HOTELL

Luis Bunuel, surrealisten och regissören, och inte minst en slags mentor för mej, skrev i sina memoarer ”Min sista suck”(briljant titel eller hur?) följande: ”Folk tjatar alltid på mej att jag måste resa. Då brukar jag svara; Och vad fan skulle jag göra i New Dehli klockan tre på eftermiddagen?” Ja vad skulle man göra? Turist i tillvaron är inget önskvärt tillstånd… Jag har varit kringflackande sportjournalist sen 1981. Har i snitt haft 150 resdagar/år. Om vi summerar, 36 år X 150 så får vi in alles 5400 dagar av mitt liv. Jag vet allt om att resa, precis allt. Och om hotell

2014 gjorde jag mitt sista fotbolls-VM. Det blev fem. 1990, 2002, 2006, 2010 och 2014. Två VM-finaler; Yokohama 2002 med Brasilien som världsmästare, och den oförglömliga i Berlin 2006  med Italien som slutsegrare efter straffar. Tyckte Brasilien var en lämplig slutpunkt. Ett land som andas ”jogo bonito”, där man spelade fotboll i elljus hela nätterna utanför mitt hotellfönster i Rio. Och själva resandet nådde någon slags klimax. Min kommentatorskompis Anders Andersson räknade ut att vi flög ett varv runt jorden. Ena kvällen i Manaus i Amazonas med en kvällstemperatur på 38 grader, nästa i bistert höst/vinter klimat i Porto Allegre. Vi flög varje dag dom första två veckorna, kollade spelade matcher på dvd under flygresorna. Ingen mening att ens försöka beskriva tröttheten, och ångesten över att prestera på topp framför mikrofonen sen. Varje dag. I 38 graders värme eller i kärva temperaturer nedåt nollstrecket. Vi gjorde det till en sport, Anders och jag. Log lite i mjugg när SVT-teamet Härenstam/Strömberg inte hann till ett par av sina matcher. Pelle Bäckman fick täcka upp hemifrån. Minutplanering, hur ta sej förbi vägspärrar? (galen säkerhet) Kolla upp ev mediabussar, smita förbi köer vid säkerhetskontroller på stadion. Ja jösses

Vi tröstade oss med, att när det blev lite glesare med mellan matcherna, skulle vi norröver i landet (till värmen på södra halvklotet). Ut till kusten. Till havet och paraplydrinkarna. Till Fortaleza t ex. Vi drömde. Vi såg hägringar. Taxin från flygplatsen tog oss ut mot den skummande Atlanten. Hotellet låg i en sluttning ner mot vågorna. När jag äntligen utmattad klev in i rummet såg min balkong ut på det här viset…

Min utsikt i Fortaleza
Min utsikt i Fortaleza

Även Anders stirrade in i en vägg. Och apropå vägg hade man kunnat framställa penicillin ur det som växte i fukten på väggarna i hans hotellrum. Det var t o m svårt att andas. La ut lite bilder från mitt rum, som även det var aningens mögel och fuktskadat, på Twitter och Instagram. Nästa dag ringde hotelldirektören. Han hade fått nys om om bilderna och texten på sociala medier (fan vet hur det gick till, undrar fortfarande) och erbjöd mej ett nytt rum. Det var i en ny del av hotellet. Ingen havsutsikt, men väl lite palmer och en pool, och inget penicillin på väggarna… Anders? Han bodde kvar på sitt rum, och härdade ut.

Det finns t o m ett uttryck i branschen; ”att göra en Perlskog” dvs att byta hotellrum. Ofta utan att ens ha tittat på det tilldelade rummet. Har man bott 5400 nätter på hotell i jobbet har man det mesta klart för sej. Våningsplan, kategori, pris, placering. Några enkla frågor i receptionen brukar ge en rätt bra lägesbild. Jag är alltid oerhört trevlig och verserad. Receptionisten håller ditt öde i sina två händer. Ibland kan ju rummet dessutom vara ditt hem i flera veckor. Ofta kan man vid meningsskiljaktigheter helt enkelt uppgradera sej, ofta med några hundringar per natt ur egen ficka. Har jag aldrig nånsin ångrat.

Var i Istanbul för EM-kval tillsammans med gamle skyttekungen Billy Ohlsson nån gång i slutet av 90-talet. Hotellet låg tjusigt på en kulle på den europeiska sidan av staden. Oerhört flott vestibul med marmorgolv och kristallkronor. Vi fick såklart rum i annexet. Man ska aldrig bo i annexet. Aldrig nånsin. TV4 hade bokat. Billy är en försynt och fördragsam människa, han tog sin nyckel och lommade iväg. Jag förklarade i receptionen att jag älskade Istanbul över alla andra städer på jorden, och att detta sannolikt var mitt enda besök under min livstid. För en lite extra utgift på ca 250 kr per natt (sätt det i proportion till vad själva resan kostade. Länkar, sändningsrättigheter? Kommentatorsplatser på arenan) kunde jag få ett nytt rum i hotellets huvudbyggnad. Jag slantade utan att tveka. ”Can we have an imprint of your creditcard please sir?” ”Sure, no problem”

Jag for iväg i en skramlig hiss, uppåt och uppåt. Satte nyckeln i dörren (alltid lika spännande), och sharazade! För mina ögon öppnades ett jättelikt vitmålat rum med tre meter i takhöjd, tunga orientaliska mattor, och en terrass, en balustrad med vita marmorkolonner. Tyllgardinerna fladdrade i vinden från den öppna skjutdörren till terrassen. Och utsikten. Utsikten. Där nere i solskenet glittrade Bosporen. Fartyg stävade mot Svarta Havet. Det bolmade ur skorstenar, där var otaliga minareter, där var broarna, folklivet och kärleken som kändes i värmen. På det tunga ekbordet mitt i rummet stod en gigantisk fruktkorg. I den låg också en alldeles utmärkt flaska rött vin. Jag korkade upp, satte mej i en korgstol på min vackra terrass. On top of the world

Bosporen
Bosporen

”Vafan, har du kvartat med jacken i brödrosten?” sa jag till Billy vid frukosten.

”Det är förjävligt” sa Billy ”Klockan fem imorse kom sopbilen och tömde alla tunnorna och glaskrossen precis utanför mitt rum. Dom höll på i en evighet, och sen kunde jag inte somna om”

Till råga på allt, förlorade vi kvalmatchen

I VM i handboll 2009 började allt lysande bra. Vi mosade bland annat självaste Spanien och Dalibor Doder gjorde sitt livs match med 11 mål mot nationen han själv bott och spelat i under många år. Vi var tvåa i Split efter hemmanationen Kroatien när gruppspelet var klart. Detta är f ö det enda mästerskap där jag och Hellgren haft öronproppar innanför våra headset. Trycket och ljudvolymen i  hallen var drakoniskt. Gick inte att höra sej själv tänka. Våra ståuppor i bild var rena parodin. Hörde inte en enda påfråga från studion, redaktören i bussen var en förnimmelser i fjärran, när Claes pratade tänkte jag på Seinfeldavsnittet där George anlitar en läppläsare. Mannen med ljudanläggningen måste ha varit tjackpundare. Publiken var lätt den galnaste idrottspublik jag mött. I januari är det dags igen. EM i Split, med hatmötet Kroatien-Serbien i Sveriges grupp i Split. Laddar med skyddsväst och hörselskydd.

