Luis Bunuel, surrealisten och regissören, och inte minst en slags mentor för mej, skrev i sina memoarer ”Min sista suck”(briljant titel eller hur?) följande: ”Folk tjatar alltid på mej att jag måste resa. Då brukar jag svara; Och vad fan skulle jag göra i New Dehli klockan tre på eftermiddagen?” Ja vad skulle man göra? Turist i tillvaron är inget önskvärt tillstånd… Jag har varit kringflackande sportjournalist sen 1981. Har i snitt haft 150 resdagar/år. Om vi summerar, 36 år X 150 så får vi in alles 5400 dagar av mitt liv. Jag vet allt om att resa, precis allt. Och om hotell
2014 gjorde jag mitt sista fotbolls-VM. Det blev fem. 1990, 2002, 2006, 2010 och 2014. Två VM-finaler; Yokohama 2002 med Brasilien som världsmästare, och den oförglömliga i Berlin 2006 med Italien som slutsegrare efter straffar. Tyckte Brasilien var en lämplig slutpunkt. Ett land som andas ”jogo bonito”, där man spelade fotboll i elljus hela nätterna utanför mitt hotellfönster i Rio. Och själva resandet nådde någon slags klimax. Min kommentatorskompis Anders Andersson räknade ut att vi flög ett varv runt jorden. Ena kvällen i Manaus i Amazonas med en kvällstemperatur på 38 grader, nästa i bistert höst/vinter klimat i Porto Allegre. Vi flög varje dag dom första två veckorna, kollade spelade matcher på dvd under flygresorna. Ingen mening att ens försöka beskriva tröttheten, och ångesten över att prestera på topp framför mikrofonen sen. Varje dag. I 38 graders värme eller i kärva temperaturer nedåt nollstrecket. Vi gjorde det till en sport, Anders och jag. Log lite i mjugg när SVT-teamet Härenstam/Strömberg inte hann till ett par av sina matcher. Pelle Bäckman fick täcka upp hemifrån. Minutplanering, hur ta sej förbi vägspärrar? (galen säkerhet) Kolla upp ev mediabussar, smita förbi köer vid säkerhetskontroller på stadion. Ja jösses
Vi tröstade oss med, att när det blev lite glesare med mellan matcherna, skulle vi norröver i landet (till värmen på södra halvklotet). Ut till kusten. Till havet och paraplydrinkarna. Till Fortaleza t ex. Vi drömde. Vi såg hägringar. Taxin från flygplatsen tog oss ut mot den skummande Atlanten. Hotellet låg i en sluttning ner mot vågorna. När jag äntligen utmattad klev in i rummet såg min balkong ut på det här viset…
Även Anders stirrade in i en vägg. Och apropå vägg hade man kunnat framställa penicillin ur det som växte i fukten på väggarna i hans hotellrum. Det var t o m svårt att andas. La ut lite bilder från mitt rum, som även det var aningens mögel och fuktskadat, på Twitter och Instagram. Nästa dag ringde hotelldirektören. Han hade fått nys om om bilderna och texten på sociala medier (fan vet hur det gick till, undrar fortfarande) och erbjöd mej ett nytt rum. Det var i en ny del av hotellet. Ingen havsutsikt, men väl lite palmer och en pool, och inget penicillin på väggarna… Anders? Han bodde kvar på sitt rum, och härdade ut.
Det finns t o m ett uttryck i branschen; ”att göra en Perlskog” dvs att byta hotellrum. Ofta utan att ens ha tittat på det tilldelade rummet. Har man bott 5400 nätter på hotell i jobbet har man det mesta klart för sej. Våningsplan, kategori, pris, placering. Några enkla frågor i receptionen brukar ge en rätt bra lägesbild. Jag är alltid oerhört trevlig och verserad. Receptionisten håller ditt öde i sina två händer. Ibland kan ju rummet dessutom vara ditt hem i flera veckor. Ofta kan man vid meningsskiljaktigheter helt enkelt uppgradera sej, ofta med några hundringar per natt ur egen ficka. Har jag aldrig nånsin ångrat.
