Postbilen som var en decimeter från att döda mej, porrtidningsfotograferingen i Hamburg, gryningsvandringen genom en dimmig skärgårdsskog, den starka tallbarrsdoften och förnimmelserna från den fuktiga mossan. VM-finalen i Yokohama och ett öde Gotland med löven blåsande över övergivna minigolfbanor sent i augusti. Fotomodellerna på klubbarna i Milano. Dansade vi till 1999, eller har jag drömt alltihop?

 

Jag växte upp på Askersgatan i Rågsved. Vi flyttade dit när jag fyllt fyra år. Gott om ungar i den gula hyreskåken på tre våningar med fyra trappuppgångar. En asfalterad gård, ett svartmålat räcke som skyddade buskarna med nyponrosor. Där kvirrade det alltid av gråsparvar.

Askersgatan låg i ett uppförslut, och när det regnade brukade vi barn utnyttja det forsande vattnet i rännstenen till kappsegling med barkbåtar. Det var en förmiddag, nån sommar efter flytten, ett varmt regn. Jag och en liten kompis seglade våra träbitar nerför gatan och ut mot målgången på den större genomfartsleden Hagsätravägen där vägarna korsades.

Där låg också en orangemålad telefonkiosk

Vid den stod jag när det small. I korsningen krockade en taxi med en gul postbil, en folkabuss. Postbilens chaufför föll handlöst och medvetslös ut genom dörren och blev liggande blodig på gatan. Minns märkligt nog att han var tunnhårig. Flint på hjässan som min farsa. Taxichauffören klämdes fast i bilen mellan sätet och ratten. Den gula postbilen for herrelös med ett brak rakt in i den orangefärgade telefonkiosken. Ungefär tio centimeter från mej där jag stod med min vinnande bit av bark.

Min mor skrek rakt ut. Hon stod på balkongen tre trappor upp. Jag var förstenad. Tittade på den blodige tunnhårige mannen på gatan och hörde ångestvrålen från den fastklämde taxichauffören. Min kompis pissade på sej. Själv kunde jag inte riktigt ta in det inträffade. Jag har alltid haft långt till mitt inre känsloliv. Var jag där?

Snart hördes sirenerna från polis och ambulans. Sirener var alltid en trigger för oss barn på Askersgatan. En maffig vindsbrand i ett av höghusen på Askersundsgatan mitt emot höll oss stjärnögda under hela dagen det dramat pågick.

Jag var fem år. Där stod jag invid den kraschade postbilen. Dom grå postsäckarna hade fallit ut genom den öppna skjutdörren, och taxiföraren låg över ratten i sin svarta bil så att signalhornet hängt sej och tjöt över hela Rågsved.

Samtidigt som ambulansen anlände rycktes jag upp ur dröm och chock av min mor, som handfast tog mej därifrån. Har svårt att tro att postchauffören överlevde. Klarade taxigubben livhanken tror jag inte att han fortsatte köra droska.

Detta minne är över femtio år gammalt. Det kan vara mitt allra första minne. Eller dröm. Mitt liv kunde tagit slut där och då. Då hade Icona Pop inte haft någon trummis, Tinka aldrig flyttat från Australien, Elis inte existerat och någon helt annan hade kommenterat straffdramat i Berlin 2006.

                                           Leksand

En sommar i mitten av 60-talet hade föräldrarna hyrt in sej i en stugby vid Siljan. Nära hockeymetropolen Leksand. På den tiden man visste vem som spelade i Tre Kronor, var Mats Åhlberg och Danne Söderström mina idoler. Siljan är en vacker sjö, men nästan lika kall som den gamla isladan. När vi var nere vid bryggan för att beskåda siljansrodden eller trotsa elementen fick vi ofta bada i sjövatten som höll 12-13 grader.

I popens gyllene decennium var det modernt med uppblåsbara saker (inte bara det Robban Broberg tänkte på), utan allt, från vattensängar till uppblåsbara fåtöljer i plast som kved och knarrade. Vi hade två. Gula.

Min bror var åtta år och knappt simkunnig, jag var elva och helt blåst i huvudet. Varifrån ingivelsen kom vet jag inte, men jag tog plastfåtöljerna och lillbrorsan och knallade ner till Siljans strandbryn. Sjösatte i det iskalla vattnet och började paddla med handflatorna. Tjatade på bror min att hänga på, och så flöt vi ut på det svarta kalla vattnet. Längre och längre från stranden kom vi. Den rödvita radhuslängan där vi bodde blev till en liten prick. ”Vi paddlar tvärs över sjön”, sa jag till brorsan vars underläpp börjat darra.

Då hör jag ett djupt bröl, whhuuåååårrööö! Från Rättvikshållet kom en bogserbåt med ett gigantiskt timmersläp. Dom har kursen satt rakt på oss. Vi paddlar för livet med våra små händer och brorsan gråter nu. Vi paddlar bakåt mot stranden vi kom ifrån. Bogserbåten passerar oss med nån meter till godo. Jag hör en man i blåställ stå på däck och skrika någonting för mej ohörbart. Upprört. Mycket upprört.

Vi fortsätter vår bakåtpaddling och när vi kommer i jämnhöjd med timret får jag nästa lysande idé. Vi går intill och klättrar upp på stockarna. Den som varit ute med båt den där sommardagen, kunde fått se två spinkiga lintottar bärandes på varsin gul platsfåtölj, hoppa över stockarna på ett pågående timmersläp.

När vi sprungit tvärsöver, sjösatte vi fåtöljerna igen. Brorsans välte, men på något sätt lyckades han kravla sej upp igen.    Paddlingen fortsatte till vassen på andra sidan sjön. Kommer ihåg en viadukt med en väg över. Mer spännande än så var det inte där. Det var bara att paddla hemåt igen.

Bara

Det blåste upp. Och naturligtvis mot oss. Det blåste kallt. Började gå gäss på vågtopparna, och för varje två meter vi tog oss framåt åkte vi en tillbaka. Nu grät lillebror igen. Vatten var svinkallt och sköljde över oss där vi satt. Pyspunka på någon av stolarna, och vi hade försvunnit ner i det svarta. För alltid

Ingen visste att vi var därute (mer än kaptenen på bogserbåten). Allt var upp till oss själva. Vi stretade på i vinden. Jag tappade känseln i båda fötterna och armarna var blytunga. Med femtio meter kvar till stranden, som såg ut att vara på samma avstånd i en evighet, tog jag beslutet att ge upp.

Gled ner i det 12 gradiga vattnet. Slängde upp den gula platsfåtöljen på brorsan, och simmande med en arm började jag bogsera.

Jag hade samma sommar tagit mitt första simborgarmärke ute på Årsta Havsbad. I rasande oväder, med simläraren i oljerock och sydväst, och med en vattentemperatur på 14 grader. Det var jag och en idiot till.

Tror det och guds försyn räddade livet på oss.

”Hej, var har ni varit, har ni badat i det här vädret?” sa morsan

Vi orkade inte svara, någon av oss. Detta har varit vår hemlighet. Fram till nu.

Vi hade blivit ettan i pappas Expressen. Nu fick vi istället rabarberkräm och mjölk.

                                        Hamburg

Killen gled sakta och rytmiskt in och ut ur henne till tonerna av Cat Stevens Morning has Broken. Hon låg med benen lyfta över partnerns axlar på en stor hjärtformad kudde. Scenen snurrade långsamt långsamt. Vid små bord med lampetter satt publiken andäktigt tyst. Många par i medelåldern, några ensamma män, ingen i trenchcoat med fradga i mungiporna, osså vi; tre 16-åriga grabbar från Rågsved. Vi var på Reeperbahn. Året var 1972.

”Eintritt frei” hade inkastaren gastat efter oss, som nyfiket traskade runt på regnvåta gator i Hamburg.

 

Vi gjorde slag i saken. Eintritt frei. Vi hade en sträng tågluffarbudget att förhålla oss till och gratis är gratis. Trodde vi.

