Lennart Hyland brukade kalla mej Roger, eller ”Råååger” snarare. Sen läste han tipsraden för mej, med rätt pauseringar och rätt tempo. En mästare på allt… En bättre sportreferent har Sverige aldrig haft, varken förr eller senare. Där var ett gäng som brukade nämnas som Hylands ”grabbar”, men vi är alla i branschen på ett eller annat sätt ätteläggar till den hårdjobbande allkonstnären från Tranås.

Den vanligaste frågan jag får som kommentator är, ”hur kan ni komma ihåg alla namn?” Jerring körde sitt ”Japaner japaner”, och ”OjOJ” Göransson (Rio-VM 1950) ”Åttan till nian, nian till sjuan -och måål…igen, 7-1 ojojojoj”. Från Lennart Hyland fick jag kortleksknepet. Ett memoryspel som är helt nödvändigt om man vill kommentera ishockey på riktigt. På Hylands tid var förvisso lagen mindre till antal spelare och numren lägre, men inget hindrar en nutida kommentator att numrera en egen. Själv har jag många gånger haft hjälp av en vanlig Öbergs. Du vänder upp kort efter kort som i en patiens, och utan att tänka ska du koppla siffran (knekt är 11 tex) till ett spelarnamn. När du fixar hela kortleken på sekunden, och utan betänketid, har du goda möjligheter att fixa ett rappt referat med tajming. Det viktigaste momentet i livekommentering. Arne Hegerfors var en mästare i grenen, Lasse Granqvist är det alltjämt. Däremot har framförallt CMore en del referenter som hela tiden höjer rösten och informerar oss i efterhand. Vecka ut och vecka in, t o m i fotbollsreferat. Kommer undan med det, och får ständigt nya uppdrag. Väldigt få TV-recensenter har en susning om hantverket. Hyland hade ylat ”Rååååger”!

En annan viktig ingrediens är rösten. Hylands mjuka baryton var en lisa för själen. Alldeles för lite uppmärksamhet ägnas åt refererandets viktigaste instrument. Förr fick dom flesta som talade i radio genomgå det sacrosancta ”hallåprovet”. Andningsteknik, magstöd, betoning, frasering och artikulation var ledord. Taskig röst, dålig förståelighet inget radiojobb. Ganska självklart när man tänker på det. Jag hade varit en vecka som praktikant på Radiosportens redaktion när Tommy Engstrand skickade mej till talpedagogen. Är oerhört tacksam för det, jag lät som en buspojke i en Pilsnerfilm från 40-talet…Jag är också tacksam för Lennarts råd (för snabb perception och formuleringskonst) att använda det ändlösa resandet till träning. ”Referera vad du ser från tågfönstret, livfullt och med varierat språk”. Hände att man fick underliga blickar i kupèn.

Man tar dom på position. Tendensen i dagens kommenterande är att referenterna placeras längre och längre från planen. Chansen att ens med örnblick urskilja tröjnummer är liten, att ge stämningsbilder av linimentdoft, dobbklapper, tränardirektiv och doften av fuktigt gräs är obefintlig. Det är en oerhört trist utveckling, och jag är förundrad över att TV-bolagen som finansierar hela cirkusen låtit det ske. Den skrivande pressen (betalar inte en spänn) sitter alltid närmare planen på bättre platser. och dom kan ju alltid kolla upp detaljer i efterhand (utom dom som kör live på nätet förstås). Det gör att man helt enkelt får sätta upp lagen grafiskt som dom spelar på planen. Man får då utgå från att mannen i högerkorridoren är ytterbacken Dani Alvés eller att det är Casemiro som stoppar motståndarnas offensiva framstöt på mittfältet. Ty det är en kommentators främsta och viktigaste uppgift, att berätta vem som gör vad. Vissa i vår Herres kommentatorshage har tappat det helt och sitter och intervjuar bisittaren i 90 minuter(!). I bandy-VM nyligen fick man bara undantagsvis veta vem som hade bollen, och i så fall enbart svenska spelare. Hade en kollega en gång som bara droppade namn på storlagens spelare (sket fullständigt i ukrainare, greker, juggar och polacker) och kom undan med det. I årets skidskytte-VM var det tvärtom. Bara namn. Fullständiga, med förnamn, mellannamn och efternamn. Helst franska och tyska. Gärna upprepade fyra fem gånger i rad. Som en livboj att desperat hålla i. Till bilden tillfördes ingenting. Ferry hade svårt att hålla färgen, men bet ihop. Bäst är nog ändå min gamle radiosport-kollega Mats Strandberg som alltid körde Glenn Johansson, Thom Eklund eller Anders Eldebrink vid pucken när SSK spelade i Sportextra. ”Men dom är ju inte ens på isen?” Det tog Strandberg lugnt på ”Vafan, det är ju radio. Ingen kan ju veta”. Skulle inte fungera idag när ALLT Tv-sänds. ”Strogge” brukade även ta det förtryckta programbladet och sätta sej i holken på Hovet och bara köra, oftast efter samma princip som i Scaniarinken. Helt utan förberedelser. Minsta möjliga ansträngning. Lasse Kinch å sin sida bar omkring på en tjock pärm med egen statistik, och satt i timmavis med eget protokoll och förberedelser. Detta var en av anledningarna till att Engstrand och Strandberg var som hund och katt, och att Strogge inte fick kommentera hockey-VM. Det här tar dock inte bort glansen kring Mats Strandbergs episka tennis-, pingis- och boxningsreferat. Fullständigt unika. Minns fortfarande Stellan Bengtssons singelguld i Nagoya, lagsegern mot Kina i VM och svensk storhetstid i tennis, allt skildrat av denne högst originelle man med hårtestarna på ända.

Jag använder fortfarande Lasse Kinchs mall för hockey- och fotbollsprotokoll. För handbollen har jag konstruerat ett eget. Numera har man på handbollsmästerskap tillgång till datoriserad statistikinformation. Men jag är snabbare, och TV är tajming.

Det tog 60 år innan kvinnor fick referera dom stora bollidrotterna i svensk TV. Ett bedrövligt konstaterande i världens mest jämställda land. Redan vid handbolls-VM på Island 1995 kommenterades matcherna för Egyptisk TV av en kvinnlig kommentator. Träffade henne sen många gånger vid ett flertal mästerskap. Min personliga favvo är annars Maria Strandlund, som kommenterar tennis på Eurosport. En förmiddag med henne, Australian Open och en kopp rykande kaffe är en fin start på dagen. Kunnig, bra röst, engagerad och med värme till spelarna som känns. Många andra har en hel del att jobba på, inte minst när det gäller röstläget, magstödet och pauseringen. Våga! Vet att Claes Åkesson (Runheim) skrev en krönika i ämnet i Metro, och drevs ur stan hängande på en stång i tjära och fjäder. Tiden var inte mogen… Det tog 60 år för tjejerna att få chansen att kommentera, och tro mej, det kommer att ta minst 20 år till innan någon vågar skriva Tv-kritik jämställt. Mycket beror förstås på ägghuvudena som hatar på sociala medier. Vi får alla i branschen ta vår släng av sleven, men kvinnorna är särskilt utsatta. Det betyder dock inte att man ska dela ut priser ”för att det är synd om”. Bara kontraproduktivt. Dom som vågar och vill måste få chansen till lika direkt och omedelbart mentorskap som jag själv fick på 80-talet på Radiosporten. Talpedagogen inom en vecka…och en sak ska du ha klart för dej ”här ska inte stås några jäkla skåp på denna redaktionen”. Där rök en kär gammal klyscha för alltid. Men jag kan fortfarande med pinsam rodnad konstatera att jag lät ”duggregnet ösa ner” i ett radioreferat och att jag i ett annat såg till att ”Ola Andersson blev omskuren (menade kringskuren) på mittfältet”…

Aldrig har så mycket sport direktrefererats i svensk TV, och aldrig har behovet av kritik, feedback, utbildning och mentorskap varit så stort

Till sist:

Jag har utbildat kommentatorer vid ett par tillfällen i Norge. Dels för norska TV2 och dels för norska fotbollförbundet och deras PPV-sändningar. Detta (tror jag) via mina matcher i SerieA, tidiga Premier League och La Liga. Låter det illa i norsk Tv kan det delvis vara mitt fel. Aldrig fått frågan om föreläsningar här i ankdammen på hemmaplan. Kommenterat sport i radio och Tv i 37 år nu

*************************************************

Avskyr när svenska atleter veckan efter ett VM ”tar revansch” och vinner efter att ha floppat #skidvm

**************************************************

Både DIF och Hammarby ur Svenska Cupen efter direkt svaga insatser. Hur är egentligen statusen på lagen på Tele2?