Var i Istanbul för EM-kval tillsammans med gamle skyttekungen Billy Ohlsson nån gång i slutet av 90-talet. Hotellet låg tjusigt på en kulle på den europeiska sidan av staden. Oerhört flott vestibul med marmorgolv och kristallkronor. Vi fick såklart rum i annexet. Man ska aldrig bo i annexet. Aldrig nånsin. TV4 hade bokat. Billy är en försynt och fördragsam människa, han tog sin nyckel och lommade iväg. Jag förklarade i receptionen att jag älskade Istanbul över alla andra städer på jorden, och att detta sannolikt var mitt enda besök under min livstid. För en lite extra utgift på ca 250 kr per natt (sätt det i proportion till vad själva resan kostade. Länkar, sändningsrättigheter? Kommentatorsplatser på arenan) kunde jag få ett nytt rum i hotellets huvudbyggnad. Jag slantade utan att tveka. ”Can we have an imprint of your creditcard please sir?” ”Sure, no problem”
Jag for iväg i en skramlig hiss, uppåt och uppåt. Satte nyckeln i dörren (alltid lika spännande), och sharazade! För mina ögon öppnades ett jättelikt vitmålat rum med tre meter i takhöjd, tunga orientaliska mattor, och en terrass, en balustrad med vita marmorkolonner. Tyllgardinerna fladdrade i vinden från den öppna skjutdörren till terrassen. Och utsikten. Utsikten. Där nere i solskenet glittrade Bosporen. Fartyg stävade mot Svarta Havet. Det bolmade ur skorstenar, där var otaliga minareter, där var broarna, folklivet och kärleken som kändes i värmen. På det tunga ekbordet mitt i rummet stod en gigantisk fruktkorg. I den låg också en alldeles utmärkt flaska rött vin. Jag korkade upp, satte mej i en korgstol på min vackra terrass. On top of the world
”Vafan, har du kvartat med jacken i brödrosten?” sa jag till Billy vid frukosten.
”Det är förjävligt” sa Billy ”Klockan fem imorse kom sopbilen och tömde alla tunnorna och glaskrossen precis utanför mitt rum. Dom höll på i en evighet, och sen kunde jag inte somna om”
Till råga på allt, förlorade vi kvalmatchen
I VM i handboll 2009 började allt lysande bra. Vi mosade bland annat självaste Spanien och Dalibor Doder gjorde sitt livs match med 11 mål mot nationen han själv bott och spelat i under många år. Vi var tvåa i Split efter hemmanationen Kroatien när gruppspelet var klart. Detta är f ö det enda mästerskap där jag och Hellgren haft öronproppar innanför våra headset. Trycket och ljudvolymen i hallen var drakoniskt. Gick inte att höra sej själv tänka. Våra ståuppor i bild var rena parodin. Hörde inte en enda påfråga från studion, redaktören i bussen var en förnimmelser i fjärran, när Claes pratade tänkte jag på Seinfeldavsnittet där George anlitar en läppläsare. Mannen med ljudanläggningen måste ha varit tjackpundare. Publiken var lätt den galnaste idrottspublik jag mött. I januari är det dags igen. EM i Split, med hatmötet Kroatien-Serbien i Sveriges grupp i Split. Laddar med skyddsväst och hörselskydd.
Efter gruppspelet i Split flyttade vi till Zagreb för slutspelet. TV4 hade bokat in hela styrkan på det angivna presshotellet(det ska man alltid undvika, av princip och empiri). Jag och Claes hade fixat en hyrbil för att ta oss från kusten och låglandet upp på höjderna och till den kroatiska huvudstaden. En lång färd där vi klättrade via tunnlar, utsiktsplatser och snöstorm(från plus 15 grader i Split). Under bilresan började nyheter nå oss om hotellet i Zagreb. Det var en gammal öststatskoloss, i luguber miljö, med små ostädade rum och tjock-tv med idel kroatiska TV-kanaler. Ett väl inrökt kommunisthotell helt enkelt. Jag har haft min beskärda del av den sorten (se blogginlägget ”Moskva” längre ner i flödet). Min gode vän och vapendragare Claes Hellgren var landslagsmålvakt under det 80-tal när öststaterna dominerade världshandbollen, med allt vad det innebar av boende på militärförläggningar i regi av Warszawapakten. Claes blir på riktigt deprimerad om boendet inte är bra. Och då menar jag deprimerad, i behov av Cipramil, Prozac och liknande. Han kan knappt jobba.
Så vi började kolla upp stan på vägen mot Zagreb. Hittade Sheraton centralt, med gym (viktigt på långvariga turneringar) och generösa öppettider för bar/matsal (vi jobbar alltid sent) och frukostbuffé. Ringde executive producenten/redaktören Jens Tolgraven som okejade hotellbytet, förutsatt att vi betalade ur egen ficka. Det handlade ju egentligen för hans del om i var vi tillbringade nattens timmar, eftersom vi lovade att medverka vid samtliga redaktionsmöten(där man bara pratar om vad studion ska göra, aldrig nånsin kommentatorernas arbete). Det var ungefär 25 minuters promenad. Perfekt, och uppfriskande.