Vi slog oss ned vi ett ledigt bord, och strax var servitören där och ”was möchten sie gerne trinken?” Uppspelta och i sjunde himlen drog vi till med Coca Cola, en öl och en Gin&Tonic. Spriten var till mej. Jag vann. För på kvittot som prudentligt låg på drinkbrickan stod noterat 150 DMark. 50 per drink. En förmögenhet för oss som hankade oss fram på vandrarhem. Vi ej torra bakom öronen amatörer ropade till oss servitören och förklarade att det måste blivit något missförstånd. Coca Cola 50 DMark? ”Inget missförstånd”, log mannen förbindligt. ”Allt på klubben har samma pris”.

Eintritt frei

När paret på scenen gjort vad dom skulle och fick små avmätta applåder (varför inte?) uppstod en lång och aningen pinsam tystnad. Så småningom fick bartendern igång lite musik, och så småningom fortsatte showen med en, som jag minns det, rätt tafflig stripteasedansös.

2016 i det upphöjda moraliska klimat vi har idag, är naturligtvis älskog inför publik nånting helt otänkbart. 2016 är det däremot helt okej att låta människor, både kvinnor och män, slå och sparka varandra blodiga och medvetslösa i nätburar inför en betalande publik. Det anses till och med en aning hippt.

Säger en del om tidsandan kanske, men vad vet jag?

Interrailkortet var en strålande nyhet för oss resesugna gymnasister. För 350 spänn kunde man se hela Europa från ett tågfönster. Reglerna var såklart sådana att man var tvungen att lösa biljett för resan i sitt eget land. Det löste vi genom att ta en 25 kronors kryssning till Åland, och köpa kortet där. Nöden är uppfinningarnas moder. Tror SJ senare täppte till den möjligheten, men rederierna var glada och vi med. SJ:s konduktörer däremot behandlade oss som något katten släpat in. Snorkigt och jävligt för att uttrycka saken milt.

Resan gick via Köpenhamn, där vi bytte tåg. Köpte en Johnnie Walker red label på tågstationen och söp oss fulla tillsammans med några tjejer i kupén. Minns att jag hade gitarren med, och underhöll sällskapet med Cat Stevens(!) och Stoneslåtar. Första anhalt på den förprickade kartan var alltså Hamburg.

Vi hade bokat in oss på ett vandrarhem centralt i stan. Billigast möjliga övernattning. Vi hade alla sommarjobbat en månad, jag i brevbäringen på Dalagatan. Ingen hade blivit förmögen.

Första morgonen vi klev ut från vandrarhemmet (stängt dagtid för städning och av princip) blev jag approcherad av en ung man med kameraväska. Han presenterade sej som Kurt nånting och förklarade att han jobbade som frilansfotograf.

Han tyckte jag var ytterst värd att fotografera för sisådär 50 DMark och några bärs. Klart jag nappade. I hans gamla folkabubbla (på nåt sätt förtroendeingivande) drog vi ner till hamnen där han satte igång att plåta mej i olika miljöer.

Efter en stund sa han att det var dags att bjuda på bärsen och visa studion. Vid det laget var vi som gamla kompisar och min tyska flöt på. Väl i studion drack vi och skålade tills han förklarade att det var dags för studiofotona. Okej, sagt och gjort. Av med t-shirten upp på en pall ”smile” ”blicken i kameran, bra kom igen”. Samma pall, nu i mina Y-front kalsonger. Han tyckte att jag skulle strippa av mej dom också. Jag sa nej tack, och gjorde därmed hans förmiddag rätt bortkastad ekonomiskt sett. Bilderna blev nog en aning svårare att sälja kommersiellt.

”Du jag känner en tjej som bor här intill, snygg. Jag tänkte, jag kanske kunde ta lite bilder på er tillsammans?”

”Njae, jag vet inte riktigt” sa jag och försökte sätta mej in i läget. Lite halvpackad vid det laget. 16-år, ölberusad och två bokstäver från att göra min sexdebut inför kamera.

Jag stod på mej, trots tjatet. Och Kurt var okej. Jag menar han kunde ju ha dragit på sej en gummimask och sågat mej i småbitar, eller hämtat någon med en 15 tummare som i Pulp Fiction. Ingen visste var jag var. Mer än Kurt.

Han skjutsade mej tillbaka till vandrarhemmet i bubblan och skickade med två kalla bärs och 50 DMark.

Jag kunde alltså vid sexton års ålder ha gjort ett Thåström (Helmuth). Liksom Pimme hade jag lätt kunnat leva med det, tror jag… På 70-talet var det väldigt lite skäms, mer sex drugs & rock´n roll. På gott och ont.

Men inget av det där tänkte jag på då, i dimmorna. Men funderingarna dök upp året efter när jag för första gången fick till det med en tjej och min libido satte igång på heltid att jaga små håriga trianglar (påminner om att det var 70-tal).

                                                                   Paris

Två år senare liftade jag till Paris. Det var bara en sån sak man skulle göra. Inspirerad av poeten Paul Andersson, som jag bodde granne med på Katarina Bangata. Det var bara ett par år innan han dog, märkt av drogmissbruk och ett minst sagt utsvävande liv. Han stötte hårt på mej, ty jag var en blond och vacker gosse på den tiden. Minns att hans lägenhet var övermåttan stökig och att golvet var täckt av högar med serietidningar. Agent X9, Fantomen, Seriemagasinet. Också ett öde för en gammal hyllad poet, eller kanske en helt naturlig utveckling?

Hur som helst personifierade Pålle drömmen om poesins Paris, och jag bara älskade hans diktsamlingar. Och lifta skulle man. Bäst var att ta sej ner till ASG vid Älvsjö Partihallar och snacka med långtradarchaffisarna. Första sträckan tog mej till Mjölby. Nästa tradare ända till Köpenhamn.

Väl i Paris hittade jag ett litet hotell i St Michel. Nära till klubbar och trottarcaféer. Hotell Europa, såklart. Franska fönster från golv till tak, fladdrande nylongardiner och ett förförande ljud från gatan utanför med ett gytter av positivhalare, gatumusikanter och flanerande turister. Varje morgon kom receptionisten på det lilla hotellet upp med kaffe och varma croissanter. Jag hade kunnat stanna i Paris för alltid. På kvällarna gled jag in på jazzklubbarna i grannskapet, rökte Gauloises och drack Kronenburg och såg så många fantastiska amerikanska jazzmusiker i dom där källarhålen att jag var konstant lycklig. I en Gauloisesdimma.

 

Den tuffaste biten på vägen ner mot mitt bohemliv var Tyskland och Autobahn. På en vägskylt hade någon besviken liftare skrivit ”remember, 75 percent of the german people where nazis”. Enda ställena att stå på var påfarter och Raststätten. På ett av dom där susande rastställena blev jag upplockad av en kille i en Opel. Han var på väg från Berlin. Han var proffsboxare. Hade gått en match. Förlorat. Knockad. Uträknad. Allt det berättade han sorgmodigt för mej som alltid varit rätt slängd i tyska språket. Förbättrade mej dessutom rejält under resans gång. Med största säkerhet hade också denna arme ”journeyman” tagit sej en bläcka efteråt eftersom bilen stank av gammal ingrodd fylla. Boxaren pressade upp sin gamla Opel i en 170-180 på den tyska motorvägen. Jag satt tyst. Det gjorde han med. Han hade tuppat av med foten på gaspedalen, med öppen mun och huvudet lutat mot bilfönstret. Vi var med svindlande hastighet på väg in i vägräcket när jag fick tag i ratten och kunde styra undan, samtidigt som jag slog med vänster näve mot boxarens axel. Hans fot halkade av gaspedalen och vi blev stående på tvären i högerfilen. Vilt blinkande och tutande flög den ena jätte-Mercedesen efter den andra tätt förbi oss i 200 knyck.

Vet inte om det var tutandet, men den olycklige boxaren från galan i Berlin, kvicknade till. Rätade upp bilen ur vår livsfarliga position, och vi fortsatte resan.

”Was ist passiert?” frågade mannen med en vattnig tom blick.

