BEGIN TYPING YOUR SEARCH ABOVE AND PRESS RETURN TO SEARCH. PRESS ESC TO CANCEL

En ödesdiger morgon

 

 

Det var en försommarmorgon. Ungefär som den här. Jag trampade min femväxlade Crescent från bostaden på Östra söder längs Strandvägen, till jobbet i Radiohuset.

Fågelsången ackompanjerade min färd, denna fridens morgon.

Klockan var strax efter fem. Mötte både tidningsbud och krogbesökare på vandring hemåt.

Morgonen skulle sluta i katastrof

 

Radiosporten hade utökat sändningarna, från en daglig, till flera per dag. Med samma lilla personalstyrka. Det senaste tillskottet var morgonsändningen 06.35. Den gjordes av en ensam redaktör/programledare som hade eget ansvar för intake och redigering av gamla och nya inslag. Ibland fick man ringa och väcka nån stackars tränare som råkat förlora en viktigt match.

Kvällen innan hade jag haft det ansvarsfulla jobbet som programledare för söndags-Sportextra, radions mest avlyssnade program. Jobbade sent. Hade svårt att varva ner.

Det där med facket och regler om dygnsvila var inte riktigt Radiosportens grej. Och den egna viljan att följa oskrivna regler var stark. För stark. Året var 1989. Hade under våren kommenterat mitt första hockey-VM.

 

När jag satt där i direktsändning kl 06.35 blommade en fläck ut på telegrammet från TT. Det var en röd blomma. Jag hade börjat blöda näsblod. Helt oprovocerat. Minns inte hur jag lyckades genomföra sändningen, men det gjorde jag. La mej sen i redaktionssoffan, och pustade ut. Tänkte över situationen och kom fram till att jag var i alltför dålig form. Hade med mej träningsgrejer och bestämde mej för att genomföra den planerade träningen.

Ner till Radions gym under TV-huset för ett styrkepass. Värmde upp, körde lite skivstång, skulle avsluta passet med situps på en snedbänk.

Då slocknade lyset. Mitt alltså. Svart. Intighet

När jag så småningom vaknade till liv. Låg jag med fötterna fast upptill på brädan och huvudet neråt. Totalt oförmögen att röra mej. Varken armar eller ben. Jag hade en dödsångest som var fullkomligt obeskrivlig. Jag var övertygad om att det här var min sista stund på jorden. På en bräda för situps och fåfänga.

Eftersom morgonen var arla fanns inte en levande själ i byggnaden. Jag var ensam i gymmet med min ångest. Satt fast. Kunde inte röra någon del av kroppen. Inte lyfta huvudet. Men jag hörde mej själv skrika. Hjälp! Hjälp mej!

Vet inte hur länge jag låg där. Kändes som att jag krampat, och trycket över bröstet satt som ett skruvstäd. Då kom äntligen någon gående förbi glasdörrarna i korridoren. Ropade allt vad jag kunde. Var som en skeppsbruten, som såg räddningen segla iväg. Skrek igen, och igen. Sen minns jag ljudet av dörren som gick upp, ett par vita träskor och mörkt blå arbetsbyxor. ”Vad har hänt?”

”Kan inte röra mej, kan vara hjärtat, kan du ringa en ambulans?”

 

Ambulansen kom och jag bars ut genom TV-husets entré medan jag tappert log mot bekanta TV-kändisar som förvånat iakttog Karl XII s andra likfärd. Under en gul virkad filt, vit i ansiktet som ett spöke.

Motorn hade skurit. Kroppen hade fått nog av ständig larmberedskap och flykt. Återhämtningen var inte nog, och min vilja att vara bäst och alla till lags hade tagit mej till vägs ände.

Och till Huddinge sjukhus

Blev inlagd, rörelseförmågan kom tillbaka i ambulansen, men jag var ett vrak i landstingssärk. En rad plågsamma undersökningar följde, varav ryggmärgsprovet var en tortyrmetod utöver det vanliga (kan ha varit en klåpare). Det var ekg förstås, och hjärnröntgen, det mesta fokuserat på en rent fysisk åkomma. TBE och Borrelia var två heta spår.