***************************************************

Hybridgräs på Stockholmsarenan? Nästan för bra för att vara sant. Men Bajen lär jobba för en utredning #badrumsmatta

****************************************************

Hockeyns märkliga kvalsystem är igång och snart slutspelet. Drama, äntligen! Efter femtielva sega omgångar

****************************************************

Tror Sundhages landslag kommer få ett tufft EM. Kvalet är lalleri, nu blir det på riktigt

*****************************************************

Bara FC Barcelona klarar att göra det FC Barcelona gjorde i CL. Men Emery borde få sparken och Suarez avstängning

*****************************************************

Vare sej ni gillar det eller inte, får abborrarna vänta. Tänker köra på ett tag till, för att jag till slut insett hur himla kul det är, och för att mina jobbarkompisar och allt runt idrotten ger så mycket tillbaka

*****************************************************

Allsvensk premiär den 2 april!

Bubblare: Våren

Det sprang alltid feta råttor i Lusjnikihallen. Runt benen på en när man köpte små brödkanter med romkorn i pressfiket. Och ryskt te förstås.

På hotell Belgrad där det svenska journalistpacket bodde, hade jag vis av tidigare hunger, beställt ett kylskåp. För att förvara medhavd matsäck. När jag öppnade kylskåpsdörren rasslade det bara till. Ut vällde en armé av kackerlackor.

Jagade dom med mina vinterkängor, men fick sova med ljuset tänt resten av resan.

Välkommen till Isvestijaturneringen

Vaknade en gång i sängen på Hotell Intourist av ett osannolikt buller. Lampan i taket gungade. Steg upp i det bleka nattljuset bland skuggorna och tog mej fram till fönstret. På gatan några våningar nedanför rullade en ändlös kolonn av sovjetiska stridsvagnar. Ljust gröna under gatlyktorna. I vissa torn satt någon ur besättningen. Dom rullade sakta och bestämt mot Afghanistan.

För mej kändes det som att vara i en dröm. Kanske var det också så.

Överhuvudtaget var dom där decemberveckorna i Moskva i hög grad overkliga. Ofta febriga av bihåleinflammation och en sträng vinterkyla. På det jättelika hotellet Rossija var man tvungen att lämna hotellvestibulen och gå runt kvarteret för att komma till frukostmatsalen och en kopp värmande te på morgonen.

Det var aldrig något slagsmål om dom där resorna på Radiosportens redaktion. Inte heller bland manskapet i Tre Kronor. Aldrig var hälsenor så inflammerade och tvättider så bokade som under dom där veckorna före Jul.

När man skulle lämna inslag, fick man först gå ner till receptionen och beställa ett samtal. Tog ofta flera timmar. Avlyssnades sen helt säkert. Sen skruvade man isär telefonluren och kopplade två krokodilklämmor med sladd från bandspelaren till telefonens mikrofon. Samtalen betalades med svartväxlade Rubel, och var inte sällan en betydande inkomstkälla för utsända reportrar. Det gick historier om än den ena och än den andra som ringt frugan och sagt ”Lägg av luren, gå ett varv runt kvarteret så får du en minkpäls när jag kommer hem”. Svartkursen var ungefär 10 gånger Rubelns officiella. Men en mej närstående reporter växlade på fyllan och fick en bunt sedlar från Tsartiden, så helt riskfritt var det inte.

Det var en tuff skola för en ung oerfaren kommentator. En hockeykommentators viktigaste hjälpmedel förutom mikrofonen är förstås respektive laguppställning. På 80-talet fanns ingen hemsida från hockeyförbundet att söka på. Ni kommer inte att tro mej, men i pressrummet i Lusjnikihallen satt en rad med ryska gummor och skrev ut lagen på maskin. På det kyrilliska alfabetet.

Ofta kom laguppställningen ut till kommentatorsläktaren nån minut före nedsläpp. Och påfallande ofta utan att ha översatts från det kyrilliska alfabetet. Mycket lärorikt. Och för alltid en skola i att hålla panikkänslorna borta. Gav också ett incitament att gå på varenda jäkla träning på morgnarna för att överhuvudtaget fixa en sändning. Fråga, sätta ihop egna femmor, känna igen åkstilar, skridskor och klubbfattning.

Alla lag utom det sovjetiska var oftast tillmötesgående om man enligt inlärd rutin sonika traskade in i båset under uppvärmningen. Nedomansky var förbundskapten för Tjeckoslovakien något av åren, och rätt skeptisk till ynglingen som fräckt klev in på hans arbetsplats. Jag förklarade att om han gav mej femmorna skulle det vara till god hjälp för mej och den svenska hockeypubliken. Han sneglade bort mot det svenska båset, men jag intygade att informationen skulle stanna hos mej. Självklart.

Efter fullgjort jobb satte jag mej i fiket med råttorna i spelargången och plitade i protokollet med min ovärderliga information. Då släntrade den svenske förbundskaptenen Bengt Fisken Ohlsson förbi. ”Vad sa Nedomansky?”

Det kan jag ju inte berätta, sa jag

”Kom igen nu, vi är svenskar hundratals mil österut i världen, vi måste hålla ihop” sa Fisken

Ok då, veknade jag, och gav protokollet med femmorna till den svenske förbundskaptenen.

Just då kom Vaclav Nedomansky

Den blicken. Dom ögonen. Jag ville sjunka genom jorden. Skämdes som en hund

Sen dess har jag i olika sammanhang många gånger blivit tillfrågad om informationen jag fått av kommande motståndare. Men likt den tappre Sven Dufva har jag ståndaktigt vägrat släppa nån jävel över bron.

Det kan jag lägga handen på en Bibel och svära på. Man lär av sina misstag

Annars var Moskvaresorna inte någon särskilt kristen historia. Vassilijkatedralen besöktes förstås, och en och annan Ikon bytte ägare (det mesta rent lur är jag övertygad om).

Det söps på billig sprit, och vi något tillfälle bussades vi alla svenska journalister under ledning av den tillsatte ryske tolken till någon sorts nattöppen restaurang. Skulle inte kalla det nattklubb.

Lokalen var fullt upplyst med lysrör i taket och vid ett långt bord var det riggat för någon sorts speeddejting. Där satt en lång rad med hårt målade ryska tjejer som förväntades bjudas på bubbel och sen en gemensam resa till hotellet och en väntande säng.

Jag har aldrig varit någon korgosse men det där arrangemanget var så nära Torsk på Tallin man kan komma. Långt innan Killinggänget kom på idén.

Så deprimerande. Tog mej därifrån så fort jag kunde. Det gällde dock långt ifrån alla svenska journalister.

”Hon var inget fnask” kunde det låta dagen efter, när jag knackade på en känd kollegas dörr.

Damen ifråga låg kvar i sängen, behå och strumpbyxor slängda på golvet.