Efter gruppspelet i Split flyttade vi till Zagreb för slutspelet. TV4 hade bokat in hela styrkan på det angivna presshotellet(det ska man alltid undvika, av princip och empiri). Jag och Claes hade fixat en hyrbil för att ta oss från kusten och låglandet upp på höjderna och till den kroatiska huvudstaden. En lång färd där vi klättrade via tunnlar, utsiktsplatser och snöstorm(från plus 15 grader i Split). Under bilresan började nyheter nå oss om hotellet i Zagreb. Det var en gammal öststatskoloss, i luguber miljö, med små ostädade rum och tjock-tv med idel kroatiska TV-kanaler. Ett väl inrökt kommunisthotell helt enkelt. Jag har haft min beskärda del av den sorten (se blogginlägget ”Moskva” längre ner i flödet). Min gode vän och vapendragare Claes Hellgren var landslagsmålvakt under det 80-tal när öststaterna dominerade världshandbollen, med allt vad det innebar av boende på militärförläggningar i regi av Warszawapakten. Claes blir på riktigt deprimerad om boendet inte är bra. Och då menar jag deprimerad, i behov av Cipramil, Prozac och liknande. Han kan knappt jobba.

Så vi började kolla upp stan på vägen mot Zagreb. Hittade Sheraton centralt, med gym (viktigt på långvariga turneringar) och generösa öppettider för bar/matsal (vi jobbar alltid sent) och frukostbuffé. Ringde executive producenten/redaktören Jens Tolgraven som okejade hotellbytet, förutsatt att vi betalade ur egen ficka. Det handlade ju egentligen för hans del om i var vi tillbringade nattens timmar, eftersom vi lovade att medverka vid samtliga redaktionsmöten(där man bara pratar om vad studion ska göra, aldrig nånsin kommentatorernas arbete). Det var ungefär 25 minuters promenad. Perfekt, och uppfriskande.

Min gamle (vän) och nemesis Peter Jihde var knäpptyst under vårt första morgonmöte på presshotellet, dit vi anlände jag och Claes i god tid. Jihde kändes som en slumrande vulkan. Efter en timmes genomgång av studions körschema, och förmaningar om att ha headset på fyra timmar före sändning av bildproducenten Åsa Zander (sitter BBCs kommentatorer verkligen och säger hallå hallå i sina headset fyra timmar före sändning?) promenerade vi neråt centrum igen. Då ringde telefonen. Det var redaktör Tolgraven. ”Ni kan inte bo på Sheraton, Jihde är skitförbannad”. ”Vi måste bo tillsammans för sammanhållningen i gruppen”

Jens Tolgraven vek sej som en tulpan under trycket från den starke Peter Jihde, nyss återbördad till fadershuset, från sin utflykt till SVT. Ingenting hade förändrats. Han var fortfarande den informella ledaren, med makt att bestämma slipsar, körscheman, klädval och boendet för två 54 åriga äldre gentlemän med ett 20-tal handbollsmästerskap i bältet. Är det inte lite typiskt svenskt, ingen ska ha det bra, alla ska ha det lika dåligt? Peter genomförde som vanligt mästerskapet som det superproffs han är framför kameran. Och han tvingade oss tillbaka till hotellet från helvetet. Claes var konstant deprimerad.

Jodå, det gick åt skogen för Sverige där också. Stryk mot Frankrike och Ungern(!) i mellanrundan och inget blågult slutspel.

En annan tripp i österled var handbollsresan till Belgrad 2012. EM den gången. Danskarna vann hela skiten, slog hemmanationen Serbien i finalen. Sverige kom sist i sin grupp i mellanrundan.

Vi skulle bo i Belgrad, men hamnade i Semun (förort) på ett fullständigt absurt lyxhotell. Tänk ett flådigt femstjärnigt hotell i Bredäng. Inte utan att man anade penningtvätt. TV4 gänget var dom enda gästerna på hotellet, som sköttes oklanderligt. Mitt rum var fantastiskt, i levels med en grandios säng, kristallkrona och en minibar fylld med champagne.  Matsalen var alltid öppen, och kvällstid och lunch kom ofta matgäster utifrån. Köket m a o helt ok. Men placeringen var absurd. Närmaste granne var en öde skola, en öde fotbollsplan och en bensinmack med en kaffemaskin och en kyl full av ölflaskor.

Vi tröttnade efter några dagar i ingenting och efter oändliga taxiresor, där vi dagligen blev skörtade på 100-tals kronor av taxichaufförerna (till slut förstod vi varför dom alltid släppte av oss vid skolan och inte vid hotellentrén. Jiddra aldrig med en jiddrare). Dom ville inte på några villkor konfronteras med hotellpersonalen och den mystiske ägaren vi kallade Mr Semun. Vi låg på redaktör Tolgraven, vår teamleader, om en flytt in till stan. Jens tog försiktigt upp saken med Mr. Semun. Det skulle han inte ha gjort. Dagen efter kom ett telefonsamtal. Jens skulle genast bege sej till hotellentrén där Mr Semun väntade. På gatan stod en stor svart bil och blinkade åt honom med lyset. Fönsterhissen till baksätet hissades sakta ner. Där satt hotellägaren bakom sin chaufför med en hejduk vid sin sida. Jens fick klämma in sej emellan i baksätet. Sen följde en biltur genom den grå förorten där Mr Semun förklarade hotellets förträfflighet och att ett byte inte kunde komma på fråga. Ett avtal var ett avtal, och att lämna detta förträffliga etablissemang vore en regelrätt förödmjukelse mot Mr. Semun, hotellet och dess hårt arbetande personal. För ett svindlande ögonblick fruktade Mr Jens (som han kallades av serberna) att han skulle få åka baklucka. I bästa fall tillbaka till hotellet. Vi blev kvar. Turneringen ut.

Finaldagen i Belgrad spelades också den episka finalen mellan Djokovic och Nadal i Australian Open. En batalj över sex timmar som Djokovic till slut vann till allmän glädje för värdnationen för handbollsturneringen. Av nån anledning fanns inte den aktuella TV-kanalen på mitt lyxiga rum, så jag gav mej ut på upptäcksfärd den förmiddagen för att hitta matchen på någon TV annorstädes i hotellet. Välbekanta ”Fifteen Love” hördes genom en öppen dörr. Jag gläntade på den och upptäckte en storbilds-tv modell magnum med den pågående tennismatchen. Rummet var öde, så jag slog mej ner i närmaste skinnfåtölj. Fantastisk tennis. Då kom han in genom dörren. Den mystiske Mr Semun. Tittade en aning förvånat på mej, men inte ogint. Detta var helt enkelt bossens kontor. Jag förklarade läget och undrade om det var okej. Det var det. Vi kollade matchen tillsammans och stod på god fot med varandra. Så god att Mr Semun föreslog lite förfriskningar. Han hade en riktig delikatess, sa han. Hemgjort plommonbrännvin. Serbiens bästa. Plommon från morsans trädgård. Jag avböjde vänligt, eftersom jag ju skulle iväg och kommentera handbollsfinal bara en stund senare.

