BEGIN TYPING YOUR SEARCH ABOVE AND PRESS RETURN TO SEARCH. PRESS ESC TO CANCEL

I drömmen

Postbilen som var en decimeter från att döda mej, porrtidningsfotograferingen i Hamburg, gryningsvandringen genom en dimmig skärgårdsskog, den starka tallbarrsdoften och förnimmelserna från den fuktiga mossan. VM-finalen i Yokohama och ett öde Gotland med löven blåsande över övergivna minigolfbanor sent i augusti. Fotomodellerna på klubbarna i Milano. Dansade vi till 1999, eller har jag drömt alltihop?

 

Jag växte upp på Askersgatan i Rågsved. Vi flyttade dit när jag fyllt fyra år. Gott om ungar i den gula hyreskåken på tre våningar med fyra trappuppgångar. En asfalterad gård, ett svartmålat räcke som skyddade buskarna med nyponrosor. Där kvirrade det alltid av gråsparvar.

Askersgatan låg i ett uppförslut, och när det regnade brukade vi barn utnyttja det forsande vattnet i rännstenen till kappsegling med barkbåtar. Det var en förmiddag, nån sommar efter flytten, ett varmt regn. Jag och en liten kompis seglade våra träbitar nerför gatan och ut mot målgången på den större genomfartsleden Hagsätravägen där vägarna korsades.

Segling i rännstenen
Segling i rännstenen

Där låg också en orangemålad telefonkiosk

Vid den stod jag när det small. I korsningen krockade en taxi med en gul postbil, en folkabuss. Postbilens chaufför föll handlöst och medvetslös ut genom dörren och blev liggande blodig på gatan. Minns märkligt nog att han var tunnhårig. Flint på hjässan som min farsa. Taxichauffören klämdes fast i bilen mellan sätet och ratten. Den gula postbilen for herrelös med ett brak rakt in i den orangefärgade telefonkiosken. Ungefär tio centimeter från mej där jag stod med min vinnande bit av bark.

Min mor skrek rakt ut. Hon stod på balkongen tre trappor upp. Jag var förstenad. Tittade på den blodige tunnhårige mannen på gatan och hörde ångestvrålen från den fastklämde taxichauffören. Min kompis pissade på sej. Själv kunde jag inte riktigt ta in det inträffade. Jag har alltid haft långt till mitt inre känsloliv. Var jag där?

Snart hördes sirenerna från polis och ambulans. Sirener var alltid en trigger för oss barn på Askersgatan. En maffig vindsbrand i ett av höghusen på Askersundsgatan mitt emot höll oss stjärnögda under hela dagen det dramat pågick.

Jag var fem år. Där stod jag invid den kraschade postbilen. Dom grå postsäckarna hade fallit ut genom den öppna skjutdörren, och taxiföraren låg över ratten i sin svarta bil så att signalhornet hängt sej och tjöt över hela Rågsved.

Samtidigt som ambulansen anlände rycktes jag upp ur dröm och chock av min mor, som handfast tog mej därifrån. Har svårt att tro att postchauffören överlevde. Klarade taxigubben livhanken tror jag inte att han fortsatte köra droska.

Detta minne är över femtio år gammalt. Det kan vara mitt allra första minne. Eller dröm. Mitt liv kunde tagit slut där och då. Då hade Icona Pop inte haft någon trummis, Tinka aldrig flyttat från Australien, Elis inte existerat och någon helt annan hade kommenterat straffdramat i Berlin 2006.

                                           Leksand

Rodd på Siljan
Rodd på Siljan

En sommar i mitten av 60-talet hade föräldrarna hyrt in sej i en stugby vid Siljan. Nära hockeymetropolen Leksand. På den tiden man visste vem som spelade i Tre Kronor, var Mats Åhlberg och Danne Söderström mina idoler. Siljan är en vacker sjö, men nästan lika kall som den gamla isladan. När vi var nere vid bryggan för att beskåda siljansrodden eller trotsa elementen fick vi ofta bada i sjövatten som höll 12-13 grader.