Det egentliga svaret var panikångest.

Den följde på kollapsen. Den hade legat i en svart jordhåla i mitt hjärta och bara väntat. Nu tog den språnget.

Jag fick dela upp dagarna i morgon, middag och kväll. Det gällde att ta sej igenom. Till min hjälp fick jag små piller att hushålla med. Dom hette Xanor. Skrevs ut av en doktor som var kompis med någon. Var ute i en villa i Bromma och hämtade receptet, för i Huddinge följde man alltfort TBE-spåret.

image

Blev sjukskriven ett par veckor. till att börja med. Ringde min chef Pelle Josefsson.

”Du valde ett jävligt dåligt tillfälle att bli sjuk”, sa Per Josefsson

Bara irritation. ”Valde”…”Dåligt tillfälle”

 

Vid återbesöket på Huddinge fick jag träffa en läkare som vridit och vänt på saker. ”Det här kan sluta med att du inte vågar dej utanför dörren” sa han

Han friskrev mej från fästingproblematik och neurologiska åkommor. Det var en krasch, systems out.

Hjärtat var ok, men han kunde inte garantera att den inte skulle hända igen. Och han föreslog psykoterapi för min panikångest.

Sjukskrev mej två månader. Opåkallat.

Men jag var illa däran. Hade svår yrsel, och vetskapen om det spädde på symptomen, så att jag riskerade att falla igen. Faktum är att jag var så i panik att vetskapen om att jorden roterade gav mej hemsk ångest.

Vid ett tillfälle försökte jag mej på att besöka redaktionen i Radiohuset, men klarade inte promenaden från Karlaplans tunnelbana. Tvingades vända vid Garnisonen på Karlavägen. Kom inte fram. Pulsen rusade, världen snurrade. Monstret väste i mitt öra. Det var lönlöst. Att dö började kännas som ett alternativ.

Sommaren blev varm, men det var svårt att njuta. Jag fortsatte att dela upp dagen mellan Xanortabletterna, och trots att jag befann mej i paradiset ute på Hallands Väderö med fru och en tvååring, längtade jag efter att läggas in. Fråntagen ansvar. Orkade inte med världen längre. Vardagliga sysslor var oöverstigliga hinder. Och så som läkaren på Huddinge sagt, jag vågade mej knappt utanför dörren.

image

I augusti påbörjade jag min korttidsterapi. 10 gånger på Björngårdsgatan. Terapeuten var en man. ”Förvänta dej inga varma handdukar” ”Du kommer försent med flit eftersom du egentligen inte vill komma hit” ”Ja, vaddå om du kollapsar igen? Du kommer inte att dö. Vad är det värsta som kan hända?”

Långsamt långsamt klättrade jag ur gropen. En jobbig löpsedel kunde sänka mej för en hel dag. Men jag kunde ibland i den tunga depressionen känna korta ögonblick av något som liknade ”glädje”. Att dö kändes alltmer sällan som ett alternativ. Monstret blev lite blekare i konturerna för varje dag.

Men från att ha varit högpresterande, ”jag ska bli Sveriges bästa radiokommentator” och ”jag ska vara Sveriges bästa småbarnspappa” hade jag alltmer börjat identifiera mej med dom burksamlande mumlarna på samhällets botten. Dom psyksjuka och hemlösa. Jag såg mej själv som psykiskt sjuk och en hårsmån från att falla över kanten. Så labil, så överkänslig. Panikattackerna var fortfarande brutala när dom dök över mej. Overklighetskänslor och och en bisarr övertygelse om att ha tappat känseln i huden.

Inte helt enkelt att gå till Konsum då och köpa köttfärs till kvällens spaghetti.

