BEGIN TYPING YOUR SEARCH ABOVE AND PRESS RETURN TO SEARCH. PRESS ESC TO CANCEL

Handboll

Jag hade spelat basket nästan 20 år när jag fick frågan av TV4:s sportchef om jag kunde tänka mej att kommentera Handbolls-EM i Portugal. Det kunde jag inte.

Sveriges (läs Erik Hajas) episka utskåpning av ryssarna i finalen kommenterades istället av frilansaren Staffan Bremander tillsammans med Bobban Andersson.

1994 var jag Fyrans förste-kommentator på elitseriehockeyn, Tre Kronor, fotbollslandslaget och all internationell fotboll. Därtill den basket kanalen sände. Men nu hade TV4 bestämt sej för att bli handbollskanalen, så frågan återkom ett år senare.

 

Den gången var sportchefen Mats Pettersson helt oresonlig. ”Du är vår ledande kommentator, och vi satsar stort på det här. Jag accepterar inte ett nej”.

”Men jag kan inte ett skit om sporten”, sa jag. ”Tycker dom kan spela mot ett mål och bytas om med bollen bara”

”Du får jobba med Claes Hellgren”, sa Pettersson. ”Han lär dej det du behöver”

Jag hade sett en fruktansvärd video, där Per Carlén och större delen av guldgänget från Prag och EM i Portugal dansade disco iförda den där hala tajta landslagsdressen som skulle hindra motståndarna från att slita i kläderna i försvarsspelet. Ingen kunde röra sej i takt…Det var stelt över hövan, och så långt ifrån den hippa basketen men stora lösa brallor och linnen man kunde komma. Och strumporna, herregud strumporna. Ankelkorta på bleka håriga ben. Jag var kort sagt i chock.

En månad senare var jag på väg till Handbolls-VM på Island.

Sveriges grupp var placerad i Akureyri på Islands nordspets. Där hade en isbjörn en gång flutit iland på ett drivande isflak och helt sonika käkat upp stadens ledande bard och poet. I handbollshallen fanns bara läktare på ena sidan, ribbstolar på den andra. Spelarna satt på såna där låga gympabänkar som man har i skolan. Jag och Claes satt på varsin plint i förrådet en trappa upp. Under klockan och den mekaniska resultattavlan som ljudligt bläddrade fram ett mål i taget. Året var 1995

Akureyri Island
Akureyri Island

Reporter Patrick Ekwall var först på plats, och pensionatet vi alla var inbokade på föll inte Mr Exclusive i smaken (fullkomligt förståeligt). Patrick, som har ett osvikligt sinne för vem och vad som gäller på rurala platser, snokade rätt på Akureyris ”Gudfader” Alfred Gislason. Handbollsstjärnan och numera tränare för Bundesligans Kiel. Alfred ägde ett osannolikt ställe i byn som var Kinakrog/pub/nattklubb, och skulle det visa sej, en jaktstuga längst upp på närmaste fjälltopp. Där hade han hyrt ut till ett par som skötte stället, men det fanns nog med rum och plats även för oss. Paret hade även innan tjälen satte in grävt ner bitar av ”rutten” haj i trädgården. Den blev vi bjudna på vid ankomst. Artig som jag är så svarade jag ja, på frågan om det var gott. Och var därmed så illa tvungen att dra i mej en bit till. Men till varje sillsvans medföljde en redig snaps Svarta Döden. En förutsättning tror jag. Hajen smakade starkt av ammoniak, och jag tvivlar på dom utlovade hälsoeffekterna. Filéerna hade varit nergrävda i jorden i månader. Kan vara det bistraste jag fått i mej sen jag i nån sorts manlighetsrit förklarades Hälsing efter att ha druckit BävergällJärnvägs i Ljusdal. Hembränt smaksatt med saften från någon körtel (som jag barmhärtigt nog glömt var den sitter) nogsamt omhändertagen av ivriga bäverjägare.

Och så var det Claes, denna fullständigt osannolikt generösa, intelligenta och varma människa, som knackade på mitt rum när jag var i färd med att packa upp min resväska. På sängen hade jag lagt boken jag läste just då. En biografi om filosofen och tänkaren Ludwig Wittgenstein. ”Åh, den där vill jag läsa när du är klar med den”, sa Hellgren. Det första han sa till mej faktiskt, innan han presenterade sej. Tänkt en del på det där första mötet sen dess. Kom att definiera mycket av vår framtida vänskap. En tänkande människa, nyfiken på filosofi och vetenskap, var inte riktigt vad jag hade förväntat mej av en gammal handbollskeeper.