Min gamle (vän) och nemesis Peter Jihde var knäpptyst under vårt första morgonmöte på presshotellet, dit vi anlände jag och Claes i god tid. Jihde kändes som en slumrande vulkan. Efter en timmes genomgång av studions körschema, och förmaningar om att ha headset på fyra timmar före sändning av bildproducenten Åsa Zander (sitter BBCs kommentatorer verkligen och säger hallå hallå i sina headset fyra timmar före sändning?) promenerade vi neråt centrum igen. Då ringde telefonen. Det var redaktör Tolgraven. ”Ni kan inte bo på Sheraton, Jihde är skitförbannad”. ”Vi måste bo tillsammans för sammanhållningen i gruppen”
Jens Tolgraven vek sej som en tulpan under trycket från den starke Peter Jihde, nyss återbördad till fadershuset, från sin utflykt till SVT. Ingenting hade förändrats. Han var fortfarande den informella ledaren, med makt att bestämma slipsar, körscheman, klädval och boendet för två 54 åriga äldre gentlemän med ett 20-tal handbollsmästerskap i bältet. Är det inte lite typiskt svenskt, ingen ska ha det bra, alla ska ha det lika dåligt? Peter genomförde som vanligt mästerskapet som det superproffs han är framför kameran. Och han tvingade oss tillbaka till hotellet från helvetet. Claes var konstant deprimerad.
Jodå, det gick åt skogen för Sverige där också. Stryk mot Frankrike och Ungern(!) i mellanrundan och inget blågult slutspel.
En annan tripp i österled var handbollsresan till Belgrad 2012. EM den gången. Danskarna vann hela skiten, slog hemmanationen Serbien i finalen. Sverige kom sist i sin grupp i mellanrundan.
Vi skulle bo i Belgrad, men hamnade i Semun (förort) på ett fullständigt absurt lyxhotell. Tänk ett flådigt femstjärnigt hotell i Bredäng. Inte utan att man anade penningtvätt. TV4 gänget var dom enda gästerna på hotellet, som sköttes oklanderligt. Mitt rum var fantastiskt, i levels med en grandios säng, kristallkrona och en minibar fylld med champagne. Matsalen var alltid öppen, och kvällstid och lunch kom ofta matgäster utifrån. Köket m a o helt ok. Men placeringen var absurd. Närmaste granne var en öde skola, en öde fotbollsplan och en bensinmack med en kaffemaskin och en kyl full av ölflaskor.
Vi tröttnade efter några dagar i ingenting och efter oändliga taxiresor, där vi dagligen blev skörtade på 100-tals kronor av taxichaufförerna (till slut förstod vi varför dom alltid släppte av oss vid skolan och inte vid hotellentrén. Jiddra aldrig med en jiddrare). Dom ville inte på några villkor konfronteras med hotellpersonalen och den mystiske ägaren vi kallade Mr Semun. Vi låg på redaktör Tolgraven, vår teamleader, om en flytt in till stan. Jens tog försiktigt upp saken med Mr. Semun. Det skulle han inte ha gjort. Dagen efter kom ett telefonsamtal. Jens skulle genast bege sej till hotellentrén där Mr Semun väntade. På gatan stod en stor svart bil och blinkade åt honom med lyset. Fönsterhissen till baksätet hissades sakta ner. Där satt hotellägaren bakom sin chaufför med en hejduk vid sin sida. Jens fick klämma in sej emellan i baksätet. Sen följde en biltur genom den grå förorten där Mr Semun förklarade hotellets förträfflighet och att ett byte inte kunde komma på fråga. Ett avtal var ett avtal, och att lämna detta förträffliga etablissemang vore en regelrätt förödmjukelse mot Mr. Semun, hotellet och dess hårt arbetande personal. För ett svindlande ögonblick fruktade Mr Jens (som han kallades av serberna) att han skulle få åka baklucka. I bästa fall tillbaka till hotellet. Vi blev kvar. Turneringen ut.