Jag förklarade att han tappat medvetandet och varit en hårsmån från att köra ihjäl oss. Boxaren tycktes inte ta in det sagda, mumlade bara något om att han var okej, och pressade på nytt upp det gamla öket i 170. Jag ville kliva av.

Då svimmade han igen. Den här gången framåt, över ratten, vilket gjorde det hart när omöjligt för mej att styra. Jag klättrade i desperation över med vänsterbenet till förarsidan och lyckades komma ner till bromspedalen. Däcken skrek, bakvagnen slängde, boxaren kvicknade till på nytt och lättade på gasen. Vi blev stående i färdriktningen. Det var alldeles tyst. Jag satte på varningsblinkers och försökte få ner min puls.

”Das geht überhaupt nicht mehr” förklarade jag, och uppmanade den slagne mannen att byta plats med mej.

”alles ist okej”

”Leider nicht” sa jag

Något körkort hade jag inte, men hade hyfsad koll på koppling och växlar sen min tid som moppeligist.

Jag körde oss till närmsta mack, och tackade för mej. Bad boxaren stanna på Kneipen och dricka kaffe samt vila en stund. Det gjorde han inte. Hade bråttom till Köln sa han. Tvivlar på att han kom fram

Den sista liften före franska gränsen var speciell. Det var en Citroen, kombi. Mannen som körde hade en tysk jägarhatt med en liten borste i linningen.

”Sätt dej i baksätet” sa han

Där var redan upptaget. Två stora Dobermanns satt där och flämtade i värmen.

”Det är ingen fara, dom är mycket väluppfostrade”

Det blev så att jag kom att hamna i mitten, med varsitt dreglande hundmonster på var sida. Föraren började berätta: Han var blåblodig. Baron, och bodde på ett närliggande slott. Hade ingen familj, utan bodde ensam i femtio rum med sina stora hundar. Han tyckte att jag skulle vila ut och övernatta där. Jag behövde säkert duscha och byta kläder, eller hur? ”Det är så ensamt för mej i slottet”, klagade han.

”Du kommer att trivas”

För mitt inre såg jag en medeltida tortyrkammare, med sträckbänk och brännjärn. Och en naken blek baron, som styrde över alla gnisslande taljor och rep.

Han körde fort nu, baronen, och hade slutat lyssna för länge sen. Hundarna flåsade.

Bensinmätaren blev sannolikt min räddning. Den signalerade tomt, och den märklige mannen i jägarhatt svängde av för att tanka. Jag satt mellan två dobermann, och det visste ju även baronen när han gick in i butiken för att betala. Vid det här laget morrade bestarna. När jag sträckte ut armen mot dörrhandtaget satte den ena hunden käften över min handled, och höll den där dreglande utan att hugga. Fin hund, lyckades jag få fram. Fin hund

Det kanske var kodordet, för jag kunde glida ur bilen, och så fort jag var ute visste jag att jag var i säkerhet. Om jag nånsin var i någon som helst fara vet jag egentligen inte säkert. Det var en känsla. Kanske en dröm.

Jag satte mej på caféet en stund, tog en kopp té. Såg mannen i jägarhatten kasta blickar omkring sej. Klev sedan, till synes obekymrad in i sin Citroen och körde vidare.

På serveringen kom jag i slang med en fransk lastbilschaufför som sedan tog mej en bra bit mot Paris.

Älskade Paris

                                                   Yokohama

2002 skulle jag ha kommenterat VM med Hasse Backe. Det var mer eller mindre avgjort och Hasse var ackrediterad. Det sprack i sista stund. Om det var FCK eller frun vet jag inte säkert. TV-tittarna fick vänta några år på hans klokskap. Vid VM i Brasilien senast ”ägde” Backe svensk sport-TV från sin studioposition.

Istället fick jag VM-hjälten från -94 Martin Dahlin, vid min sida. Världsvan, vittberest, svårimponerad och en väldigt spännande reskamrat. Våra raider på Tokyos nattklubbar var för mej oförglömliga, och när Artur Ringart bokat in oss på ett osannolikt vidrigt ställe dit inte ens taxi hittade, ringde Martin American Express och ordnade varsin svit åt oss på FIFA´s lyxhotell för ”fotbollsfamiljen”.

Jag lärde mej mycket av Martin Dahlin, för att uttrycka mej aningen modest.

Faktum är att VM i Japan/Korea kunde blivit en repris av just succén -94. Laget var stabilt och efter Anders Svenssons frisparksmål mot Argentina, och avancemanget från ”dödens grupp”, låg vägen öppen mot en semifinal. Dom stora fotbollsnationerna gjorde fiasko i parti och minut, och hade stolpträffen mot Senegal gått stolpe in i förlängningen, eller Zlatan passat snett inåt bakåt, är jag rätt säker på medaljmatch. Förmodligen ett nytt brons.

Åt finalisterna Brasilien och Tyskland var nog inte mycket att göra. Finalen spelades i Yokohama, hamnstaden vid Tokyos västra strand.

Blev uppringd av Aftonbladet under en av våra många Shinkansen resor. Fick svara på frågor om hur det kändes att kommentera en VM-final i fotboll i TV som en av väldigt få svenskar. Har för mej att jag var nummer fyra eller möjligen tre i ordningen. Detta faktum gör det hela än mer overkligt och drömlikt.

Bildproducenten och team leadern Åsa Zander hade givit oss sämst tänkbara förutsättningar genom att inte i tid boka av vår com-cam. Detta gissel, där svettiga kommentatorer ska le snett in i ett fisköga för formens skull. Med tanke på den belysning som krävs för att en bildproducent ska vara nöjd, sätts kommentatorer med com-cams alltid längst upp under taket för att inte lamporna ska vara i vägen för andra. Vi satt en kilometer från pitchen. Små prickar rörde sej därnere, i det som ju skulle vara mitt livs match. Till nästa VM 2006, hade jag börjat med arbetsglasögon, och alltid kikare med till alla matcher. Just in case. Men inte i Japan. Jag fick till stora delar referera matchen från en pytteliten tjock monitor, där bilden rullade oupphörligt och där grafik saknades. Den text i bild som ni ser med namn på spelare vid byten t ex. Även matchklocka brukar ingå. Jag hade ingen kikare, men från radiotiden alltid ett tidtagarur.

När man börjar referera matchen åker kavajen av, och ackrediteringen som man har runt halsen. Den är skrymmande och obekväm. Läggs på bordet vid monitorn.

Efter första halvlek i VM-finalen var jag tvungen att uppsöka en toalett. Medialäktaren på ett VM är gigantisk, men det finns aldrig en toalett tillgänglig för mediakåren. Alltså måste man ut i publikhavet och köa för naturbehov. Det gäller även om man behöver energitillskott eller något att dricka.

Vid åttondelen på Marcanastadion mellan Colombia och Uruguay 2014 missade jag dom två första minuterna av andra halvlek av det skälet. Jag fick köa till toaletten tillsammans med 73000 pissnödiga supportrar.

Anders Andersson höll färgen och tog överlämningen från studion. Paniken jag kände när jag kom upp på läktaren och såg att matchen var igång är svårbeskrivlig. Med stigande oro tappade jag också orienteringen. Jag hittade helt enkelt inte vår kommentatorsplats(!) Jag började desperat rycka i gröntröjade funktionärer. ”Tv Svecia?” Dom ryckte på axlarna och tittade på matchen. Som resten av världen. Alla utom jag.

Efter att ha sprungit fram och tillbaka till ljudet av fotbollsreferat på en uppsjö av olika tungomål, hittade jag till slut Anders Andersson. Satte mej ner, tog på lurarna, och började med att säga ”Rodriguez”. Tog sen av mej lurarna igen och tog ett avgrundsdjupt andetag. Matchklockan hade slagit över på matchminut 48. I den 50:e gjorde James Rodriguez 2-0 på Uruguay. Tack Gud

På stadion i Yokohama var det lite tätare mellan toaletterna på den våning vi satt, men man var ändå tvungen att ta sej ut från den ackrediterade zonen till det publika området. Efter besöket på toaletten klämde jag mej fram i publikhavet med en stadig koll på klockan. Fem minuter till kick off andra halvlek. Närmade mej mediainsläppet.

