Varför brände det så in i helvete i fötterna när man tog av sej skridskorna? Vi kunde spela hockey timmavis på den uppspolade naturisen i Rågsved. Snökockor som målstolpar. Inga skott över knähöjd räknades. Flygande målvakt. Traskade ofta hem på skydden från planen, och väl hemma kom den brinnande smärtan. Satt i och var ovillkorlig.
Köpte och läste mycket serier. I backen upp längs Hagsätravägen låg en flitigt besökt kiosk. När glasfönstren drogs isär doftade det himmelskt. Av skumgodis, kokos, saltlakrits och färsk trycksvärta. Från utvik, dagspress och serier. Köpte ofta serier i checkhäftesformat. Där fanns äventyren med Davy Crockett, tvättbjörnssvans bak på pälsmössan. Ädla indianer, otäcka soldater från det brittiska imperiet med fåniga, höga och toppiga hattar till uniformen. Där fanns också seriestripparna om andra världskriget. Upphörde aldrig att fascinera. Här var engelsmännen oändligt fyllda av mod och tyskarna skrek saker i versaler; ACHTUNG! SCWEINHUND! DONNERWETTER! VERDAMMTE ENGLÄNDER! Jag dagdrömde ofta om att få jobba i en kiosk. I himmelriket.
Farsan började jobba klockan fem varje morgon. Handsättare på Expressen. Förstår inte hur han orkade. Sexdagarsvecka. Aldrig sjukskriven. Förkyld, hosta, feber, ledvärk. En magnecyl och sen iväg i gryningen i farfars ärvda Morris Minor. För att inte tala om det begynnande magsåret. Den sortens män görs inte längre. Familjen, ansvaret, att göra rätt för sej. Att vara skuldfri. Systembolaget i Högdalen på lördagen. Fruktan för den röda lampan som kunde lysa för vissa på sidan av kassaapparaten. Barnen hela och rena. Samla konsumkvitton. Återbäringen en gång om året. Att handla på ICA var en smula syndigt, osolidariskt med rörelsen. Typograferna var Sveriges första och äldsta fackförening. Lång tid i lära. Skaplig lön. Gick löneförhandlingar segt blev tidningen sen. Missade flyg, tåg, bilarna till butikerna i Mälardalen. När stämpelklockor skulle införas i sätteriet hälldes smält bly i klockjäveln.
Farsan var hemma igen vid två halvtre. Då skulle kaffet stå på bordet, vilket det också gjorde. Mellanrostat kokkaffe kvar i den bulliga kannan det var kokt i. Ett mått för koppen och ett sista för kannan. Med sej hade han en rykande färsk kvällstidning. Jag har alltid gillat doften av trycksvärta sen dess. Jag läste i tur och ordning, serierna, sporten och Inge&Sten. ”Skall pungen införas?” svar: ”Om plats finnes”
DN/Expressen hade fritidsstugor vid Årsta Havsbad för personalen. Där var vi ofta på somrarna. Kunde hyras billigt för ett par veckor. Bada i havet, spela badminton och krocket. Promenera längs stranden bort mot den spännande marinbasen med sina grå krigsfartyg. Bada från klippor, jagas av arga svanar. Fina tennisbanor fanns också vid havsbadet, men ingen i Rågsved spelade tennis. Åkte inte på skidsemester heller för den delen. Vi sköt gråsparvar med luftgevär och trimmade mopeder. Ibland jobbade pappa under hyrtiden och pendlade till jobbet i gryningen med Morrisen. Det fanns en svartvit tv i stugan där man kunde kvällsmysa med Familjen Addams och ruskiga små historier presenterade av Alfred Hitchcock. Allra bäst var om det visades en western eller nån gammal Humphrey Bogart. Brorsan och jag hade likadana träningsoveraller.
Föräldrarna drack gärna grogg på Renat & Grappo. Tog mitt första simborgarmärke där ute. Det blåste rejält, havet var blygrått med vita vågkammar. Det ösregnade, simläraren hade sydväst och regnställ. Vattnet höll fjorton grader… Men jag är en envis jävel, och simma har jag alltid varit bra på. Jag gjorde mina tvåhundra och fick mitt märke efter mandomsprovet. Det märkliga var att ingen av föräldrarna var där och tittade. Eller märkligt, så var det då. Inget skjutsande, inget daltande. Brorsan tränade hockey med DIF på Östermalms IP. Lillpalten släpade målvaktstrunken på tunnelbanan över halva Stockholm och höll reda på träningstiderna själv.
Inte sjunga före klockan åtta på morgonen, otur.
Morsan var en aning synsk. Hörde köksstolar skrapa och flytta sej av sej själva i köket hemma. Såg sjungande vita damer på kyrkogården om natten. Skrämde såklart halvt ihjäl oss barn.