Finaldagen i Belgrad spelades också den episka finalen mellan Djokovic och Nadal i Australian Open. En batalj över sex timmar som Djokovic till slut vann till allmän glädje för värdnationen för handbollsturneringen. Av nån anledning fanns inte den aktuella TV-kanalen på mitt lyxiga rum, så jag gav mej ut på upptäcksfärd den förmiddagen för att hitta matchen på någon TV annorstädes i hotellet. Välbekanta ”Fifteen Love” hördes genom en öppen dörr. Jag gläntade på den och upptäckte en storbilds-tv modell magnum med den pågående tennismatchen. Rummet var öde, så jag slog mej ner i närmaste skinnfåtölj. Fantastisk tennis. Då kom han in genom dörren. Den mystiske Mr Semun. Tittade en aning förvånat på mej, men inte ogint. Detta var helt enkelt bossens kontor. Jag förklarade läget och undrade om det var okej. Det var det. Vi kollade matchen tillsammans och stod på god fot med varandra. Så god att Mr Semun föreslog lite förfriskningar. Han hade en riktig delikatess, sa han. Hemgjort plommonbrännvin. Serbiens bästa. Plommon från morsans trädgård. Jag avböjde vänligt, eftersom jag ju skulle iväg och kommentera handbollsfinal bara en stund senare.
Man säger inte nej till Mr Semun. Mörkare blick har jag aldrig sett. ”Jag kan väl smaka en liten droppe då”, stammade jag fram. Man vill ju inte vara en ohövlig gäst. Han hällde upp sådär en 10 cl i ett dricksglas. Tennisen blev på något sätt ännu roligare. En timme senare när jag sa att jag nog behövde ge mej iväg till handbollsarenan, sa han bara ”Visst tyckte du om mitt plommonbrännvin, eller hur?” ”Ta ett glas till med mej, så ordnar jag med skjutsen till arenan”
Man säger inte nej till Mr Semun
Må Gud förlåta mej. Danmark vann
Jag skulle kunna göra en lång lista på osannolikt lyxiga femstjärniga hotell genom åren. Särskilt under 80 & 90-tal, innan resebokningar omfattades av ”resepolicy” och kostnadsanalys. När resorna bokades av externa byråer med affärsresor som specialitet. När tanken var att den som reste i tjänsten, skulle ha det bra, komma utvilad och laddad till uppdrag och uppgifter. När man ständigt flög Business i halvtomma plan. Det var då det. The Ritz i London, Hôtel de Paris i Monte Carlo, Grand Hotel Europa i Innsbruck, The Marriott på Copacabana, Prinsen av Savoien i Milano, Plaza i NY och Trump Plaza on the Boardwalk i Atlantic City för att bara nämna några. I Atlantic City bodde jag i ett penthouse på översta våningen med fönster från golv till tak, en jacuzzi mitt i rummet och hela Atlanten för mina fötter. I rummet bredvid höll maffian på och mördade någon. Klippte av fingrar, drog naglar eller krossade knäskålar. Det är dom värsta skrik jag hört i hela mitt liv. Upphörde efter en stund till bedövande tystnad. Att bo där var som att bo i en film.
Jag kommenterade Mike Tysons comeback efter chockförlusten mot Buster Douglas. Han mötte Alex Stewart som såg ut som en rädd kanin i ljuset av en bilstrålkastare. Hoppas han fick bra betalt av mannen med håret, Don King. Jag var påläst upp över öronen och skötte uppsnacket med Steffo Törnqvist i studio på Storängsbotten. Simultanöversatte Spike Lees dokumentär om Tyson i direktsändning och visste allt karriären, matcherna, brudarna, bilarna, ja you name it.
Matchen tog slut efter två minuter och 40 sekunder
Underligheterna stannar också i minnet. Som när vi under ett mästerskap i Köpenhamn bodde flera mil utanför stan på ett motell vid motorvägen mitt i ingenstans. Det var mörker, ständigt iskallt och åkermark som framkallade bilder av Baskervilles hund. Och på tal om motell, i Békéscsaba i Ungern, bortom all ära och redlighet hade TV4 bokat in oss på ett motor”hotell” nära gränsövergången till Rumänien. Där hyrde lastbilschaufförerna in sej per timme, fick en handduk i receptionen där även prostituerade gick att beställa. Claes Hellgren snackade med sina vänner i den danska truppen, och dom fixade rum åt oss på sitt spelarhotell, mot EHF:s bestämmelser och på nåder. Men vi skötte det snyggt.