Ackrediteringen(!)

Den låg kvar på bordet med den värdelösa tjockmonitorn. Dom japanska vakterna hade inte för avsikt att släppa in någon utan ackreditering. Jag föreslog alla möjliga lösningar, men det var kalla handen. ”Lestlicted alea”.

Jag var kallsvettig och rådlös, när jag hörde mej själv säga: ”Men titta, där går min kollega, han kan hjälpa till!” Säkerhetsvakten vred på huvudet en tiondels sekund. Och jag sprang. Helvetes jävlar vad jag sprang. Femtio år tidigare hade jag fått ett samurajsvärd i ryggen. Nu hörde jag bara någon skrika och såg vakten ta några löpsteg efter mej, men han var ju tvungen att bli vid sin post. Snabbt upp på läktaren och nästa hinder. En minut till avspark. Man måste nämligen ha biljett till kommentatorsplatsen trots ackrediteringen. Lättare att prata med dom funktionärerna. Jag fick killen att gå med till vår plats under taket, och kunde där visa att allt var i sin ordning. Andra halvlek drog igång. Man spelade 90 minuter, men Tyskland vann inte, det gjorde Brasilien. Ty detta var ”el fenomeno” Ronaldos VM. Han gjorde två mål i andra halvlek och blev VM:s skyttekung.

 

Jag kunde blivit Sveriges förste kommentator att bara kommentera första halvlek av en VM-final

En mardröm, mellan dröm och verklighet

 

***********************************************************************************************

 

 

 

Vintermornar brukade jag snabbt dra upp persiennen, och titta neråt hockeyrinken. Pulkaåkare i backen från tidigt, och match i rinken på naturisen. Hela dagarna varje helg.

Mest ungdomsmatcher men även seniorer i lägre divisioner. Läktare saknades, men jag kunde stå hur länge som helst på snövallarna runt rinken i pjäxor.

En snabb kopp choklad med ostmacka och sen iväg.

Under sommarhalvåret brukade vi hänga runt San Siro. Då spelade vi själva. Där var grabbarna från Ebba. Och RAF

 

Rågsved var under 60-talet en plats som lite oförskyllt stämplats enbart som ett droghelvete, men var lika mycket Sonya Hedenbratts Rågsved. Hasse & Tage skrev texten

”Vårt hus, är nyligen byggt

allting, är renligt och snyggt

med tunnelbanan kan man komma

från Centralen på tjugosju minuter

ut här det är faktiskt rätt skönt”

 

Ungar överallt. Jag gick lågstadiet på baksidan av mitt eget hus. Fröken hette Klavin, var rödhårig och älskvärd. Hon bodde på Reimersholme. Bjöd oss dit till idyllen vid Långholmskanalen innan vi flyttade vidare till mellanstadiet.

Fröken Klavins lilla favorit i mammas hemsydda kläder

 

Minns att det var grönt, lummigt och att jordgubbssaften var kall.

Båda mina föräldrar var Södermalmsbor. Maria Prästgårdsgata och Blekingegatan. Söder hade inga lägenheter för 80.000 kvadraten på den tiden. Det var ofta omodernt och trångbott. Vi mellanlandade på Sjösavägen i Högdalen, men flyttade en station längre ut när tunnelbanan och lill-brorsan kom.

Vi hamnade på Askersgatan, tre trappor upp utan hiss. Alla var i samma sits. Barnfamiljer och nya i Rågsved. Många mest för att det var modernt med bad, varmvatten och tvättstuga. Rymligt och ljust. Några hade flyttat in på grund av urbaniseringen och landsbygdens avfolkning. Man glömmer det lätt, men Sverige var i mångt och mycket ett lantbrukssamhälle ända in på 60-talet.

I Rågsved och Hagsätra fanns ingen invandring. På nio år i grundskolan hade jag en enda klasskompis med utländska föräldrar. Dom var från Finland. Tuula hette hon. Vi tyckte det var lite annorlunda. Finland. Men inte mer än så.

I min klass gick också Ann, dotter till arbetarförfattaren Kurt Salomonson. Söt som en sockerbit var hon. Min första kärlek efter fröken Klavin. I Hagsätra bodde mediaklanen Strömstedt. Jag och Niklas delade högstadium. Mamma Margareta gjorde TV-dokumentär om barnen i Hagsätra (Öppet Arkiv har något avsnitt).

Men inte alla trivdes. Återkommer till det.

 

Min far var andra generationen typograf och under stor del av min uppväxt ensam familjeförsörjare. Det var möjligt då. Folkhemmet. Han drog till jobbet på Expressen kl 5 varje morgon i en mossgrön Morris Minor han fått överta från farfar Sven. Galonklädsel och en väldigt speciell doft invändigt när solen låg på. Luktade gott, varm bilfilt och bensin. I fönstret bak hade vi en leksakshund vars huvud gungade under färd. Bilen gick bäst i 80 km/tim, sen protesterade motorvarvet.

 

Farfar var varm och musikalisk. Spelade fiol. Tyvärr blev han tidigt sjuk och tynade bort. Farmor Aina överlevde honom med åtskilliga decennier. Hon var reumatisk, krum, försonades aldrig riktigt med att min mamma hade barn sen tidigare, men kunde sylta gudomliga kantareller i den fina trean med öppen spis i Björkhagen.

Ibland satt farsan i köket och vägde på en stol och höll sej för magen. Ständigt återkommande magkatarr, säkerligen pga dom omänskliga arbetstiderna och så småningom ett sviktande äktenskap.

Min mor bodde 36 år i lägenheten i Rågsved, som gift med min far i 20. När hon flyttade fanns knappt en enda svenskfödd hyresgäst i trapphuset. Förorten hade förändrats i grunden.

Morsan är 88 år nu och ännu inte helt ”vuxen”. Hon brukade stå i köket i Rågsved och sjunga Engelbert Humperdincks hit ”Please Release Me” (let me go). Det var hennes inte helt diskreta meddelande till oss alla. En driftig kvinna som i många år skickligt sydde barnens kläder och så småningom blev byråassistent och gjorde karriär inom landstinget efter slitsamma år som vårdbiträde.

Men äktenskapet dog sotdöden. Att jobba och vara plikttrogen har aldrig varit särskilt sexigt i kvinnors ögon.

Det är en av livets obesvarade gåtor, men likväl ett faktum. Kan funka ett tag för att trygga avkomman men inte i längden. ”Snälla pojkar får aldrig kyssa (eller ligga med) snygga flickor”. Vrider man lite på huvudet och ser sej om bekräftas detta gång på gång.

Efter 25 års äktenskap klackades farsan. Min lillasyster bodde kvar hos mamma, min fyra år yngre bror flyttade med farsan till en deprimerande länga på Byälvsvägen i Bagarmossen. Med loftgångar och ständiga inbrott i farsans gamla Amazon. Inte sällan kom han ut kl 5 på morgonen för att finna att bilbatteriet var snott.

Mitt i skilsmässan kom också den nya tekniken in i tidningsbranschen och handsättare blev överflödiga. Han kunde gå i förtid men tappade verklighetsförankringen och drunknade i flaskan. Kom att ta hans liv. Ringde mej ofta på fyllan och frågade varför jag aldrig hörde av mej. Vilket jag gjorde, men tomheten i hans liv var allenarådande.

Min bror fick höra att om han kom hem och pappa hängde i en snara från taket, skulle han inte bli rädd om han hörde ljud. Det var bara luften som pös ut…

Brorsan fick så småningom en egen lägenhet genom SKB och efter den dagen tror jag inte pappa var nykter en enda dag.

Men vid det laget hade jag skaffat ett eget liv för länge sen. Lägenhet på Söder, jobb som journalist och en liten familj.

