bytte tåg. Köpte en Johnnie Walker red label på tågstationen och söp oss fulla tillsammans med några tjejer i kupén. Minns att jag hade gitarren med, och underhöll sällskapet med Cat Stevens(!) och Stoneslåtar. Första anhalt på den förprickade kartan var alltså Hamburg.

Vi hade bokat in oss på ett vandrarhem centralt i stan. Billigast möjliga övernattning. Vi hade alla sommarjobbat en månad, jag i brevbäringen på Dalagatan. Ingen hade blivit förmögen.

Första morgonen vi klev ut från vandrarhemmet (stängt dagtid för städning och av princip) blev jag approcherad av en ung man med kameraväska. Han presenterade sej som Kurt nånting och förklarade att han jobbade som frilansfotograf.

Han tyckte jag var ytterst värd att fotografera för sisådär 50 DMark och några bärs. Klart jag nappade. I hans gamla folkabubbla (på nåt sätt förtroendeingivande) drog vi ner till hamnen där han satte igång att plåta mej i olika miljöer.

image

Efter en stund sa han att det var dags att bjuda på bärsen och visa studion. Vid det laget var vi som gamla kompisar och min tyska flöt på. Väl i studion drack vi och skålade tills han förklarade att det var dags för studiofotona. Okej, sagt och gjort. Av med t-shirten upp på en pall ”smile” ”blicken i kameran, bra kom igen”. Samma pall, nu i mina Y-front kalsonger. Han tyckte att jag skulle strippa av mej dom också. Jag sa nej tack, och gjorde därmed hans förmiddag rätt bortkastad ekonomiskt sett. Bilderna blev nog en aning svårare att sälja kommersiellt.

”Du jag känner en tjej som bor här intill, snygg. Jag tänkte, jag kanske kunde ta lite bilder på er tillsammans?”

”Njae, jag vet inte riktigt” sa jag och försökte sätta mej in i läget. Lite halvpackad vid det laget. 16-år, ölberusad och två bokstäver från att göra min sexdebut inför kamera.

Jag stod på mej, trots tjatet. Och Kurt var okej. Jag menar han kunde ju ha dragit på sej en gummimask och sågat mej i småbitar, eller hämtat någon med en 15 tummare som i Pulp Fiction. Ingen visste var jag var. Mer än Kurt.

Han skjutsade mej tillbaka till vandrarhemmet i bubblan och skickade med två kalla bärs och 50 DMark.

Jag kunde alltså vid sexton års ålder ha gjort ett Thåström (Helmuth). Liksom Pimme hade jag lätt kunnat leva med det, tror jag… På 70-talet var det väldigt lite skäms, mer sex drugs & rock´n roll. På gott och ont.

image

Men inget av det där tänkte jag på då, i dimmorna. Men funderingarna dök upp året efter när jag för första gången fick till det med en tjej och min libido satte igång på heltid att jaga små håriga trianglar (påminner om att det var 70-tal).

                                                                   Paris

Två år senare liftade jag till Paris. Det var bara en sån sak man skulle göra. Inspirerad av poeten Paul Andersson, som jag bodde granne med på Katarina Bangata. Det var bara ett par år innan han dog, märkt av drogmissbruk och ett minst sagt utsvävande liv. Han stötte hårt på mej, ty jag var en blond och vacker gosse på den tiden. Minns att hans lägenhet var övermåttan stökig och att golvet var täckt av högar med serietidningar. Agent X9, Fantomen, Seriemagasinet. Också ett öde för en gammal hyllad poet, eller kanske en helt naturlig utveckling?

"Jag vill att läsaren skall så betrakta sig själv att han ser mig" Paul Andersson
”Jag vill att läsaren skall så betrakta sig själv att han ser mig”
Paul Andersson

Hur som helst personifierade Pålle drömmen om poesins Paris, och jag bara älskade hans diktsamlingar. Och lifta skulle man. Bäst var att ta sej ner till ASG vid Älvsjö Partihallar och snacka med långtradarchaffisarna. Första sträckan tog mej till Mjölby. Nästa tradare ända till Köpenhamn.

Väl i Paris hittade jag ett litet hotell i St Michel. Nära till klubbar och trottarcaféer. Hotell Europa, såklart. Franska fönster från golv till tak, fladdrande nylongardiner och ett förförande ljud från gatan utanför med ett gytter av positivhalare, gatumusikanter och flanerande turister. Varje morgon kom receptionisten på det lilla hotellet upp med kaffe och varma croissanter. Jag hade kunnat stanna i Paris för alltid. På kvällarna gled jag in på jazzklubbarna i grannskapet, rökte Gauloises och drack Kronenburg och såg så många fantastiska amerikanska jazzmusiker i dom där källarhålen att jag var konstant lycklig. I en Gauloisesdimma.

