Det sprang alltid feta råttor i Lusjnikihallen. Runt benen på en när man köpte små brödkanter med romkorn i pressfiket. Och ryskt te förstås.
På hotell Belgrad där det svenska journalistpacket bodde, hade jag vis av tidigare hunger, beställt ett kylskåp. För att förvara medhavd matsäck. När jag öppnade kylskåpsdörren rasslade det bara till. Ut vällde en armé av kackerlackor.
Jagade dom med mina vinterkängor, men fick sova med ljuset tänt resten av resan.
Välkommen till Isvestijaturneringen
Vaknade en gång i sängen på Hotell Intourist av ett osannolikt buller. Lampan i taket gungade. Steg upp i det bleka nattljuset bland skuggorna och tog mej fram till fönstret. På gatan några våningar nedanför rullade en ändlös kolonn av sovjetiska stridsvagnar. Ljust gröna under gatlyktorna. I vissa torn satt någon ur besättningen. Dom rullade sakta och bestämt mot Afghanistan.
För mej kändes det som att vara i en dröm. Kanske var det också så.
Överhuvudtaget var dom där decemberveckorna i Moskva i hög grad overkliga. Ofta febriga av bihåleinflammation och en sträng vinterkyla. På det jättelika hotellet Rossija var man tvungen att lämna hotellvestibulen och gå runt kvarteret för att komma till frukostmatsalen och en kopp värmande te på morgonen.
Det var aldrig något slagsmål om dom där resorna på Radiosportens redaktion. Inte heller bland manskapet i Tre Kronor. Aldrig var hälsenor så inflammerade och tvättider så bokade som under dom där veckorna före Jul.
När man skulle lämna inslag, fick man först gå ner till receptionen och beställa ett samtal. Tog ofta flera timmar. Avlyssnades sen helt säkert. Sen skruvade man isär telefonluren och kopplade två krokodilklämmor med sladd från bandspelaren till telefonens mikrofon. Samtalen betalades med svartväxlade Rubel, och var inte sällan en betydande inkomstkälla för utsända reportrar. Det gick historier om än den ena och än den andra som ringt frugan och sagt ”Lägg av luren, gå ett varv runt kvarteret så får du en minkpäls när jag kommer hem”. Svartkursen var ungefär 10 gånger Rubelns officiella. Men en mej närstående reporter växlade på fyllan och fick en bunt sedlar från Tsartiden, så helt riskfritt var det inte.
Det var en tuff skola för en ung oerfaren kommentator. En hockeykommentators viktigaste hjälpmedel förutom mikrofonen är förstås respektive laguppställning. På 80-talet fanns ingen hemsida från hockeyförbundet att söka på. Ni kommer inte att tro mej, men i pressrummet i Lusjnikihallen satt en rad med ryska gummor och skrev ut lagen på maskin. På det kyrilliska alfabetet.
Ofta kom laguppställningen ut till kommentatorsläktaren nån minut före nedsläpp. Och påfallande ofta utan att ha översatts från det kyrilliska alfabetet. Mycket lärorikt. Och för alltid en skola i att hålla panikkänslorna borta. Gav också ett incitament att gå på varenda jäkla träning på morgnarna för att överhuvudtaget fixa en sändning. Fråga, sätta ihop egna femmor, känna igen åkstilar, skridskor och klubbfattning.
Alla lag utom det sovjetiska var oftast tillmötesgående om man enligt inlärd rutin sonika traskade in i båset under uppvärmningen. Nedomansky var förbundskapten för Tjeckoslovakien något av åren, och rätt skeptisk till ynglingen som fräckt klev in på hans arbetsplats. Jag förklarade att om han gav mej femmorna skulle det vara till god hjälp för mej och den svenska hockeypubliken. Han sneglade bort mot det svenska båset, men jag intygade att informationen skulle stanna hos mej. Självklart.
Efter fullgjort jobb satte jag mej i fiket med råttorna i spelargången och plitade i protokollet med min ovärderliga information. Då släntrade den svenske förbundskaptenen Bengt Fisken Ohlsson förbi. ”Vad sa Nedomansky?”
Det kan jag ju inte berätta, sa jag
”Kom igen nu, vi är svenskar hundratals mil österut i världen, vi måste hålla ihop” sa Fisken
Ok då, veknade jag, och gav protokollet med femmorna till den svenske förbundskaptenen.
Just då kom Vaclav Nedomansky
Den blicken. Dom ögonen. Jag ville sjunka genom jorden. Skämdes som en hund
Sen dess har jag i olika sammanhang många gånger blivit tillfrågad om informationen jag fått av kommande motståndare. Men likt den tappre Sven Dufva har jag ståndaktigt vägrat släppa nån jävel över bron.
Det kan jag lägga handen på en Bibel och svära på. Man lär av sina misstag
Annars var Moskvaresorna inte någon särskilt kristen historia. Vassilijkatedralen besöktes förstås, och en och annan Ikon bytte ägare (det mesta rent lur är jag övertygad om).
Det söps på billig sprit, och vi något tillfälle bussades vi alla svenska journalister under ledning av den tillsatte ryske tolken till någon sorts nattöppen restaurang. Skulle inte kalla det nattklubb.
