Kan man vara kär i en ö? Är det möjligt att älska en grå holme av ursten och och kalk i Östersjön så det känns i hela kroppen? För Ingmar Bergman var det så, och när jag kom med bussen över kullen mot Kyrkviken i solsken och glittrande vågor var det så även för mej
Mästerregissören kom till Fårö första gången för en filminspelning på 60-talet. Och blev kvar. Med undantag från den period han tvingades utomlands av nitiska skattemyndigheter blev ön Bergmans hem.
Han vilar idag tillsammans med sin älskade Ingrid vid Fårö kyrka, men hans ande svävar konstant över ön. Idag finns till och med ett Bergmancenter vid den gamla skolan, en Bergmanvecka och kulturarbetare kan beviljas stipendium och arbeta i regissörens hem vid Hammars på den östra sidan av Fårö.
Jag såg honom bara en gång under alla mina år vid Östersjön, då kom han i sin jeep ner till Sudersand i sällskap med Harry Schein. Annars skydde Ingmar offentligheten så pass att dom bofasta brukade visa nyfikna åt galet håll vid förfrågan om demonregissörens viste.
1976 var året för min första upplevelse av Fårö. På sätt och vis även det kulturrelaterat eftersom jag bodde i ett hus som hyrdes årsvis av två översättare. Karin och Allan Janzon som översatte Tin Tin albumen i Sverige. Dom hade hyrt en stuga i sluttningen ner mot Sudersandsviken av lantbrukaren Gustav Broberg sen sent 50-tal, och jag var klasskamrat med deras dotter Monica. Det var av henne jag var ditbjuden och det är jag tacksam för än idag.
På många sätt typiskt för Fårö som av hävd varit en hemvist för människor med kreativa fria yrken, och socialdemokratiska politiker. Det började med familjen Palme och fortsatte med Bodströmklanen.
Kommersialismen gör sej icke besvär. Dom ca 5000 sommarboende vill ha det enkelt och som det alltid varit. ”Vindsurfingparadiset” blev aldrig realitet och inte heller ”golfparadiset” även om det numera lär ligga några få hål på en åker väster om landsvägen. Krogkonkurser är legio och hoppfulla krögare byts ut med jämna mellanrum.
Ibland tas mästerkockar in, och dyra renoveringar görs men allt faller ändå på att man sparar in på servisen som inte har en susning av vad den håller på med. Billigast möjliga arbetskraft i form av sommarlovslediga ungdomar. Väntetider på över en timme inte ovanligt, och då helt säkert med fel rätt från menyn. Sashimi blir i servitrisens mun ”Sushimi”, på frågan om vilken japansk öl som serveras blir svaret ”japansk”. Och då snackar vi ändå en avsmakningsmeny för tusen kronor. Dom enklare serveringarna har andra problem, som att dom vuxnas mat kommer in först och dom små barnen får vänta längst på sin mat. Vid ett tillfälle på Carlssons Ranch i en och en halv timme(!) på en barnhamburgare. Sen hade servitrisen mage att ta fullt betalt dessutom. Hopplöst.
Till slut ger man bara upp och stannar vid stugan med sin rangliga grill från OKQ8.
Krögarna får då glupskt kasta sej över dagturister och campare i förvissningen om att dom ändå inte kommer tillbaka.
Och då går det ju som det går…
Dessutom blir jag efter fyrtio år på Fårö fascinerad över hur säsongen förkortas för varje sommar. Dom första åren på ön fanns bara ledigt att hyra från mitten av augusti. Då var allt öppet och sommarlivet gick på som vanligt. Nu dröjer det ofta in till andra veckan i juli innan det exploderar med köer på Ica och till bageriet Sylvis döttrar. Då händer allt. Konserter med stora svenska namn som Eldkvarn Laleh Bo Kaspers med flera på Gåsemora. Då ringlar köerna kilometerlånga till färjeläget och folk vallfärdar från storön Gotland.
Runt den 7-8 augusti är det tomt igen. Då sitter handskrivna lappar på serveringar och försäljningsställen där man strukit över redan ändrade öppettider med tuschpenna, och gjort dom ännu kortare. I vissa fall till öppet bara över helgen och i vissa fall inte öppet alls.
Någon vecka senare blåser löven runt och på övergivna minigolfbanor. Finns det något mer vemodigt och övergivet än en övergiven minigolfbana med en bommad kiosk där flaggorna från Guteglass hänger kvar?