Flyttade hemifrån redan vid 17 års ålder efter ett rejält gräl och handgemäng med min far. Fick tillsammans med ett par kompisar tag i ett rivningskontrakt i Vasastan och hade sommarens sommar. Förlorade oskulden, jobbade som postis, liftade till Paris, blev vuxen. Vi brukade ha partyn med liveband i femman på Vikingagatan. En gång åkte grannens kristallkrona i golvet pga svängningarna. Hon var ledsen men tålmodig. Vi betalade såklart. Hyran var förresten 325 kr per månad för 90 kvadratmeter med fungerande kakelugnar och varmvattensberedare. I köket hade vi en jukebox. Oklart hur den kom dit. Men många sena nätter dryftades allt mellan himmel och jord medan singlar med Chuck Berry och Howling Wolf vändes i maskinen.

 

Jag skulle nog beskriva barndomen som lycklig och bekymmerslös. Med undantag för att jag hade alla barnsjukdomar som fanns på 60-talet plus några till. Som följdsjukdom på påssjukan fick jag t ex hjärnhinneinflammation. Hallucinerade, hade 41 graders feber, yrade och blev sängliggande en månad. På den tiden kom dr. Nordstedt hem med läkarväska, undersökte och ville lägga in mej på sjukhus. Morsan vägrade. Hon vakade, ibland dygn i sträck, och ville själv ha kontroll över situationen.

På gymnasiet missade jag nästan en hel termin p g a en lunginflammation. Mitt sportintresse var så flammande att jag gått på bandy på Söderstadion för att se Leif Fredblad och Benny Söderling i Bajen möta Sirius, trots nästan 39 graders feber och halsont. Det var 15 minusgrader (vintrar alltså på den tiden). Ett halvsekel tidigare hade det beslutet tagit livet av mej.

Men mestadels var uppväxten fylld av frisk luft och massor av idrott. Bredvid rinken på Rågsveds BP spolades det alltid upp en stor isyta. Stockholms stad hade vaktmästare på plats vintern igenom. Vi åkte ofta skridskor och spelade hockey tills fötterna brände och tårna tappade känseln.

Is spolades också i Parkleken. En annan fantastisk folkhemsföreteelse. Det fanns två bara i Rågsved med snälla fröknar som såg till att vi ungar hade det bra. Sommartid ordnades fotbollsturneringar mellan dom olika parklekarna i dom där ”kaninburarna” som nu ligger öde i varenda förort söder om stan. Matchtröjorna var gröna band som hängdes tvärs över överkroppen.

Men på vintern låg alltså en liten skridskois i anslutning till Parkstugan. Ingen åkte skridskor där. Vi spelade landhockey med hockeyklubbor (ofta vässade och kallade tandpetare, så småningom skedade, värmda över grötkastrullen hemma) och tennisbollar istället för puck. Vansinnigt roligt. Staden höll med riktiga målburar och det blev så småningom min utbildning till hockeykeeper. Min brorsa spelade i Djurgården, jag i kvarterslaget Tre Stjärnor. Äntligen fick jag själv anträda uterinken i Rågsved på helgerna. Vi mötte Östberga borta under ledning av en mycket ung och lill-gammal Leif Boork. Ett år tog vi oss till slutspel i Sanktan och fick då möta Hammarby på Kärrtorps IP. Stortorsk trots att vi lyckades peta in en puck. Hade aldrig fått så hårda puckar mot mej med mitt hemgjorda kombinat och billiga handskar och skydd. Jag hade tidigt anammat butterflystilen och låg lågt som en värsta Hasek medan puckarna ven från blå linjen. Jag kallades för ”krabban” av mina lagkamrater. Krabbstilen med vänsterklon i högsta hugg. Helvete vad blåmärken jag hade på kroppen och fingrarna efter den matchen. La hockeyn på hyllan efter det.

Men inte intresset

Mötte alltså tidigt Leif Boork, och våra vägar skulle korsas igen…

Men det var inte nog med det. I Hagskolan på mellanstadiet hade jag ‘tamram’ (virvel) Curre Lindström som lärare i engelska. Ännu en blivande förbundskapten (och nationalhjälte i Finland dessutom). Kändes hela tiden som om det där med engelskan bara var ett nödvändigt ont. Curre ville organisera, och engagera. Han ordnade helt enkelt den största av idrottstävlingar; olympiska spel!  Hagskoleolympiaden med invigning, flaggor, trupper och nationsdräkter. Fyror femmor och sexor lottades in i dom olika landslagen och tävlade tillsammans. OS avgjordes på Älvsjö IP. Jag spelade gudskelov fotboll först, men som ”grek” skulle jag också springa 3000 meter. Jag kom sist… Hela skolan såg på. Mina lagkamrater tittade åt ett annat håll efteråt. Jag utkämpade en grym spurtstrid med Italien om att undvika sistaplatsen.

Vek ner mej på upploppet. Glömmer det aldrig, men älskar fortfarande Curres intiativ. Våra vägar skulle ju också komma att korsas igen…

 

Sommarloven var oändliga. Jag minns starkt gråsparvarnas kvirrande i rosenbuskarna runt huset på Askersgatan. Mina föräldrar hade som regel bara råd med en vecka i en semesterby eller inhyrd hos någon bonde nånstans. Minns en bondgård utanför Sundsvall, råttjakt i Mönsterås och en livsfarlig tur i uppblåsbar plastfåtölj på Siljan bland timmersläp och i iskallt vatten. Men mest av allt var det Rågsved som gällde.

Det anordnades badbussar till Flatenbadet. Barnen hämtades upp längs vägen. Vi åkte från Rågsveds Centrum och väl ute vid lilla Flaten ordnades det med fotbollsturneringar, talangtävlingar från en liten scen, och sist men inte minst mjölk och solbullar.

När vädret tillät, och vi struntade i Flaten, fanns alltid Älvsjöbadet att tillgå. Jag och kompisarna cyklade dit. Bassängbadet längs Huddingevägen med 25 meters bassäng och hopptorn. Lärde mej simma där i simskola och att dyka i pik från femman i tornet. Lärde mej en hel del dumheter också. Men det berättar jag kanske en annan gång. Minns den förföriska doften av pommes frites och grillad korv från badets kiosk.

Tänker ibland på hur det var, och hur fria vi var i tanke och handling. Det fanns överhuvudtaget inte någon vuxenvärld som la sej i. Hur toleranta vi var gentemot varandra, hur begreppet ”kränkt” överhuvudtaget inte existerade. Vi visste inte vad det var.

Man mulades med snö. Blev nedbrottad i nån herre på täppan historia. Men man borstade av sej, reste sej och gick vidare. I min klass på mellanstadiet fanns Christer, som satt längst fram. Han uppfann ett eget vapen. Ett tom trådrulle, med kraftig gummisnodd fäst med häftstift. Till det en pil i form av en kortad blompinne med en synål surrad längst fram. Den sköt han i benet på folk. Bland annat mej. Knarkade så småningom ihjäl sej. Trassliga hemförhållanden

På ungdomsgården i Hagsätra där jag hängde mest från 13 års ålder, fanns ett särskilt flumrum för haschrökarna. Vi snackar summer of love här. Känns helt absurt idag. I flumrummet fick bara dom som rökte på vara. Där spelades Jimi Hendrix, Steppenwolf och tidig Pink Floyd.

Upplevde min första fylla på Hagsätragården. Min kompis Micke på Kvistbrogatan hade en pappa som var tvättmaskinsförsäljare. Pappa tvättmaskinsförsäljaren köpte ut Starkbock på burk till oss. Vi drack dom i cykelkällaren. Vacklade upp till ungdomsgården. Jag spydde i en gångtunnel. Vi delade på ett paket Prince och vi kände oss helvetes vuxna. Vi var 13 år, nyss fyllda.

Micke blev med tiden framgångsrik hos det motsatta könet. Jag blev blyg. Minns en tjej i sjuan som jag hånglade med på en fest, som sa: ”Hade jag varit med en annan kille hade jag varit naken nu”. Hon brukade hämtas vid porten av raggarbilar. En storasyster på en annan fest, där jag spelade och sjöng, ”Alltså, fan va jag tänder på killar som spelar gitarr”. Jag bara ”Jaha vad mysigt”.