”Hon ville att vi skulle gå och handla lite idag bara”. ”Det tyckte jag var okej”

Till saken hör att för sovjeter fanns inte ett skit att köpa förutom ryska dockor. Sålde själv ett par begagnade Levisjeans till en taxichaufför för flera burkar rysk störrom och en ansenlig bunt Rubel. Hoppas han kom i dom. Jag var rätt smal på den tiden.

Lyxen fanns i sk Berioskor, där man bara handlade i västvaluta. Förbjudet såklart för ryssar. Sibirien nästa. Dit gick kollegan med sin dam. Ja ni hajar.

Men det fanns även bra drömska kvällar. En chicken Kiev på hotell Metropol skojar man inte bort. En gång erbjöds vi biljetter till Bolsjojteatern. Dom gav baletten Svansjön. Jag glömmer det aldrig. Bara själva teatern var bland det vackraste jag sett och upplevt. Gav mej på teatern i slang med några ryska studenter som tog mej med underground. Några gömda källarklubbar där ölen och vodkan flödade och det sjöngs från en liten scen. På ett av ställena Vysotskij såklart. Så bra, så mycket hjärta och så mycket vrede.

Men än en gång drömskt. Filmiskt. Snudd på overkligt

Sovjet vann alltid Isvestijaturneringen. Minns att ett taktiskt upplägg från Tre Kronor var att Masken Carlsson skulle punktmarkera Igor Larionov. Larionov gjorde 1-0 i sitt första byte…

Men 1987 hände något ytterst märkligt. Kanada vann. Har kallats ”Canadas miracle on ice”. Dave King var där med OS-laget, som vanligt på den tiden utan NHL-prägel och en salig röra av ratade spelare. Då hade Kanada inte lyckats vinna på rysk jord sedan 1972.

I tumultet efteråt annonserades ett all-star team. Samtliga ryssar… Dom åkte av isen med diskmaskiner och TV-apparater. Bastanta poliser i pälsmössor blockerade ingången till omklädningsrummen. Inga journalister släpptes förbi.

Jag hade tidigare dagar i jakten på föda hittat en gång bakom läktarna precis under taket. Den ledde till polismaktens soppkök. Där hade jag blivit serverad kålsoppa och en bit bröd. Lurade på om det inte skulle gå att ta sej ner den vägen mot spelarkorridoren.

Det gjorde det.

Smet ner i en lång trappa, kom med bandspelaren i högsta hugg ut precis utanför Kanadas omklädningsrum. Dörren var stängd och skrålet och sången innanför var öronbedövande.

Bultade på.

Dörren öppnades, av förbundskaptenen själv, Dave King.

”Hi, my name is Robert, I work for the swedish radio, I would like an interwiew”

”Sure, no problem” sa Dave King

Jag var den ende journalisten i världen som fick den one on one intervjun den kvällen. Kanske mitt största scoop under karriären…

När jag sen reste till OS i Calgary för att kommentera hockeyturneringen tillsammans med Leif Boork och Lasse Kinch sprang jag på Dave King i Saddledome.

”Oh, hi Robert, how are you?” sa King. Kanadas OS-kapten. Två månader efter Moskva

Transatlanternas professionalism gentemot media är beundransvärd. Liksom deras osvikliga förmåga att lägga namn på minnet.

En ständigt återkommande gäst i Lusjniki var den gamle förbundskaptenen Anatolij Tarasov. Den ryska ishockeyns fader. Bildproducenternas darling, och ofta applåderad av publiken i hallen. Han var på ålderns höst rätt slängd på att bada bastu och dricka hejdlöst med vodka.

Vet att GT:s legendariske sportkrönikör Ulf Jansson (79år numera) bävade för dessa excesser. Ulf talar ryska och var personlig vän med Tarasov.

Kunde sluta hur som helst. En gång slutade det hela med att redaktör Jansson iförd sin röda fluga sålde julgranar på Röda Torget. Haffades av polisen såklart, som inte såg med milda ögon på tilltaget.

Jansson sattes i arrest, men kom i ett ljust ögonblick på att hävda att han var Rolle Stoltz. Ryssarna har alltid kunnat sina hockeyhjältar, och den långe tunnhårige Stoltz var inte glömd. Så när dagen grydde kördes redaktör Jansson i polisbil till Lusjniki och Tre Kronors omklädningsrum. Lämpades av till en häpen trupp med orden:

”Här har ni Roland Stoltz, håll reda på honom i fortsättningen”

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

”Din lilla jävla pissefitta”

Så stod det. Det var det enda meddelande jag nåddes av efter första halvlek mellan England och Italien i Manaus. På Twitter

Så började fotbolls-VM 2014 i Brasilien för mej.

Efter månader av förberedelser, efter att ha rest över halva jorden och paddlat upp för Amazonfloden (Det sista var inte riktigt sant).

Från redaktionen på TV4 hördes inte ett knyst. Min erfarenhet av tjugofem år på sport-tv är att redaktionen går och fikar eller klipper inslag när matchen väl börjar.

”Din lilla jävla pissefitta” alltså. Feedback i Brasiliens djungelstad. I 38 gradig värme.

Jag och min gode vän och expertkommentator Anders Andersson hade även en incident i den matchen.

En aktör på innerplanen föll plötslig ihop i samband med Englands mål. Han hade en sk Bib på sej, en numrerad väst som fotografer med access till innerplanen måste bära. Anders var övertygad om att det var en fotograf och jag hängde på.

Det var ingen fotograf. Det var britternas fysio. Och han hade skadat foten under målfirandet     (säg den glädje som varar för evigt). Jag kunde spelarnas skonummer och namnet på deras morsor,  men det hjälpte inte, man kan inte gardera sej mot allt.

Vi befarade att värmen lett till kollaps eller infarkt. En grundregel i referatets ädla konst är >gissa aldrig< (lex Putte Kock).

Men bilderna var så dramatiska att vi var tvungna att säga, något…

I lurarna, från hemmaredaktionen eller studion i Rio, inte ett ljud.

Till slut kom ett sms från Kanal 5 chefen Emir Osmanbegovic. Han hade läst på nån brittisk sajt att det var fysion. Kanalöverskridande samarbete såg till att tittarna till slut fick korrekt information.

Tack än en gång Emir.

Emir Osmanbegovic hade sina sidor som fotbollschef. Lite för nergeggad i olika fotbollsforum och fanssajter. Det är ett litet men röststarkt kluster, men under mästerskap kollar alla. Bokstavligt talat. England – Italien i en första gruppmatch i VM är inte direkt Chievo-Sampdoria en regnig onsdagkväll i TV4 Sport.

Men Emir var outstanding av alla chefer jag haft i sitt engagemang och kunskap om internationell fotboll. Hör fortfarande av sej ibland med synpunkter och feedback.

Suverän också som redaktör. Var ofta med som en backup under stora direktsändningar med muntra tillrop och tillrättalägganden. En trygghet. ett facit.

Ingen kommentator i världen är allvetande, men bör vara allmänbildad.

Är man ensam med sitt headset är man ensamast i hela världen

Det är för mej helt obegripligt att studiodelen (som ses av kanske 25 procent av dom som kollar matchen) nagelfars in i minsta detalj, utvärderas, och ges oinskränkta resurser, medan kommenteringen inte ens anses värd att ha en enda redaktionell medarbetare satt att lyssna och stötta referatet. 2014. Obegripligt.

Under mina tio år på Radiosporten satt jag ofta bakjour vid direktsändningar. Tennis, alpint,fotbolls och hockeylandskamper. Förde in resultat, räknade mellantider och läste telegram vid eventuella avbrott.

Satt i studion hemma när Wilander mötte McEnroe i en avgörande Davis Cup singel i St.Louis 1982. Amerikanen tog rätt enkelt två första seten och ledde klart i tredje.

Ungefär då ringde PK (programkontrollen) på SR och frågade om dom snart kunde börja följa sin ordinarie nattablå. Visst, sa jag (experten).