1976 fanns på 500 bofasta och några sommarmånader tre livsmedelsbutiker och en fungerande skola. Sen något decennium är bara ICA-butiken kvar. Skolbarnen bussas till Fårösund och bägge Konsumaffärerna har lagt ner. Temporärt monopol för Ica-handlaren vilket inte gynnar någon. Arbetssituationen under den intensiva julimånaden är grotesk och prissättningen för oss konsumenter detsamma. Varorna tar slut på nolltid och att planera inköp är i stort sett omöjligt. I början av sommaren är problemet ofta det omvända. Dammiga produkter med utgånget datum står kvar i hyllorna och man får vara på sin vakt.
Köerna i juli är monstruösa och detsamma gäller för bageriet där köläget får avgöra om det blir några frukostfrallor eller ej. Där möter jag ofta förre justitieministern Thomas Bodström som kommer cyklande på sin taggade cykel från advokatfirman. Inte sällan i badrock eller träningskläder. Det är så vi vill ha det på ön. Jag och Thomas bildade under en period mittbackspar i Fårö IF, och han och TV-profilen Ann Lindgren vann mixedklassen i tennisturneringen Fårö Open minst tio år i följd. Jag har spelat fem finaler ( 4 dubbel 1 mixed) genom åren och förlorat samtliga…
Jag hyr en enkel grön stuga vid Butleks. Med el, men utan indraget vatten och med utedass i skogen. Så har det varit dom senaste 31 åren. Dom första nio flyttade jag runt mellan olika stugor av ytterst skiftande kvalitet och läge. Nån sommar vägg i vägg med en grisbod. Doftade inte rosor. Och grisbonden och potatisodlaren Nisse som jag hyrde av hade inte mycket till övers för min sambo och fruntimmer, utan bjöd in mej dagligen till sitt kök för ett snack karlar emellan. Då bjöd han på varmgrogg. Det var ett halvt dricksglas fickljummen Explorer och varmvatten direkt från kranen.
Ett annat original var Tore med cyklarna. Han bodde uppe vid vägkorset och hade en eminent liten cykelverkstad. Tore var alltid 87 år, minst, men körde på år efter år. Min femväxlade Crescent hade fått gå med packning och trasiga ekrar så att bakhjulet såg ut som en åtta med växelnav och allt. Tore fixade det på en pisskvart nästan gratis och vi kunde fullfölja vår planerade cykeltur ner till badpensionatet i Ljugarn.
Jag vet inte om det hade med skattemyndigheter att göra, men Tore förnekade alltid att han hyrde ut cyklar. Det var bara dom redan invigda som fick förmånen. På direkt fråga svarade han alltid ”naajdu, det håller ja inte på mä längre”
Till slut fick även jag uppleva glädjen att stoltsera med en Tore-cykel. Men det tog nog tio år innan nåden beviljades mej. Och fan ta den som cyklade i sanden längs strandlinjen. Förstörde farbrorns dyrgripar med salt och grus.
En gång frös vi borta i stugan, och vi var utan tillgång till ved. Tore har massor var det nån som sa. Tores svar blev ”Köpe ved? Dessa turister…” Det kan mycket väl vara det dummaste han hört i hela sitt långa liv. Jodå vi fick en säck fin björkved av gubben, och några pengar ville han inte ta emot.
1976 fanns det fortfarande gott om militär, både på Fårö och inte minst kustartilleriet i Fårösund. När du kom till Rute kyrka på landsvägen möttes du av en hög skylt som förklarade att som utländsk medborgare var det bara att vända om. Gotlands nordspets var militärt skyddsområde, liksom Fårö. Det fanns t o m ett skjutfält på Fårö där det brassades på från havet, och som stängdes med bommar och varningsskyltar. Gott om nergrävda bunkrar vid kusten nära Engelska kyrkogården, som är en viloplats för brittiska matroser som dog i koleraepidemin 1854 då en flottenhet under Krimkriget var stationerad i sundet. 27 sjömän med officersgrad blev kvar på Fårö. Dom döda matroserna sänktes i havet. Det sägs att det spökar på Ryssnäs där gravkullarna är belägna.
Dessutom var Fårö med sin unika flora och fauna ett naturreservat och bygglov beviljades i stort sett inte överhuvudtaget. Idag är tyglarna släppta på stora områden av ön, och eftersom skifte aldrig genomfördes så äger lantbrukare och infödda Fåröbor dyrbara markområden korsvis över ön. En sommar kan man få möta ett byorginal, som brukade fråga mej om det var okej att dricka T-röd, på en splitter ny Harley Davidson. Nyrikedom är inte ovanligt sedan dom hårda byggreglerna lättades på.