Lokalen var fullt upplyst med lysrör i taket och vid ett långt bord var det riggat för någon sorts speeddejting. Där satt en lång rad med hårt målade ryska tjejer som förväntades bjudas på bubbel och sen en gemensam resa till hotellet och en väntande säng.
Jag har aldrig varit någon korgosse men det där arrangemanget var så nära Torsk på Tallin man kan komma. Långt innan Killinggänget kom på idén.
Så deprimerande. Tog mej därifrån så fort jag kunde. Det gällde dock långt ifrån alla svenska journalister.
”Hon var inget fnask” kunde det låta dagen efter, när jag knackade på en känd kollegas dörr.
Damen ifråga låg kvar i sängen, behå och strumpbyxor slängda på golvet.
”Hon ville att vi skulle gå och handla lite idag bara”. ”Det tyckte jag var okej”
Till saken hör att för sovjeter fanns inte ett skit att köpa förutom ryska dockor. Sålde själv ett par begagnade Levisjeans till en taxichaufför för flera burkar rysk störrom och en ansenlig bunt Rubel. Hoppas han kom i dom. Jag var rätt smal på den tiden.
Lyxen fanns i sk Berioskor, där man bara handlade i västvaluta. Förbjudet såklart för ryssar. Sibirien nästa. Dit gick kollegan med sin dam. Ja ni hajar.
Men det fanns även bra drömska kvällar. En chicken Kiev på hotell Metropol skojar man inte bort. En gång erbjöds vi biljetter till Bolsjojteatern. Dom gav baletten Svansjön. Jag glömmer det aldrig. Bara själva teatern var bland det vackraste jag sett och upplevt. Gav mej på teatern i slang med några ryska studenter som tog mej med underground. Några gömda källarklubbar där ölen och vodkan flödade och det sjöngs från en liten scen. På ett av ställena Vysotskij såklart. Så bra, så mycket hjärta och så mycket vrede.
Men än en gång drömskt. Filmiskt. Snudd på overkligt
Sovjet vann alltid Isvestijaturneringen. Minns att ett taktiskt upplägg från Tre Kronor var att Masken Carlsson skulle punktmarkera Igor Larionov. Larionov gjorde 1-0 i sitt första byte…
Men 1987 hände något ytterst märkligt. Kanada vann. Har kallats ”Canadas miracle on ice”. Dave King var där med OS-laget, som vanligt på den tiden utan NHL-prägel och en salig röra av ratade spelare. Då hade Kanada inte lyckats vinna på rysk jord sedan 1972.
I tumultet efteråt annonserades ett all-star team. Samtliga ryssar… Dom åkte av isen med diskmaskiner och TV-apparater. Bastanta poliser i pälsmössor blockerade ingången till omklädningsrummen. Inga journalister släpptes förbi.
Jag hade tidigare dagar i jakten på föda hittat en gång bakom läktarna precis under taket. Den ledde till polismaktens soppkök. Där hade jag blivit serverad kålsoppa och en bit bröd. Lurade på om det inte skulle gå att ta sej ner den vägen mot spelarkorridoren.
Det gjorde det.
Smet ner i en lång trappa, kom med bandspelaren i högsta hugg ut precis utanför Kanadas omklädningsrum. Dörren var stängd och skrålet och sången innanför var öronbedövande.
Bultade på.
Dörren öppnades, av förbundskaptenen själv, Dave King.
”Hi, my name is Robert, I work for the swedish radio, I would like an interwiew”
”Sure, no problem” sa Dave King
Jag var den ende journalisten i världen som fick den one on one intervjun den kvällen. Kanske mitt största scoop under karriären…
När jag sen reste till OS i Calgary för att kommentera hockeyturneringen tillsammans med Leif Boork och Lasse Kinch sprang jag på Dave King i Saddledome.
”Oh, hi Robert, how are you?” sa King. Kanadas OS-kapten. Två månader efter Moskva
Transatlanternas professionalism gentemot media är beundransvärd. Liksom deras osvikliga förmåga att lägga namn på minnet.
En ständigt återkommande gäst i Lusjniki var den gamle förbundskaptenen Anatolij Tarasov. Den ryska ishockeyns fader. Bildproducenternas darling, och ofta applåderad av publiken i hallen. Han var på ålderns höst rätt slängd på att bada bastu och dricka hejdlöst med vodka.
Vet att GT:s legendariske sportkrönikör Ulf Jansson (79år numera) bävade för dessa excesser. Ulf talar ryska och var personlig vän med Tarasov.
Kunde sluta hur som helst. En gång slutade det hela med att redaktör Jansson iförd sin röda fluga sålde julgranar på Röda Torget. Haffades av polisen såklart, som inte såg med milda ögon på tilltaget.
Jansson sattes i arrest, men kom i ett ljust ögonblick på att hävda att han var Rolle Stoltz. Ryssarna har alltid kunnat sina hockeyhjältar, och den långe tunnhårige Stoltz var inte glömd. Så när dagen grydde kördes redaktör Jansson i polisbil till Lusjniki och Tre Kronors omklädningsrum. Lämpades av till en häpen trupp med orden:
”Här har ni Roland Stoltz, håll reda på honom i fortsättningen”
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