Man säger inte nej till Mr Semun. Mörkare blick har jag aldrig sett. ”Jag kan väl smaka en liten droppe då”, stammade jag fram. Man vill ju inte vara en ohövlig gäst. Han hällde upp sådär en 10 cl i ett dricksglas. Tennisen blev på något sätt ännu roligare. En timme senare när jag sa att jag nog behövde ge mej iväg till handbollsarenan, sa han bara ”Visst tyckte du om mitt plommonbrännvin, eller hur?” ”Ta ett glas till med mej, så ordnar jag med skjutsen till arenan”

Man säger inte nej till Mr Semun

Må Gud förlåta mej. Danmark vann

Jag skulle kunna göra en lång lista på osannolikt lyxiga femstjärniga hotell genom åren. Särskilt under 80 & 90-tal, innan resebokningar omfattades av ”resepolicy” och kostnadsanalys. När resorna bokades av externa byråer med affärsresor som specialitet. När tanken var att den som reste i tjänsten, skulle ha det bra, komma utvilad och laddad till uppdrag och uppgifter. När man ständigt flög Business i halvtomma plan. Det var då det. The Ritz i London, Hôtel de Paris i Monte Carlo, Grand Hotel Europa i Innsbruck, The Marriott på Copacabana, Prinsen av Savoien i Milano, Plaza i NY och Trump Plaza on the Boardwalk i Atlantic City för att bara nämna några. I Atlantic City bodde jag i ett penthouse på översta våningen med fönster från golv till tak, en jacuzzi mitt i rummet och hela Atlanten för mina fötter. I rummet bredvid höll maffian på och mördade någon. Klippte av fingrar, drog naglar eller krossade knäskålar. Det är dom värsta skrik jag hört i hela mitt liv. Upphörde efter en stund till bedövande tystnad. Att bo där var som att bo i en film.

IMG_4098

Jag kommenterade Mike Tysons comeback efter chockförlusten mot Buster Douglas. Han mötte Alex Stewart som såg ut som en rädd kanin i ljuset av en bilstrålkastare. Hoppas han fick bra betalt av mannen med håret, Don King. Jag var påläst upp över öronen och skötte uppsnacket med Steffo Törnqvist i studio på Storängsbotten. Simultanöversatte Spike Lees dokumentär om Tyson i direktsändning och visste allt karriären, matcherna, brudarna, bilarna, ja you name it.

Matchen tog slut efter två minuter och 40 sekunder

Underligheterna stannar också i minnet. Som när vi under ett mästerskap i Köpenhamn bodde flera mil utanför stan på ett motell vid motorvägen mitt i ingenstans. Det var mörker, ständigt iskallt och åkermark som framkallade bilder av Baskervilles hund. Och på tal om motell, i Békéscsaba i Ungern, bortom all ära och redlighet hade TV4 bokat in oss på ett motor”hotell” nära gränsövergången till Rumänien. Där hyrde lastbilschaufförerna in sej per timme, fick en handduk i receptionen där även prostituerade gick att beställa. Claes Hellgren snackade med sina vänner i den danska truppen, och dom fixade rum åt oss på sitt spelarhotell, mot EHF:s bestämmelser och på nåder. Men vi skötte det snyggt.

Under VM i Japan/Korea 2001 hade Artur Ringart huvudansvaret för bokningarna, och det blev ju som det blev. När Martin Dahlin och jag efter en jobbig flight kom till Sapporo, kände inte en enda taxichaufför till hotellet vi var bokade på. Började ana oråd…Efter en halvtimmes irrande runt flygplatsen träffade vi en taxibokare som satte igång och ringa (japaner vill gärna hjälpa till. Ibland in absurdum). Vi fick en bil som skulle ta oss till vårt nya hem. Vi körde, och körde, och körde. Rakt ut i skogen. Chaffisen förklarade på knapp engelska att detta var ett Business-hotell. Det tyckte jag lät mycket bra. Det var det inte. Business-hotell i Japan är det gemensamma namnet på dom billigaste hotellen du kan hitta för resande i nylonstrumpor och gårdfarihandlare. En stor vit byggnad med mycket små fönster i långa rader uppenbarade sej i skogen. I receptionen ville dom gärna lägga beslag på våra förbetalda vouchers (alla vill tjäna grymma cash under ett fotbolls-VM), men vi krävde att få se rummen först. Ska försöka beskriva. När dörren gled upp möttes jag av stanken av 4000 rökta cigaretter inpyrda i en skitig heltäckningsmatta. Fönstret gick inte att öppna, och var inte mycket större än en ventil på en båt. Omedelbart till höger låg toaletten, en halv meter upp från golvet i hallen. Där fanns en toalettstol och ett handfat på 1,5m x 50 cm i utrymme. Själva rummet med heltäckningsmattan var 3×3 meter. En portabel 20 tums tv med trasiga antenner stod på heltäckningsmattan. Nu är ju Martin Dahlin inte riktigt vem som helst när det kommer till krav på tillvaron. Han sa inte ett ord, bara vände och gick. Jag var i chock. Som tur var stod taxin kvar, från receptionen gapade man efter våra vouchers. ”Gå, bara gå” sa jag.

Nu befann vi oss alltså i en fullbokad VM-stad utan någonstans att bo. ”Vad gör vi nu?”, frågade jag Martin. ”Jag ringer några samtal”, sa han. Det var mitt i natten svensk tid, men på American Express conciergeservice svarade man. Strax var vi inbokade på FIFA-hotellet i centrum där alla mackätarna i kostym bodde. Geishor bugade vid entrén, rummet var ett landskap och måste ha kostat 10.000 kr natten under ett VM. ”Jag bjuder”, sa der Bomber.

Med detta sagt kanske ni undrar om det bästa boendet under 5400 dagar på resande fot? Ja inte är det lyxhotellen.

I december 2001 for jag och Claes till alperna. Till Merano i det tysktalande Italien. Dåvarande sportchefen Mats Pettersson hade på ren chans köpt in ett Dam-VM i handboll. Sverige hade med nöd och näppe kvalat in (på bortamål har jag för mej). Vi var dom enda svenska journalisterna på plats. Ja, kanske dom enda journalisterna överhuvudtaget med undantag för den suveräne danske bildproducenten i OB-bussen som klippte på våra kommentarer. Spelare, repriser tutti. På världsfeeden. Kungligt. Inget vi var vana vid från våra svenska sändningar. Hur många gånger har man inte pratat om en målvakt, och bildproducenten visat den andra keepern (i bästa fall), eller en meningslös repris på nån som halkar nånstans.

Det blev mitt yrkeslivs mest överraskande mediala succé. Claes lanserade uttrycket ”det leende landslaget”, och Sverige vann gruppen i Merano och gick till kvartsfinal. Miljonpublik hemma. Alla pratade om damlandslaget, och tanterna i Sofiakiosken på Söder var saliga av handbollsglädje när jag köpte lördagsgodis till ungarna sen. I veckor. Bara att lyfta på hatten för Mats Petterssons fingerspitzgefühl.