Matchen tog drygt fyra timmar till… totalt sex timmar och trettiotvå minuter. Mats Wilander åt ikapp McEnroes försprång i tredje set och vann det med 17-15(!)

En otrolig spänning och dramatik följde innan amerikanen vann femte set med 8-6

Det var rutinerna i radio det. I TV är det viktigaste att kommentatorn har slips och är i tid till studiogängets körschema-genomgång. Den är t ex brutalt mycket viktigare än att experten som ofta har personliga känningar, kan bedriva lite insideresearch på innerplanen.

I en halvtimmes införsnack är snittiden på kommentatorer i bild 30 sek. Det fixar vi. Utan preludier. Om det så skulle ske mitt i natten

Jag lovar er kära läsare. Denna ordning är inte till gagn för tittarna, bara för nervösa och stirriga bildproducenter och redaktörer.

Därmed inte sagt att alla i rollen är det. Det finns förstås undantag. Men sättet att arbeta har blivit en norm.

De flesta stora TV-bolagen (England, Frankrike, Italien t ex) har alltid minst en eller två researchers med på läktaren under stora sportsändningar. Borgar för kvalitet.

När en VM-semifinal plötsligt drar iväg mot 7-0 (vem skulle få för sej att förbereda det?) är det ovärderligt att ha en  uppkopplad researcher vid sin sida. Att snabbt kunna sätta in det i ett sammanhang utan att tappa fokus på planens händelser.

I USA kallas experten ”colorcommentator” och referenten ”play by play commentator”. En tydlig uppdelning som tyvärr inte finns i Sverige. Därför blir det ofta pladdrig, motsägelsefullt och odistinkt. Vissa kanaler har större problem än andra på den punkten.

Det höjdes ögonbryn när Viasat skickade 75 personer till Sotji. NBC hade 1.500 medarbetare på plats. Eget Starbucks och eget McDonalds…

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Veckans:

Krock: Bandy eller Fotboll på Tele2? Svaret blev både och.

Varenda Rolba-maskin i länet kallas in för att slipa bort isen i tid

Den kanske bästa lösningen på is-problematiken fick jag från @MarcoBerg på Twitter

”Koppla in rören med pissoaren på Gröne Jägaren”

Men naturligtvis ska en bandyfinal spelas på Studenternas IP. Död stämning på Friends

ifjol och ett publiktapp på ytterligare 5000 åskådare. Bandyfinaler har spelats sen 1907.

22 år i följd på vackra Studenternas i Uppsala. Bör bli 22 år till. Minst

Bank: FC Rosengård. Näringslivet i Malmö går in med 21 miljoner(Bra jobbat Tjebbes)

Men det är på tre år och sju miljoner/år. Bara Marta kostade Tyresö 2.8 miljoner per år

med lön och sociala avgifter. Och hur stort är egentligen intresset från Malmöpubliken?

Läkemedel: Meldonium Verkligen tragiskt att så många i idrottsvärlden har kroniska

hjärtproblem. Vissa har tvingats medicinera i upp till 15 år(!)

Skrattmatcher: Så var det iaf tänkt. Men Atletico-PSV och Bayern-Juventus bjöd på årets

hittills häftigaste fotbollsdramatik

Satellit:  Eero Markkanen. Har den landat än?

 Hösten 1996 var jag på väg till SVT. 

Jag hade ett löfte från Bosse Gentzel, och ett helvete på TV4. 

Träffade Kjell Andersson i detaljerade diskussioner på Oxenstiernsgatan.

Upplevde att allt var klappat och klart. så ringde Bosse

– Jag har fått problem med facket i Göteborg, sa han. Tjänsten var en ren kommentatorstjänst och hade passat mej som hand i handske. Och det sista Gentzel sa till mej när han lämnade Fyran för sportchefsjobbet på SVT var ”Om du nån gång behöver ett jobb, kom till mej”

Vi hade alltid, sen tiden på radion, en bra kemi Bosse och jag. Nu var han bekymrad.

SJF i Göteborg ville att kommentatorstjänsten skulle gå till Staffan Lindeborg. Hade lite svårt att ta in det där, eftersom Staffan ju redan sen länge var anställd och kommenterat fotbollsmästerskapen ändå.

Ingenting hindrade ju SVT att lägga ut vilka jobb dom ville på Staffan Lindeborg.

Bakgrunden till min önskan om flytt var Sportens dagliga sändningar, och sportchefen Mats Petterssons aversion mot personalansvar och ev konflikter.

Han hade anställt sin gamle SVT-polare Artur Ringart som vicesheriff. Artur, mjuk och vänlig i rösten från Radio Stockholm och Lilla Sportspegeln kom rätt omgående ihop sej med större delen av redaktionen.

Artur tog över personalansvaret och blev också i princip journalistisk chef.

Jag hade dessutom ”fri tid” i mitt anställningskontrakt. Det vill säga självständig och verksamhetsanpassad. Nu ritades jag in på schema 10-18, 15-23 och förväntades sitta av tid.

Ett mycket omodernt sätt att bedriva journalistik

Sportens dagliga sändningar (från början med hälften Trav i programmet enl avtal med ATG)startade 1995. Ett år senare var det dags för OS i Atlanta där vi köpt in oss på vissa grenar. Bland annat handbollen som ju jag och Claes Hellgren hade ansvaret för.

Normalt vid större mästerskap förhandlade den lokala fackklubben bort övertiden, så man fick en klumpsumma, lika för alla, när man som anställd åkte på evenemang.

Av någon outgrundlig anledning skulle vi som reste denna gång skriva tidlista. Jag täckte i Atlanta alla träningar och levererade dagligt nyhetsmaterial från Bengan Boys aktiviteter. Till detta kom kommenterandet av matcherna, samt förberedelsearbetet inför varje sändning och scouting på plats av kommande motståndare.

Det blev en del. Artur strök ned min timlista med hälften efter OS.

-Så här mycket har du inte jobbat, sa han

Att t ex titta på kommande motståndare tyckte Artur inte var arbetstid

Nån utvärdering av själva hantverket och det vi arbete vi gjort för tittarna, gjordes överhuvudtaget inte.

Timmarna på pappret var viktigast. Och dom var för många.

På personalavdelningen viskades det om att det fanns en reporter på Sporten som försökte fuska sej till övertidsersättning.

Någon instans att överklaga till fanns inte. Det var Artur mot mina timmar.

Artur Ringart, som kom i en tidsanda då man på Radio Stockholm tog det mesta på uppstuds. Jag tror på fullt allvar att den avslappnade gamängen inte förberett ett enda uppdrag.

Fråga t ex Mats Hallin

Det naturliga svaret från mej blev naturligtvis att tacka nej till Handbolls-VM i Japan -97. Sportchef Pettersson kontrade med att ”beordra” mej att göra mästerskapet. Kollade med SJF om det verkligen gick att tvinga någon att flyga ända till Japan med hot om avsked för arbetsvägran?

”Om det ingår i dina ordinarie arbetsuppgifter så…”

Tyckte det var helt absurt. Gick ur Svenska Journalistförbundet. Flög till Japan. En vecka. Första veckan gjorde jag hemifrån, eftersom jag som nyskild hade vårdnaden om två barn varannan vecka.

Claes satt på plats och skrattade åt mina skämt med två sekunders fördröjning. Han hatar mej fortfarande för det…

Både 96 och 97 blev det svenskt silver. Kroatien vann OS och Ryssland vann VM.

Det blev alltså inget SVT. Hade sett fram mot att jobba med mina gamla radiokompisar Jacob Hård och Björn Fagerlind. Officiellt var Staffan orsaken, men jag är rätt övertygad om att skitsnack bakom ryggen på mej var den egentliga anledningen. Under vårt telefonsamtal nämnde Bosse ett rätt tungt namn som haft synpunkter. Den jag tänker på vet själv, och kan gott skämmas.