I popens gyllene decennium var det modernt med uppblåsbara saker (inte bara det Robban Broberg tänkte på), utan allt, från vattensängar till uppblåsbara fåtöljer i plast som kved och knarrade. Vi hade två. Gula.

Uppblåsbara
Uppblåsbara

Min bror var åtta år och knappt simkunnig, jag var elva och helt blåst i huvudet. Varifrån ingivelsen kom vet jag inte, men jag tog plastfåtöljerna och lillbrorsan och knallade ner till Siljans strandbryn. Sjösatte i det iskalla vattnet och började paddla med handflatorna. Tjatade på bror min att hänga på, och så flöt vi ut på det svarta kalla vattnet. Längre och längre från stranden kom vi. Den rödvita radhuslängan där vi bodde blev till en liten prick. ”Vi paddlar tvärs över sjön”, sa jag till brorsan vars underläpp börjat darra.

Då hör jag ett djupt bröl, whhuuåååårrööö! Från Rättvikshållet kom en bogserbåt med ett gigantiskt timmersläp. Dom har kursen satt rakt på oss. Vi paddlar för livet med våra små händer och brorsan gråter nu. Vi paddlar bakåt mot stranden vi kom ifrån. Bogserbåten passerar oss med nån meter till godo. Jag hör en man i blåställ stå på däck och skrika någonting för mej ohörbart. Upprört. Mycket upprört.

Vi fortsätter vår bakåtpaddling och när vi kommer i jämnhöjd med timret får jag nästa lysande idé. Vi går intill och klättrar upp på stockarna. Den som varit ute med båt den där sommardagen, kunde fått se två spinkiga lintottar bärandes på varsin gul platsfåtölj, hoppa över stockarna på ett pågående timmersläp.

När vi sprungit tvärsöver, sjösatte vi fåtöljerna igen. Brorsans välte, men på något sätt lyckades han kravla sej upp igen.    Paddlingen fortsatte till vassen på andra sidan sjön. Kommer ihåg en viadukt med en väg över. Mer spännande än så var det inte där. Det var bara att paddla hemåt igen.

Bara

Det blåste upp. Och naturligtvis mot oss. Det blåste kallt. Började gå gäss på vågtopparna, och för varje två meter vi tog oss framåt åkte vi en tillbaka. Nu grät lillebror igen. Vatten var svinkallt och sköljde över oss där vi satt. Pyspunka på någon av stolarna, och vi hade försvunnit ner i det svarta. För alltid

Ingen visste att vi var därute (mer än kaptenen på bogserbåten). Allt var upp till oss själva. Vi stretade på i vinden. Jag tappade känseln i båda fötterna och armarna var blytunga. Med femtio meter kvar till stranden, som såg ut att vara på samma avstånd i en evighet, tog jag beslutet att ge upp.

Gled ner i det 12 gradiga vattnet. Slängde upp den gula platsfåtöljen på brorsan, och simmande med en arm började jag bogsera.

Jag hade samma sommar tagit mitt första simborgarmärke ute på Årsta Havsbad. I rasande oväder, med simläraren i oljerock och sydväst, och med en vattentemperatur på 14 grader. Det var jag och en idiot till.

Tror det och guds försyn räddade livet på oss.

”Hej, var har ni varit, har ni badat i det här vädret?” sa morsan

Vi orkade inte svara, någon av oss. Detta har varit vår hemlighet. Fram till nu.

Vi hade blivit ettan i pappas Expressen. Nu fick vi istället rabarberkräm och mjölk.

                                        Hamburg

Killen gled sakta och rytmiskt in och ut ur henne till tonerna av Cat Stevens Morning has Broken. Hon låg med benen lyfta över partnerns axlar på en stor hjärtformad kudde. Scenen snurrade långsamt långsamt. Vid små bord med lampetter satt publiken andäktigt tyst. Många par i medelåldern, några ensamma män, ingen i trenchcoat med fradga i mungiporna, osså vi; tre 16-åriga grabbar från Rågsved. Vi var på Reeperbahn. Året var 1972.