Aldrig lägga nycklarna på bordet
Fick barn tidigt. Jag har två halvsystrar, varav den ena adopterades bort till släktingar i Västerås. Fick kännedom om Västerås rätt sent under uppväxten. Mamma gick till Kungs för att som underårig få gifta sej med en boxare och strulputte. Hon jobbade som sömmerska i en butik på Götgatan. Driven sömmerska. Hade en Singer i klädkammaren i Rågsved sen. Sydde själv brorsans och mina kläder under lågstadiet. Tog jobb och tjänade extra, men var hemmafru långt upp i åren. Jag var en typisk hemmaunge. svaga minnen av en lekskola där jag mådde dåligt bland barn jag inte kände och ibland fick stryk av.
Gick på Thomas Funcks teaterskola på Regeringsgatan i hemsydda blåaktiga byxor av ull. Viktigt att inte frysa. Men jag var ofta sjuk. ”Fru Perlskog får inte städa så noga, pojken får allergier”, sa doktor Nordstedt. Han kom med sin bruna läkarväska. En gång punkterade han min högra trumhinna när jag hade akut öroninflammation. Den smärtan och smällen glömmer jag aldrig så länge jag lever. Jag och brorsan fick hjärnhinneinflammation som följd på Påssjukan. Då ville Nordstedt ta in oss i ambulans till sjukhus. Morsan vägrade. ”Jag vakar” sa hon. Man var tvungen att ligga blick stilla. huvudvärken var monstruös. Jag hade 42 graders feber. Yrade. Såg tomtar och älvor dansa i dom nedfällda persiennerna. Hallucinerade. Tål inte persienner sen dess. Drabbas av ångest och illamående. Uppväxt på sextiotalet betydde att gå igenom mässlingen, påssjukan, scharlakansfeber, vattkoppor. Inget vaccin fanns. att det finns folk idag som inte vaccinerar sina barn mot skiten är obegripligt. Som tur var fanns det då vaccin mot Polio. Vi fick sprutjäveln i skolan. Gjorde ont som fan. Samma med stelkrampssprutan. Och fluortanten i gympasalen. Ingen slapp undan.
Inte gå under stegar
Min halvsyster som bodde hemma var galen i djur. Det var råttor i garderoben, hamstrar, akvariefiskar, ormar, kanariefåglar. En gång t o m en herr Nilsson apa som hängde och flängde i gardinstängerna och tjattrade. Måste säga att föräldrarna hade ett visst tålamod. Men nån hund fick hon aldrig och anmälde så småningom farsan till socialen. En kärring ringde på från soc och gjorde inspektion. Dålig koll på tonårsuppror och chockad över hur välordnat allt var. Ett nederlag för en arbetarfamilj att få myndigheter på sej. Skämmigt.
Syrran hängde med raggare. Ibland fick jag följa med. Vi har alltid varit tajta, M och jag. Hon tio år äldre. Jag med som förkläde i raggarbilen. Snubbe med brylcréme och bakåtkammat. Motorgård i Skarpnäck. Coca Cola med sugrör. Kommer ihåg att han hade en grammofon i bilen. Fälldes ut ur handskfacket. Singlar med Elvis spelades. M gifte sej tidigt med en odåga, precis som morsan. Flyttade ett par kvarter i Rågsved, och hade tre barn vid fyllda tjugo. Idag är väl medelåldern för förstföderskor i innerstan närmare fyrtio. Jag var ofta hos syrran och lyssnade på plattor och smakade lite vuxenliv. Minns särskilt en platta med Bluesbreakers med Eric Clapton.
Farsan skaffade jobb på Expressen åt hennes man, men han stal på jobbet och fick sparken. Stackars pappa. Syrran skiljde sej så småningom, flyttade till Jakan. Och skaffade såklart hund. Så mycket hund det nu var möjligt. En Grand Danois. Minns en iskall lovdag då jag tog pendeln för att hälsa på. Jycken behövde ut och det skulle jag sköta. Tolv år, tunn i kroppen som ett nyutslaget blad. Snön låg tät på trottoaren. Hunden fick sniff på något och drog iväg. Jag föll av rycket och åkte efter på magen, men släppte inte taget om kopplet. Åkte på det viset ett par hundra meter. Det kalvstora monstret förbarmade sej av någon oklar anledning och stannade, i andra tankar. Kortade kopplet efter att hundjäveln pissat en gul pöl i den vita snön. En pöl stor som halva Mälaren. ”Gick promenaden bra?” ”Jaadå inga problem, inga problem alls. Snäll vovve det där”
M träffade en ny karl och flyttade ut på landet. En omodern kåk en bra bit utanför Linköping. Skaffade en ny likvärdig kull barn och öppnade hundkennel. Skaffade häst. Inte alls förvånande. Frekventerade stallet vid Enskede ridskola när vi bodde i Rågsved. En gång hörde jag en busvissling från gården hemma. Tittade ut, och där satt M på hästryggen. Hon hade tagit ridskolans kuse och ridit den genom industriområde över motortrafikleder, Älvsjö- och Hagsätraskogen ända hem till Askersgatan. Vid ett tillfälle tog hon med mej till ridskolan. Ville väl men det slutade illa. Det var inomhus. Som jag minns det en stor jävla hästfan, som kände min osäkerhet efter att jag fått hjälp upp i sadeln. Satte igång och galoppera i allt högre fart runt därinne så stickor och strån rök. Till sist lyckades en av ridlärarna slänga sej om halsen på hästen och få stopp på den. Jag föll av och slog mej så in i helvete. Har aldrig mer suttit på en häst. Varken förr eller senare.
