Fysisk Graffiti

 

Jag har en kär vän som drabbats av MS.
En fruktansvärd neurologisk sjukdom, som år för år förtvinar kroppen och gör den obrukbar. Bruden med dom isblå ögonen vid bardisken sitter idag bunden vid en rullstol, helt oförmögen att klara sej själv.
Hon har i vardagen ett uppbåd av assistenter för att klara det självklara för andra människor. Hon behandlas av Sveriges främste MS-expert, men det finns inget bot. Sjukdomen är 100 procent dödlig.

 

Jag brukar tänka på henne ibland när jag hör diverse kändisar kokettera med sitt alkoholmissbruk och prata om det som en sjukdom.

Min vän tar sej ett glas vitt vin ibland. Med stora problem och med hjälp av ett sugrör. Hon kan inte hålla i ett glas.

Finns det någon i denna värld eller andra som hyser den minsta tvekan om att hon skulle avstå vinglaset om hon fick resa sej ur rullstolen och bli frisk?

Skruva åt korken så blir du frisk

Marcus Birro uttryckte sin alkoholism ok som gäst hos Malou på TV4. ”Jag har en sjukdom, men det är en sjukdom jag själv kan påverka”

Jag får väl varenda jävel på mej som lever på att forska om alkoholism, men jag säger det ändå:

Nån sjukdom är det förbanne mej inte, möjligen ett kemiskt beroende. Det är djävulskt, det smyger sej på, det kan vara ett helvete eller alldeles underbart och fritt från ansvar. I vissa fall helt säkert genetiskt och i din arvsmassa, men du måste aktivt välja det själv.

Man väljer inte Multipel Skleros

Själv har jag alltid varit en spritromantiker som gärna citerat Henry Miller, ”Det är något skumt med folk som aldrig super sej fulla”

Jag levde nån sorts sturm und drang liv under ett drygt decennium. Ute varenda kväll. Körde styrketräning och löpning för att hålla mej i trim. Funkade. Men räkningen kommer senare. Inkapslad fetma, diabeteskänning, depression, övervikt, uppgivenhet. Det finns inga gratisluncher.

Det finns inget glamoröst alls med supande. På senare tid har jag då och då drabbats av totala minnesluckor även på familjemiddagar. Ångestskapande och förvirrande. Inga minnen av vad jag sagt, gjort eller hur jag kommit hem.

Vägs ände. Har svårt att sluta när jag väl börjat.

Min far söp sin lever i bitar. Var absolut ingen outcast. Missade inte en dag på jobbet, plikttrogen som få men reds av ensamhet och ångest. Ringde ibland (ofta) på fyllan och sökte tröst hos sina barn. På en alkis sätt tjatade han om samma saker gång efter annan eftersom han glömt att han redan sagt det, eller för att hjärncellerna i hög grad brunnit upp.

Jobbade som typograf på Expressen, men köptes ut med förtida pension p g a den nya tekniken.

Det och en skilsmässa efter 25 års äktenskap välte båten. Blev bara några och sextio. En putte i veckan i bruna skinnportföljen blev ett dagligt drickande för att hålla demonerna borta.

Att han också missbrukade alvedon mot sin reumatiska värk efter 40 års stående arbete med bly gjorde ont värre. Alvedon är döden för dom inre organen, särskilt i samband med alkohol. Och det är en ödets ironi att en färsk undersökning kommit fram till till att preparatet inte har någon som helst positiv effekt på reumatism.

Man vet idag att social marginalisering aktiverar Insula i hjärnbarken, samma område som vid fysisk smärta.

-Social stress och marginalisering är viktigt på hundra sätt här, säger psykiatriprofessorn Markus Heilig i DN den 15.3 om orsakerna till alkoholism.

I samma artikel framgår att alkoholberoende är ärftligt till mellan 50-70 procent. Hela 20 procent av befolkningen beräknas ha benägenhet (tål sprit bättre och stimuleras mer)

Hela mitt liv har varit en jakt på dopaminkickar

Faror, utmaningar, resor, kärlekar, äventyr. Inte alls unikt, men jag tog min första rejäla fylla redan vid tretton års ålder. Och under högstadiet i Hagsätra var det inte alls ovanligt att vi krökade till i en skogsbacke på frukostrasterna. Mellanöl köpte man på Vivo invid.

Nu har jag rätt tråkigt. Men allt har ställts på sin spets. Högt blodtryck, typ 2 diabetes och klinisk depression. Jag medicinerar och avskyr mej själv för det. Men det är slut med barlivet och whiskykvällarna. Behåller min Barbera från Piemonte. Men det får vara vid fina speciella tillfällen.