”Eintritt frei” hade inkastaren gastat efter oss, som nyfiket traskade runt på regnvåta gator i Hamburg.

image

 

Vi gjorde slag i saken. Eintritt frei. Vi hade en sträng tågluffarbudget att förhålla oss till och gratis är gratis. Trodde vi.

Vi slog oss ned vi ett ledigt bord, och strax var servitören där och ”was möchten sie gerne trinken?” Uppspelta och i sjunde himlen drog vi till med Coca Cola, en öl och en Gin&Tonic. Spriten var till mej. Jag vann. För på kvittot som prudentligt låg på drinkbrickan stod noterat 150 DMark. 50 per drink. En förmögenhet för oss som hankade oss fram på vandrarhem. Vi ej torra bakom öronen amatörer ropade till oss servitören och förklarade att det måste blivit något missförstånd. Coca Cola 50 DMark? ”Inget missförstånd”, log mannen förbindligt. ”Allt på klubben har samma pris”.

Eintritt frei

När paret på scenen gjort vad dom skulle och fick små avmätta applåder (varför inte?) uppstod en lång och aningen pinsam tystnad. Så småningom fick bartendern igång lite musik, och så småningom fortsatte showen med en, som jag minns det, rätt tafflig stripteasedansös.

2016 i det upphöjda moraliska klimat vi har idag, är naturligtvis älskog inför publik nånting helt otänkbart. 2016 är det däremot helt okej att låta människor, både kvinnor och män, slå och sparka varandra blodiga och medvetslösa i nätburar inför en betalande publik. Det anses till och med en aning hippt.

Säger en del om tidsandan kanske, men vad vet jag?

Interrailkortet var en strålande nyhet för oss resesugna gymnasister. För 350 spänn kunde man se hela Europa från ett tågfönster. Reglerna var såklart sådana att man var tvungen att lösa biljett för resan i sitt eget land. Det löste vi genom att ta en 25 kronors kryssning till Åland, och köpa kortet där. Nöden är uppfinningarnas moder. Tror SJ senare täppte till den möjligheten, men rederierna var glada och vi med. SJ:s konduktörer däremot behandlade oss som något katten släpat in. Snorkigt och jävligt för att uttrycka saken milt.

Resan gick via Köpenhamn, där vi bytte tåg. Köpte en Johnnie Walker red label på tågstationen och söp oss fulla tillsammans med några tjejer i kupén. Minns att jag hade gitarren med, och underhöll sällskapet med Cat Stevens(!) och Stoneslåtar. Första anhalt på den förprickade kartan var alltså Hamburg.

Vi hade bokat in oss på ett vandrarhem centralt i stan. Billigast möjliga övernattning. Vi hade alla sommarjobbat en månad, jag i brevbäringen på Dalagatan. Ingen hade blivit förmögen.

Första morgonen vi klev ut från vandrarhemmet (stängt dagtid för städning och av princip) blev jag approcherad av en ung man med kameraväska. Han presenterade sej som Kurt nånting och förklarade att han jobbade som frilansfotograf.

Han tyckte jag var ytterst värd att fotografera för sisådär 50 DMark och några bärs. Klart jag nappade. I hans gamla folkabubbla (på nåt sätt förtroendeingivande) drog vi ner till hamnen där han satte igång att plåta mej i olika miljöer.

image

Efter en stund sa han att det var dags att bjuda på bärsen och visa studion. Vid det laget var vi som gamla kompisar och min tyska flöt på. Väl i studion drack vi och skålade tills han förklarade att det var dags för studiofotona. Okej, sagt och gjort. Av med t-shirten upp på en pall ”smile” ”blicken i kameran, bra kom igen”. Samma pall, nu i mina Y-front kalsonger. Han tyckte att jag skulle strippa av mej dom också. Jag sa nej tack, och gjorde därmed hans förmiddag rätt bortkastad ekonomiskt sett. Bilderna blev nog en aning svårare att sälja kommersiellt.