Efter att terapin var avslutad hade jag så smått börjat jobba som reporter igen. Läste telegram, bevakade nån match med korta inhopp i Sportextra. Allt i Stockholm, och med en ny syn på livet. På vad som är viktigt, och vad som verkligen betyder något. Genom terapin hade jag faktiskt fått med mej att ställa rimliga krav och att faktiskt då och då säga nej.

Radiosportens anda på 80-talet var inte gjord för nejsägare, och tänket från redaktionsledningen var ytterligt ålderdomligt. ”Ja, vill du inte ha det här jobbet, så finns det tusen andra som vill”.

När min värld mötte den riktiga världen smällde det ibland. Jag gjorde under 1990 ett utmärkt hockey-VM i Bern tillsammans med Leif Boork. Leif är en klok man, och en god lyssnare. På sommaren fick jag Fotbolls-VM i Italien.

 Lasse Kinch gjorde Sveriges matcher. Men det är ok. Med facit i hand är jag glad att jag slapp…

Jag och den gamle piprökande juristen och redaktionssekreteraren Pelle Josefsson var som hund och katt. Inte en dag i Rom utan misshälligheter.

Pelle Josefsson
Pelle Josefsson

Då ringde Ingemar Leijonborg från TV4. Han ville värva vraket. Och var beredd att betala rejält för det också

Men det, mina vänner, är en helt annan historia

 

———————————————————————————————————————————–

Veckans:

 

Raket #1  Svensk damhandboll. Bella Gulldén smällde dit 14 mål i CL-finalen, som hon vann tillsammans med Linnea Torstensson och Bukarest. Bella dessutom skytteligan i turneringen. Nathalie Hagman gjorde samma sak i Cupvinnarcupen, som hon vann med Linn Blohm och Jamina Roberts. Jenny Alm, Filippa Idehn och Ulrika Toft Hansen blev danska mästare. Johanna Ahlm och Sabina Jacobsen tog silvret. Se upp Rio!

Bella bara bäst!
Bella bara bäst!

Raket #2  Den som träffade Tobias SanaGamla Ullevi, bröt matchen och gav MFF 3-0. Blåvitts Sebastian Eriksson skällde som en bandhund på fansen. Way to go. Alltför ofta har jag sett spelarna tacka fansen i matcher med läktarskandaler. Förändringen måste komma inifrån. Poliser och vakter har inte med saken att göra

Bra eller anus:  Landet är delat när det gäller turneringen där hockeyvärldens restlager gör upp om en världsmästartitel. Jag tycker fortfarande att det är rätt kul, och halvvägs in i en match kan det göra detsamma vilka som fyller tröjorna. Går Tre Kronor till final (föga troligt) får jag sällskap av större delen av Sveriges befolkning

 

Titel:  Leicester och Premier League. United och Chelsea i svacka. Arsenal jojo-lag och Spurs hann inte ikapp. Grattis Ranieri till en tung titel, och till att ha fått ihop ett slagkraftigt team av skrapet som blev över. Wow

 

 

6 Comments

  1. Hej R
    Har en fråga angående ett parti du skriver om i senaste inlägget, men vill inte ha den ute på nätet. Går det att skriva här utan att du gör det synligt?
    Mvh Peter

  2. Du skriver för jävla bra, jag är mäkta imponerad. Säger som vem det nu var, skriv en bok!

    • Tror det var Magnus Nyström, Expressen. Men fått fler propåer i den riktningen.
      Tack Jon, tar det till mej och fortsätter fundera och skissa

  3. Kjell Johansson

    Hej Robban!
    Hittade din sajt idag av en slump!
    Vill bara sälla mig till skaran som verkligen tycker du ska skriva en bok om dina äventyr som sportjournalist.
    Jag tycker det är det bästa som finns idrottsnörd som jag är.
    Du skriver verkligen bra !
    Bästa /KJ

    • Tack Kjell!
      Värmde hjärtat att höra. Jag prövar mej fram, och är ärligt aningen överraskad
      av all positiv feedback. Inspirerande

Lämna ett svar till Robban Avbryt svar

Please be polite. We appreciate that. Your email address will not be published and required fields are marked