Hotel Europa
Hotel Europa

 

Den tuffaste biten på vägen ner mot mitt bohemliv var Tyskland och Autobahn. På en vägskylt hade någon besviken liftare skrivit ”remember, 75 percent of the german people where nazis”. Enda ställena att stå på var påfarter och Raststätten. På ett av dom där susande rastställena blev jag upplockad av en kille i en Opel. Han var på väg från Berlin. Han var proffsboxare. Hade gått en match. Förlorat. Knockad. Uträknad. Allt det berättade han sorgmodigt för mej som alltid varit rätt slängd i tyska språket. Förbättrade mej dessutom rejält under resans gång. Med största säkerhet hade också denna arme ”journeyman” tagit sej en bläcka efteråt eftersom bilen stank av gammal ingrodd fylla. Boxaren pressade upp sin gamla Opel i en 170-180 på den tyska motorvägen. Jag satt tyst. Det gjorde han med. Han hade tuppat av med foten på gaspedalen, med öppen mun och huvudet lutat mot bilfönstret. Vi var med svindlande hastighet på väg in i vägräcket när jag fick tag i ratten och kunde styra undan, samtidigt som jag slog med vänster näve mot boxarens axel. Hans fot halkade av gaspedalen och vi blev stående på tvären i högerfilen. Vilt blinkande och tutande flög den ena jätte-Mercedesen efter den andra tätt förbi oss i 200 knyck.

Vet inte om det var tutandet, men den olycklige boxaren från galan i Berlin, kvicknade till. Rätade upp bilen ur vår livsfarliga position, och vi fortsatte resan.

”Was ist passiert?” frågade mannen med en vattnig tom blick.

Jag förklarade att han tappat medvetandet och varit en hårsmån från att köra ihjäl oss. Boxaren tycktes inte ta in det sagda, mumlade bara något om att han var okej, och pressade på nytt upp det gamla öket i 170. Jag ville kliva av.

Då svimmade han igen. Den här gången framåt, över ratten, vilket gjorde det hart när omöjligt för mej att styra. Jag klättrade i desperation över med vänsterbenet till förarsidan och lyckades komma ner till bromspedalen. Däcken skrek, bakvagnen slängde, boxaren kvicknade till på nytt och lättade på gasen. Vi blev stående i färdriktningen. Det var alldeles tyst. Jag satte på varningsblinkers och försökte få ner min puls.

”Das geht überhaupt nicht mehr” förklarade jag, och uppmanade den slagne mannen att byta plats med mej.

”alles ist okej”

”Leider nicht” sa jag

Något körkort hade jag inte, men hade hyfsad koll på koppling och växlar sen min tid som moppeligist.

Jag körde oss till närmsta mack, och tackade för mej. Bad boxaren stanna på Kneipen och dricka kaffe samt vila en stund. Det gjorde han inte. Hade bråttom till Köln sa han. Tvivlar på att han kom fram

image

Den sista liften före franska gränsen var speciell. Det var en Citroen, kombi. Mannen som körde hade en tysk jägarhatt med en liten borste i linningen.

”Sätt dej i baksätet” sa han

Där var redan upptaget. Två stora Dobermanns satt där och flämtade i värmen.

”Det är ingen fara, dom är mycket väluppfostrade”

Det blev så att jag kom att hamna i mitten, med varsitt dreglande hundmonster på var sida. Föraren började berätta: Han var blåblodig. Baron, och bodde på ett närliggande slott. Hade ingen familj, utan bodde ensam i femtio rum med sina stora hundar. Han tyckte att jag skulle vila ut och övernatta där. Jag behövde säkert duscha och byta kläder, eller hur? ”Det är så ensamt för mej i slottet”, klagade han.

”Du kommer att trivas”

För mitt inre såg jag en medeltida tortyrkammare, med sträckbänk och brännjärn. Och en naken blek baron, som styrde över alla gnisslande taljor och rep.

Han körde fort nu, baronen, och hade slutat lyssna för länge sen. Hundarna flåsade.