Jag är helt befriad från avundsjuka i det fallet. Vintrarna är långa kalla blåsiga och mörka. Färjeturerna glesare och möjligheterna till utkomst och försörjning begränsade. Allra helst sen militären la ner.
Någon bro över sundet har det aldrig blivit. Opinionen är splittrad, och sommarstugeägarna måna om sin exklusivitet. Hade jag varit åretrunt boende med skolbarn, hade jag självklart varit för en bro mellan Fårö och Gotland.
Nu kan jag vara en lyxturist med alla dess privilegier. Jag njuter av norra Europas finaste badstränder, jag känner en samhörighet med så många boende, sommargäster och mitt hjärta är fullt av kärlek till den vackraste platsen på jorden.
Jag har rest över hela världen, men aldrig funnit ett ställe som fått mej att må lika bra. Aldrig har sanden varit så fin, vinden talat så vackert och blommorna i dikesrenen lika skiftande och talrika.
”Vill man vara högtidlig kan man säga att jag har funnit mitt hem, mitt verkliga hem” sa Ingmar Bergman när han kom till Fårö för att spela in Såsom i en spegel (1961). SF sa nej till regissörens begäran om att filma på Orkneyöarna. För dyrt var beskedet. Det billigare alternativet kom att skapa filmhistoria. Bergman spelade in sex långfilmer, en TV-serie och två dokumentärer på ön. Alla ytterst sevärda. Ett testamente av svensk filmkonst.
Det finns en publik bio på Fårö naturligtvis (Ja Ingmar hade förstås en egen). Den invigdes 1954 och är fortfarande i bruk. Jag såg den mysiga danska 70-tals pastischen Kollektivet där i somras. 2019 är det 65 års jubileum. Det hela började med att snickaren Arthur Normans ko dog. Höladan blev överflödig. Så Arthur köpte en begagnad projektor och snickrade själv ihop bänkraderna. Det finns 138 platser i den gamla ladan som är full av kolorerade filmstjärnor längs väggarna. Bion har haft många ägare genom åren och drivs idag av en förening.
Sudersandsbion är en anakronism. Borde inte finnas. Men det gör den. Mot alla odds. Gå dit i sommar, köp en strut popcorn och stötta denna värdiga dront.
På Norsholmen i norr finns ett nedlagt stenbrott och en banvall från en länge sedan nedlagt smalspårig järnväg. Såväl får som kor och tjurar går fritt på sommarbete där. En gång i tiden t o m renar. Den legendariske Marcus Larsson som en gång räddade Fårö från att blåsa ut i havet, fick en flock renar som en dellikvid i en affärsuppgörelse. Han släppte ut dom på Norsholmen, men renarna dog svältdöden. En unik miljö därute, men inga norrländska lavar. Det gick illa för renarna tyvärr.
Stockholmare däremot är i högsta grad kompatibla. Känner många som flyttat permanent till ön, Inte bara Bergman. Både Gurra och Fjodor i Ebba Grön har jobbat på Stora Gåsemora och finns kvar på Gotland än idag. Numera någon mil söder om Fårösund.
Men Marcus Larssons plantering av barrskog finns att beskåda i närheten av Sudersand i Ulla Hau. Ett magnifikt område av sanddyner och myrlejon mitt i skogen. Kommer man tillräckligt högt kan man följa sanden kilometervis ändå ner mot Norsta Auren. Utan Larsson hade Fårö sannolikt varit delat på mitten idag och delvis uppätet av havet.
Han föddes på Gåsemora, den största gården på ön. Det var min andra kontakt med Fårö. Min dåvarande flickvän hade sett en radannons i DN och vi hamnade i köket på gården hos den legendariska bondmoran Kally.
