BEGIN TYPING YOUR SEARCH ABOVE AND PRESS RETURN TO SEARCH. PRESS ESC TO CANCEL

Tbilisi

– Go to your rooms and wash your hands, and then we will see. Hon var sträng. Den sovjetiska guiden från Intourist.

Vi skriver april 1987. Jag hade precis, 14 dagar tidigare, blivit pappa för första gången. Omvälvande. Nu hade Radiosporten bestämt sej för att skicka sin unge oprövade kommentator långt bort i Tjotaheiti för att kommentera en fotbollslandskamp på bortaplan för första gången. Ensam.

Sovjet-Sverige i Sovjetrepubliken Georgien. Huvudstaden Tbilisi var skådeplatsen för Blågults första landskamp för säsongen. Olle Nordin var färsk förbundskapten. I laget ingick bl a Robban Prytz, Glenn Strömberg, Anders Limpar, Mats Magnusson och bröderna Ravelli.

Själva resan var minst sagt speciell. På den här tiden flög laget och journalistpacket i samma chartrade flygplan. Här snackar vi närhet till spelarna. Dagens landslagschefer hade drabbats av hjärtsvikt vid blotta tanken. Men det gick bra, såklart. Det var en dryg flygresa djupt ner till Kaukasus där Europa möter Asien, till Josef Stalins gamla hemmaplan. Men i och med den chartrade resan var det raka spåret till Georgien.

Lutande klocktornet Tbilisi
Lutande klocktornet Tbilisi

När vi landat på den diminutiva flygplatsen, med i stort sett bara en barack som flygterminal, möttes vi av ett minst sagt kungligt mottagande. Som en filmscen. Små pionjärer i unisona kläder bildade allé och viftade med svenska flaggor. En blåsorkester spelade en välkomstmarsch, och representanter för det Sovjetiska fotbollförbundet och lokala partifunktionärer tog i hand. Det var man inte van vid direkt, vanligen hunsad av vaktmästare på Råsunda fotbollsstadion.

Hotellet var en gammal kommunistmastodont på 30 våningar. Jag bodde på 27:e. Det fanns två hissar. En stod alltid stilla. Utan undantag. Väntetiden på att få klämma in sej i den som fungerade var mycket lång, ibland 20 minuter. Det hände även att bägge hissarna var ur funktion. 27 våningar…ja ni fattar. Turligt nog var jag ung och rask. Hade dessutom erfarenhet som ”trappsnigel” (brevbärare). Jag gjorde en sport av dom där trappstegen. Det fanns andra fotbollsjournalister som hade det jobbigare. Vi var såklart på plats i Georgien några dagar i förväg eftersom vi reste med laget, och eftersom vi skulle skicka hem reportage och intervjuer från träningarna. Det gav också statliga Intourist möjlighet att styra upp vår vistelse. Tbilisi ligger vackert i en dalgång, med floden Kura och omgivande gröna kullar och berg på tre sidor om staden. Invånarna var också omåttligt stolta över sitt georgiska vin, som ju har ett visst världsrykte. Vin serverades till alla måltider.

087A40D9-6D62-4B89-B46B-9DABAC82A5FC

Det är nånstans där ingressen kommer in. När jag och ett gäng mycket ärrade svenska fotbollsjournalister hade bussats genom stan och tittat på omgivningarna, så var det en av dom äldre reportrarna i gruppen som reste sej i bussen för att ställa en fråga till guiden/tolken/reseledaren som tilldelats oss. Vi låg nån timme före i det schema som presenterats oss, och han frågade helt enkelt vänligt, om det var möjligt att vi kunde få lunchen på hotellet en timme tidigare? Den medelålders kvinnliga guiden spände blicken i honom och sa sen med sträng och kraftig stämma:

– Go to your rooms and wash your hands, and then we´ll see!!