Reskamrater
Reskamrater

Bensinmätaren blev sannolikt min räddning. Den signalerade tomt, och den märklige mannen i jägarhatt svängde av för att tanka. Jag satt mellan två dobermann, och det visste ju även baronen när han gick in i butiken för att betala. Vid det här laget morrade bestarna. När jag sträckte ut armen mot dörrhandtaget satte den ena hunden käften över min handled, och höll den där dreglande utan att hugga. Fin hund, lyckades jag få fram. Fin hund

Det kanske var kodordet, för jag kunde glida ur bilen, och så fort jag var ute visste jag att jag var i säkerhet. Om jag nånsin var i någon som helst fara vet jag egentligen inte säkert. Det var en känsla. Kanske en dröm.

Jag satte mej på caféet en stund, tog en kopp té. Såg mannen i jägarhatten kasta blickar omkring sej. Klev sedan, till synes obekymrad in i sin Citroen och körde vidare.

På serveringen kom jag i slang med en fransk lastbilschaufför som sedan tog mej en bra bit mot Paris.

Älskade Paris

                                                   Yokohama

2002 skulle jag ha kommenterat VM med Hasse Backe. Det var mer eller mindre avgjort och Hasse var ackrediterad. Det sprack i sista stund. Om det var FCK eller frun vet jag inte säkert. TV-tittarna fick vänta några år på hans klokskap. Vid VM i Brasilien senast ”ägde” Backe svensk sport-TV från sin studioposition.

Istället fick jag VM-hjälten från -94 Martin Dahlin, vid min sida. Världsvan, vittberest, svårimponerad och en väldigt spännande reskamrat. Våra raider på Tokyos nattklubbar var för mej oförglömliga, och när Artur Ringart bokat in oss på ett osannolikt vidrigt ställe dit inte ens taxi hittade, ringde Martin American Express och ordnade varsin svit åt oss på FIFA´s lyxhotell för ”fotbollsfamiljen”.

Jag lärde mej mycket av Martin Dahlin, för att uttrycka mej aningen modest.

Faktum är att VM i Japan/Korea kunde blivit en repris av just succén -94. Laget var stabilt och efter Anders Svenssons frisparksmål mot Argentina, och avancemanget från ”dödens grupp”, låg vägen öppen mot en semifinal. Dom stora fotbollsnationerna gjorde fiasko i parti och minut, och hade stolpträffen mot Senegal gått stolpe in i förlängningen, eller Zlatan passat snett inåt bakåt, är jag rätt säker på medaljmatch. Förmodligen ett nytt brons.

Åt finalisterna Brasilien och Tyskland var nog inte mycket att göra. Finalen spelades i Yokohama, hamnstaden vid Tokyos västra strand.

Blev uppringd av Aftonbladet under en av våra många Shinkansen resor. Fick svara på frågor om hur det kändes att kommentera en VM-final i fotboll i TV som en av väldigt få svenskar. Har för mej att jag var nummer fyra eller möjligen tre i ordningen. Detta faktum gör det hela än mer overkligt och drömlikt.

Bildproducenten och team leadern Åsa Zander hade givit oss sämst tänkbara förutsättningar genom att inte i tid boka av vår com-cam. Detta gissel, där svettiga kommentatorer ska le snett in i ett fisköga för formens skull. Med tanke på den belysning som krävs för att en bildproducent ska vara nöjd, sätts kommentatorer med com-cams alltid längst upp under taket för att inte lamporna ska vara i vägen för andra. Vi satt en kilometer från pitchen. Små prickar rörde sej därnere, i det som ju skulle vara mitt livs match. Till nästa VM 2006, hade jag börjat med arbetsglasögon, och alltid kikare med till alla matcher. Just in case. Men inte i Japan. Jag fick till stora delar referera matchen från en pytteliten tjock monitor, där bilden rullade oupphörligt och där grafik saknades. Den text i bild som ni ser med namn på spelare vid byten t ex. Även matchklocka brukar ingå. Jag hade ingen kikare, men från radiotiden alltid ett tidtagarur.

När man börjar referera matchen åker kavajen av, och ackrediteringen som man har runt halsen. Den är skrymmande och obekväm. Läggs på bordet vid monitorn.

Efter första halvlek i VM-finalen var jag tvungen att uppsöka en toalett. Medialäktaren på ett VM är gigantisk, men det finns aldrig en toalett tillgänglig för mediakåren. Alltså måste man ut i publikhavet och köa för naturbehov. Det gäller även om man behöver energitillskott eller något att dricka.

Vid åttondelen på Marcanastadion mellan Colombia och Uruguay 2014 missade jag dom två första minuterna av andra halvlek av det skälet. Jag fick köa till toaletten tillsammans med 73000 pissnödiga supportrar.