Drog aldrig några fördelar av mitt gitarrspelande förrän i vuxen ålder.

Mitt första band hette ”Big Head Hunters” och hade en ritad kannibal på bastrumman. När Unga Örnar hade jippo i Högdalens Centrum var vi huvudattraktion. Bara en sån sak. Micke spelade trummor, oftast hellre än bra. Vi körde Monkees covers kommer jag ihåg. Last Train to Clarksville var en av våra bästa. Jag spelade kompgitarr och ibland bas. Gitarristen hette Stefan. Vi gick hos samma gitarrlärare. Stefan gjorde upp dagsscheman som han följde. Läste sina läxor och blev diplomat. Micke blev trummis i Tant Strul. Senare roadie åt Ebba Grön och småningom dokumentärfilmare. Jag blev sportjournalist.

Killarna i Ebba Grön bodde söder om tunnelbanan. Jag och Micke norr om. Åt Hagsätra och Älvsjöhållet. Dom största drogproblemen fanns söder om. Där fanns en grässlänt där det dracks birakassar och röktes på. Ebba spelade på Rågsvedsgårn och repade i en lokal under tunnelbanan. Runt tunnelbanestationen kom så småningom dom tyngre drogerna (Se gärna alla delarna i filmserien Dom kallar oss mods, Stefan Jarl fantastiskt och gripande tidsdokument).

Ebba Grön är sannolikt det bästa som Rågsved producerat. Stefan Ishizaki får ursäkta.

Jag blir fortfarande matt och stjärnögd av att lyssna på plattorna, och av tanken på att dom spelade i gillestugan på Tussmötevägen i Stureby, där jag hängde i ett kollektiv. Där repade också mitt eget proggpunkband Opel Rekord.

Fjodor, Gurra och ibland Pimme var med och spelade fotboll på San Siro. En underbar arena som fortfarande finns kvar. Ligger vid tunnelbanebron mellan Rågsved och Hagsätra. Blutte och andra Rågsvedslegendarer var också med.

Vi delade upp och spelade tvåmål, sköna vår och sommarkvällar. Matcherna kunde vara tre timmar långa ända in i evigheten eller tills något lag nått tvåsiffrigt.

Kärnan av det gänget bildade så småningom Rågsvedsalliansen och började spela i seriesystemet i division 8 och vidare upp nån division. På deras klubbmärke stod RAF (Rote Armee Fraktion) med en k-pist tvärsöver. Fortfarande förundrad över att Svenska Fotbollförbundet köpte det. Några spelare i det laget kunde ha blivit elitspelare, om dom inte föredragit bärs, röka och annat istället för träning. Teknik, snabbhet, naturbegåvning. Vi spelade ju alltid boll. Varenda skolrast. Ofta med tennisbollar. Få har den teknik idag, som vi hade naturligt. Själv spelade jag i Nåjdens Fotbollsklubb (Som högst div 5). Vi skulle egentligen hetat FK Nåjde, som en hommage till den outröttlige kämpen på långdistans, Bengt Nåjde. Men fick nej av förbundet, la till ett ”n” och fick igenom det. Bengt hade tydligen haft synpunkter. Så var det med den hjälten.

Jag kände mej aldrig alienerad eller olycklig under min uppväxt. Däremot fanns det många vuxna som var rotlösa i det nya. Som aldrig fann sej till rätta i tillvaron som storstadsbo i en förort. Bara i min hus hade vi två självmord. Män. En hängde sej i vardagsrummet. En man i vår trappuppgång tejpade igen alla fönster och dörrar och drog på gasen. Brandkåren kom efter larm om gaslukt. Grannen var redan i himlen, och vi andra kunde också ha hamnat där.

Mamman till mina två äldsta barn bodde i Rågsved tillsammans med sin syrra. Vi blev ihop 1985. Min morsa flyttade in till Söder igen 1994. Idag känner jag ingen som bor där. Hagsätra Centrum är förstört och sönderbyggt. Biografen Focus där jag en gång såg min första sexfilm, ”När det gick för kyrkoherden” med Jarl Borsén, har passande nog blivit kapell och församlingshus.

Hagsätraskolan är sej lik, liksom IP. Vattnet är sen länge avstängt i plaskdammen i Rågsveds Centrum. Galler för alla butiker. Men det finns fortfarande ett aktivt föreningsliv runt Centrum. 60-talsförorten där man jobbade sov och handlade i lokala butiker står inte längre att känna igen. Det har blivit en invandrarförort med stor arbetslöshet, sysslolöshet och en hel del kriminalitet.

Men en del är sej likt. Backen upp från Centrum känns lika brant och lång som när jag var barn. Och gråsparvarna kvirrar fortfarande bland nyponrosorna

 

 

 

 

 

Det var en försommarmorgon. Ungefär som den här. Jag trampade min femväxlade Crescent från bostaden på Östra söder längs Strandvägen, till jobbet i Radiohuset.

Fågelsången ackompanjerade min färd, denna fridens morgon.

Klockan var strax efter fem. Mötte både tidningsbud och krogbesökare på vandring hemåt.

Morgonen skulle sluta i katastrof

 

Radiosporten hade utökat sändningarna, från en daglig, till flera per dag. Med samma lilla personalstyrka. Det senaste tillskottet var morgonsändningen 06.35. Den gjordes av en ensam redaktör/programledare som hade eget ansvar för intake och redigering av gamla och nya inslag. Ibland fick man ringa och väcka nån stackars tränare som råkat förlora en viktigt match.

Kvällen innan hade jag haft det ansvarsfulla jobbet som programledare för söndags-Sportextra, radions mest avlyssnade program. Jobbade sent. Hade svårt att varva ner.

Det där med facket och regler om dygnsvila var inte riktigt Radiosportens grej. Och den egna viljan att följa oskrivna regler var stark. För stark. Året var 1989. Hade under våren kommenterat mitt första hockey-VM.

 

När jag satt där i direktsändning kl 06.35 blommade en fläck ut på telegrammet från TT. Det var en röd blomma. Jag hade börjat blöda näsblod. Helt oprovocerat. Minns inte hur jag lyckades genomföra sändningen, men det gjorde jag. La mej sen i redaktionssoffan, och pustade ut. Tänkte över situationen och kom fram till att jag var i alltför dålig form. Hade med mej träningsgrejer och bestämde mej för att genomföra den planerade träningen.

Ner till Radions gym under TV-huset för ett styrkepass. Värmde upp, körde lite skivstång, skulle avsluta passet med situps på en snedbänk.

Då slocknade lyset. Mitt alltså. Svart. Intighet

När jag så småningom vaknade till liv. Låg jag med fötterna fast upptill på brädan och huvudet neråt. Totalt oförmögen att röra mej. Varken armar eller ben. Jag hade en dödsångest som var fullkomligt obeskrivlig. Jag var övertygad om att det här var min sista stund på jorden. På en bräda för situps och fåfänga.

Eftersom morgonen var arla fanns inte en levande själ i byggnaden. Jag var ensam i gymmet med min ångest. Satt fast. Kunde inte röra någon del av kroppen. Inte lyfta huvudet. Men jag hörde mej själv skrika. Hjälp! Hjälp mej!

Vet inte hur länge jag låg där. Kändes som att jag krampat, och trycket över bröstet satt som ett skruvstäd. Då kom äntligen någon gående förbi glasdörrarna i korridoren. Ropade allt vad jag kunde. Var som en skeppsbruten, som såg räddningen segla iväg. Skrek igen, och igen. Sen minns jag ljudet av dörren som gick upp, ett par vita träskor och mörkt blå arbetsbyxor. ”Vad har hänt?”

”Kan inte röra mej, kan vara hjärtat, kan du ringa en ambulans?”

 

Ambulansen kom och jag bars ut genom TV-husets entré medan jag tappert log mot bekanta TV-kändisar som förvånat iakttog Karl XII s andra likfärd. Under en gul virkad filt, vit i ansiktet som ett spöke.