Hon gav oss nycklarna till en liten stuga vid fyren ägd av sonen Gustav, lärare i Visby. Kally tipsade också om en 5 km lång sandstrand bakom dynerna och försvarets radioanläggning där uppe i norr. Känslan när vi efter en cykeltur på en dryg halvmil promenerade bland tallarna i lös jobbig sand och plötsligt efter en klättring tittade ut över det stora blå glömmer jag aldrig så länge jag lever. Detta var under senare delen av augusti och 1977. Idag har kvällstidningarna skrivit om paradiset Norsta, men då var vi helt ensamma. Jag lovar. Vi gick som Gud skapat oss en hel dag däruppe utan att se en enda människa. Bara jag, min flicka, måsarna och det skummande ljumma havet
”I ditt yrke söker du förenkling, proportion, anspänning, avspänning, andning. Fårölandskapet ger dej allt detta i rikligt mått” skrev Ingmar Bergman. Jag hade kunnat uttrycka mej på pricken likadant
Hus och markpriser är numera på den nivån att Fårö inte ligger inom räckhåll för egen del. Skaffade ifjol istället ett ställe längs ostkusten på fastlandet. I Småland. Destination Gotland och färjepriserna avskräcker. Nu kan vi ta bilen (gnissla tänder nu Miljöpartiet) och några timmar senare vara vid sommarhuset. Fårö är ett dagsprojekt och på många sätt omöjligt bara för en helg. Men för sommarveckorna är det perfekt att hyra, om man som jag har haft lyckan att gradvis bo in mej. Inget gräsklippande, husmålande och lagande av tak. Utan bara kontemplation, läsande och en och annan maltwhisky till syrsorna i kvällningen.
Så mycket mer av nöjesliv och underhållning behöver man inte. Men 1989 hände något. I en lada nere vid Friggars startade en svartklubb. Den förste artisten på scenen (många har följt) var Dj Harry, en proggare som underhöll den av alkohol saliga fåtaliga publiken på bongotrumma(!) i bortåt en timme. För att komma runt det juridiska kring serveringen gjorde ägaren av ladan Thomas Lindholm, det till en medlemsklubb. Medlemskortet löstes i entrén och bestod av en potatisettikett (jo sant), där man fick skriva i sitt namn. Ölkassan var en cigarrlåda. Kuten (sälunge på gotländska) hade dragit igång.
Thomas hade dock underskattat avundsjukan och girigheten hos krögarna på ön. Deras lökiga dansband på helgkvällarna fick plötsligt konkurrens av ett ställe med snabb kultstatus och otvunget umgänge (minst sagt) bortom kommersialism och ordning & reda.
Thomas blev polisanmäld och så småningom bortförd i handbojor till sheriffen i Visby.
Men han gav inte upp. Året efter var han tillbaka med vassare artister, rockabilly på stenkakor från diskot på höloftet i ladan och en ny medlemsklubb (potatiskort igen), men medlemmarna fick ta med sej eget dricka till klubben.
Några underåriga slapp in, och körde på fyllan i diket med moped (inget allvarligt hände) och nu sällade sej en del upprörda föräldrar till krögare på krigsstigen.
Nya sanktioner, men Thomas reste sej på nytt. Skaffade kassaapparat, momsregistrering och gjorde upp med Fårökrogarna om att bara köra dom kvällarna ”konkurrenterna” inte hade dans eller uppträdanden.
Svartklubbskänslan levde dock kvar, precis som rockabillyfeelingen och det oväntade. Vissa kvällar var självaste justitieminister Bodström på plats och drack knappt kyld Lapin Kulta.
Thomas Lindholm, som bott i USA, har genom ett bevarat kontaktnät fått legendarer att spela i den fallfärdiga ladan med plats för ett drygt hundratal. Billy Lee Riley har uppträtt där, om vars monsterhit ”My girl is red hot” självaste Bob Dylan sagt ”It could blast out of your skull and change your life”.
Eric Bazilian, the Hooters frontman, har spelat på Kuten. Och en särskilt minnesvärd kväll sjöng australiska Jane Kitto duett med Carola Häggkvist. ”Please let me present to you a real star on stage, a big welcome to Carola Häggkvist” lät presentationen. Sen sjöng dom Gram Parsons tvåstämmigt. Fullständigt oförglömligt. Jane Kitto har turnerat, med och utan band, i 36 länder enligt hennes hemsida. Fårö borde räknas som ett eget land.
”En del säger att om Elvis levat, hade han knackat på min dörr och bett om att få spela här” ett klassiskt uttalande av Kutens grundare.