”Du jag känner en tjej som bor här intill, snygg. Jag tänkte, jag kanske kunde ta lite bilder på er tillsammans?”

”Njae, jag vet inte riktigt” sa jag och försökte sätta mej in i läget. Lite halvpackad vid det laget. 16-år, ölberusad och två bokstäver från att göra min sexdebut inför kamera.

Jag stod på mej, trots tjatet. Och Kurt var okej. Jag menar han kunde ju ha dragit på sej en gummimask och sågat mej i småbitar, eller hämtat någon med en 15 tummare som i Pulp Fiction. Ingen visste var jag var. Mer än Kurt.

Han skjutsade mej tillbaka till vandrarhemmet i bubblan och skickade med två kalla bärs och 50 DMark.

Jag kunde alltså vid sexton års ålder ha gjort ett Thåström (Helmuth). Liksom Pimme hade jag lätt kunnat leva med det, tror jag… På 70-talet var det väldigt lite skäms, mer sex drugs & rock´n roll. På gott och ont.

image

Men inget av det där tänkte jag på då, i dimmorna. Men funderingarna dök upp året efter när jag för första gången fick till det med en tjej och min libido satte igång på heltid att jaga små håriga trianglar (påminner om att det var 70-tal).

                                                                   Paris

Två år senare liftade jag till Paris. Det var bara en sån sak man skulle göra. Inspirerad av poeten Paul Andersson, som jag bodde granne med på Katarina Bangata. Det var bara ett par år innan han dog, märkt av drogmissbruk och ett minst sagt utsvävande liv. Han stötte hårt på mej, ty jag var en blond och vacker gosse på den tiden. Minns att hans lägenhet var övermåttan stökig och att golvet var täckt av högar med serietidningar. Agent X9, Fantomen, Seriemagasinet. Också ett öde för en gammal hyllad poet, eller kanske en helt naturlig utveckling?

"Jag vill att läsaren skall så betrakta sig själv att han ser mig" Paul Andersson
”Jag vill att läsaren skall så betrakta sig själv att han ser mig”
Paul Andersson

Hur som helst personifierade Pålle drömmen om poesins Paris, och jag bara älskade hans diktsamlingar. Och lifta skulle man. Bäst var att ta sej ner till ASG vid Älvsjö Partihallar och snacka med långtradarchaffisarna. Första sträckan tog mej till Mjölby. Nästa tradare ända till Köpenhamn.

Väl i Paris hittade jag ett litet hotell i St Michel. Nära till klubbar och trottarcaféer. Hotell Europa, såklart. Franska fönster från golv till tak, fladdrande nylongardiner och ett förförande ljud från gatan utanför med ett gytter av positivhalare, gatumusikanter och flanerande turister. Varje morgon kom receptionisten på det lilla hotellet upp med kaffe och varma croissanter. Jag hade kunnat stanna i Paris för alltid. På kvällarna gled jag in på jazzklubbarna i grannskapet, rökte Gauloises och drack Kronenburg och såg så många fantastiska amerikanska jazzmusiker i dom där källarhålen att jag var konstant lycklig. I en Gauloisesdimma.

Hotel Europa
Hotel Europa

 