Anders Andersson höll färgen och tog överlämningen från studion. Paniken jag kände när jag kom upp på läktaren och såg att matchen var igång är svårbeskrivlig. Med stigande oro tappade jag också orienteringen. Jag hittade helt enkelt inte vår kommentatorsplats(!) Jag började desperat rycka i gröntröjade funktionärer. ”Tv Svecia?” Dom ryckte på axlarna och tittade på matchen. Som resten av världen. Alla utom jag.

Efter att ha sprungit fram och tillbaka till ljudet av fotbollsreferat på en uppsjö av olika tungomål, hittade jag till slut Anders Andersson. Satte mej ner, tog på lurarna, och började med att säga ”Rodriguez”. Tog sen av mej lurarna igen och tog ett avgrundsdjupt andetag. Matchklockan hade slagit över på matchminut 48. I den 50:e gjorde James Rodriguez 2-0 på Uruguay. Tack Gud

På stadion i Yokohama var det lite tätare mellan toaletterna på den våning vi satt, men man var ändå tvungen att ta sej ut från den ackrediterade zonen till det publika området. Efter besöket på toaletten klämde jag mej fram i publikhavet med en stadig koll på klockan. Fem minuter till kick off andra halvlek. Närmade mej mediainsläppet.

Ackrediteringen(!)

Den låg kvar på bordet med den värdelösa tjockmonitorn. Dom japanska vakterna hade inte för avsikt att släppa in någon utan ackreditering. Jag föreslog alla möjliga lösningar, men det var kalla handen. ”Lestlicted alea”.

Jag var kallsvettig och rådlös, när jag hörde mej själv säga: ”Men titta, där går min kollega, han kan hjälpa till!” Säkerhetsvakten vred på huvudet en tiondels sekund. Och jag sprang. Helvetes jävlar vad jag sprang. Femtio år tidigare hade jag fått ett samurajsvärd i ryggen. Nu hörde jag bara någon skrika och såg vakten ta några löpsteg efter mej, men han var ju tvungen att bli vid sin post. Snabbt upp på läktaren och nästa hinder. En minut till avspark. Man måste nämligen ha biljett till kommentatorsplatsen trots ackrediteringen. Lättare att prata med dom funktionärerna. Jag fick killen att gå med till vår plats under taket, och kunde där visa att allt var i sin ordning. Andra halvlek drog igång. Man spelade 90 minuter, men Tyskland vann inte, det gjorde Brasilien. Ty detta var ”el fenomeno” Ronaldos VM. Han gjorde två mål i andra halvlek och blev VM:s skyttekung.

El Fenomeno
El Fenomeno

 

Jag kunde blivit Sveriges förste kommentator att bara kommentera första halvlek av en VM-final

En mardröm, mellan dröm och verklighet

 

***********************************************************************************************

 

 

Rågsved

 

image

Vintermornar brukade jag snabbt dra upp persiennen, och titta neråt hockeyrinken. Pulkaåkare i backen från tidigt, och match i rinken på naturisen. Hela dagarna varje helg.

Mest ungdomsmatcher men även seniorer i lägre divisioner. Läktare saknades, men jag kunde stå hur länge som helst på snövallarna runt rinken i pjäxor.

En snabb kopp choklad med ostmacka och sen iväg.

Under sommarhalvåret brukade vi hänga runt San Siro. Då spelade vi själva. Där var grabbarna från Ebba. Och RAF

 

Rågsved var under 60-talet en plats som lite oförskyllt stämplats enbart som ett droghelvete, men var lika mycket Sonya Hedenbratts Rågsved. Hasse & Tage skrev texten

”Vårt hus, är nyligen byggt

allting, är renligt och snyggt

med tunnelbanan kan man komma

från Centralen på tjugosju minuter

ut här det är faktiskt rätt skönt”

 

Ungar överallt. Jag gick lågstadiet på baksidan av mitt eget hus. Fröken hette Klavin, var rödhårig och älskvärd. Hon bodde på Reimersholme. Bjöd oss dit till idyllen vid Långholmskanalen innan vi flyttade vidare till mellanstadiet.

image

Fröken Klavins lilla favorit i mammas hemsydda kläder

 

Minns att det var grönt, lummigt och att jordgubbssaften var kall.

Båda mina föräldrar var Södermalmsbor. Maria Prästgårdsgata och Blekingegatan. Söder hade inga lägenheter för 80.000 kvadraten på den tiden. Det var ofta omodernt och trångbott. Vi mellanlandade på Sjösavägen i Högdalen, men flyttade en station längre ut när tunnelbanan och lill-brorsan kom.