Av hänsyn till min gamle vän Bo Gentzel, väljer jag att hålla inne med den informationen.

Redaktionellt var ju Fyran och SVT i det här läget dessutom rätt nära varandra. Övertygad om att det läckte.

Min position kändes i det här läget ohållbar. Räddningen blev min gamla JH-kompis Kajsa Stål chef på Kalla Fakta. Tog tjänstledigt från sporten och jobbade en säsong på en ny redaktion.

Fantastiska arbetskamrater.  Öppna armar. Gjorde en dokumentär om Epo. Stolt över den.

Vi hade kommit över blodvärden från  skid-VM i Thunder Bay. Förhöjt på snart sagt varje medaljör.

Men blodproven var bara rådgivande för internationella skidförbundet FIS.

 Vi hade även en avhoppad proffscyklist som vägrat doping och blev hemskickad. Han var först i backarna i början av lägret. Hopplöst sist sen.

Kände också till oegentligheter i cykellandslaget, men ingen ville/vågade berätta i kamera. Valde att inte använda anonyma källor. Tror det var rätt, och senare fick vi också dopingfall avslöjade i svensk cykel.

Njurmedicinen Epo höjer syreupptagningen med upp till 15 procent. Den ena skandalen efter den andra skulle följa i alla konditionsidrotter.

Men jag var för tidigt ute

Artur fortsatte sen att jävlas ett tag till. Hade en suverän förmåga att lägga ut jobb en halvtimme innan hemgång, när jag gått ner på deltid för att hämta barn på dagis och i skola. Sen blev protesterna för omfattande och han fick andra uppgifter som passade honom bättre.

Nu kan man lätt förledas att tro att jag känner nån sorts bitterhet mot denna bland många populära radio- och TV-profil.

Tvärtom. Skulle inte vilja ha tiden på Kalla Fakta ogjord. Och mitt liv hade varit fattigare utan 30 handbollsmästerskap. Egentligen nöjd med hårt mot hårt i VM-97.

På något sätt hade Åke Unger nosat upp konflikten (hur?) och ringde och erbjöd sina tjänster bakom min rygg. Sportchef Pettersson som alltid respekterat min yrkesstolthet och trott på min kapacitet, avböjde rakryggat.

Oerhört tacksam för det. Jag hade framgent min position som kommentator på stora evenemang garanterad.

Retrospektivt var det också en ödets ironi att SVT-tåget spårade ur för mej. Snart sagt alla sporträttigheter försvann från stats-TV och reklamkanalerna tog allt. Nuförtiden även OS.

TV4 profilerade sej med den ena ligan efter den andra och bestämde sej också för att bli Handbollskanalen. EM-guldet i Globen glömmer jag aldrig så länge jag lever.

Minns att jag i diskussionerna kring Kumamoto VM -97 sa ”Inte så lyckat att tvinga någon att prestera va?”

”Jag är övertygad om att du kommer att vara lika bra som vanligt när du sitter där med headset i sändning” sa Mats Pettersson

Naturligtvis är det så. Av respekt för tittarna, och av ren självbevarelsedrift

Artur Ringart och jag ses ibland på Fårö och i Fårösund, där han skaffat sommarviste. Det som har varit har varit. Jag hade gärna sluppit tjafset kring Atlanta, men det var i verklig mening två världar som kolliderade. Han lever i sin, och jag lever i min. Har inga problem idag att surra lite eller bjuda på en bärs.

Då var det krig. Nu är det fred

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Veckans:

Vinstlott: Pia Sundhages biljett till Rio. På nytt marmelad i knäna på laget i avgörande lägen. Fick biljetten till skänks av en målvakt som inte kunde skjuta insparkar. I ett OS-kval. Holland kunde haft 3-0 bara i paus. Sköt utanför (benskyddet?) på tilläggstid. Sånt kan man inte påverka.                     ”Laget utstrålar harmoni”, sa Marika Domanski Lyfors

Målskytt: Zlatan såklart. Skickade Chelsea ur Champions League

Bakhalt: Svenska längdåkare inklusive skidskyttarna i Holmenkollen. Hur fasen kan man sätta 20 skott av 20 och komma 37:a? Och Charlotte Kalla, åk hem från Kanada och ladda för VM istället

Kassa:  Hammarby har Skandinaviens största fotbollspublik, slog den gångna säsongen ett Allsvenskt rekord från 50-talet, men har bara 8 miljoner plus i kassan. Trots ett publiksnitt på över 25.000 åskådare.

AIK alltfort bäst ekonomi i Stockholm. Avskaffa 51 procentsregeln och satsa på Europa.  MFF är goda för en halv miljard. Vinner såklart Allsvenskan 2016. Annars har Daniel Andersson inte gjort jobbet

Comeback: Kim Andersson till OS-kvalet i handboll. Inget ”Låt dom unga ta över” eller ”Känner inte att jag kan bidra längre” utan istället  ”Stoltheten att representera Sverige finns fortfarande där” !!!

Musik för alla handbollsfans i landet. Och dom är många

Min gamle vän Patrick Ekwall har aldrig hållit på något lag

– Man blir dum i huvudet av att hålla på lag, säger Patrick

Även om jag förstår hur han tänker svarar jag emot. Det vore lite som att leva utan hjärta.

Den smärta jag kände, och fortfarande känner, när Hammarby, tappade 2-1 i Göteborg till 1-3 hemma mot IFK på Söderstadion i SM-finalen 1982, finns fortfarande kvar. Vandringen hem över Skanstullsbron med känslan av att ha blivit rånad. På något. Bestulen på en livskänsla, ett innehåll.

Jag var åtta år när farsan tog mej med på min första Bajenmatch. Nacka Skoglund hade flyttat hem från misären i Italien. Den snitsiga luggen var borta, håret var tunt, men gubben började med att skruva en hörna direkt i mål med sin magiska vänsterfot.

 Karlstad var motståndaren och Nacka frågade högerbacken (Styrman) om han skulle passera på barbords eller styrbords sida.

Båda mina föräldrar är uppväxta på Söder och min dansanta mor har svängt om med charmören Skoglund i Hammarbys klassiska klubbstuga på Kanalplan. Hängde med samma gäng i Katarina Södra Folkskola.

Nacka charmören

Inte så konstigt att man blev som man blev (Säg vad du vill Paddy)

I Rågsved dit jag flyttade som fyraåring höll alla på Hammarby, utom Hasse Holmqvist och Pimme Thåström som märkligt nog var Djurgårdare. Här rekommenderar jag läsning av Slas fina lilla novell Supportern.

”Säg Karlberg, sa jag. eller vad fan som helst. Men inte Djurgårn”

Själv anser jag nog att mitt sinne var något öppnare. Veckopengen gick alltid till västra ståplats på Söderstadion, men vintertid gick jag lika gärna på Hovet för att se Djurgården och AIK spela hockey.

Älskade allt. Gubben som hängde siffror manuellt på resultattavlan, korvvagnen som rullade mellan rinken och läktaren. En bred kniv lassade ljuvlig senap på den rykande slangen. Bara senap. Inget tjafs.

Min pappa jobbade på DN och fick varje vinter friplåtar till Ahearne Cup, där man kunde se virtuosa Krylya Sovjetov (Sovjets Vingar), Dynamo och Spartak möta Brynäs, DIF och AIK, samt tandlösa kanadensiska slagskämpar i lag som Sherbrooke Castors och Port Arthur Bear Cats. Loved it. Varenda minut.

Jag spelade själv i Rågsveds IF, och var aldrig bra nog för att platsa i Hammarby. Men när jag blev förälder var det aldrig nåt snack. Äldsta grabben fick representera Bajen både i ishockey och fotboll.