Journalisterna ramlade in, en efter en. Då hade Claes och jag redan bott in oss på det lilla spartanska pensionatet i bergen (kan det ha hetat Östlerhof?) Vi var dom enda gästerna på panget, som ju egentligen var designat för sommarsäsongen. Det fanns en stor trädgård med fylld pool. Vi brukade bada bastu i källarvåningen (där det också fanns en inomhuspool), sen gå ut ångande i trädgården under alper och en bedövande vacker svart stjärnhimmel och svalka oss i poolen. Ibland fick vi knacka hål på en tunn ishinna innan vi kunde hoppa i för vinterbadet. På dagarna spelade vi tennis i en utmärkt tennishall på gångavstånd och tränade på ett trevligt gym i närheten. Efter matcherna på kvällen en liten fin bar med värmande konjak bland stånden på Meranos julmarknad. Enda gången Claes Hellgren druckit konjak under dom 22 år jag känt honom. Det glittrade, doftade och människor log och var vänliga. Det hände att vi på lediga stunder tog hyrbilen och åkte till toppstugor så högt upp i bergen vi nu vågade oss. Över molnen. Tyngdlösa, fyllda av alpenluft. Inga körschemamöten, inga meningslösa ljudtester, inga kostymer och slipsar. Bara kärleken till sporten, livet och stoltheten över att göra ett proffsigt jobb.

Julmarknad i Merano
Julmarknad i Merano

Frukostarna, herregud frukostarna. Man gick rakt ut i köket och snackade med värdinnan om vad man var sugen på. Ingen klocka satt på ringning. ”Kom och säg till bara”, sa värdfolket. Det var äggröra, pannkakor, nybakt bröd, små bratwurstar, färskpressad apelsinjuice i trädgården där solen låg på och värmde lite under förmiddagarna. Man kände sej som en 1800-tals författare på kurort.

5400 resdagar. Nu har jag inte så många kvar. En sak vet jag med säkerhet, hur det nu än blir, kommer inget att bräcka decemberdagarna i Merano.

*****************************************************************************************************************

Fysiskgraffiti Plus:

På hotell hittar man skokräm, badmössa, vattenkokare, skohorn – men ingen tandkräm och tandborste (hur svårt kan det va?)

När använde ni strykjärnet och strykbrädan senast?

Har nån någonsin förstått sej på klockradion eller luftkonditioneringen?

Visst vill man ha rum mot gatan i alla lägen? Är jag i Prag vill jag känna att jag är i Prag. Hur kul är rum mot gården med den ständigt larmande restaurangfläkten? Och stanken. Eller in mot ett Atrium. Som att bo i ett akvarium. Jag får klaustrofobi

Man släpar sin väska över halva klotet, men när man kommer till receptionen är det någon som insisterar på att rulla den tio meter till hissen. Ofta får man sitta och vänta uppe på rummet i en halvtimme för att kunna packa upp och byta om.

Finns det nåt bättre än att efter 23 timmars resa irra runt i en hotellkorridor med ett rumsnummer som inte finns på någon av skyltarna på väggen. Och när man till slut hittar det vid änden av världens längsta korridor lyser dörrlampan röd när man sätter i nyckelkortet…

Visst är det trevligt när dom dammsuger under bordet, så man får lyfta på fötterna, när man äter frukost. Hej på er Elite Park Aveny i Göteborg och Savoy i Malmö.

Varför stänger frukosten överhuvudtaget? När jag var i New York första gången, tittade receptionisten förvånat på mej när jag frågade när hotellet bommade frukosten nästa dag. ”As long as anyone want´s breakfast, we serve breakfast”

Kul när en hotellbar stänger och kastar ut en fullsatt salong kl 22 no matter what. Hej på er Scandic i Århus

Och hej på er vänner

IMG_4102

**************************************************************************************************************

 

 

Gikken

Halva livet lever man, fullt ut med drömmar och förhoppningar som är gränslösa. Den andra halvan sitter man och minns livet. Så är det. Sen får pensionsbolagen säga vad dom vill. Dom vill bara kannibalisera på dej medan du är ung och aktiv. Dom vill ha dina pengar, av vilka du får tillbaka en rejält naggad del och dessutom beskattade, när du sitter i parken och matar duvorna.

Själv minns jag allt oftare min uppväxt. 60 och tidigt 70-tal i min förort. Ja jag säger min, för det är så det känns. Kändes. I min trappuppgång på Askersgatan 4 i Rågsved fanns det förstås barnfamiljer. Där fanns också en Vivo-föreståndare med en fin bil med laddade matkassar hem varenda kväll. Åt honom jobbade jag för 3.50/tim när jag fyllt tretton. Där fanns en självmördare som gasade sej och kunde sprängt oss alla i luften. Där fanns en kärring som stadigt ringde polisen och hävdade att min mor bestrålade henne från vår lägenhet uppepå. Och där fanns Gikken. 

IMG_3722

Kom att tänka på honom nu i sommar. Ingen aning varför. Vi träffades dagligen under min uppväxt, men jag har ingen aning om vad han heter. På riktigt. Han kallades Gikken, såvitt jag vet även av sin egen familj. Vi spelade i samma fotbollslag i Rågsveds IF, och i Parklekens lag. Det var en stor grej då. Det var gott om aktiva Parklekar med snälla tanter, och turneringar ordnades i förorternas kaninburar på dammigt grus eller i sällsynta fall lite mjukare sand. Fotbollsskor var inte tillåtna. Inga dobbar. Inget läder. Bara tyg. Ni som gjort lumpen minns kanske dom blå skorna med platt gummisula. Inte många skador i dom matcherna, men man fick en gudabenådad naturlig teknik och en närhet till bollen, som dom flesta ungar saknar idag. Vi spelade jämt. I skolan med en tennisboll på alla raster, och på kvällarna på IP eller hemma på gården. Det hände väl att nån sur gubbe/kärring öppnade fönstret att skrek att bollspel var förbjudet, ringde värden. Men vi var så många och Stockholmshem brydde sej inte.

Gikken var med. Ibland Hasse Holmqvist. Han var alltid minst, yngst och alltid bäst. Hoppade över Rågsveds IF, gick till Djurgårn, och resten är historia. Öste in mål i Sanktan (kan man verkligen aldrig se vem som kan bli bra i fotboll?) och fick spela med två år äldre lagkamrater(var ju van från gårdsmatcherna) och resten är historia. 27 A-landskamper, viktiga kvalmål och proffs i tre länder och ligor. Fortuna Düsseldorf, Young Boys och Cesena. När jag började på TV4 föreslog jag ”Pennan” Holmqvist som expertkommentator till den Italienska ligafotbollen. Två gamla Rågsvedsligister kom att flyga business (det var då det) till Rom och Milano var och varannan helg för att kommentera Serie A. Vi var först i gamla sosse-Sverige med det (i första marksända reklamkanalen). Inte så märkvärdigt att göra det idag kanske, men vi kunde ha 750.000 tittare en Söndagseftermiddag om Parma och Brolin spelade. Och en sån siffra på utländsk ligafotboll skulle vara jävligt märkvärdig idag. Vi fick uppleva Milans storhetstid under Arrigo Sacchi, och Sampdorias skrällseger i ligan med Vialli och Mancini.