När jag fyllde sju fick jag min första cykel. En stor ekonomisk uppoffring av föräldrarna och jag var omåttlig stolt. Den var orange, hade limpa och rocketstyre. Jag nådde knappt ner till pedalerna. Satte fast kartongpapp vid bakhjulet med klädnypor så det knattrade när jag cyklade.
Lika gammal var jag när Kenneth slog ut mina nya fina framtänder i skolan. Vi hade en dricksfotän i korridoren, och när jag stod böjd och drack tryckte idioten ner mitt huvud så att framtänderna rök. Dom gipsades fast på Eastmaninstitutet vid Vasaparken. Två veckor med flytande föda och gips i käften. Sen evinnerliga återbesök där nervbanorna testades med ström. Lärde mej varje bit av väggmålningen i väntrummet. Målningen föreställde jorden med folkslag och djurarter. I väntrummet fanns också ett gigantiskt akvarium. Rogivande inför mötet med torterarna. Jag tog det med jämnmod.
Ibland tog jag och nån kompis t-banan in till Medborgarplatsen och Forsgrenska. 25 meters bassäng och ett hopptorn. Hopptornet lockade mest. Jag var helt orädd och blev rätt bra på att dyka från höjder. Tränade simhopp i en klubb ett kort tag, men trivdes aldrig riktig med gymnastikträningen. Körde ledigt svanhopp från tian på Eriksdalsbadet om somrarna. Liten och tunn. Badvakterna brukade hojta att jag skulle gå ner, ”Hopptornet är ingen lekplats”. Hände att jag fick applåder när jag hävde mej över bassängkanten.
Spelade fotboll i Rågsveds IF. Dobbskor inte tillåtna i Sanktan. Spelade på sand eller grus i platta blå tygskor modell lumpen med gummisula. Dåligt fäste men suverän bollkänsla. Hockey i kvartersgänget Tre Stjärnor. Det var väl ungefär så många stjärnor på is det fanns i det gänget. Stod i mål i hemgjord magmatta och billig plock. Efter ett möte med Hammarby som sköt slappare från blå la jag ner.
Vi snodde godis i tobaksaffären. Åkte aldrig fast. Gillade lukten där av piptobak och trycksvärta.
Vi pallade äpplen i villaträdgårdarna i Örby. Det luktade höst och fukt. Vi var tvungna att ta oss över banvallen till Nynäsbanan. Min farsa hade ett stående skämt. ”Dom har lagt ner toaletterna på Nynäsbanan, man får skita i Handen”. Inte en helt ofarlig passage i höstmörkret. Där på banvallen tog jag min första snus. Blev yr, spydde som en räv. Sen gällde det att ta sej över Älvsjöån som på sina ställen var mansdjup. Vi snodde plank från byggen och lade spångar att balansera över på. Villaungar kände vi inga, men vi var rädda för Högdalsligan. Dom skar upp sina fångar i armarna och hällde salt i såren. Högdalsligan skulle man se upp med.
Spelade i ett band som hette Big Head Hunters. Jag och Stefan på gitarr/bas (vi turades om) och Micke på trummor. Fick spelningar av Lions, Unga Örnar och Rädda Barnen. Vi repade i Stefans pappas garage eller i hans lägenhet (ibland). Stefans pappa gillade tennis. ”6-2 till Ove Bengtsson i första set. Det var ett jävla sätt” kunde han säga. Han hade en Volvo Amazon som han vaxade i garaget. Stefan och jag gick hos samma gitarrlärare i kommunala musikskolan. Vi blev rätt bra på gitarr. Stefan blev diplomat i vuxen ålder. Vi tappade kontakten. Jag och Micke hängde ända upp i 40-års åldern. Vi lirade proggpunk på tidiga 80-talet och han blev senare chaffis och roddare åt Ebba Grön och trummis i Tant Strul.