Vid det laget hade jag som division 6 tränare i fotboll en utbildning i bagaget, och när tränare saknades på dom yngsta hoppade jag in.

Den kullen (87) blev sedermera bäst i Sverige och fick efter att ha slagit ut såväl BP som MFF representera Sverige i Nike Cup i Portugal som blivande 15-åringar.

När vi vunnit S:t Erikscupfinal #2 (av 3 guld) den 21 oktober 2001, mötte A-laget Örgryte på Söderstadion med känt resultat (3-2 och SM-guld!).

Mitt pojklag (14 år) var bollkallar och skulle hyllas i paus. Jag var där också i egenskap av reporter för TV4 och skulle leverera intervjuer efter matchen.

Kom med laget från Enskede IP klädd i Hammarbyoverallen och mötte Expressens mäktige krönikör Mats Olsson. Det var i trappan upp mot pressläktaren och den blicken glömmer man inte.

Antydde både förvåning och ”va i helvete”.

Jag ångrar det än idag, men jag bangade ur.

Tog emot blomsterkvasten utanför omklädningsrummen, och lät killarna tåga ut på Söderstadions fuktglänsande matta i strålkastarljuset med övriga tränarteamet, men utan mej.

Då hade jag jobbat med laget i ur och skur, på dammiga grusplaner, inomhuscuper, flygresor i Europa, sovit på luftmadrasser i sju års tid. Alla sena kvällar på Gubbängens IP  3-4 gånger i veckan.

Träningar året runt. Ideellt.

Jag bytte om till civilt, och såg mitt lag hyllas av 14.000 åskådare i oktoberkvällen, från läktaren. På något sätt var det en helt livs drömmar och kärlek till ett lag, en förening, som jag förnekade mej själv.

Att hålla på ett lag kan vara så mycket Patrick

Året efter SM-finalen 1982 fixade Radiosportens chef Tommy Engstrand så att jag fick träna med Hammarby under vintern för att göra reportage för Sveriges Radio (hade det varit möjligt idag?)

Har aldrig varit i så bra form hehe.

GIH-professorn Björn Ekblom ledde fysträningen, och helvete vad jag sprang. Bollträningen skedde på ett stelfruset grus på Stadshagens IP.

Skilda världar mot vad jag senare i livet skulle uppleva som TV-reporter på Juventus träningsanläggning och Milans paradis Milanello.

Styrelsens Åke ”Örat” Öhrbom kunde sköta spelarförhandlingar i bilen med imma på rutorna och hunden i baksätet utanför Stadshagens fik i vinterkylan

Jag minns inte så mycket om hur radioreportagen blev, bara att tränaren Bengt Persson var otroligt trevlig och att jargongen var skön. Alla accepterade min närvaro och min ängslan för uppdraget förbyttes snabbt i ren och skär (grönvit) glädje.

Jag kan utan problem berätta detta nu eftersom jag sannolikt aldrig mer kommer att kommentera en Allsvensk fotbollsmatch.

Det är den vanligaste frågan ”Går det att kommentera en match där ditt favoritlag spelar?”

Ja, det gör det. Det är ju knappast ett demokratiproblem vi pratar om här.

Dock skulle jag som redaktionschef försöka undvika att lägga ut jobben så.

Rent praktiskt, överkompenserar man alltid. I rädsla för att verka tendentiös blir man mer kritisk mot ”sitt eget” lag. Men jag har aldrig haft svårt att sätta på ”proffskepsen” när matchen väl går igång.

Fördelar finns också. Man har järnkoll på allt och alla. Ser vem som spelar bättre eller sämre än vanligt. Behöver inte konsultera anteckningar, så man missar inga skeenden i matchen.

Allt TV-kommenterande i Nordamerika är uppbyggt på det sättet

Efter över trettio år framför mikrofonen kan jag ibland såklart höra hur kommentatorer kränger och krånglar i vissa matcher, men för en vanlig tittare är det oftast rätt knepigt.

Hockeypubliken är den i särklass mest enögda (jag kan gilla kompromisslös enögdhet bara så ni vet). Jag har gjort ett 20-tal SM-slutspel så jag har på fötterna

Det ven alltid runt öronen på TV4s tittarombudsman Janne Andersson under hockeyslutspelet. Ibland hörde han av sej, men oftast stod trygge Janne stadigt i skitstormen

Hände att tjejerna i receptionen grät under sändningarna

Men när dammet lagt sej stod det alltid klart

Hälften av ilskan riktad mot partiska kommentatorer (och då menar jag nästan exakt 50 procent) kom från det ena lagets supportrar,

den andra hälften från det andra.

Då kan man egentligen känna sej rätt nöjd.

I ishockey kan det räcka med att säga ”Där hade FBK tur som slapp en hakningsutvisning” för att få en dräpare i solarplexus på Sandgrund (har hänt)

Nej Patrick, man blir inte dum i huvudet av att hålla på ett lag.

Möjligen lite sinnesförvirrad

_ _ _ _ _ _ _

Veckans:

Preparat: ”Hjärtmedicinen” Meldonium

Outcast: Abeba Aregawi

Bank:  VIK Hockey. 5 millar back och fiaskosäsong. Stor risk för NY konkurs. Kan man börja om som Västerås Ungdomshockey

en gång till?

Kaoslag: Hammarby bandy. ”Inte roligt att gå till  Zinken” längre säger spelare till den utmärkta bloggen Bandyfeber

Uddamål:  Lugi med min gamle polare Axnér slog fenomenet Kristianstad, tyngt av CL-spel, och snodde nog därmed mitt

grönvita lag på slutspelet

1972 satt Tommy Engstrand och Bosse Gentzel fast i en BMW med chaufför på en militärflygplats utanför München. Ovanför kretsade attackhelikoptrar och siktade med k-pistar mot bilen.

40 meter därifrån stod flygplanet med palestinska terrorister och nio israeliska brottare

I gott och väl fyrtio minuter var dom två svenska journalisterna en del av dramat på Fürstenfeldbruck.

Engstrand och Gentzel var dom enda journalisterna på plats tack vare chauffören som hade gjort lumpen vid militärflygplatsen och därför körde svenskarna dit, medan hela världens media hade tagit sej till Münchens flygplats.

Under ackompanjemang av kulspruteeld och granater i bakgrunden lyckades bilen komma loss ur leran och Engstrand och Gentzel tog sej till närmaste Gasthaus för att få tag i en telefon(detta var 1972).

Engstrand röt in en rapport till Ekot från bardisken. Vi snackar exklusivitet och världshändelse här.

Ekot ställde inslaget. Sändes aldrig.

Upphovsmän var ju två sportjournalister, och fan vet om dom ens var nyktra

Tidigt i gryningen knackade det på dörren till Engstrands rum.

Med grus i ögonen fick han en kameralampa rakt i ögonen. Det var ett TV-team från Nya Zeeland(!) som ville veta allt om nattens händelser. Bakom stod BBC.

Ekot hade en rapport från allmänreportern Per Persson

Ekots reportar skydde ofta direktsändningar och ville banda med manus i lugn och ro. När bröllopet mellan Carl XVI och Silvia sändes i radio var såväl Åke Strömmer som Lars-Gunnar Björklund och Tommy Engstrand liverapportörer

Jag har ofta förbluffats av hur folk i allmänhet tror att man som sportreporter enbart bär puckar och bollar i sitt hjärta. Vid ett konsertbesök på China Teatern och en konsert med Ryan Adams kom en lite förfriskad smålänning fram och sa ”vafan gör DU här, du är ju sportjournalist?”

Mötte vid ett annat tillfälle Fyrans programdirektör Eva Swartz på Konserthuset när Cecilia Bartoli var på gästspel.