Även om polisen kom och hämtade ”sjörövarn” Lindholm så är dom på gott och ont sällan synliga på ön. Det sägs att färjepersonalen genom åren varnat när något är på gång. Sanningen i det kan inte styrkas. Men kollektivtrafik saknas kvällstid, och att det finns en ”skammens väg” är sant. Poliskontroller görs som regel nån gång per sommar i vägkorset vid Sudersand eller utanför ICA-butiken mot Eke. Skammens väg är grusvägen (nåja) ner över Kalbjergaheden (där det också spökar) och medelst vilken man kan ta sej bakvägen mot Eke och norra delen av ön. Jag har vinglat där både på moped (preskriberat sen länge) och på cykel. Polisens bästa kap var socialdemokraten Jan O Carlsson (då minister) som tog bilen från en kräftskiva. Detta är på svenskt vis vilda västern, outbacks, badlands. Jag var själv en halvmeter från döden, nära att träffas av en grön Golf körd av en packad dåre från Fårösund. Solen hade just gått upp, stod utanför Kuten med min cykel när en kompis ropade se upp! Slängde mej ner i diket. Kände vinddraget från Golfen som det slog gnistor om när den kom farande ur en S-kurva (50 sträcka) i 120 km/tim.
Mina barn råkade sen ut för ungefär samma sak många år senare och längre upp i backen längs landsvägen. Det fyllot missade en klunga unga cyklister med en hårsmån, och landade på taket innanför stentunet i en fårhage. Jag är Gud evigt tacksam sen den dagen. En midsommarafton för inte alltför länge sedan.
En annan direkt kriminell handling på ön var att ta det gamla Badpensionatet med anor från 20-talet av daga. Det var en vacker vitmålad paviljong i trä med gröna knutar. Formad som ett U med räta vinklar hade pensionatet en stor uteservering på gräset, där servitriser i klassiskt vitt och svart serverade pannbiff och kalla öl efter en dag på stranden.
En sommar, tror det var 1988, var pensionatet stängt och kontor/boende för en TV-inspelning. Delen med baren och flipperspel kostymförråd. SVT spelade in serien om fyrvaktaren Peter Gothberg på Gotska Sandön. Inspelningen gjordes på Norsta Auren Fårö (vars strandlinje är snarlik och anledningen till att jag aldrig farit norr till Sandön). Huvudrollen som vrakplundaren (och mördaren?) Gothberg gjordes av Sven Wollter. Helena Bergström var en av döttrarna.
Sommaren efter var pensionatet helt enkelt borta. Försvunnet. Det var som en film det också. Jag gick där bland gräskullarna och såg mej förvirrat omkring. Nån (vet vem) hade helt sonika fått frakta bort komplexet, som borde varit K-märkt, för att ta bort konkurrens från ett annat närliggande etablissemang. En hopplös grillkiosk som hette Lambgiftet och som döptes om till Strandskogen. Ett unikum av smaklöshet. Jag hade gärna suttit med på mötet i byggnadsnämnden när detta beslutades. Kan omöjligt ha gått rätt till. Mycket smuts i den mjölpåsen.
Tack och lov för dom kulturbärare som fortsätter göra Fårö till en udda och unik pärla i vår herres hage. Tack alla.
Jag hade aldrig klarat mitt flängande över världen, med återkommande depressioner, prestationsångest och mördartempo utan dom helande veckorna på i mitt tycke världens vackraste ö. Med sina gråskalor som lockat modefotografer från hela världen till Fårö. Till raukarna i sin urgamla utmejslade kalksten, från havsbotten till dagsljus efter årtusenden av undervattensströmmar, vågor och landhöjning. Stränderna med det lysande starkt gröna vassa strandgräset och den finaste vita sand. Jag har gift mej med denna ö av kärlek. Alltid varit trogen.
Kommer alltid att vara
Bonus: My girl is red hot (Billy Lee Riley 1957)
Skoj att läsa! Sitter på ön i mörker och blåst men sommaren kommer tillbaks! Saknar tennisturneringen som började 1973.
Inte i texten väl? Den finns ju med i allra högsta grad, även om inte själva startåret nämns. Turneringen i sej är nästan värd en egen visa. Älskar bilden med Palme på grusvägen med tennisracket och grönsaker från bondgården på pakethållaren. Vet du om han någonsin spelade Fårö Open?
Du har rätt (som vanligt?). Läste alltför fort, vill ju läsa allt på en gång, det är ju så bra. Jag och min Lena spelade vår första mixed i Fårö Open mot Thomas och Ann och när vi hade lyckats få ihop fyra poäng jublade jag. Thomas undrade vad som stod på, men Lena och jag var glada! Tror inte Olof spelade i turneringen, det borde Herman Blom skrivit om det i sina minnesskrifter.
Alltid lika underbart att läsa dina texter.