Ludde W. "Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen"
Ludde W. ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen”

Claes allmänbildning går inte av för hackor. SVT hade på 80-talet en frågesport som hette Prat i Kvadrat. Leddes av Fredrik Belfrage som fick ett sent återbud, och ringde mer eller mindre i panik till Claes Hellgren och frågade om han kunde sitta in. Han hoppade inte bara in. Han vann tävlingen, och blev kvar som stormästare vecka efter vecka. Eftersom Göteborgsredaktionen är fullständigt besatt av tåg (På Spåret) så vann man en bit tågräls varje gång. Tills slut hade Hellgren lagt sin järnväg jorden runt…

Pratkul på 80-talet
Pratkul på 80-talet

Första kontakten mellan SVT Göteborg och Claes togs redan 1984 Tipsextra skulle köra en internationell cupmatch i handboll med svenskintresse på bästa lördagstid. Claes blev bisittare åt den legendariske Leif Larsson. Claes har alltså varit expertkommentator i handboll i 34 år nu(!) Jag och den gamle Heim och Wartakeepern har kamperat ihop i TV i 23 år av dom. Handbollskarriären la han ner efter OS i Seoul 1988. Nådde respektabla 214 landskamper (förste svensk att nå 200) och uttagen i världslaget efter OS i Los Angeles 1984. Utvecklade modern målvaktskonst genom att studera skyttar metodiskt, och agera istället för att reagera. Det hinner man nämligen inte. Reaktionstiden är för lång och bollarna kommer för snabbt. Idag har min kompis skrivit 8 böcker(!) om målvaktsspel, handbollshistoria, träning och åldrande. Claes reser också runt som populär föredragshållare sen många år tillbaka. Ett tips, det är bra skit.

I världslaget -84. Släppte in 10.000 mål gjorde 3
I världslaget -84. Släppte in 10.000 mål gjorde 3

Nästa göteborgare han kommenterade med blev Arne Hegerfors. Tillsammans refererade dom två det historiska VM-guldet i Prag. ”Går det bra för Sverige tycker folk att vi är kanonbra kommentatorer” sa den insiktsfulle Hegerfors. Så sant. Ingen svensk TV/Radiokommentator har nånsin prisats och berömts när det gått åt helvete för blågult. Yrkesmässigt är det faktiskt en åtskilligt knepigare att hitta rätt ton, tempo och språk då. En svårare uppgift helt enkelt. Sverige gav 25 gånger pengarna på en VM-seger. Bengt Johansson hade satsat 1000 spänn hos en bookmaker i London.

Det var början på en guldålder för svensk handboll under ett dussin år som saknar motsvarighet inom svensk idrott. Ingen större mening för mej att sitta och dra all statistik, den är väldokumenterad. Men Bengt Johansson skapade ett eget sätt att se på sporten handboll och att få glädje och harmoni i gruppen. Inget var särskilt märkvärdigt. Det var öppet, mänskligt och sportsligt oerhört kompetent från början till slut. När jag tog mina första stapplande steg som handbollskommentator möttes jag alltid av landslaget med värme och humor. Ingen fråga var för dum. Man kunde t o m sitta bland vattenflaskor och handdukar under träningarna och prata med spelarna. Senaste mästerskapen jag varit på har vi som sändande TV-bolag blivit utslängda från svenska träningen efter 10 minuters uppvärmning. Några stressade  frågor i intervjuzonen på väg mot lagets lunch. Nån som tycker att det går bättre för landslaget nu?

När landslaget laddade upp för ett mästerskap i Tylösand bodde jag på hotellet med spelarna och betade av samtliga lirare i små porträtt för TV4. Minireportagen sändes sen ett efter ett under turneringens gång. Ingen var besvärad, alla var välkomnande, det fanns inte ens någon presschef. Man frågade Bengt om det var okej att komma. Han förstod värdet av att skapa en relation till tittarna och svenska folket. Ett PR-geni av guds nåde. Och spelarna hängde på. Stärkte sina varumärken genom att bara vara sej själva. Ingen var för bra för att vara tillmötesgående. (En gång stod jag på Parc de Princes och väntade en och en halv timme på Zlatan som utlovades när ”när som helst” av PSGs presschef. Zlatan smet ut bakvägen. Presschefen beklagade)