Den tuffaste biten på vägen ner mot mitt bohemliv var Tyskland och Autobahn. På en vägskylt hade någon besviken liftare skrivit ”remember, 75 percent of the german people where nazis”. Enda ställena att stå på var påfarter och Raststätten. På ett av dom där susande rastställena blev jag upplockad av en kille i en Opel. Han var på väg från Berlin. Han var proffsboxare. Hade gått en match. Förlorat. Knockad. Uträknad. Allt det berättade han sorgmodigt för mej som alltid varit rätt slängd i tyska språket. Förbättrade mej dessutom rejält under resans gång. Med största säkerhet hade också denna arme ”journeyman” tagit sej en bläcka efteråt eftersom bilen stank av gammal ingrodd fylla. Boxaren pressade upp sin gamla Opel i en 170-180 på den tyska motorvägen. Jag satt tyst. Det gjorde han med. Han hade tuppat av med foten på gaspedalen, med öppen mun och huvudet lutat mot bilfönstret. Vi var med svindlande hastighet på väg in i vägräcket när jag fick tag i ratten och kunde styra undan, samtidigt som jag slog med vänster näve mot boxarens axel. Hans fot halkade av gaspedalen och vi blev stående på tvären i högerfilen. Vilt blinkande och tutande flög den ena jätte-Mercedesen efter den andra tätt förbi oss i 200 knyck.

Vet inte om det var tutandet, men den olycklige boxaren från galan i Berlin, kvicknade till. Rätade upp bilen ur vår livsfarliga position, och vi fortsatte resan.

”Was ist passiert?” frågade mannen med en vattnig tom blick.

Jag förklarade att han tappat medvetandet och varit en hårsmån från att köra ihjäl oss. Boxaren tycktes inte ta in det sagda, mumlade bara något om att han var okej, och pressade på nytt upp det gamla öket i 170. Jag ville kliva av.

Då svimmade han igen. Den här gången framåt, över ratten, vilket gjorde det hart när omöjligt för mej att styra. Jag klättrade i desperation över med vänsterbenet till förarsidan och lyckades komma ner till bromspedalen. Däcken skrek, bakvagnen slängde, boxaren kvicknade till på nytt och lättade på gasen. Vi blev stående i färdriktningen. Det var alldeles tyst. Jag satte på varningsblinkers och försökte få ner min puls.

”Das geht überhaupt nicht mehr” förklarade jag, och uppmanade den slagne mannen att byta plats med mej.

”alles ist okej”

”Leider nicht” sa jag

Något körkort hade jag inte, men hade hyfsad koll på koppling och växlar sen min tid som moppeligist.

Jag körde oss till närmsta mack, och tackade för mej. Bad boxaren stanna på Kneipen och dricka kaffe samt vila en stund. Det gjorde han inte. Hade bråttom till Köln sa han. Tvivlar på att han kom fram

image

Den sista liften före franska gränsen var speciell. Det var en Citroen, kombi. Mannen som körde hade en tysk jägarhatt med en liten borste i linningen.

”Sätt dej i baksätet” sa han

Där var redan upptaget. Två stora Dobermanns satt där och flämtade i värmen.

”Det är ingen fara, dom är mycket väluppfostrade”

Det blev så att jag kom att hamna i mitten, med varsitt dreglande hundmonster på var sida. Föraren började berätta: Han var blåblodig. Baron, och bodde på ett närliggande slott. Hade ingen familj, utan bodde ensam i femtio rum med sina stora hundar. Han tyckte att jag skulle vila ut och övernatta där. Jag behövde säkert duscha och byta kläder, eller hur? ”Det är så ensamt för mej i slottet”, klagade han.

”Du kommer att trivas”

För mitt inre såg jag en medeltida tortyrkammare, med sträckbänk och brännjärn. Och en naken blek baron, som styrde över alla gnisslande taljor och rep.

Han körde fort nu, baronen, och hade slutat lyssna för länge sen. Hundarna flåsade.

Reskamrater
Reskamrater

Bensinmätaren blev sannolikt min räddning. Den signalerade tomt, och den märklige mannen i jägarhatt svängde av för att tanka. Jag satt mellan två dobermann, och det visste ju även baronen när han gick in i butiken för att betala. Vid det här laget morrade bestarna. När jag sträckte ut armen mot dörrhandtaget satte den ena hunden käften över min handled, och höll den där dreglande utan att hugga. Fin hund, lyckades jag få fram. Fin hund

Det kanske var kodordet, för jag kunde glida ur bilen, och så fort jag var ute visste jag att jag var i säkerhet. Om jag nånsin var i någon som helst fara vet jag egentligen inte säkert. Det var en känsla. Kanske en dröm.