Under VM i Japan/Korea 2001 hade Artur Ringart huvudansvaret för bokningarna, och det blev ju som det blev. När Martin Dahlin och jag efter en jobbig flight kom till Sapporo, kände inte en enda taxichaufför till hotellet vi var bokade på. Började ana oråd…Efter en halvtimmes irrande runt flygplatsen träffade vi en taxibokare som satte igång och ringa (japaner vill gärna hjälpa till. Ibland in absurdum). Vi fick en bil som skulle ta oss till vårt nya hem. Vi körde, och körde, och körde. Rakt ut i skogen. Chaffisen förklarade på knapp engelska att detta var ett Business-hotell. Det tyckte jag lät mycket bra. Det var det inte. Business-hotell i Japan är det gemensamma namnet på dom billigaste hotellen du kan hitta för resande i nylonstrumpor och gårdfarihandlare. En stor vit byggnad med mycket små fönster i långa rader uppenbarade sej i skogen. I receptionen ville dom gärna lägga beslag på våra förbetalda vouchers (alla vill tjäna grymma cash under ett fotbolls-VM), men vi krävde att få se rummen först. Ska försöka beskriva. När dörren gled upp möttes jag av stanken av 4000 rökta cigaretter inpyrda i en skitig heltäckningsmatta. Fönstret gick inte att öppna, och var inte mycket större än en ventil på en båt. Omedelbart till höger låg toaletten, en halv meter upp från golvet i hallen. Där fanns en toalettstol och ett handfat på 1,5m x 50 cm i utrymme. Själva rummet med heltäckningsmattan var 3×3 meter. En portabel 20 tums tv med trasiga antenner stod på heltäckningsmattan. Nu är ju Martin Dahlin inte riktigt vem som helst när det kommer till krav på tillvaron. Han sa inte ett ord, bara vände och gick. Jag var i chock. Som tur var stod taxin kvar, från receptionen gapade man efter våra vouchers. ”Gå, bara gå” sa jag.
Nu befann vi oss alltså i en fullbokad VM-stad utan någonstans att bo. ”Vad gör vi nu?”, frågade jag Martin. ”Jag ringer några samtal”, sa han. Det var mitt i natten svensk tid, men på American Express conciergeservice svarade man. Strax var vi inbokade på FIFA-hotellet i centrum där alla mackätarna i kostym bodde. Geishor bugade vid entrén, rummet var ett landskap och måste ha kostat 10.000 kr natten under ett VM. ”Jag bjuder”, sa der Bomber.
Med detta sagt kanske ni undrar om det bästa boendet under 5400 dagar på resande fot? Ja inte är det lyxhotellen.
I december 2001 for jag och Claes till alperna. Till Merano i det tysktalande Italien. Dåvarande sportchefen Mats Pettersson hade på ren chans köpt in ett Dam-VM i handboll. Sverige hade med nöd och näppe kvalat in (på bortamål har jag för mej). Vi var dom enda svenska journalisterna på plats. Ja, kanske dom enda journalisterna överhuvudtaget med undantag för den suveräne danske bildproducenten i OB-bussen som klippte på våra kommentarer. Spelare, repriser tutti. På världsfeeden. Kungligt. Inget vi var vana vid från våra svenska sändningar. Hur många gånger har man inte pratat om en målvakt, och bildproducenten visat den andra keepern (i bästa fall), eller en meningslös repris på nån som halkar nånstans.
Det blev mitt yrkeslivs mest överraskande mediala succé. Claes lanserade uttrycket ”det leende landslaget”, och Sverige vann gruppen i Merano och gick till kvartsfinal. Miljonpublik hemma. Alla pratade om damlandslaget, och tanterna i Sofiakiosken på Söder var saliga av handbollsglädje när jag köpte lördagsgodis till ungarna sen. I veckor. Bara att lyfta på hatten för Mats Petterssons fingerspitzgefühl.
Journalisterna ramlade in, en efter en. Då hade Claes och jag redan bott in oss på det lilla spartanska pensionatet i bergen (kan det ha hetat Östlerhof?) Vi var dom enda gästerna på panget, som ju egentligen var designat för sommarsäsongen. Det fanns en stor trädgård med fylld pool. Vi brukade bada bastu i källarvåningen (där det också fanns en inomhuspool), sen gå ut ångande i trädgården under alper och en bedövande vacker svart stjärnhimmel och svalka oss i poolen. Ibland fick vi knacka hål på en tunn ishinna innan vi kunde hoppa i för vinterbadet. På dagarna spelade vi tennis i en utmärkt tennishall på gångavstånd och tränade på ett trevligt gym i närheten. Efter matcherna på kvällen en liten fin bar med värmande konjak bland stånden på Meranos julmarknad. Enda gången Claes Hellgren druckit konjak under dom 22 år jag känt honom. Det glittrade, doftade och människor log och var vänliga. Det hände att vi på lediga stunder tog hyrbilen och åkte till toppstugor så högt upp i bergen vi nu vågade oss. Över molnen. Tyngdlösa, fyllda av alpenluft. Inga körschemamöten, inga meningslösa ljudtester, inga kostymer och slipsar. Bara kärleken till sporten, livet och stoltheten över att göra ett proffsigt jobb.