Vi hamnade på Askersgatan, tre trappor upp utan hiss. Alla var i samma sits. Barnfamiljer och nya i Rågsved. Många mest för att det var modernt med bad, varmvatten och tvättstuga. Rymligt och ljust. Några hade flyttat in på grund av urbaniseringen och landsbygdens avfolkning. Man glömmer det lätt, men Sverige var i mångt och mycket ett lantbrukssamhälle ända in på 60-talet.

I Rågsved och Hagsätra fanns ingen invandring. På nio år i grundskolan hade jag en enda klasskompis med utländska föräldrar. Dom var från Finland. Tuula hette hon. Vi tyckte det var lite annorlunda. Finland. Men inte mer än så.

I min klass gick också Ann, dotter till arbetarförfattaren Kurt Salomonson. Söt som en sockerbit var hon. Min första kärlek efter fröken Klavin. I Hagsätra bodde mediaklanen Strömstedt. Jag och Niklas delade högstadium. Mamma Margareta gjorde TV-dokumentär om barnen i Hagsätra (Öppet Arkiv har något avsnitt).

Men inte alla trivdes. Återkommer till det.

Hagsätra Centrum
Hagsätra Centrum

 

Min far var andra generationen typograf och under stor del av min uppväxt ensam familjeförsörjare. Det var möjligt då. Folkhemmet. Han drog till jobbet på Expressen kl 5 varje morgon i en mossgrön Morris Minor han fått överta från farfar Sven. Galonklädsel och en väldigt speciell doft invändigt när solen låg på. Luktade gott, varm bilfilt och bensin. I fönstret bak hade vi en leksakshund vars huvud gungade under färd. Bilen gick bäst i 80 km/tim, sen protesterade motorvarvet.

Gick bäst i 80
Gick bäst i 80

 

Farfar var varm och musikalisk. Spelade fiol. Tyvärr blev han tidigt sjuk och tynade bort. Farmor Aina överlevde honom med åtskilliga decennier. Hon var reumatisk, krum, försonades aldrig riktigt med att min mamma hade barn sen tidigare, men kunde sylta gudomliga kantareller i den fina trean med öppen spis i Björkhagen.

Farfar Sven med fiolen
Farfar Sven med fiolen i mitten

Ibland satt farsan i köket och vägde på en stol och höll sej för magen. Ständigt återkommande magkatarr, säkerligen pga dom omänskliga arbetstiderna och så småningom ett sviktande äktenskap.

Min mor bodde 36 år i lägenheten i Rågsved, som gift med min far i 20. När hon flyttade fanns knappt en enda svenskfödd hyresgäst i trapphuset. Förorten hade förändrats i grunden.

image

Morsan är 88 år nu och ännu inte helt ”vuxen”. Hon brukade stå i köket i Rågsved och sjunga Engelbert Humperdincks hit ”Please Release Me” (let me go). Det var hennes inte helt diskreta meddelande till oss alla. En driftig kvinna som i många år skickligt sydde barnens kläder och så småningom blev byråassistent och gjorde karriär inom landstinget efter slitsamma år som vårdbiträde.

Men äktenskapet dog sotdöden. Att jobba och vara plikttrogen har aldrig varit särskilt sexigt i kvinnors ögon.

Det är en av livets obesvarade gåtor, men likväl ett faktum. Kan funka ett tag för att trygga avkomman men inte i längden. ”Snälla pojkar får aldrig kyssa (eller ligga med) snygga flickor”. Vrider man lite på huvudet och ser sej om bekräftas detta gång på gång.

Efter 25 års äktenskap klackades farsan. Min lillasyster bodde kvar hos mamma, min fyra år yngre bror flyttade med farsan till en deprimerande länga på Byälvsvägen i Bagarmossen. Med loftgångar och ständiga inbrott i farsans gamla Amazon. Inte sällan kom han ut kl 5 på morgonen för att finna att bilbatteriet var snott.

Mitt i skilsmässan kom också den nya tekniken in i tidningsbranschen och handsättare blev överflödiga. Han kunde gå i förtid men tappade verklighetsförankringen och drunknade i flaskan. Kom att ta hans liv. Ringde mej ofta på fyllan och frågade varför jag aldrig hörde av mej. Vilket jag gjorde, men tomheten i hans liv var allenarådande.

Min bror fick höra att om han kom hem och pappa hängde i en snara från taket, skulle han inte bli rädd om han hörde ljud. Det var bara luften som pös ut…

Brorsan fick så småningom en egen lägenhet genom SKB och efter den dagen tror jag inte pappa var nykter en enda dag.