Det är längesen jag såg en så förvånad människa.  Jag en sportjournalist, hon statlig utredare av framtidens kulturpolitik, vice ordförande i Filminstitutet och VD för Natur&Kultur. Vi förenades i musiken

Tänker ibland på typograferna på DN som jag jobbade med nåt år. Det var Sveriges äldsta och starkaste fackförening. Bra lön och lysande avtal i övrigt. När jag sa upp mej där runt 77/78 var jag den förste som slutat frivilligt i modern tid. Gubbarna var förbannade. ”Du kommer aldrig få det bättre någon annanstans”. Men jag är, och har aldrig varit särskilt bekväm och i behov av trygghet. Snarare rastlös. När jag några år senare träffade ett par av mina gamla arbetskamrater erkände dom att jag gjort rätt som letat vidare,

Då hade jag via studier (lite slumpmässigt faktiskt) hamnat som reporter på Sveriges Radio

Radiotjänst startade 1925 på Kungsgatan 8. Sven Jerring var hallåman, och det sägs att det allra första direktreferatet i radio var Farbror Sven lutandes ut genom fönstret på Kungsgatan, berättandes hur en försenad revyartist klev ur bilen och tog sej in genom porten för att ta trapporna till intervjustudion.

Långt senare, 1936 skulle han bjuda på det klassiska referatet från Sverige-Japan i OS-fotbollen. ”Japaner som hoppar, japaner som fläker sej, japaner som gör allt för att bärga segern åt Nippon”. Japan vann med 3-2 och dom svenska avbytarna hängde på sej skyltar när dom klev av tåget på Centralen ”Jag var inte med”

Farbror Schvenn

Det finns många minnesvärda referat genom åren, dom flesta och dom bästa har Tranåssonen Lennart Hyland bjudit på.

Mitt eget tidigaste radiominne var Stellan Bengtssons skrällguld i pingis-VM i Nagoya 1971. Refererat på ett alldeles omisskännligt sätt av Mats Strandberg

Hela min uppväxt var en enda lång barnsjukdom. När Stellan blev förste svensk att vinna ett individuellt VM-guld i bordtennis var jag sängliggande i vattkoppor. Det var som att spänningen blev mytisk där i feberdimman

Mats har alltid haft ett alldeles eget driv i rösten i dramatiska ögonblick. Favoriten Shigeo Itohs desperata kamp mot den vänsterhänte 19-årige svensken glömmer jag aldrig. Mycket tack vare Strandberg

Stellan

Samme man som femton år senare skulle ge mej den största besvikelsen under en trettioårig karriär.

Jag hade börjat på Radiosporten som JH-praktikant 1981. Blev kvar på det ena förlängda vikariatet efter det andra.

Hockeykommentatorer var Lasse Kinch och Tommy Engstrand. 1986 skulle Tommy göra underhållning för SVT(Razzel) och jag utsågs till VM-referent i Moskva i hans ställe.

Jag som i ungdomen fascinerat lyssnat på Tommy, Kinch och Ulf Jansson sedermera Leif Boork. Ryser än idag vid tanken på hur stolt och lycklig jag var som ung mikrofonman.

Engstrand och Strandberg var lite som hund och katt. Strandberg aspirerade märkligt nog alltid på platsen som hockeykommentator. Märkligt, eftersom har var kass, bedrövlig helt enkelt.

Som reporter i Sportextra brukade han ta det förtryckta programbladet i handen och nämna ett par tre namn i vardera laget under matchens gång. Anders Eldebrink och ”Masken” Carlsson hade aldrig pucken så ofta som i Strandbergs referat.

”Äh, folk vill höra namn dom känner igen” lär han ha sagt till en medföljande praktikant.

När Mats Strandberg fick nys om min VM-uttagning stövlade han in till tf chefen Per Josefsson och försäkrade honom om att han skulle säga upp sin tjänst på SR om jag ”som inte ens var fast anställd skulle få VM-biljetten”. Han tyckte att den redan var präntad och utställd i hans eget namn.

Josefsson vek sej fegt nog för argumenteringen och jag blev inkallad på kontoret.

”Det här är väldigt tråkigt, men vi har fått budgetproblem, så vi kan bara skicka Kinch som kommentator till Moskva”, sa Pelle Josefsson.

Han visste mer än väl att Engstrand gått i taket om Strandberg fått VM-platsen.

Så fegt. Och en sån jävla besvikelse. Jag vet att jag hade gjort det bra. Jag var så jävla laddad

Under VM i den bistra Moskvavintern drabbades så Leif Boork av en svårartad lunginflammation och var tvungen att flygas hem.

Lasse Kinch gick på knäna och tvingades täcka hela VM-turneringen på egen hand

Nu kom min debut i VM att dröja till 1989, och Kenta Nilssons cirkusnummer i Globen. Dock kunde ingen stoppa mej som mästerskapsreporter i OS i Calgary där jag kamperade ihop med Leffe Boork

Men VM-sveket satt kvar nånstans i bakhuvudet när jag fyra år senare bestämde mej för att gå över till TV-produktion och nystartade TV4 och påbörjade ett nytt kapitel…

Veckans:

Stjärna: Julia Eriksson 20 år Sävehof. 11+7 mål på dom två senaste CL-matcherna

mot bästa möjliga motstånd. Inte uttagen till OS-kvalet

Bank:    MFF, goda för en halv miljard

4 sekunder:  Världscupslalom i Hammarbybacken

Väntan:  Leif Boork hävdar att han sitter inne med sanningen om fiaskot

i Salt Lake City 2002. Men vill inte berätta något förrän i memoarerna

som kommer ut först om fyra år

”Nu är det så att vi har två stjärnor i gruppen”, sa chefen
”Vad har jag nu gjort?” sa Patrick Ekwall
”Du är ett överbetalt jävla svin!” sa Jihde
”Möjligt, men det första med betalningen stämmer inte”, sa jag

Ett klassiskt redaktionsmöte i Montpellier 2001 under handbolls-VM.
Summan av kardemumman blev så småningom att Peter Jihde lämnade TV4 för SVT och att jag under nämnda VM tillsammans med Claes Hellgren fick en helsideshyllning i Aftonbladet signerad Bengt Grive
Så kan det gå

Jag hade drabbats av en bihåleinflammation från helvetet. Har ni haft huvudet fullt med snor som sitter fast vet ni.
Feber illamående huvudvärk och ett läkarbesök i Fredhäll. Sjukskrivning och penicillin.
Bara dagarna innan avresan till Frankrike. Flög med åkomman till Umeå en gång för en SM-final i ishockey. Bägge trumhinnorna sprack. Febern drog mot 40, men jag var tvungen att referera matchen ändå.
Den här gången fick jag flygförbud av läkaren.
Meddelades redaktionen. Ola Wenström skulle kommentera matcherna mot Marocko och Island i början av turneringen.

Det är härrör sej från en sturm und drang period efter en skilsmässa. Hade med tiden utvecklat ett visst beroende av alkohol. Bodde då granne med legendariska Kvarnen. När kvällens sportsändning var till ända kände jag mej fri att gå ner och ta en öl i mitt eländiga tillstånd.
Blev mycket riktigt aningen uppiggad av ett par bärs men sprang också (olyckligt nog) på kvällens sportredaktör på Fyran.
Han kunde inte hålla tand för tunga. Nu gick ett rykte om simulanten som inte ville vara med hela mästerskapet, särskilt inte dom inledande gruppmatcherna (Sverige vann gruppen full poäng och 35 plusmål). Nej nu spreds bilden av divan som bara ville kommentera medaljkamper.
Sportchefen Mats Pettersson begärde in sjukintyg trots att sju dagar inte gått. Det fick han, men rullningen var igång.
När jag sen envist nobbade Jihdes tanke att kommentatorn under pågående match skulle initiera och redovisa en tittartävling och göra reklam för Loket Olssons webbradio, har ni hela bakgrunden till det klassiska Montpelliermötet.