Hasse i Fortuna
Hasse i Fortuna

Hasse hade flyttat hem från Italien för avsluta karriären i ÖSK. Örebro blev Hasses sista klubb i Allsvenskan efter spel både i Djurgården och Hammarby(!). Hans stories om när han satt och förhandlade med Bajens Åke ”Örat” Öhrbom i en iskall bil på Stadshagens IP är obetalbara. Örat hade sin hund i baksätet, och den satt och flåsade Hasse i nacken under hela det vintriga samtalet. Men Bajen blev det. I två omgångar till och med. Att resa med det redan världsvane exproffset var perfekt. Hasse älskade Italien och att bli igenkänd på pressläktaren. Bli spontanintervjuad av Gazzettan eller Rai. ”Pennan” lärde mej oerhört mycket om fotbollens själ ur spelarens perspektiv. Och inte minst om Italien

Intervjuar Marco van Basten på Milanello
Intervjuar Marco van Basten på Milanello

Rågsved var en bra skola, om man ville syssla med idrott. På vintrarna spelade vi hockey (naturis) varje dag, både organiserat i St Erikscupen och på egen hand när rinken var ledig. Fick aldrig till mitt slagskott riktigt och valde att bli keeper. Kallades för ”Krabban”. Körde Hašek långt innan Hašek var påtänkt i kassen… Min yngre brorsa var också målvakt. I Djurgården. Lillebror spelade i samma lag som Håkan Södergren, Thomas Eriksson, Classe Nordström och Hammarbys blivande fotbollsstjärna Micke Andersson. Landslagsmän allihopa. I det Djurgårdslaget spelade även Frölundas blivande guldtränare Stephan Lillis Lundh. Brorsan släpade själv utrustningen på tunnelbanan till träningarna på Östermalms IP. Skulle nån unge göra det idag? Hockey har blivit en sport för villaungar och barn till egna företagare. Gäller framförallt i storstäderna

Jag lillebror och syrran Årsta Havsbad 60-tal
Jag lillebror och syrran
Årsta Havsbad 60-tal

Man gick själv till skolan, från första klass. Många av klasskamraterna bodde dessutom på samma gård. Ingen cyklade med hjälm, och alla cyklade. Till Älvsjöbadet på somrarna, och ibland den långa trampturen till Eriksdalsbadet. När jag fyllde femton köpte jag en duktigt begagnad moppe av Gikken för 350 kr. En Husqvarna. Eftersom ni nu vet att jag hos Vivohandlaren tjänade 3.50 per timme, kan ni lätt räkna ut hur länge jag måste jobba för att kunna köpa Gikkens skrothög. Har aldrig varit särskilt teknisk, men under hans säkra ledning, lärde jag mej att plocka isär motorn helt och hållet, och sen montera ihop den igen. Precis som med K-pisten i lumpen senare (fixade det också). Och när vi ändå hade monterat isär Husqvarnan passade vi på att fila ner ett jack i kolven, och borra upp ett större hål i förgasaren. Den lät trött sen, men gjorde 60 blås, ibland 65 med hemlängtan. Vi körde isracing på en sjö i Huddinge om vintrarna. Hade rocketstyre på mopeden. Hjälmar hade vi icke. Easy Rider. Jag hade en sån där flygarmössa i läder med mjuk ull på insidan. Ett under att vi överlevde. Vuxenvärlden brydde sej inte. En sensommar drog Billy och Wyatt med våra rocketstyren  ända till Köping, 30 mil tur/retur. Till Gikkens sommarstuga för att dricka öl. Vilket vi gjorde. Med besked. På hemvägen pajade min gamla moped nånstans vid Strängnäs. Vi fick inte igång den igen, och Gikken körde resten av vägen hem med ena foten på min pakethållare. I sanning en vän att lita på.

IMG_3875

Glömmer aldrig när han visade mej sin farsas porrgömma. Det gick att lyfta på armstöden (ni vet som på flyget) på soffan i vardagsrummet, och däri låg en skatt med färglada tidningar med storbystade madamer med håriga trianglar mellan låren. Dom plutade med munnen och log trånande mot oss. Vi kan väl ha varit en tolv tretton år, men där och då försvann en gammal världsbild och en ny danades.

Det gällde f ö även musiken. Så långt hade jag mest lyssnat på Beatles, Tio i Topp på radion och ibland Svensktoppen. Så läste jag en skivrecension för första gången, och drog direkt upp från helgjobbet på Vivo i Örby till radioaffären i Högdalen och köpte Stones Beggars Banquet. Följde senare upp med Neil Youngs episka After the Goldrush. En ny värld öppnades, den gamla skulle aldrig återkomma. Det var musiker jag ville bli. Närde också skådespelardrömmar. Sysslade med både musik och teater långt upp i åren, men jag blev sportjournalist. So it goes, som Kurt Vonnegut brukade säga.

Minns att en av killarna på gården i Rågsved, Åke, hade en farsa med taxiåkeri. Åke hade alltid dom senaste LP-skivorna, en tjusig stereo från Marrantz och dessutom familjens drömhus till sommarstuga i Stockholms skärgård. Hängde ofta på Åke för att lyssna på det nya. Där hörde jag Black Sabbath, Ike&Tina Turner, Moody Blues och inte minst Pink Floyd första gången. Det var faktiskt hemma hos taxigubbens son jag hörde Dark Side of the Moon för allra första gången. Har inte hämtat mej än.

Utanför Askersgatan 4 2000-tal
Utanför Askersgatan 4
2000-tal

Jag undrar vad som hände med Åke, Gikken och den bleke stackars Sven-Erik, som alltid blev inropad av sin ömma moder på tredje våningen när det var som mest spännande i landhockeymatcherna. Kenneth har jag koll på. Har drar en rollator framför sej på Gullmarsplan, iförd en Djurgårdsjacka och en kasse bira hängande från rollatorns handtag.

So it goes

 

Sthlm 17/8 2017

 

Ön

Kan man vara kär i en ö? Är det möjligt att älska en grå holme av ursten och och kalk i Östersjön så det känns i hela kroppen? För Ingmar Bergman var det så, och när jag kom med bussen över kullen mot Kyrkviken i solsken och glittrande vågor var det så även för mej

image

Mästerregissören kom till Fårö första gången för en filminspelning på 60-talet. Och blev kvar. Med undantag från den period han tvingades utomlands av nitiska skattemyndigheter blev ön Bergmans hem.

image

Han vilar idag tillsammans med sin älskade Ingrid vid Fårö kyrka, men hans ande svävar konstant över ön. Idag finns till och med ett Bergmancenter vid den gamla skolan, en Bergmanvecka och kulturarbetare kan beviljas stipendium och arbeta i regissörens hem vid Hammars på den östra sidan av Fårö.