Jag satte mej på caféet en stund, tog en kopp té. Såg mannen i jägarhatten kasta blickar omkring sej. Klev sedan, till synes obekymrad in i sin Citroen och körde vidare.

På serveringen kom jag i slang med en fransk lastbilschaufför som sedan tog mej en bra bit mot Paris.

Älskade Paris

                                                   Yokohama

2002 skulle jag ha kommenterat VM med Hasse Backe. Det var mer eller mindre avgjort och Hasse var ackrediterad. Det sprack i sista stund. Om det var FCK eller frun vet jag inte säkert. TV-tittarna fick vänta några år på hans klokskap. Vid VM i Brasilien senast ”ägde” Backe svensk sport-TV från sin studioposition.

Istället fick jag VM-hjälten från -94 Martin Dahlin, vid min sida. Världsvan, vittberest, svårimponerad och en väldigt spännande reskamrat. Våra raider på Tokyos nattklubbar var för mej oförglömliga, och när Artur Ringart bokat in oss på ett osannolikt vidrigt ställe dit inte ens taxi hittade, ringde Martin American Express och ordnade varsin svit åt oss på FIFA´s lyxhotell för ”fotbollsfamiljen”.

Jag lärde mej mycket av Martin Dahlin, för att uttrycka mej aningen modest.

Faktum är att VM i Japan/Korea kunde blivit en repris av just succén -94. Laget var stabilt och efter Anders Svenssons frisparksmål mot Argentina, och avancemanget från ”dödens grupp”, låg vägen öppen mot en semifinal. Dom stora fotbollsnationerna gjorde fiasko i parti och minut, och hade stolpträffen mot Senegal gått stolpe in i förlängningen, eller Zlatan passat snett inåt bakåt, är jag rätt säker på medaljmatch. Förmodligen ett nytt brons.

Åt finalisterna Brasilien och Tyskland var nog inte mycket att göra. Finalen spelades i Yokohama, hamnstaden vid Tokyos västra strand.

Blev uppringd av Aftonbladet under en av våra många Shinkansen resor. Fick svara på frågor om hur det kändes att kommentera en VM-final i fotboll i TV som en av väldigt få svenskar. Har för mej att jag var nummer fyra eller möjligen tre i ordningen. Detta faktum gör det hela än mer overkligt och drömlikt.

Bildproducenten och team leadern Åsa Zander hade givit oss sämst tänkbara förutsättningar genom att inte i tid boka av vår com-cam. Detta gissel, där svettiga kommentatorer ska le snett in i ett fisköga för formens skull. Med tanke på den belysning som krävs för att en bildproducent ska vara nöjd, sätts kommentatorer med com-cams alltid längst upp under taket för att inte lamporna ska vara i vägen för andra. Vi satt en kilometer från pitchen. Små prickar rörde sej därnere, i det som ju skulle vara mitt livs match. Till nästa VM 2006, hade jag börjat med arbetsglasögon, och alltid kikare med till alla matcher. Just in case. Men inte i Japan. Jag fick till stora delar referera matchen från en pytteliten tjock monitor, där bilden rullade oupphörligt och där grafik saknades. Den text i bild som ni ser med namn på spelare vid byten t ex. Även matchklocka brukar ingå. Jag hade ingen kikare, men från radiotiden alltid ett tidtagarur.

När man börjar referera matchen åker kavajen av, och ackrediteringen som man har runt halsen. Den är skrymmande och obekväm. Läggs på bordet vid monitorn.

Efter första halvlek i VM-finalen var jag tvungen att uppsöka en toalett. Medialäktaren på ett VM är gigantisk, men det finns aldrig en toalett tillgänglig för mediakåren. Alltså måste man ut i publikhavet och köa för naturbehov. Det gäller även om man behöver energitillskott eller något att dricka.