Är jag stolt? Nej. Men i botten finns kanske en alkoholistgen som jag med stigande ålder lärt mej bekämpa. Min pappa dog tidigt av ett brustet hjärta och en brusten lever. Jag är också skolad i en tradition där sportjournalister turades om att skriva nyhetstexterna på resor, för att kunna supa till varannan kväll.
Inte möjligt i etermedia, men anspänningen under direktsändning sköljdes ofta ner rejält efteråt. Har ingen lust att rabbla namn här, det är ointressant, men exemplen är många.

Diva har jag aldrig varit. Har en gammaldags arbetarmoral med mej från uppväxten i ett socialdemokratiskt arbetarhem. Krocken med akademikerna på Gärdet och så småningom Storängsbotten ledde till att jag ofta överarbetade och ställde lika höga krav på omgivningen som på mej själv. Inte alltid populärt

Något jag har gemensamt med Peter Jihde. Vi är båda perfektionister på gott och ont. Peter har en suverän förmåga att få andra att lysa. Det har varit en ren njutning att se honom få studioexperter att lyfta och glänsa i olika mästerskap. Han bryr sej. Vet av egen erfarenhet eftersom han valde mej som sidekick i Fotbollskväll vid återkomsten till Fyran.

Efter VM, där Sverige ledde finalen med 22-21 efter mål av Stefan Lövgren (har han nånsin varit bättre?) med 10 sek kvar. Ljubo missade att låsa Anquetil som kvitterade och Frankrike vann förlängningen, så ställde Peter ett ultimatum.
”Ska Robban jobba med hockeyslutspelet så slutar jag”
”Vem som jobbar med vad bestämmer jag” sa Mats Pettersson.
Så på våren drog Jihde till SVT där han välförtjänt vann priser för sin skicklighet som programledare. Fick prestigefyllda Kristallen som årets sportprofil och programledare 2005 bl a.

När Åsa Sjöberg till sist lyckades värva tillbaks honom, kunde Peter tredubbla sin lön och välja dom jobb han tyckte var roligast.
Jihde kan tacka mej, och en starkbira…

För att knyta ihop säcken, vill jag bara nämna att när TV4 bjöd på en sagolik italiensk middag som avskedspresent för mina 25 år på kanalen, så höll Peter ett så jävla fint tal att jag höll på att ta till lipen. Det var många vackra snudd på överdådiga ord från samtliga i den lilla skaran vid bordet, men Peter Jihdes var det som träffade hjärtat hårdast.

Nu jobbar jag med hans proffsiga brorsa Niklas på Viasat

All heder åt Moheda!

Till sist Veckans:

Oavgjort: IFK Kristianstads 35-35 mot Kielce i CL. Kielce med fyra spelare
från All-Star Team i EM. Tror inte Sverige fattar prestationen.
SVT och TV4 gjorde det inte

Seger: PSG slog Chelsea med 2-1 i första mötet. Zlatan målskytt igen.
firade med glans. I sitt livs form

Skidor: Svensk herrskidåkning i lika djup svacka som skidskyttarnas
livsfarliga knallande i världscupen. Och Charlotte Kalla(!), sluta
plåga dej själv. Åk på Thailandsemester, ta time out. Det är ett
helt år till skid-VM i Lahtis

OS-kval: Viasat (TV3TV10TV3Sport) sänder både damernas och
herrarnas OS-kval i handboll 18-20.3 & 8-10.4. Spänning utlovas

VD Björn Nordstrand åkte i Centralbadets bassäng med kläderna på. Baren var alltid fri. Hedonism i trappor och prång. Personalfesterna var hämningslösa. Och helt underbara

Så skulle man kunna sammanfatta 25 år på TV. Glömmer inte heller Jan Guillous privata parkering en meter från entrén till TV4 på Storängsbotten. Champagnesocialisten.
Pionjärandan. Vi var inte fler än 50 personer som hade hoppat på ett projekt som ett tag efter valet var nedlagd, men räddades av en borgerlig valseger.
Agneta Sjödin satt i cafeterian och grät.

Jag kom från Radiosporten. Värvad av Bengt Magnusson och Steffo Törnquist. Meningen var att jag och Jacob Hård skulle bilda sportredaktion. SVT bjöd emot och Fyrans utbud av skidor och friidrott var minst sagt magert.
Jag föreslog Peppe Eng. Han blev med sin behagliga röst, guldtand och adressen  ”ni därhemma” en sorts folkhemsikon. Ständigt närvarande i ”Sen kväll med Luuk” så småningom. Min expertkommentator på italienska ligan Hasse Holmqvist kallade snabbt Peppe för Lill-Loket.
Peppe är något jag aldrig varit, nämligen trevlig.
Jag kommenterade ALLT för den nya kanalen. Kyparlopp, pojkishockey, basket, SerieA, Svenska Cupen, hockeylandskamper i Marienbad, J-VM i Ostrava boendes på Hotell Atom(!), proffsboxning, i princip allt som kanalen kunde komma över.
Men gubbarna på Nytorget hojtade glatt ”Kolla där går ju Peppe Eng!”
Att vara i bild är allt. Det är TV

Jag och Peppe var Sportens enda journalister fram till att dagliga sändningar drog igång -95. Jag var emot, Peppe såklart för. Jag gillade inte heller att Travet kunde köpa in fast tid i ett nyhetsprogram.
Förmodligen ledde det till nån slags illojalitets stämpel. När Sportens
allt mer stympade nyhetsprogram firade 20 år häromåret hade jag fortfarande varken varit programledare eller redaktör för programmet.
Trots utbildning, längst erfarenhet, god nyhetsnäsa och insikt i nyhetsvärdering.

Låt mej förklara: Efter tio år på Sveriges bästa sportredaktion Radiosporten trodde jag, att genom att uttrycka olika åsikter och
nöta och argumentera skulle bästa möjliga journalistiska produkt åstadkommas.
TV fungerar inte så. Lärde mej till slut hålla käft, men jag saknar än idag den gröna redaktionssoffan i Radiohuset där stickor och strån rök. Där Stora Journalistpriset vanns och legender som Lennart Hyland, Åke Strömmer, Lars-Gunnar Björklund och Bosse Gentzel verkade.
Tommy Engstrand var min mentor, Lasse Kinch lärde ut hantverk på arena, Fredrik Belfrage tonalitet, Björn Fagerlind trodde på mej och la ut fina lärorika jobb.
Min dåvarande flickvän Jannike Kihlberg(DN idag) fick praktikplats på Radiosporten nån gång på 80-talet.
Då stövlade en lång räkel in på prefektens kontor på JH, ”Nej det går bara inte, den praktikplatsen ska jag ha!”
Den långe var Lasse Granqvist

……………………………………………………………………………………………………

VECKANS:

Norrmän: Holmenkollen. Om nån nu såg nåt

Fiasko: Bandy VM. 4000 tittare såg Sveriges bronsmatch…

Syntbas: Ace Wilders basgång i refrängen till Don´t Worry. Förde
tankarna till Stevie Wonder och Michael Jackson

Överbefolkade: 5 pers för att få ihop en simpel schlagerdänga?
Joseph Haydn skrev 106 symfonier för hel orkester.
Ensam

Efterlängtade: Våren

………………………………………………………………………………………………………..

Lite fakta: kommenterade på fyran 5 vm och 4 em i fotboll. 2 vm-finaler
och 2 em-finaler. alla mästerskap i handboll från -95 och
framåt till 2015. damer från 2001
13 sm-slutspel i ishockey och ett oräkneligt antal landskamper.

Fotbollsligor:  var landets första att kommentera PL, SerieA, LaLiga, Bundesliga och Championship

Och nästa vecka (eventuellt) ”hur en starköl vann Kristallen åt Jihde”