Casa Bergman Hammars
Casa Bergman Hammars

Jag såg honom bara en gång under alla mina år vid Östersjön, då kom han i sin jeep ner till Sudersand i sällskap med Harry Schein. Annars skydde Ingmar offentligheten så pass att dom bofasta brukade visa nyfikna åt galet håll vid förfrågan om demonregissörens viste.

1976 var året för min första upplevelse av Fårö. På sätt och vis även det kulturrelaterat eftersom jag bodde i ett hus som hyrdes årsvis av två översättare. Karin och Allan Janzon som översatte Tin Tin albumen i Sverige. Dom hade hyrt en stuga i sluttningen ner mot Sudersandsviken av lantbrukaren Gustav Broberg sen sent 50-tal, och jag var klasskamrat med deras dotter Monica. Det var av henne jag var ditbjuden och det är jag tacksam för än idag.

På många sätt typiskt för Fårö som av hävd varit en hemvist för människor med kreativa fria yrken, och socialdemokratiska politiker. Det började med familjen Palme och fortsatte med Bodströmklanen.

Olof Palme på vandring hem mot Ava efter match
Olof Palme på vandring hem mot Ava efter match

Kommersialismen gör sej icke besvär. Dom ca 5000 sommarboende vill ha det enkelt och som det alltid varit. ”Vindsurfingparadiset” blev aldrig realitet och inte heller ”golfparadiset” även om det numera lär ligga några få hål på en åker väster om landsvägen. Krogkonkurser är legio och hoppfulla krögare byts ut med jämna mellanrum.

Ibland tas mästerkockar in, och dyra renoveringar görs men allt faller ändå på att man sparar in på servisen som inte har en susning av vad den håller på med. Billigast möjliga arbetskraft i form av sommarlovslediga ungdomar. Väntetider på över en timme inte ovanligt, och då helt säkert med fel rätt från menyn. Sashimi blir i servitrisens mun ”Sushimi”, på frågan om vilken japansk öl som serveras blir svaret ”japansk”. Och då snackar vi ändå en avsmakningsmeny för tusen kronor. Dom enklare serveringarna har andra problem, som att dom vuxnas mat kommer in först och dom små barnen får vänta längst på sin mat. Vid ett tillfälle på Carlssons Ranch i en och en halv timme(!) på en barnhamburgare. Sen hade servitrisen mage att ta fullt betalt dessutom. Hopplöst.

Till slut ger man bara upp och stannar vid stugan med sin rangliga grill från OKQ8.

Krögarna får då glupskt kasta sej över dagturister och campare i förvissningen om att dom ändå inte kommer tillbaka.

Och då går det ju som det går…

Dessutom blir jag efter fyrtio år på Fårö fascinerad över hur säsongen förkortas för varje sommar. Dom första åren på ön fanns bara ledigt att hyra från mitten av augusti. Då var allt öppet och sommarlivet gick på som vanligt. Nu dröjer det ofta in till andra veckan i juli innan det exploderar med köer på Ica och till bageriet Sylvis döttrar. Då händer allt. Konserter med stora svenska namn som Eldkvarn Laleh Bo Kaspers med flera på Gåsemora. Då ringlar köerna kilometerlånga till färjeläget och folk vallfärdar från storön Gotland.

Runt den 7-8 augusti är det tomt igen. Då sitter handskrivna lappar på serveringar och försäljningsställen där man strukit över redan ändrade öppettider med tuschpenna, och gjort dom ännu kortare. I vissa fall till öppet bara över helgen och i vissa fall inte öppet alls.

Någon vecka senare blåser löven runt och på övergivna minigolfbanor. Finns det något mer vemodigt och övergivet än en övergiven minigolfbana med en bommad kiosk där flaggorna från Guteglass hänger kvar?

1976 fanns på 500 bofasta och några sommarmånader tre livsmedelsbutiker och en fungerande skola. Sen något decennium är bara ICA-butiken kvar. Skolbarnen bussas till Fårösund och bägge Konsumaffärerna har lagt ner. Temporärt monopol för Ica-handlaren vilket inte gynnar någon. Arbetssituationen under den intensiva julimånaden är grotesk och prissättningen för oss konsumenter detsamma. Varorna tar slut på nolltid och att planera inköp är i stort sett omöjligt. I början av sommaren är problemet ofta det omvända. Dammiga produkter med utgånget datum står kvar i hyllorna och man får vara på sin vakt.

Köerna i juli är monstruösa och detsamma gäller för bageriet där köläget får avgöra om det blir några frukostfrallor eller ej. Där möter jag ofta förre justitieministern Thomas Bodström som kommer cyklande på sin taggade cykel från advokatfirman. Inte sällan i badrock eller träningskläder. Det är så vi vill ha det på ön. Jag och Thomas bildade under en period mittbackspar i Fårö IF, och han och TV-profilen Ann Lindgren vann mixedklassen i tennisturneringen Fårö Open minst tio år i följd. Jag har spelat fem finaler ( 4 dubbel 1 mixed) genom åren och förlorat samtliga…

Fårö IF. Thomas Bodström bakre raden t v. Mårten Palme t h utanför författaren
Fårö IF. Thomas Bodström bakre raden t v. Mårten Palme t h utanför författaren

Jag hyr en enkel grön stuga vid Butleks. Med el, men utan indraget vatten och med utedass i skogen. Så har det varit dom senaste 31 åren. Dom första nio flyttade jag runt mellan olika stugor av ytterst skiftande kvalitet och läge. Nån sommar vägg i vägg med en grisbod. Doftade inte rosor. Och grisbonden och potatisodlaren Nisse som jag hyrde av hade inte mycket till övers för min sambo och fruntimmer, utan bjöd in mej dagligen till sitt kök för ett snack karlar emellan. Då bjöd han på varmgrogg. Det var ett halvt dricksglas fickljummen Explorer och varmvatten direkt från kranen.

Ett annat original var Tore med cyklarna. Han bodde uppe vid vägkorset och hade en eminent liten cykelverkstad. Tore var alltid 87 år, minst, men körde på år efter år. Min femväxlade Crescent hade fått gå med packning och trasiga ekrar så att bakhjulet såg ut som en åtta med växelnav och allt. Tore fixade det på en pisskvart nästan gratis och vi kunde fullfölja vår planerade cykeltur ner till badpensionatet i Ljugarn.

Jag vet inte om det hade med skattemyndigheter att göra, men Tore förnekade alltid att han hyrde ut cyklar. Det var bara dom redan invigda som fick förmånen. På direkt fråga svarade han alltid ”naajdu, det håller ja inte på mä längre”

Till slut fick även jag uppleva glädjen att stoltsera med en Tore-cykel. Men det tog nog tio år innan nåden beviljades mej. Och fan ta den som cyklade i sanden längs strandlinjen. Förstörde farbrorns dyrgripar med salt och grus.

En gång frös vi borta i stugan, och vi var utan tillgång till ved. Tore har massor var det nån som sa. Tores svar blev ”Köpe ved? Dessa turister…” Det kan mycket väl vara det dummaste han hört i hela sitt långa liv. Jodå vi fick en säck fin björkved av gubben, och några pengar ville han inte ta emot.