Vid åttondelen på Marcanastadion mellan Colombia och Uruguay 2014 missade jag dom två första minuterna av andra halvlek av det skälet. Jag fick köa till toaletten tillsammans med 73000 pissnödiga supportrar.

Anders Andersson höll färgen och tog överlämningen från studion. Paniken jag kände när jag kom upp på läktaren och såg att matchen var igång är svårbeskrivlig. Med stigande oro tappade jag också orienteringen. Jag hittade helt enkelt inte vår kommentatorsplats(!) Jag började desperat rycka i gröntröjade funktionärer. ”Tv Svecia?” Dom ryckte på axlarna och tittade på matchen. Som resten av världen. Alla utom jag.

Efter att ha sprungit fram och tillbaka till ljudet av fotbollsreferat på en uppsjö av olika tungomål, hittade jag till slut Anders Andersson. Satte mej ner, tog på lurarna, och började med att säga ”Rodriguez”. Tog sen av mej lurarna igen och tog ett avgrundsdjupt andetag. Matchklockan hade slagit över på matchminut 48. I den 50:e gjorde James Rodriguez 2-0 på Uruguay. Tack Gud

På stadion i Yokohama var det lite tätare mellan toaletterna på den våning vi satt, men man var ändå tvungen att ta sej ut från den ackrediterade zonen till det publika området. Efter besöket på toaletten klämde jag mej fram i publikhavet med en stadig koll på klockan. Fem minuter till kick off andra halvlek. Närmade mej mediainsläppet.

Ackrediteringen(!)

Den låg kvar på bordet med den värdelösa tjockmonitorn. Dom japanska vakterna hade inte för avsikt att släppa in någon utan ackreditering. Jag föreslog alla möjliga lösningar, men det var kalla handen. ”Lestlicted alea”.

Jag var kallsvettig och rådlös, när jag hörde mej själv säga: ”Men titta, där går min kollega, han kan hjälpa till!” Säkerhetsvakten vred på huvudet en tiondels sekund. Och jag sprang. Helvetes jävlar vad jag sprang. Femtio år tidigare hade jag fått ett samurajsvärd i ryggen. Nu hörde jag bara någon skrika och såg vakten ta några löpsteg efter mej, men han var ju tvungen att bli vid sin post. Snabbt upp på läktaren och nästa hinder. En minut till avspark. Man måste nämligen ha biljett till kommentatorsplatsen trots ackrediteringen. Lättare att prata med dom funktionärerna. Jag fick killen att gå med till vår plats under taket, och kunde där visa att allt var i sin ordning. Andra halvlek drog igång. Man spelade 90 minuter, men Tyskland vann inte, det gjorde Brasilien. Ty detta var ”el fenomeno” Ronaldos VM. Han gjorde två mål i andra halvlek och blev VM:s skyttekung.

El Fenomeno
El Fenomeno

 

Jag kunde blivit Sveriges förste kommentator att bara kommentera första halvlek av en VM-final

En mardröm, mellan dröm och verklighet

 

***********************************************************************************************

 

 

4 Comments

  1. Mosklubban

    Lika underbar läsning som vanligt, keep up the good work.

  2. Otroligt underhållande Robban 🙂 Fortsätt i samma stil. jag ser verkligen framemot nästa avsnitt. Tackar.

  3. Ruggigt jävla bra som vanligt. Ser fram emot nästa inlägg… när det nu blir. 😉

  4. Tjena Robert,

    Det är ett tag sedan du skrev något här på bloggen vilket jag tycker är lite synd. Gillar dina livsberättelser. Ett enkelt tips för att du inte ska känna att varje inlägg blir allt för överväldigade att skriva är att helt enkelt göra dem kortare. Kortare texter med högre intervall. Då slipper du sitta och knåpa på texten i all evighet samt kommer med stor sannolikhet att öka antalet besökare. Bara mina ”five cent”. Uppskattar dina texter nämligen.

Leave a comment

Please be polite. We appreciate that. Your email address will not be published and required fields are marked