Okej, så var det med den saken. Jag traskade mina 27 våningar, tvättade händerna, och sen ytterligare 3 till restaurangen i takvåningen. Där fick vi vänta. Nästan en timme. Improvisation var ingen stark sovjetisk gren. Men vi fick lite tidigare en okej lunch på fisk och ris. Och georgiskt vin såklart. Efter träningen på arenan nästa dag skulle vi bussas runt på en Grand Propagandatour. Nu skulle stadens skolor och framför allt mönsterdaghem visas upp för den västliga presskåren. Flaggviftande barn igen, strikta dagisfröknar som visade oss runt. Rent och snyggt, fina barnteckningar, ljusa utrymmen och en stor lekgård. Men jag tror organisationskommittén stark överskattat dom svenska journalisträvarnas intresse för daghem. Den här rundturen tog liksom aldrig slut. Utmattad stapplade jag upp mina 27 våningar.

Så var det äntligen match.

På Centralstadion, en jättelik betongkoloss från 1976, med plats för 74.000 åskådare. Vid tidpunkten en av Europas största fotbollsarenor.  I folkmun även benämnd Dinamo Stadion, eftersom Dinamo Tbilisi spelade sina hemmamatcher där. Invigningsmatchen 1976 var en i Cupvinnarcupen mellan Dinamo Tbilisi och Cardiff City.

87B03608-2BBF-4939-9F99-006E24A009A3

Landskampen spelades mitt på dagen den 18 april. P g a tidpunkten fanns bara 27.000 åskådare på plats i den enorma arenan. Publiken bestod nästan enbart av ditkommenderade sovjetiska soldater i uniform. Mycket märklig inramning och stämning. Men som vanligt vid jobb i Sovjet fungerade det tekniska perfekt. Jag bara satte på mej lurarna och sa, hallå Kaknäs. Fick svar direkt och kopplades in till Radiosportens studio. Det blev en rolig match att referera i radio. Det föll 4 mål och Sverige gjorde alla 4. Inga mål i första halvlek, men rena fyrverkeriet i den andra inom loppet av 7 minuter. Anders Limpar satte 1-0 i 63:e, Masse Magnusson (i sitt livs form) 2-0 3 minuter senare. Sen hann Sverige med att göra ett självmål innan Magnusson satte dit 3-1 i 70:e. Mats Magnusson bytte mot Lasse Larsson nån minut före slutvisslan och Ulf Eriksson ersattes av Anders Palmér med kvarten kvar. I det sovjetiska laget stod Dasajev i mål och Alejnikov var nia i anfallet. Mittbacken Peter Lönn gjorde målet för ryssarna. Glenn Strömberg fick det enda gula kort den polske domaren Diakonowicz delade ut.

23DBFCFB-AC1D-4C30-95E0-4E51E4E6189C

Det är alltid nöjsamt att intervjua spelare och förbundskaptener vid seger, även om det som här bara var en vänskapslandskamp. Mitt jobb flöt på bra, och jag fick beröm på redaktionen när jag kom hem. Den landskampen bäddade nog för min VM-uttagning till Italien 1990 senare. Hemkomsten till barn och blomma var härlig. Unnande mej lite pappaledighet med lillen.

Jag hade klarat trippen till Kaukasus på egen hand, lyckats få hem mina inslag, vilket till skillnad från vid match alltid var krångligt i Sovjet. Den var inte bara att lyfta mobilen eller mejla som nu för tiden. Nej samtal skulle beställas via hotellets växel timmar i förväg. Sen var det bara att be en bön om att Sveriges Radios växel inte skulle koppla bort dej när du väl kom igenom…

 

2 Comments

  1. Björne

    Äntligen ett kåseri från dig igen Robban. 👍
    Som jag har längtat.
    Fortsätt så.

    Ha en bra sommar.

    Vänliga hälsningar
    Björne

  2. Nicklas

    En av Sveriges bästa krönikörer eller vilken benämning en text likt denna ska ha. Oavsett, ett sant nöje att läsa Roberts berättelser.
    Får man önska så gärna mer och frekventare🙏

Lämna ett svar till Nicklas Avbryt svar

Please be polite. We appreciate that. Your email address will not be published and required fields are marked