I tidiga tonåren hade vi ”hippor” med dans och ryska posten. Beatles White Album kunde vara dansmusik en hel kväll på dom där föräldrafria tillställningarna.Det fanns alltid ett mörkt sovrum där vi turades om att hångla med en danspartner. Hamnade på sängen med K. Smög in en hand under strumpbyxorna ner över stjärten tills mina fingrar nådde den där fuktiga varma skåran i botten. Sensationell känsla. Har fortsatt jaga den känslan resten av livet. So it goes. Minns att K liksom frös till, men protesterade inte. Tvärtom. Vi var varma och rödkindade när vi kom ut i vardagsrummet till dom andra och dansade till Back in the USSR. K och jag gick i samma teatergrupp på Vår Teater. Fantastisk grej. Gratis och vår lärare hette Karin och var yrkesskådis på Pistolteatern. Hon fixade in oss på genrep där och på självaste Dramaten. Vår Teater i Högdalen var en riktig teater med sluttande salong. Vi spelade Huxleys Du sköna nya värld inför fullsatt teater.
Man kunde köpa mellanöl i livsmedelsaffären. Vi söp oss fulla innan vi gick på ungdomsgården, och ibland t o m på lunchrasten på högstadiet. På ungdomsgården hade haschrökarnas ett eget rum, där dom fick vara i fred och lyssna på Jimi Hendrix. Vi andra spelade trashockey, flipper och jukebox. Ibland visades film. Populärast var knäppa svartvita Scifi-skräckisar. Krypande handen var legendarisk.
Äktenskapet var långt ifrån lyckligt. Morsan kunde stå i köket och sjunga Engelbert Humperdincks Please Release Me så alla skulle höra. Hon kunde söka bekräftelse hos oss ungar, ”Har jag inte väldigt snygga ben”. Blev som inte vuxen någon gång. Började jobba igen. Inom äldrevården. Blev så småningom administratör och byråassistent. Skilsmässan oundviklig. Pappa hämtade sej aldrig. Morsan sökte upp gamla kärlekar och skulle ta igen ”förlorade år”. Jag hade efter några rätt tuffa uppgörelser med min far, som förklarligt var på ständigt dåligt humör, flyttat hemifrån vid 17. Lillebror och lillasyster fick ta smällen av skilsmässan. Brorsan fick flytta med farsan till Bagarmossen, medan syrran bodde kvar i Rågsved med mamma. När pappa blev av med jobbet på Expressen (ny teknik) gick det fort utför. Kombinationen sprit och Alvedon gjorde att han inte blev mer än några år och 60. Mor gick bort härom året 90 år fyllda. Frisk och stark till det sista året som blev eländigt med blindhet och hemtjänst. Kanske sjunger hon i vitt på en kyrkogård om nätterna. För sjunga kunde hon. Turnerade med Simon Brehm i folkparkerna i ungdomen. Suveränt textminne och tonsäker som få. Stod på scenen ända upp i 85-års åldern i en dansförening som hon i decennier bossade för. Hade utklassat amatörerna i TV4s Lets Dance med lätthet
Hon gjorde jobbet för oss ungar, och farsan trots magsår upp i gryningen för familjens ekonomi och med en gammal socialdemokratisk arbetarmoral. Jag känner respekt för dom båda. ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Dom röstade rött och visste var dom hörde hemma. Det var en annan tid. och jag var där
Tack Robban. Har längtat länge på ditt senaste alster.
Hoppas att kan tänka dig att ge ut någon bok så småningom. Jag ställer mig först i kön.
Sköt om dig i dessa sportfattiga tider.
Bästa hälsningar
Björne
Fint att höra. Har lite lösa planer, vi får se om det kanske blir nåt i bokväg. Inte helt omöjligt. Funderar kanske i längsta laget innan jag skriver något…
Go for it 👍
//Björne
Har besökt denna sida med jämna mellanrum sedan förra sommaren i hopp om ett nytt inlägg. Till min stora glädje kom det nu ett!
Du är en mästare på att skriva medryckande, enkelt (i den bästa betydelsen!) och beskrivande.
Om du en dag skriver en bok kommer jag definitivt köpa den.
Ser fram mot nästa inlägg, hoppas verkligen jag inte behöver vänta 1 år tills det är dags.
Tar det som ett löfte Nicklas. Har en köpare och läsare garanterad. Bra
Och tack för att du läser bloggen, och för feedback. Blir jävligt glad
Mycket intressant och läsvärt inlägg! Du har en förmåga att fånga läsaren som inte bör kastas bort. Nu i dessa sportfattiga tider borde det finnas tid för lite mer frekventa inlägg. Det måste ju finnas drösvis att hämta ur alla de kommentatorsresor du gjort 🙂
Tack Mackan!
Skriver på inspiration, den vill tyvärr inte infinna sej för tillfället…
Men jag kommer igen
rob