1976 fanns det fortfarande gott om militär, både på Fårö och inte minst kustartilleriet i Fårösund. När du kom till Rute kyrka på landsvägen möttes du av en hög skylt som förklarade att som utländsk medborgare var det bara att vända om. Gotlands nordspets var militärt skyddsområde, liksom Fårö. Det fanns t o m ett skjutfält på Fårö där det brassades på från havet, och som stängdes med bommar och varningsskyltar. Gott om nergrävda bunkrar vid kusten nära Engelska kyrkogården, som är en viloplats för brittiska matroser som dog i koleraepidemin 1854 då en flottenhet under Krimkriget var stationerad i sundet. 27 sjömän med officersgrad blev kvar på Fårö. Dom döda matroserna sänktes i havet. Det sägs att det spökar på Ryssnäs där gravkullarna är belägna.

Engelska kyrkogården Ryssnäs
Engelska kyrkogården Ryssnäs

Dessutom var Fårö med sin unika flora och fauna ett naturreservat och bygglov beviljades i stort sett inte överhuvudtaget. Idag är tyglarna släppta på stora områden av ön, och eftersom skifte aldrig genomfördes så äger lantbrukare och infödda Fåröbor dyrbara markområden korsvis över ön. En sommar kan man få möta ett byorginal, som brukade fråga mej om det var okej att dricka T-röd, på en splitter ny Harley Davidson. Nyrikedom är inte ovanligt sedan dom hårda byggreglerna lättades på.

Jag är helt befriad från avundsjuka i det fallet. Vintrarna är långa kalla blåsiga och mörka. Färjeturerna glesare och möjligheterna till utkomst och försörjning begränsade. Allra helst sen militären la ner.

Någon bro över sundet har det aldrig blivit. Opinionen är splittrad, och sommarstugeägarna måna om sin exklusivitet. Hade jag varit åretrunt boende med skolbarn, hade jag självklart varit för en bro mellan Fårö och Gotland.

Nu kan jag vara en lyxturist med alla dess privilegier. Jag njuter av norra Europas finaste badstränder, jag känner en samhörighet med så många boende, sommargäster och mitt hjärta är fullt av kärlek till den vackraste platsen på jorden.

Skalasand
Skalasand

Jag har rest över hela världen, men aldrig funnit ett ställe som fått mej att må lika bra. Aldrig har sanden varit så fin, vinden talat så vackert och blommorna i dikesrenen lika skiftande och talrika.

Skärsände
Skärsände

”Vill man vara högtidlig kan man säga att jag har funnit mitt hem, mitt verkliga hem” sa Ingmar Bergman när han kom till Fårö för att spela in Såsom i en spegel (1961). SF sa nej till regissörens begäran om att filma på Orkneyöarna. För dyrt var beskedet. Det billigare alternativet kom att skapa filmhistoria. Bergman spelade in sex långfilmer, en TV-serie och två dokumentärer på ön. Alla ytterst sevärda. Ett testamente av svensk filmkonst.

image

Det finns en publik bio på Fårö naturligtvis (Ja Ingmar hade förstås en egen). Den invigdes 1954 och är fortfarande i bruk. Jag såg den mysiga danska 70-tals pastischen Kollektivet där i somras. 2019 är det 65 års jubileum. Det hela började med att snickaren Arthur Normans ko dog. Höladan blev överflödig. Så Arthur köpte en begagnad projektor och snickrade själv ihop bänkraderna. Det finns 138 platser i den gamla ladan som är full av kolorerade filmstjärnor längs väggarna. Bion har haft många ägare genom åren och drivs idag av en förening.

image

Sudersandsbion är en anakronism. Borde inte finnas. Men det gör den. Mot alla odds. Gå dit i sommar, köp en strut popcorn och stötta denna värdiga dront.

Norsholmen i norr finns ett nedlagt stenbrott och en banvall från en länge sedan nedlagt smalspårig järnväg. Såväl får som kor och tjurar går fritt på sommarbete där. En gång i tiden t o m renar. Den legendariske Marcus Larsson som en gång räddade Fårö från att blåsa ut i havet, fick en flock renar som en dellikvid i en affärsuppgörelse. Han släppte ut dom på Norsholmen, men renarna dog svältdöden. En unik miljö därute, men inga norrländska lavar. Det gick illa för renarna tyvärr.

Stockholmare däremot är i högsta grad kompatibla. Känner många som flyttat permanent till ön, Inte bara Bergman. Både Gurra och Fjodor i Ebba Grön har jobbat på Stora Gåsemora och finns kvar på Gotland än idag. Numera någon mil söder om Fårösund.

Men Marcus Larssons plantering av barrskog finns att beskåda i närheten av Sudersand i Ulla Hau. Ett magnifikt område av sanddyner och myrlejon mitt i skogen. Kommer man tillräckligt högt kan man följa sanden kilometervis ändå ner mot Norsta Auren. Utan Larsson hade Fårö sannolikt varit delat på mitten idag och delvis uppätet av havet.

image

Han föddes på Gåsemora, den största gården på ön. Det var min andra kontakt med Fårö. Min dåvarande flickvän hade sett en radannons i DN och vi hamnade i köket på gården hos den legendariska bondmoran Kally.

Hon gav oss nycklarna till en liten stuga vid fyren ägd av sonen Gustav, lärare i Visby. Kally tipsade också om en 5 km lång sandstrand bakom dynerna och försvarets radioanläggning där uppe i norr. Känslan när vi efter en cykeltur på en dryg halvmil promenerade bland tallarna i lös jobbig sand och plötsligt efter en klättring tittade ut över det stora blå glömmer jag aldrig så länge jag lever. Detta var under senare delen av augusti och 1977. Idag har kvällstidningarna skrivit om paradiset Norsta, men då var vi helt ensamma. Jag lovar. Vi gick som Gud skapat oss en hel dag däruppe utan att se en enda människa. Bara jag, min flicka, måsarna och det skummande ljumma havet

På Auren. Som Gud skapat oss
På Auren. Som Gud skapat oss

”I ditt yrke söker du förenkling, proportion, anspänning, avspänning, andning. Fårölandskapet ger dej allt detta i rikligt mått” skrev Ingmar Bergman. Jag  hade kunnat uttrycka mej på pricken likadant

Osannolika Norsta Auren
Norsta Auren

Hus och markpriser är numera på den nivån att Fårö inte ligger inom räckhåll för egen del. Skaffade ifjol istället ett ställe längs ostkusten på fastlandet. I Småland. Destination Gotland och färjepriserna avskräcker. Nu kan vi ta bilen (gnissla tänder nu Miljöpartiet) och några timmar senare vara vid sommarhuset. Fårö är ett dagsprojekt och på många sätt omöjligt bara för en helg. Men för sommarveckorna är det perfekt att hyra, om man som jag har haft lyckan att gradvis bo in mej. Inget gräsklippande, husmålande och lagande av tak. Utan bara kontemplation, läsande och en och annan maltwhisky till syrsorna i kvällningen.