Hosni M, satt i glasbur
Hosni M, satt i glasbur

När vi bevakade VM i Egypten 1999 (svenskt guld) spelade Sverige i hamnstaden Port Said vid Suezkanalen. Nere på stranden fans en 7-mannaplan där dom svenska journalisterna mötte handbollsförbundet/landslaget i fotboll varje förmiddag. VM-spelare var alltid med. Det var fantastiskt roligt att lira mot Magnus Wislander, Stefan Lövgren med flera. Och VM-guld blev det alltså likafullt. Seger i finalen i Kairo mot Ryssland i en hall för 30.000 åskådare med president Mubarak i en glasbur med skottsäkert glas. Vi höll på att missa finalen eftersom egyptisk militär spärrat av ett område i 3 kilometers omkrets runt hallen på grund av Mubaraks handbollsintresse. Inga fordon släpptes igenom. Alla muddrades, alla var misstänkta. Inte ens våra pressackrediteringar var till nån större nytta. Vi hann precis till avkast, och finalen blev dramatisk. Har för mej att ”Slangen” (nyckelspelare) åkte på rött kort och stod nervöst och kollade från spelarentrén. Men blågult höll undan och vann ändå med uddamålet 25-24. Det blev det senaste (sista?) VM-guldet. Det skulle blivit ett till i Paris 2001. Om Ljubo Vranjes tacklat  Gregory Anquetil ut över sidlinjen. Lövgren satte svenskt 22-21 med 10 sekunder kvar mot Frankrike i finalen. Men Anquetil satte fart direkt på avkast och kvitterade från kanten. I förlängningen var Frankrike bättre och vann med tre.

Det blev dock ytterligare två EM-guld. I Kroatien (mot Ryssland efter förlängning) och ett i Globen. Den episka finalen 2002 mot Tyskland, där ett tyskt mål direkt på avkast dömdes bort i slutsekunden, sen Staffan Olsson tagit det sista svenska skottet från nio meter mot Bengans uttryckliga order och mina egna farhågor (hörs i referatet). I förlängningen var Ljubomir Vranjes den store lille matchhjälten. Flög i stort sett mellan knäskålarna på dom tyska ”skithusen” (ett Leif Boork uttryck för välväxta långsamma tyska backar). En värdig avrundning för Bengan Boys storhetstid. Frankrike kom att ta över den vakanta tronen.

 

Vi började följa damlandslaget 2001. Sverige hade tagit sej till VM i italienska alpbyn Merano med hjälp av fler gjorda bortamål i Play-off. Mats Petterson hade köpt rättigheterna till damturneringen på chans. Det blev en fullträff med miljonpublik och Claes lanserade uttrycket ”det leende landslaget” som hängt med som epitet länge och väl. Vår vistelse i alperna utförligt beskriven tidigare. Nu hade vi plötsligt två mästerskap varje år. Som radarpar är vi nu uppe i 34 (det drar iväg). Har svårt att tro att något kommentatorspar i etern matchar det? I december är det dags för damernas EM i Frankrike. Jag och Claes har signat också för EM 2020. Sverige är med som arrangör för herrmästerskapet. Det blir en fin slutpunkt. Tänk att få avsluta med ett nytt EM-guld på hemmaplan Tele2 Arena vid Globen inför 24.000 åskådare! Så dags bör generationsväxlingen vara fullt genomförd, och ett mästerskap i Sverige bör locka hem även det tröttaste av utlandsproffs.

På 90-talet kunde Claes säga inför en match mot t ex Ungern, ”vi vinner med åtta bollar”. Mot Tjeckien ”9-10 upp”. Och så blev det naturligtvis. Dit kommer vi aldrig nå igen. Konkurrensen har hårdnat, handbollsvärlden blir större för varje år. Sporten snabbare, mer fysisk och mer oförutsägbar. Det tyska EM-guldet 2016 är ett bevis för det. Trots stora skadeproblem och ett relativt oprövat lag ”slog” bokstavligt talat tyskarna ner allt motstånd. I finalen gick det hårda spelet alldeles för långt. Men ingen kan idag ta ifrån laget krigarinsatsen och viljan att vinna till varje pris. Domarna ska sätta nivån.

Det sitter inga filmstjärnor och hip hop artister vid ringside som när NBA-lagen spelar, när det är handboll. En förhållandevis ohipp och lite äldre publik. Men kunnig, trogen och ofta högljudd. Och som TV-sport är en jämn handbollsmatch en nagelbitare i världsklass in till sista sekunden. Jag har fått ge mej. Discovideon med Per Carlén och grabbarna har bleknat ur minnet. Ersatts av häftiga minnen från världens alla hörn, och en kärlek till en idrott jag knappt trodde det fanns plats för i mitt hjärta. Är gamle sportchefen Mats Pettersson ett tack skyldig för att han stod på sej och skickade iväg mej till Island för 23 år sen. Till Claes för att han generöst delat med sej av all sin kunskap och lämnat över mycket av rampljuset till en lekman som prövat sej fram. Idag är vi lite mer på samma planhalva. Claes har lärt sej det mesta om TV-mediet och jag är säkrare på bollen i spelet.

Men jag knyter fortfarande hans slips inför varje sändning…

 

IMG_4525

 

 

 

3 Comments

  1. Härligt Robban 👍
    Har saknat dina härliga berättelser.

    Keep it coming.

    Glad Påsk.

    //Björne

  2. Så jävla bra

  3. Daniel Hamilton

    Finfint inlägg med fantastiska anekdoter.
    Du levererar.

Leave a comment

Please be polite. We appreciate that. Your email address will not be published and required fields are marked