Men vid det laget hade jag skaffat ett eget liv för länge sen. Lägenhet på Söder, jobb som journalist och en liten familj.

Flyttade hemifrån redan vid 17 års ålder efter ett rejält gräl och handgemäng med min far. Fick tillsammans med ett par kompisar tag i ett rivningskontrakt i Vasastan och hade sommarens sommar. Förlorade oskulden, jobbade som postis, liftade till Paris, blev vuxen. Vi brukade ha partyn med liveband i femman på Vikingagatan. En gång åkte grannens kristallkrona i golvet pga svängningarna. Hon var ledsen men tålmodig. Vi betalade såklart. Hyran var förresten 325 kr per månad för 90 kvadratmeter med fungerande kakelugnar och varmvattensberedare. I köket hade vi en jukebox. Oklart hur den kom dit. Men många sena nätter dryftades allt mellan himmel och jord medan singlar med Chuck Berry och Howling Wolf vändes i maskinen.

 

Jag skulle nog beskriva barndomen som lycklig och bekymmerslös. Med undantag för att jag hade alla barnsjukdomar som fanns på 60-talet plus några till. Som följdsjukdom på påssjukan fick jag t ex hjärnhinneinflammation. Hallucinerade, hade 41 graders feber, yrade och blev sängliggande en månad. På den tiden kom dr. Nordstedt hem med läkarväska, undersökte och ville lägga in mej på sjukhus. Morsan vägrade. Hon vakade, ibland dygn i sträck, och ville själv ha kontroll över situationen.

På gymnasiet missade jag nästan en hel termin p g a en lunginflammation. Mitt sportintresse var så flammande att jag gått på bandy på Söderstadion för att se Leif Fredblad och Benny Söderling i Bajen möta Sirius, trots nästan 39 graders feber och halsont. Det var 15 minusgrader (vintrar alltså på den tiden). Ett halvsekel tidigare hade det beslutet tagit livet av mej.

Den hårskjutande tandläkaren Fredblad
Den hårskjutande tandläkaren Fredblad

Men mestadels var uppväxten fylld av frisk luft och massor av idrott. Bredvid rinken på Rågsveds BP spolades det alltid upp en stor isyta. Stockholms stad hade vaktmästare på plats vintern igenom. Vi åkte ofta skridskor och spelade hockey tills fötterna brände och tårna tappade känseln.

Is spolades också i Parkleken. En annan fantastisk folkhemsföreteelse. Det fanns två bara i Rågsved med snälla fröknar som såg till att vi ungar hade det bra. Sommartid ordnades fotbollsturneringar mellan dom olika parklekarna i dom där ”kaninburarna” som nu ligger öde i varenda förort söder om stan. Matchtröjorna var gröna band som hängdes tvärs över överkroppen.

Men på vintern låg alltså en liten skridskois i anslutning till Parkstugan. Ingen åkte skridskor där. Vi spelade landhockey med hockeyklubbor (ofta vässade och kallade tandpetare, så småningom skedade, värmda över grötkastrullen hemma) och tennisbollar istället för puck. Vansinnigt roligt. Staden höll med riktiga målburar och det blev så småningom min utbildning till hockeykeeper. Min brorsa spelade i Djurgården, jag i kvarterslaget Tre Stjärnor. Äntligen fick jag själv anträda uterinken i Rågsved på helgerna. Vi mötte Östberga borta under ledning av en mycket ung och lill-gammal Leif Boork. Ett år tog vi oss till slutspel i Sanktan och fick då möta HammarbyKärrtorps IP. Stortorsk trots att vi lyckades peta in en puck. Hade aldrig fått så hårda puckar mot mej med mitt hemgjorda kombinat och billiga handskar och skydd. Jag hade tidigt anammat butterflystilen och låg lågt som en värsta Hasek medan puckarna ven från blå linjen. Jag kallades för ”krabban” av mina lagkamrater. Krabbstilen med vänsterklon i högsta hugg. Helvete vad blåmärken jag hade på kroppen och fingrarna efter den matchen. La hockeyn på hyllan efter det.