Digerhuvud
Digerhuvud

Så mycket mer av nöjesliv och underhållning behöver man inte. Men 1989 hände något. I en lada nere vid Friggars startade en svartklubb. Den förste artisten på scenen (många har följt) var Dj Harry, en proggare som underhöll den av alkohol saliga fåtaliga publiken på bongotrumma(!) i bortåt en timme. För att komma runt det juridiska kring serveringen gjorde ägaren av ladan Thomas Lindholm, det till en medlemsklubb. Medlemskortet löstes i entrén och bestod av en potatisettikett (jo sant), där man fick skriva i sitt namn. Ölkassan var en cigarrlåda. Kuten (sälunge på gotländska) hade dragit igång.

Thomas hade dock underskattat avundsjukan och girigheten hos krögarna på ön. Deras lökiga dansband på helgkvällarna fick plötsligt konkurrens av ett ställe med snabb kultstatus och otvunget umgänge (minst sagt) bortom kommersialism och ordning & reda.

Thomas blev polisanmäld och så småningom bortförd i handbojor till sheriffen i Visby.

Men han gav inte upp. Året efter var han tillbaka med vassare artister, rockabilly på stenkakor från diskot på höloftet i ladan och en ny medlemsklubb (potatiskort igen), men medlemmarna fick ta med sej eget dricka till klubben.

Några underåriga slapp in, och körde på fyllan i diket med moped (inget allvarligt hände) och nu sällade sej en del upprörda föräldrar till krögare på krigsstigen.

Nya sanktioner, men Thomas reste sej på nytt. Skaffade kassaapparat, momsregistrering och gjorde upp med Fårökrogarna om att bara köra dom kvällarna ”konkurrenterna” inte hade dans eller uppträdanden.

Svartklubbskänslan levde dock kvar, precis som rockabillyfeelingen och det oväntade. Vissa kvällar var självaste justitieminister Bodström på plats och drack knappt kyld Lapin Kulta.

Kuten
Kuten

Thomas Lindholm, som bott i USA, har genom ett bevarat kontaktnät fått legendarer att spela i den fallfärdiga ladan med plats för ett drygt hundratal. Billy Lee Riley har uppträtt där, om vars monsterhit ”My girl is red hot” självaste Bob Dylan sagt ”It could blast out of your skull and change your life”.

Gillar Billy Lee Riley
Gillar Billy Lee Riley

Eric Bazilian, the Hooters frontman, har spelat på Kuten. Och en särskilt minnesvärd kväll sjöng australiska Jane Kitto duett med Carola Häggkvist. ”Please let me present to you a real star on stage, a big welcome to Carola Häggkvist” lät presentationen. Sen sjöng dom Gram Parsons tvåstämmigt. Fullständigt oförglömligt. Jane Kitto har turnerat, med och utan band, i 36 länder enligt hennes hemsida. Fårö borde räknas som ett eget land.

”En del säger att om Elvis levat, hade han knackat på min dörr och bett om att få spela här” ett klassiskt uttalande av Kutens grundare.

Thomas Lindholm
Thomas Lindholm

Även om polisen kom och hämtade ”sjörövarn” Lindholm så är dom på gott och ont sällan synliga på ön. Det sägs att färjepersonalen genom åren varnat när något är på gång. Sanningen i det kan inte styrkas. Men kollektivtrafik saknas kvällstid, och att det finns en ”skammens väg” är sant. Poliskontroller görs som regel nån gång per sommar i vägkorset vid Sudersand eller utanför ICA-butiken mot Eke. Skammens väg är grusvägen (nåja) ner över Kalbjergaheden (där det också spökar) och medelst vilken man kan ta sej bakvägen mot Eke och norra delen av ön. Jag har vinglat där både på moped (preskriberat sen länge) och på cykel. Polisens bästa kap var socialdemokraten Jan O Carlsson (då minister) som tog bilen från en kräftskiva. Detta är på svenskt vis vilda västern, outbacks, badlands. Jag var själv en halvmeter från döden, nära att träffas av en grön Golf körd av en packad dåre från Fårösund. Solen hade just gått upp, stod utanför Kuten med min cykel när en kompis ropade se upp! Slängde mej ner i diket. Kände vinddraget från Golfen som det slog gnistor om när den kom farande ur en S-kurva (50 sträcka) i 120 km/tim.

Mina barn råkade sen ut för ungefär samma sak många år senare och längre upp i backen längs landsvägen. Det fyllot missade en klunga unga cyklister med en hårsmån, och landade på taket innanför stentunet i en fårhage. Jag är Gud evigt tacksam sen den dagen. En midsommarafton för inte alltför länge sedan.

En annan direkt kriminell handling på ön var att ta det gamla Badpensionatet med anor från 20-talet av daga. Det var en vacker vitmålad paviljong i trä med gröna knutar. Formad som ett U med räta vinklar hade pensionatet en stor uteservering på gräset, där servitriser i klassiskt vitt och svart serverade pannbiff och kalla öl efter en dag på stranden.

En sommar, tror det var 1988, var pensionatet stängt och kontor/boende för en TV-inspelning. Delen med baren och flipperspel kostymförråd. SVT spelade in serien om fyrvaktaren Peter GothbergGotska Sandön. Inspelningen gjordes på Norsta Auren Fårö (vars strandlinje är snarlik och anledningen till att jag aldrig farit norr till Sandön). Huvudrollen som vrakplundaren (och mördaren?) Gothberg gjordes av Sven Wollter. Helena Bergström var en av döttrarna.

Wollter som Peter Gothberg
Wollter som Peter Gothberg

Sommaren efter var pensionatet helt enkelt borta. Försvunnet. Det var som en film det också. Jag gick där bland gräskullarna och såg mej förvirrat omkring. Nån (vet vem) hade helt sonika fått frakta bort komplexet, som borde varit K-märkt, för att ta bort konkurrens från ett annat närliggande etablissemang. En hopplös grillkiosk som hette Lambgiftet och som döptes om till Strandskogen. Ett unikum av smaklöshet. Jag hade gärna suttit med på mötet i byggnadsnämnden när detta beslutades. Kan omöjligt ha gått rätt till. Mycket smuts i den mjölpåsen.

Tack och lov för dom kulturbärare som fortsätter göra Fårö till en udda och unik pärla i vår herres hage. Tack alla.

Helgumannen Fårö
Helgumannen Fårö

Jag hade aldrig klarat mitt flängande över världen, med återkommande depressioner, prestationsångest och mördartempo utan dom helande veckorna på i mitt tycke världens vackraste ö. Med sina gråskalor som lockat modefotografer från hela världen till Fårö. Till raukarna i sin urgamla utmejslade kalksten, från havsbotten till dagsljus efter årtusenden av undervattensströmmar, vågor och landhöjning. Stränderna med det lysande starkt gröna vassa strandgräset och den finaste vita sand. Jag har gift mej med denna ö av kärlek. Alltid varit trogen.

Kommer alltid att vara

Langhammars raukområde Fårö
Langhammars raukområde Fårö

 

 

 

 

 

 

 

 

Bonus: My girl is red hot (Billy Lee Riley 1957)