Tack som fan Robban
Bugar och tackar själv för egen del. Den här bloggen lever helt sitt eget liv. Har ingen aning om vad den hittar på till nästa gång. Och när?
Ruggigt bra text Robert! Den gick rakt in i hjärtat.
Tack Erik👍
Den har legat länge och väntat på att få bli skriven
Riktigt bra, återigen, måtte vi inte behöva vänta månader innan nästa uppdatering.
Så fint skrivet.
Fårö är ju inte en plats utan ett sinnestillstånd. När det är som bäst.
Och vilka variationer på ett skenbart enahanda utrymme.!
(Deltidsboende på Fårö (Marpes) sedan 30 år blir tillgivenheten bara allt större)
Tack igen.
Hej Robert
Jag läser din blogg med stort intresse och jag gillar att dina val av ämne är oförutsägbara.
Min enda synpunkt är att du skriver för sällan. Gärna en gång per månad
Visst var en del bättre förr men man får inte bli en bitter liten man,många gör så gott de kan//Gustaf ICA
Jag vet hur ni sliter. Men det hjälps inte i sammanhanget. Jobbar man med service måste man alltid sträva efter att bli bättre. Bra är inte gott nog faktiskt. Utveckling är nyckelordet. Och konkurrens. Den finns inte. Sen servicebutikerna på Strandskogen och Campingen slog igen måste man numera köa en halvtimme bara för en liter mjölk eller ett frimärke. Och kleta inte på mej ”bitter”. Rätt fult. Och du lurar dej själv. Gör en kundundersökning istället. Ses 😀
Det är väl kö lite överallt på Gotland på sommaren ,nu är det lugnare/God jul på dig med/Gustaf
Smakfullt av dig att klanka ner på många av de som fortfarande gör sitt bästa att bidra till näringslivet på ön (ICA, restauranger, bageriet). Du kanske har lust att hjälpa till att styra upp verksamheten när du har druckit upp din maltwhisky?
Hälsningar från en av de sommaranställda
Min solidaritet och omsorg ligger på gästerna, på barnfamiljen som sparat ihop semesterkassan för att få en trevlig kväll på restaurang. Där borde ditt fokus också ligga
Du är ju helt verklighets-immun, självklart är kunderna vår prioritet nummer ett, ni betalar ju våra löner! Vi jobbar i högt tempo 9-10 timmar om dagen hela sommaren för att ge alla den bästa möjliga servicen. MEN när en försäljningsdag på högsommaren motsvarar en och en halv månads försäljning på vintern kan du säkert föreställa dig att det finns en del utmaningar när verksamhetens tempo ska skruvas upp med en faktor på 45x. Och om du någon gång jobbat i ett vinstdrivande företag inser du säkert också att det är både orimligt och oekonomiskt att dimensionera verksamheten (kylar, lager, etc.) efter behöver under 4 veckor (8%) av året. De allra flesta kunder ser och förstår att vi sliter och gör så gott vi kan, vilket är bättre än de flesta andra. Vi är mycket tacksamma över deras förståelse.
Hej Robert,
Viken härlig skildring av Fårö, som jag bodde på mellan 1991-2013. Jag ville bara förtydliga lite om en incident som du inte var så glad över.
”Sommaren efter var pensionatet helt enkelt borta. Försvunnet. Det var som en film det också. Jag gick där bland gräskullarna och såg mej förvirrat omkring. Nån (vet vem) hade helt sonika fått frakta bort komplexet, som borde varit K-märkt, för att ta bort konkurrens från ett annat närliggande etablissemang”
Badpensionatet var i väldigt dåligt skick. Det var meningen att det skulle rivas. Då köptes två delar av byggnaderna (baren och något mer) av innehavaren av Restaurang Hagget. Han använde stommarna till att bygga det som senare kallades ”Vita Huset”, en uthyrningsenhet med 7 rum, samt en lägenhet för personalen på Restaurangen. Så det blev ingen rivning utan återanvändning. Jag vet, för jag var där….. Ha det gott, fortsätt skriv!//Susanne
Hagget var f ö också en sorglig historia…
Om badrestaurangen tror jag vad jag vill. Självklart hade det
gått att renovera och K-märka om vilja funnits och andra kommersiella
krafter inte lurat i Sudersandsviken.
Kul att du läser mej och svarar engagerat. Glädjande
Mycket vardag nu för mej och inspirationen har fått kliva åt sidan.
Men färdig med skrivandet är jag inte
Ha det gott Susanne