Ingen spelar längre hockey på Hagsätra IP
Ingen spelar längre hockey på Hagsätra IP

Men inte intresset

Mötte alltså tidigt Leif Boork, och våra vägar skulle korsas igen…

Men det var inte nog med det. I Hagskolan på mellanstadiet hade jag ‘tamram’ (virvel) Curre Lindström som lärare i engelska. Ännu en blivande förbundskapten (och nationalhjälte i Finland dessutom). Kändes hela tiden som om det där med engelskan bara var ett nödvändigt ont. Curre ville organisera, och engagera. Han ordnade helt enkelt den största av idrottstävlingar; olympiska spel!  Hagskoleolympiaden med invigning, flaggor, trupper och nationsdräkter. Fyror femmor och sexor lottades in i dom olika landslagen och tävlade tillsammans. OS avgjordes på Älvsjö IP. Jag spelade gudskelov fotboll först, men som ”grek” skulle jag också springa 3000 meter. Jag kom sist… Hela skolan såg på. Mina lagkamrater tittade åt ett annat håll efteråt. Jag utkämpade en grym spurtstrid med Italien om att undvika sistaplatsen.

Vek ner mej på upploppet. Glömmer det aldrig, men älskar fortfarande Curres intiativ. Våra vägar skulle ju också komma att korsas igen…

 

Sommarloven var oändliga. Jag minns starkt gråsparvarnas kvirrande i rosenbuskarna runt huset på Askersgatan. Mina föräldrar hade som regel bara råd med en vecka i en semesterby eller inhyrd hos någon bonde nånstans. Minns en bondgård utanför Sundsvall, råttjakt i Mönsterås och en livsfarlig tur i uppblåsbar plastfåtölj på Siljan bland timmersläp och i iskallt vatten. Men mest av allt var det Rågsved som gällde.

Det anordnades badbussar till Flatenbadet. Barnen hämtades upp längs vägen. Vi åkte från Rågsveds Centrum och väl ute vid lilla Flaten ordnades det med fotbollsturneringar, talangtävlingar från en liten scen, och sist men inte minst mjölk och solbullar.

När vädret tillät, och vi struntade i Flaten, fanns alltid Älvsjöbadet att tillgå. Jag och kompisarna cyklade dit. Bassängbadet längs Huddingevägen med 25 meters bassäng och hopptorn. Lärde mej simma där i simskola och att dyka i pik från femman i tornet. Lärde mej en hel del dumheter också. Men det berättar jag kanske en annan gång. Minns den förföriska doften av pommes frites och grillad korv från badets kiosk.

Älvsjöbadet 2016
Älvsjöbadet 2016

Tänker ibland på hur det var, och hur fria vi var i tanke och handling. Det fanns överhuvudtaget inte någon vuxenvärld som la sej i. Hur toleranta vi var gentemot varandra, hur begreppet ”kränkt” överhuvudtaget inte existerade. Vi visste inte vad det var.

Man mulades med snö. Blev nedbrottad i nån herre på täppan historia. Men man borstade av sej, reste sej och gick vidare. I min klass på mellanstadiet fanns Christer, som satt längst fram. Han uppfann ett eget vapen. Ett tom trådrulle, med kraftig gummisnodd fäst med häftstift. Till det en pil i form av en kortad blompinne med en synål surrad längst fram. Den sköt han i benet på folk. Bland annat mej. Knarkade så småningom ihjäl sej. Trassliga hemförhållanden

ungdomsgården i Hagsätra där jag hängde mest från 13 års ålder, fanns ett särskilt flumrum för haschrökarna. Vi snackar summer of love här. Känns helt absurt idag. I flumrummet fick bara dom som rökte på vara. Där spelades Jimi Hendrix, Steppenwolf och tidig Pink Floyd.

Upplevde min första fylla på Hagsätragården. Min kompis MickeKvistbrogatan hade en pappa som var tvättmaskinsförsäljare. Pappa tvättmaskinsförsäljaren köpte ut Starkbock på burk till oss. Vi drack dom i cykelkällaren. Vacklade upp till ungdomsgården. Jag spydde i en gångtunnel. Vi delade på ett paket Prince och vi kände oss helvetes vuxna. Vi var 13 år, nyss fyllda.

Micke blev med tiden framgångsrik hos det motsatta könet. Jag blev blyg. Minns en tjej i sjuan som jag hånglade med på en fest, som sa: ”Hade jag varit med en annan kille hade jag varit naken nu”. Hon brukade hämtas vid porten av raggarbilar. En storasyster på en annan fest, där jag spelade och sjöng, ”Alltså, fan va jag tänder på killar som spelar gitarr”. Jag bara ”Jaha vad mysigt”.

Ung man med gitarr
Ung man med gitarr

Drog aldrig några fördelar av mitt gitarrspelande förrän i vuxen ålder.