Tänker inte sluta njuta av livet. Då dör jag hellre

Några av dom jag kände under uppväxten stöter jag på då och då bland missbrukarna på torget där jag bor. Dom heter sånt som Kenneth och Anders drar rullator med en kasse bärs på styret. Dom tjatar om samma saker och hänger kvar i grässlänten som jag lämnade för länge sen. Dom blev aldrig äldre än dom där tretton åren man var när man började högstadiet. Det, Henry Miller, är det fanimej inget romantiskt med.

Min gode vän och kollega Claes Hellgren dricker inte en droppe. Jag har ibland tråkat honom för det. Slutat nu

En del av mina flickvänner genom åren har påpekat att jag är mycket trevligare på kröken än när jag är nykter. Och det är naturligtvis alldeles sant. Det är ju det som är grejen. Dom flesta blir upplivade energiska pratsamma och glada. Om alkohol var ett neråttjack skulle inte så många trakteras av det.

Nykter och privat är jag rätt otålig, håglös, dyster och ibland folkilsk. På varma ljusa krogen ofta förälskad, spirituell och gravt musikalisk.

Men med tiden har dagen efter blivit allt jobbigare, och dämonerna med dom svarta klorna så inihelvete mycket aggressivare.

Det får bli som det blir. Folk (och flickvänner) får helt enkelt stå ut med den nyktra versionen

Journalister, och särskilt sportjournalister har inte haft någon hög medellivslängd. Det påpekades redan på den första föreläsningen på Journalisthögskolan. Stapeldiagram visades. Arbetsmiljön ofta osundare än i en gruva. När jag började på SR på 80-talet röktes det friskt på redaktionen, och på utlandsresorna var det vanligt att dom skrivande reportrarna turades om att skriva åt varandra för att kunna supa fritt åtminstone varannan kväll.

Nuförtiden är svenska sportjournalister ute med gåstavar (DNs Grimlund) eller på gymmet. Mina nya kollegor på Viasat hade rena träningslägret vid EM i Wroclaw. Löpning i tights före frukost.

Stressen och prestationsångesten förblir dock densamma. Kanske motståndskraften ökar. Jag vill gärna tro det. Möjligen blir journalistiken lite mer formaliserad och tråkigare. Präktigare. Men medellivslängden ökar helt säkert.

Själv sjunger jag nog på sista versen, men hoppas få njuta mitt otium på ett skär vid havsbandet under några år. Gärna vid tangenterna. Så sent som igår blev jag uppmanad av Expressens hockeykrönikör Magnus Nyström att skriva en bok.

Taget ad notam Magnus

 

————————————————————————————————————-

 

Veckans: 

Dykardojjor: Hammarby spelar inte den tekniska snabba fotboll Nanne Bergstrand vill. Tvärtom. Laget vinner derby efter derby med ett gäng brunkare. Undrar vad filosofen tänker. Innerst inne

Fall: Barcelona. Luis Enrique, vad händer? Kanske skulle du gjort som andra tränare. Roterat i laget. Matchandet och VM-kval i  Sydamerika har sugit musten ur profilerna

Forward: Harry Kane Tottenham. Två nya strutar mot Stoke. Leder skytteligan i Premier Leauge. Den intressantaste forward engelsk fotboll fött fram sen Alan Shearer. Blir inte kvar på White Hart Lane

Skada: Rosengårds prestigevärvning Gaelle Enganamouit drog korsbandet och är borta för säsongen. Kan kosta ett givet SM-guld

Överfall: Det som händer runt varje stor match i Allsvenskan, hände plötsligt på Tele2‘s pressläktare. Ett fyllo dammade på en av mina kollegor. Har i hög ton framställts som ett övergrepp på pressfriheten. Själv tror jag inte fyllskallen visste vilken planet han befann sej på

Lyssning: Beethovens nia. Har betydligt senare än Leonard i Snobben lärt mej uppskatta romantikens stora äss, Ludwig van. Majestätiskt, virtuost

Kulturskymning: Golfbanorna i Örebro och Gävle har öppnat med gröna greener, men städernas allsvenska fotbollslag halkar omkring på en illaluktande plastmatta. Nio av sexton allsvenska fotbollslag spelar på plast. Allt handlar om pengar, inte om fotboll. Elfsborg–MalmöFF på blänkande konstgräs i Borås var en bedrövlig TV-upplevelse. ”Som ett blankettförråd på 80-talet” recenserade Radiosportens Christian Olsson