Frukostarna, herregud frukostarna. Man gick rakt ut i köket och snackade med värdinnan om vad man var sugen på. Ingen klocka satt på ringning. ”Kom och säg till bara”, sa värdfolket. Det var äggröra, pannkakor, nybakt bröd, små bratwurstar, färskpressad apelsinjuice i trädgården där solen låg på och värmde lite under förmiddagarna. Man kände sej som en 1800-tals författare på kurort.
5400 resdagar. Nu har jag inte så många kvar. En sak vet jag med säkerhet, hur det nu än blir, kommer inget att bräcka decemberdagarna i Merano.
*****************************************************************************************************************
Fysiskgraffiti Plus:
På hotell hittar man skokräm, badmössa, vattenkokare, skohorn – men ingen tandkräm och tandborste (hur svårt kan det va?)
När använde ni strykjärnet och strykbrädan senast?
Har nån någonsin förstått sej på klockradion eller luftkonditioneringen?
Visst vill man ha rum mot gatan i alla lägen? Är jag i Prag vill jag känna att jag är i Prag. Hur kul är rum mot gården med den ständigt larmande restaurangfläkten? Och stanken. Eller in mot ett Atrium. Som att bo i ett akvarium. Jag får klaustrofobi
Man släpar sin väska över halva klotet, men när man kommer till receptionen är det någon som insisterar på att rulla den tio meter till hissen. Ofta får man sitta och vänta uppe på rummet i en halvtimme för att kunna packa upp och byta om.
Finns det nåt bättre än att efter 23 timmars resa irra runt i en hotellkorridor med ett rumsnummer som inte finns på någon av skyltarna på väggen. Och när man till slut hittar det vid änden av världens längsta korridor lyser dörrlampan röd när man sätter i nyckelkortet…
Visst är det trevligt när dom dammsuger under bordet, så man får lyfta på fötterna, när man äter frukost. Hej på er Elite Park Aveny i Göteborg och Savoy i Malmö.
Varför stänger frukosten överhuvudtaget? När jag var i New York första gången, tittade receptionisten förvånat på mej när jag frågade när hotellet bommade frukosten nästa dag. ”As long as anyone want´s breakfast, we serve breakfast”
Kul när en hotellbar stänger och kastar ut en fullsatt salong kl 22 no matter what. Hej på er Scandic i Århus
Och hej på er vänner
**************************************************************************************************************
Underbar läsning.
Skriv oftare. Jäklar vilken penna du har!
Skriver så ”ofta” jag kan. Det får värka fram. Ogillar prestationskrav, men nu har jag själv satt mej i fällan…
Lysande som vanligt.
Vilken fantastiskt berättare du är Robert!
Tar det till mej…bättre människa än så är jag inte 😀
Sjukt bra författat
Jag är inte ett dugg intresserad av sport, men det här var ändå intressant läsning. Tänk att få resa och se så mycket i jobbet.
Verkligen roligt att läsa detta om dina hotellupplevelser.
Jag har ju själv rest en del och känner igen mig i vissa upplevelser.
Björn och jag spelade Franska mästerskapen 1973 alltså året innan han vann första gången.
Vi bodde på en schangdåbel adress (Champs-Elysees). Rummet var så litet an man fick gå in en i taget (gör man ju oftast iofs),men man kunde inte göra något utan att den andre fick ligga i sängen så trångt var det.
Björn gick till 4:e omg. och det var ju bara otroligt tyckte vi nog båda.
Rummet kostade 80 francs.
Minsta rum jag någonsin bott på!
Blev långt det där,ville ju egentligen bara tacka för dina stories!
Bästa/KJ
Kanske det bästa inlägget hittills, hoppas på mycket mer!
SÅ. JÄVLA. GRYM
Riktigt kul läsning – som vanligt.
Bara hoppas det kan skrivas mer frekvent..
Har du lagt pennan på hyllan Perlan ?
Det duger fan inte.
Kom igen nu.
En sån lysande skribent kan inte lägga ner
Kommer ett inlägg i bloggen idag, senast imorgon. Tack för berömmet. Hälsan och inspirationen har hackat tyvärr