Motorn hade skurit. Kroppen hade fått nog av ständig larmberedskap och flykt. Återhämtningen var inte nog, och min vilja att vara bäst och alla till lags hade tagit mej till vägs ände.

Och till Huddinge sjukhus

Blev inlagd, rörelseförmågan kom tillbaka i ambulansen, men jag var ett vrak i landstingssärk. En rad plågsamma undersökningar följde, varav ryggmärgsprovet var en tortyrmetod utöver det vanliga (kan ha varit en klåpare). Det var ekg förstås, och hjärnröntgen, det mesta fokuserat på en rent fysisk åkomma. TBE och Borrelia var två heta spår.

Det egentliga svaret var panikångest.

Den följde på kollapsen. Den hade legat i en svart jordhåla i mitt hjärta och bara väntat. Nu tog den språnget.

Jag fick dela upp dagarna i morgon, middag och kväll. Det gällde att ta sej igenom. Till min hjälp fick jag små piller att hushålla med. Dom hette Xanor. Skrevs ut av en doktor som var kompis med någon. Var ute i en villa i Bromma och hämtade receptet, för i Huddinge följde man alltfort TBE-spåret.

Blev sjukskriven ett par veckor. till att börja med. Ringde min chef Pelle Josefsson.

”Du valde ett jävligt dåligt tillfälle att bli sjuk”, sa Per Josefsson

Bara irritation. ”Valde”…”Dåligt tillfälle”

 

Vid återbesöket på Huddinge fick jag träffa en läkare som vridit och vänt på saker. ”Det här kan sluta med att du inte vågar dej utanför dörren” sa han

Han friskrev mej från fästingproblematik och neurologiska åkommor. Det var en krasch, systems out.

Hjärtat var ok, men han kunde inte garantera att den inte skulle hända igen. Och han föreslog psykoterapi för min panikångest.

Sjukskrev mej två månader. Opåkallat.

Men jag var illa däran. Hade svår yrsel, och vetskapen om det spädde på symptomen, så att jag riskerade att falla igen. Faktum är att jag var så i panik att vetskapen om att jorden roterade gav mej hemsk ångest.

Vid ett tillfälle försökte jag mej på att besöka redaktionen i Radiohuset, men klarade inte promenaden från Karlaplans tunnelbana. Tvingades vända vid Garnisonen på Karlavägen. Kom inte fram. Pulsen rusade, världen snurrade. Monstret väste i mitt öra. Det var lönlöst. Att dö började kännas som ett alternativ.

Sommaren blev varm, men det var svårt att njuta. Jag fortsatte att dela upp dagen mellan Xanortabletterna, och trots att jag befann mej i paradiset ute på Hallands Väderö med fru och en tvååring, längtade jag efter att läggas in. Fråntagen ansvar. Orkade inte med världen längre. Vardagliga sysslor var oöverstigliga hinder. Och så som läkaren på Huddinge sagt, jag vågade mej knappt utanför dörren.

I augusti påbörjade jag min korttidsterapi. 10 gånger på Björngårdsgatan. Terapeuten var en man. ”Förvänta dej inga varma handdukar” ”Du kommer försent med flit eftersom du egentligen inte vill komma hit” ”Ja, vaddå om du kollapsar igen? Du kommer inte att dö. Vad är det värsta som kan hända?”

Långsamt långsamt klättrade jag ur gropen. En jobbig löpsedel kunde sänka mej för en hel dag. Men jag kunde ibland i den tunga depressionen känna korta ögonblick av något som liknade ”glädje”. Att dö kändes alltmer sällan som ett alternativ. Monstret blev lite blekare i konturerna för varje dag.

Men från att ha varit högpresterande, ”jag ska bli Sveriges bästa radiokommentator” och ”jag ska vara Sveriges bästa småbarnspappa” hade jag alltmer börjat identifiera mej med dom burksamlande mumlarna på samhällets botten. Dom psyksjuka och hemlösa. Jag såg mej själv som psykiskt sjuk och en hårsmån från att falla över kanten. Så labil, så överkänslig. Panikattackerna var fortfarande brutala när dom dök över mej. Overklighetskänslor och och en bisarr övertygelse om att ha tappat känseln i huden.

Inte helt enkelt att gå till Konsum då och köpa köttfärs till kvällens spaghetti.

Efter att terapin var avslutad hade jag så smått börjat jobba som reporter igen. Läste telegram, bevakade nån match med korta inhopp i Sportextra. Allt i Stockholm, och med en ny syn på livet. På vad som är viktigt, och vad som verkligen betyder något. Genom terapin hade jag faktiskt fått med mej att ställa rimliga krav och att faktiskt då och då säga nej.

Radiosportens anda på 80-talet var inte gjord för nejsägare, och tänket från redaktionsledningen var ytterligt ålderdomligt. ”Ja, vill du inte ha det här jobbet, så finns det tusen andra som vill”.

När min värld mötte den riktiga världen smällde det ibland. Jag gjorde under 1990 ett utmärkt hockey-VM i Bern tillsammans med Leif Boork. Leif är en klok man, och en god lyssnare. På sommaren fick jag Fotbolls-VM i Italien.

 Lasse Kinch gjorde Sveriges matcher. Men det är ok. Med facit i hand är jag glad att jag slapp…

Jag och den gamle piprökande juristen och redaktionssekreteraren Pelle Josefsson var som hund och katt. Inte en dag i Rom utan misshälligheter.

Då ringde Ingemar Leijonborg från TV4. Han ville värva vraket. Och var beredd att betala rejält för det också

Men det, mina vänner, är en helt annan historia

 

———————————————————————————————————————————–

Veckans:

 

Raket #1  Svensk damhandboll. Bella Gulldén smällde dit 14 mål i CL-finalen, som hon vann tillsammans med Linnea Torstensson och Bukarest. Bella dessutom skytteligan i turneringen. Nathalie Hagman gjorde samma sak i Cupvinnarcupen, som hon vann med Linn Blohm och Jamina Roberts. Jenny Alm, Filippa Idehn och Ulrika Toft Hansen blev danska mästare. Johanna Ahlm och Sabina Jacobsen tog silvret. Se upp Rio!

Raket #2  Den som träffade Tobias Sana på Gamla Ullevi, bröt matchen och gav MFF 3-0. Blåvitts Sebastian Eriksson skällde som en bandhund på fansen. Way to go. Alltför ofta har jag sett spelarna tacka fansen i matcher med läktarskandaler. Förändringen måste komma inifrån. Poliser och vakter har inte med saken att göra

Bra eller anus:  Landet är delat när det gäller turneringen där hockeyvärldens restlager gör upp om en världsmästartitel. Jag tycker fortfarande att det är rätt kul, och halvvägs in i en match kan det göra detsamma vilka som fyller tröjorna. Går Tre Kronor till final (föga troligt) får jag sällskap av större delen av Sveriges befolkning

 

Titel:  Leicester och Premier League. United och Chelsea i svacka. Arsenal jojo-lag och Spurs hann inte ikapp. Grattis Ranieri till en tung titel, och till att ha fått ihop ett slagkraftigt team av skrapet som blev över. Wow

 

 

 

Jag har en kär vän som drabbats av MS.
En fruktansvärd neurologisk sjukdom, som år för år förtvinar kroppen och gör den obrukbar. Bruden med dom isblå ögonen vid bardisken sitter idag bunden vid en rullstol, helt oförmögen att klara sej själv.
Hon har i vardagen ett uppbåd av assistenter för att klara det självklara för andra människor. Hon behandlas av Sveriges främste MS-expert, men det finns inget bot. Sjukdomen är 100 procent dödlig.

 

Jag brukar tänka på henne ibland när jag hör diverse kändisar kokettera med sitt alkoholmissbruk och prata om det som en sjukdom.

Min vän tar sej ett glas vitt vin ibland. Med stora problem och med hjälp av ett sugrör. Hon kan inte hålla i ett glas.

Finns det någon i denna värld eller andra som hyser den minsta tvekan om att hon skulle avstå vinglaset om hon fick resa sej ur rullstolen och bli frisk?