Mitt första band hette ”Big Head Hunters” och hade en ritad kannibal på bastrumman. När Unga Örnar hade jippo i Högdalens Centrum var vi huvudattraktion. Bara en sån sak. Micke spelade trummor, oftast hellre än bra. Vi körde Monkees covers kommer jag ihåg. Last Train to Clarksville var en av våra bästa. Jag spelade kompgitarr och ibland bas. Gitarristen hette Stefan. Vi gick hos samma gitarrlärare. Stefan gjorde upp dagsscheman som han följde. Läste sina läxor och blev diplomat. Micke blev trummis i Tant Strul. Senare roadie åt Ebba Grön och småningom dokumentärfilmare. Jag blev sportjournalist.

Killarna i Ebba Grön bodde söder om tunnelbanan. Jag och Micke norr om. Åt Hagsätra och Älvsjöhållet. Dom största drogproblemen fanns söder om. Där fanns en grässlänt där det dracks birakassar och röktes på. Ebba spelade på Rågsvedsgårn och repade i en lokal under tunnelbanan. Runt tunnelbanestationen kom så småningom dom tyngre drogerna (Se gärna alla delarna i filmserien Dom kallar oss mods, Stefan Jarl fantastiskt och gripande tidsdokument).

Ebba Grön är sannolikt det bästa som Rågsved producerat. Stefan Ishizaki får ursäkta.

Ebba Grön i Rågsved
Ebba Grön i Rågsved

Jag blir fortfarande matt och stjärnögd av att lyssna på plattorna, och av tanken på att dom spelade i gillestugan på Tussmötevägen i Stureby, där jag hängde i ett kollektiv. Där repade också mitt eget proggpunkband Opel Rekord.

image

Fjodor, Gurra och ibland Pimme var med och spelade fotboll på San Siro. En underbar arena som fortfarande finns kvar. Ligger vid tunnelbanebron mellan Rågsved och Hagsätra. Blutte och andra Rågsvedslegendarer var också med.

Vi delade upp och spelade tvåmål, sköna vår och sommarkvällar. Matcherna kunde vara tre timmar långa ända in i evigheten eller tills något lag nått tvåsiffrigt.

San Siro
San Siro

Kärnan av det gänget bildade så småningom Rågsvedsalliansen och började spela i seriesystemet i division 8 och vidare upp nån division. På deras klubbmärke stod RAF (Rote Armee Fraktion) med en k-pist tvärsöver. Fortfarande förundrad över att Svenska Fotbollförbundet köpte det. Några spelare i det laget kunde ha blivit elitspelare, om dom inte föredragit bärs, röka och annat istället för träning. Teknik, snabbhet, naturbegåvning. Vi spelade ju alltid boll. Varenda skolrast. Ofta med tennisbollar. Få har den teknik idag, som vi hade naturligt. Själv spelade jag i Nåjdens Fotbollsklubb (Som högst div 5). Vi skulle egentligen hetat FK Nåjde, som en hommage till den outröttlige kämpen på långdistans, Bengt Nåjde. Men fick nej av förbundet, la till ett ”n” och fick igenom det. Bengt hade tydligen haft synpunkter. Så var det med den hjälten.

Jag kände mej aldrig alienerad eller olycklig under min uppväxt. Däremot fanns det många vuxna som var rotlösa i det nya. Som aldrig fann sej till rätta i tillvaron som storstadsbo i en förort. Bara i min hus hade vi två självmord. Män. En hängde sej i vardagsrummet. En man i vår trappuppgång tejpade igen alla fönster och dörrar och drog på gasen. Brandkåren kom efter larm om gaslukt. Grannen var redan i himlen, och vi andra kunde också ha hamnat där.

Mamman till mina två äldsta barn bodde i Rågsved tillsammans med sin syrra. Vi blev ihop 1985. Min morsa flyttade in till Söder igen 1994. Idag känner jag ingen som bor där. Hagsätra Centrum är förstört och sönderbyggt. Biografen Focus där jag en gång såg min första sexfilm, ”När det gick för kyrkoherden” med Jarl Borsén, har passande nog blivit kapell och församlingshus.

image

Hagsätraskolan är sej lik, liksom IP. Vattnet är sen länge avstängt i plaskdammen i Rågsveds Centrum. Galler för alla butiker. Men det finns fortfarande ett aktivt föreningsliv runt Centrum. 60-talsförorten där man jobbade sov och handlade i lokala butiker står inte längre att känna igen. Det har blivit en invandrarförort med stor arbetslöshet, sysslolöshet och en hel del kriminalitet.

Men en del är sej likt. Backen upp från Centrum känns lika brant och lång som när jag var barn. Och gråsparvarna kvirrar fortfarande bland nyponrosorna

image