Skruva åt korken så blir du frisk

Marcus Birro uttryckte sin alkoholism ok som gäst hos Malou på TV4. ”Jag har en sjukdom, men det är en sjukdom jag själv kan påverka”

Jag får väl varenda jävel på mej som lever på att forska om alkoholism, men jag säger det ändå:

Nån sjukdom är det förbanne mej inte, möjligen ett kemiskt beroende. Det är djävulskt, det smyger sej på, det kan vara ett helvete eller alldeles underbart och fritt från ansvar. I vissa fall helt säkert genetiskt och i din arvsmassa, men du måste aktivt välja det själv.

Man väljer inte Multipel Skleros

Själv har jag alltid varit en spritromantiker som gärna citerat Henry Miller, ”Det är något skumt med folk som aldrig super sej fulla”

Jag levde nån sorts sturm und drang liv under ett drygt decennium. Ute varenda kväll. Körde styrketräning och löpning för att hålla mej i trim. Funkade. Men räkningen kommer senare. Inkapslad fetma, diabeteskänning, depression, övervikt, uppgivenhet. Det finns inga gratisluncher.

Det finns inget glamoröst alls med supande. På senare tid har jag då och då drabbats av totala minnesluckor även på familjemiddagar. Ångestskapande och förvirrande. Inga minnen av vad jag sagt, gjort eller hur jag kommit hem.

Vägs ände. Har svårt att sluta när jag väl börjat.

Min far söp sin lever i bitar. Var absolut ingen outcast. Missade inte en dag på jobbet, plikttrogen som få men reds av ensamhet och ångest. Ringde ibland (ofta) på fyllan och sökte tröst hos sina barn. På en alkis sätt tjatade han om samma saker gång efter annan eftersom han glömt att han redan sagt det, eller för att hjärncellerna i hög grad brunnit upp.

Jobbade som typograf på Expressen, men köptes ut med förtida pension p g a den nya tekniken.

Det och en skilsmässa efter 25 års äktenskap välte båten. Blev bara några och sextio. En putte i veckan i bruna skinnportföljen blev ett dagligt drickande för att hålla demonerna borta.

Att han också missbrukade alvedon mot sin reumatiska värk efter 40 års stående arbete med bly gjorde ont värre. Alvedon är döden för dom inre organen, särskilt i samband med alkohol. Och det är en ödets ironi att en färsk undersökning kommit fram till till att preparatet inte har någon som helst positiv effekt på reumatism.

Man vet idag att social marginalisering aktiverar Insula i hjärnbarken, samma område som vid fysisk smärta.

-Social stress och marginalisering är viktigt på hundra sätt här, säger psykiatriprofessorn Markus Heilig i DN den 15.3 om orsakerna till alkoholism.

I samma artikel framgår att alkoholberoende är ärftligt till mellan 50-70 procent. Hela 20 procent av befolkningen beräknas ha benägenhet (tål sprit bättre och stimuleras mer)

Hela mitt liv har varit en jakt på dopaminkickar

Faror, utmaningar, resor, kärlekar, äventyr. Inte alls unikt, men jag tog min första rejäla fylla redan vid tretton års ålder. Och under högstadiet i Hagsätra var det inte alls ovanligt att vi krökade till i en skogsbacke på frukostrasterna. Mellanöl köpte man på Vivo invid.

Nu har jag rätt tråkigt. Men allt har ställts på sin spets. Högt blodtryck, typ 2 diabetes och klinisk depression. Jag medicinerar och avskyr mej själv för det. Men det är slut med barlivet och whiskykvällarna. Behåller min Barbera från Piemonte. Men det får vara vid fina speciella tillfällen.

Tänker inte sluta njuta av livet. Då dör jag hellre

Några av dom jag kände under uppväxten stöter jag på då och då bland missbrukarna på torget där jag bor. Dom heter sånt som Kenneth och Anders drar rullator med en kasse bärs på styret. Dom tjatar om samma saker och hänger kvar i grässlänten som jag lämnade för länge sen. Dom blev aldrig äldre än dom där tretton åren man var när man började högstadiet. Det, Henry Miller, är det fanimej inget romantiskt med.

Min gode vän och kollega Claes Hellgren dricker inte en droppe. Jag har ibland tråkat honom för det. Slutat nu

En del av mina flickvänner genom åren har påpekat att jag är mycket trevligare på kröken än när jag är nykter. Och det är naturligtvis alldeles sant. Det är ju det som är grejen. Dom flesta blir upplivade energiska pratsamma och glada. Om alkohol var ett neråttjack skulle inte så många trakteras av det.

Nykter och privat är jag rätt otålig, håglös, dyster och ibland folkilsk. På varma ljusa krogen ofta förälskad, spirituell och gravt musikalisk.

Men med tiden har dagen efter blivit allt jobbigare, och dämonerna med dom svarta klorna så inihelvete mycket aggressivare.

Det får bli som det blir. Folk (och flickvänner) får helt enkelt stå ut med den nyktra versionen

Journalister, och särskilt sportjournalister har inte haft någon hög medellivslängd. Det påpekades redan på den första föreläsningen på Journalisthögskolan. Stapeldiagram visades. Arbetsmiljön ofta osundare än i en gruva. När jag började på SR på 80-talet röktes det friskt på redaktionen, och på utlandsresorna var det vanligt att dom skrivande reportrarna turades om att skriva åt varandra för att kunna supa fritt åtminstone varannan kväll.

Nuförtiden är svenska sportjournalister ute med gåstavar (DNs Grimlund) eller på gymmet. Mina nya kollegor på Viasat hade rena träningslägret vid EM i Wroclaw. Löpning i tights före frukost.

Stressen och prestationsångesten förblir dock densamma. Kanske motståndskraften ökar. Jag vill gärna tro det. Möjligen blir journalistiken lite mer formaliserad och tråkigare. Präktigare. Men medellivslängden ökar helt säkert.

Själv sjunger jag nog på sista versen, men hoppas få njuta mitt otium på ett skär vid havsbandet under några år. Gärna vid tangenterna. Så sent som igår blev jag uppmanad av Expressens hockeykrönikör Magnus Nyström att skriva en bok.

Taget ad notam Magnus

 

————————————————————————————————————-

 

Veckans: 

Dykardojjor: Hammarby spelar inte den tekniska snabba fotboll Nanne Bergstrand vill. Tvärtom. Laget vinner derby efter derby med ett gäng brunkare. Undrar vad filosofen tänker. Innerst inne

Fall: Barcelona. Luis Enrique, vad händer? Kanske skulle du gjort som andra tränare. Roterat i laget. Matchandet och VM-kval i  Sydamerika har sugit musten ur profilerna

Forward: Harry Kane Tottenham. Två nya strutar mot Stoke. Leder skytteligan i Premier Leauge. Den intressantaste forward engelsk fotboll fött fram sen Alan Shearer. Blir inte kvar på White Hart Lane

Skada: Rosengårds prestigevärvning Gaelle Enganamouit drog korsbandet och är borta för säsongen. Kan kosta ett givet SM-guld

Överfall: Det som händer runt varje stor match i Allsvenskan, hände plötsligt på Tele2‘s pressläktare. Ett fyllo dammade på en av mina kollegor. Har i hög ton framställts som ett övergrepp på pressfriheten. Själv tror jag inte fyllskallen visste vilken planet han befann sej på

Lyssning: Beethovens nia. Har betydligt senare än Leonard i Snobben lärt mej uppskatta romantikens stora äss, Ludwig van. Majestätiskt, virtuost

Kulturskymning: Golfbanorna i Örebro och Gävle har öppnat med gröna greener, men städernas allsvenska fotbollslag halkar omkring på en illaluktande plastmatta. Nio av sexton allsvenska fotbollslag spelar på plast. Allt handlar om pengar, inte om fotboll. Elfsborg–MalmöFF på blänkande konstgräs i Borås var en bedrövlig TV-upplevelse. ”Som ett blankettförråd på 80-talet” recenserade Radiosportens Christian Olsson